Arbetsmarknadsutskottets yttrande

1986/87: 3y

om ledning av den statliga förvaltningen (prop. 1986/87:99)


AU 1986/87: 3y


Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har hemställt om arbetsmarknadsutskottets yttran­de över proposition 1986/87:99 öm ledning av den statliga förvaltningen jämte motioner i vad avser propositionens bilaga 1, avsnitten 7, 8.4, 8.6 och 9.6 samt bilaga 2, avsnitten 59. Till dessa avsnitt anknyter yrkanden i motionerna 1986/87;Kl 12 av Lars Werner m:fl. (vpk) och 1986/87;Kl 15 av Anders Björck m. fl. (m).

I den följande framställningen ansluter utskottet med ett undantag till dispositionen i propositionen. Undantaget gäller frågan om enfiedigande av affärsverkschefer som behandlas samtidigt med den föreslagna förflytt­ningsskyldigheten för andra verkschefer. Avslutningsvis görs ett par påpe­kanden som anknyter till propositionens framställning om styrelsernas sammansättning (avsnitt 8.3).


Bilaga 1 (civildepartementet)

Chefsförsörjning: Allmänna riktlinjer (avsnitten 7.1-hemställan del av mom. 2)


-7.3,


Med chefsförsörjning förstås enligt propositionen åtgärder beträffande re­krytering, rörlighet och omplacering samt utbildning och utveckling. De riktlinjer som anges bör vara giltiga för hela statsförvaltningen. De korikre-ta åtgärder som aktualiseras begränsas dock till att gälla i första hand verkscheferna för de centrala statliga myndigheterna, överdirektörer, hög­re militära chefer, avdelningschefer, byråchefer och motsvarande. Men också landshövdingar och högre chefer i regeringskansliet berörs av vissa åtgärder.

Verksledningskommittén har varit inne på ett antal av de frågor det här gäller. Dess förslag (SOU 1985:40 och 41) utgör alltså en del av underiaget för propositionens överväganden.

Vissa av de åtgärder som förordas i propositionen kräver riksdagens medverkan, andra bedöms kunna genomföras av regeringen utan sådan medverkan. Åtgärderna syftar till att göra det möjligt för regeringen att mer effektivt än i dag utnyttja sin utnämningsmakt för att underlätta den ökade styrning av statsverksamheten som propositionen är inriktad på.

Civilministern anger sålunda som sin bedömning (prop. s. 64) att rekry-

Riksdagen 1986/87. ISsaml. Nr3y


terings-, rörlighets- och utvecklingsåtgärder som avser högre chefer mer     AU 1986/87: 3y

systematiskt och målmedvetet bör utnyttjas med inriktningen att förnya,

förändra och effektivisera den statliga verksamheten. Bättre flexibilitet

och kortare perioder bör tillämpas vid bestämmandet av förordnandetider

för verkscheferna. Planeringen och beslutsunderlaget inför utnämningar

till sådana högre chefstjänster som filisätts av regeringen efter anmälan bör

förbättras och rollfördelningen i beredningen preciseras.

Vänsterpartiet kommunisterna säger i sin mofion 1986/87; Kl 12 att de vill varna för att man i förvaltning och affärsverk kopierar modeller som för närvarande dominerar i privatkommersiella företag. Det finns en ro-mantisering och övertro på den "starka" chefen av näringslivsmodell såsom den effektiva lösningen. Det riktas emellerfid en växande kritik mot denna typ av chefsroll. Kritiken gäller såväl chefernas brist på förankring i verksamhetspraktik och linjeorganisation som att de representei;ar en yflig uppfattning i effektivitetsfrågor och att de har för kortsiktiga perspektiv. Det senare är föranlett av benägenheten att i chefskarriär flytta från topp­tjänst till topptjänst med korta mellanrum i stället för att ägna sig åt långsiktigt, fördjupat utvecklingsarbete.

Vidare betonar mofionärerna vikten av att chefer i offentliga verksam­heter följer en demokratisk ledningsfilosofi. De anför härvid bl.a. att chefen bör ha inriktningen att mobilisera verkets anställda till inifiativ och delgivande av erfarenheter. Chefen bör kunna stimulera till medvetande om verksamhetens mål och "public-service"-uppgift.

I inledningen till propositionens avsnitt om chefsförsörjning pekar civil­ministern på de ökade krav på kompetens hos cheferna som förnyelsearbe­tet i den statliga verksamheten för med sig. Till dessa krav hör förmågan att ompröva och omprioritera och finna möjligheter fill rationalisering, effektivisering och produktivitetsökning. Minskad detaljstyrning och ett ändrat budgetsystem leder till att myndigheterna får ökad frihet att själva välja arbetsformer och disponera sina resurser med de särskilda krav detta ställer på cheferna. Men civilministern understryker också som en viktig förutsättning att cheferna i sitt ledningsarbete kan formulera mål för verk­samheten och finna former för att de nås. Cheferna skall kunna levande­göra det servicetänkande som uttrycks i den nya förvaltningslagen.

Civilministern tar slutligen upp de berätfigade krav de anställda i det dagliga arbetet kan ställa på cheferna och betonar att det är ett viktigt kompetenskrav att cheferna har förmåga att vitalisera formerna för och vidareutveckla medbestämmandet, så att.det blir praktiskt mer hanterbart och fungerar som ett effektivt instrument för att förbättra verksamheten och de anställdas arbetsförhållanden.

Den nu lämnade redogörelsen visar enligt arbetsmarknadsutskottets me­ning att civilministern på ett nyanserat sätt har belyst de mångskiftande krav som följer av den statliga chefsrollen. Vad han anfört ger inte under­lag för farhågor av det slag som motionärerna ger uttryck åt. I vad särskilt gäller förhållandet mellan cheferna och de anställda synes motionärernas uppfattning på det hela taget sammanfalla med vad civilministern anfört på den punkten. På grund härav anser arbetsmarknadsutskottet att det inte är motiverat med en meningsyttring från riksdagens sida såsom begärs i



motion Kl 12. Denna bör sålunda i den nu behandlade delen (yrkande 6) AU 1986/87: 3y kunna lämnas utan någon riksdagens åtgärd. Med hänsyn härtill och då utskottet inte heller i öyrigt har funnit anledning till erinran mot vad civilministern anfört och förordat i de här aktuella avsnitten bör de i propositionen föreslagna allmänna riktlinjerna för förnyelsen av den statli­ga förvaltningen såvitt avser avsnittet om chefsförsöijning av riksdagen kunna godkännas.

Chefsförsöijning: Förflytthingsskyldighet för verkschefer i allmänhet, entledigande av affärsverkschefer (avsnitten 7.4.1-7.4.2 resp. 9.6.3, hemställan del av mom. 1)

Till de åtgärder som kräver riksdagens medverkan hör införande av för­flyttningsskyldighet för verkschefer i allmänhet (dys. verkschefer som inte är chefer för affärsverk).

Verkschefer förordnas som regel för bestämd tid, vanligen sex år. Under förordnandetiden kan verkschefen inte sägas upp och inte heller förflyttas till annan statlig tjänst.

Det föreslås nu i propositionen att det för verkschefer i här avsedd mening skall införas en förflyttningsskyldighet som liknar den som i dag gäller för tjänstemän med fullmakt. Sådana tjänstemän kan liksom verks­cheferna inte sägas upp från sin tjänst, men de är underkastade förflytt­ningsskyldighet. Den nya förflyttningsskyldigheten för verkschefer är av­sedd att tillgripas när det är påkallat av organisatoriska skäl (exempelvis sammanslagning av två eller flera verk) eller om chefen visar sig vara mindre lämplig eller en förflyttning av andra skäl är nödvändig av hänsyn till myndighetens bästa. Besluten skall fattas av regeringen och i princip ha omedelbar verkan - det vanliga är annars att beslut om förflyttning går i verkställighet först sedan de har vunnit laga kraft.

Förflyttningsskyldigheten för verkschefer är avsedd att träda i kraft den 1 juli i år och skall gälla även de personer som vid den tidpunkten innehar förordnanden som verkschefer. Den skall däremot som redan nämnts inte omfatta cheferna för affärsverken och inte heller cheferna för domsto­larna eller exempelvis myndigheter som lyder under riksdagen.

Förslaget om förflyttningsskyldighet påkallar ändringar i lagen (1976:600) om offentlig anställning. En ny, 10 §, föreslås bli införd i lagens 7 kap. med följdändringar i 15-17 kap. Därutöver föreslås en ändring i 15 kap. 2 § varigenom regeringen bemyndigas att besluta om förflyttning av innehavare av militära tjänster.

Moderata samlingspartiet konstaterar i kommittémotion 1986/87:K115 att den föreslagna ordningen för chefsförsörjningen torde leda till tätare byten av verkschefer. Motionärerna vill i detta sammanhang understryka vikten av att utnämningar av verkschefer inte politiseras, vilket det enligt deras mening funnits klara tendenser till under senare tid. Mofionärerna erinrar om att man även vid utnämningar av högre tjänster har att fillgodo­se kravet i 11 kap. 9 § regeringsformen på att avseende endast får fästas vid saklig grund, såsom förtjänst och skicklighet.

När det gäller lagändringen om förflyttningsskyldighet för verkschefer



så anser motionärerna att den är för allmänt utformad. Den lämnar utrym- AU 1986/87: 3y me för godtyckliga beslut och öjjpnar därmed vägen för informella påtryck­ningar mot myndighetschefer. Mera objektivt utformade villkor bör efter­strävas. Vidare bör en tillförlitlig metod utvecklas för att objektivt faststäl­la att ett förhållande föreligger som gör chefens förflyttning nödvändig med hänsyn till myndighetens bästa.

Motionärerna anser sammanfattningsvis att den aktuella lagtexten måste garantera att beslut om förflyttningar grundar sig på objekfivt godtagbara skäl. De yrkar med hänvisning härtill att riksdagen skall avslå propositio­nen i denna del och hos regeringen begära ett nytt förslag i enlighet med de riktlinjer som anges i mofionen.

Den nya förflyttningsskyldigheten för verkschefer bör enligt propositio­nen konstrueras på ett sätt som är likartat med vad som redan nu gäller för fullmaktstjänster. Innehavare av sådana tjänster kan i dag förflyttas till annan tjänst med samma anställningsform om den nya tjänsten är rent stafiig. Det förutsätts dessutom att arbetsuppgifterna i båda tjänsterna är likartade eller i varje fall att arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad att utföra arbetsuppgifterna i den nya tjänsten.

Härutöver föreslås begränsningar i verkschefers förflyttningsskyldighet i följande hänseenden. I propositionen framhålls sålunda att ett beslut om förflyttning liksom varje annan förvaltningsåtgärd först och främst måste grunda sig på objektivt godtagbara skäl. Detta följer av regeringsformens bestämmelser i I kap. 9 § om lika behandling, saklighet och opartiskhet från bl. a. förvaltningsmyndigheternas, inkl. regeringens, sida. Dessutom ' skall förflyttning bara få ske till tjänst som tillsätts på samma sätt, dvs. med förordnande på bestämd tid, och bara till statlig tjänst. Förordnandetiden i den nya tjänsten bör begränsas till den tid som återstår av förordnandet för verkschefen när förflyttningen blir aktuell. Däremot, framhålls slutligen i proposifionen, bör inte några begränsningar föreskrivas i fråga om arbets­uppgifterna i den nya tjänsten eller verkschefens personliga lämplighet för denna. Det måste få ankomma på regeringen att efter noggrann prövning i det enskilda fallet erbjuda en tjänst som på objektiva grunder kan anses vara godtagbar, t. ex. i vad gäller arbetsuppgifter, lönevillkor och statione-ringsort.

Som noteras av både civilministern och motionärerna har man att för framtiden räkna med en större rörlighet på de statliga chefstjänsterna. Det bör understrykas att denna rörlighet förutsätts ske på frivillig väg och grundas på individuella överenskommelser méd de berörda verkscheferna. Man kan emellertid inte bortse från att det kan uppkomma situationer där det finns skäl med hänsyn fill myndighetens bästa att mot verkschefens vilja förflytta honom eller henne under en löpande förordnandepériod. I en konfliktsituation av det slaget kommer en tvångsförflyttning av den berör­de verkschefen självfallet att uppfattas som en djupt ingripande åtgärd. Liksom civilministern vill utskottet därför understryka att åtgärden måste grunda sig på objektivt godtagbara skäl. Det måste förutsättas att denna grundsats iakttas i de känsliga avgöranden det här gäller, i all synnerhet som man får räkna med att ärendena och deras handläggning kommer att filldra sig offentlig uppmärksamhet. Därmed kan det inte gärna, som mo-



tionärerna befarar, komma att finnas utrymme för godtyckliga beslut, som     AU 1986/87: 3y öppnar vägen för informella påtryckningar mot myndighetscheferna.

Med den ovan angivna grundsatsen som allmän utgångspunkt och med de begränsningar i övrigt som skall kringgärda det nya förflyttningsinstitu­tet bör verkschefernas anställningstrygghet vara i rimlig mån tillgodosedd. Det kan i sammarihanget noteras att lagrådet har lämnat det aktuella lagförslaget utan erinran. Riksdagen bör alltsåkunna'ställa sig bakom vad som föreslagits i propositionen i denna del.

I anslutning till det ovan anförda tar utskottet upp det förslag till äridring i lagen om offentlig anställning som behandlas i propositionens avsnitt 9.6, dvs. frågan om särskilt entledigande av affärsverkschefer. Här föreslås att visstidsförordnade chefer för affärsverk skall med omedelbar verkan kun­na skiljas från sin tjänst. En ny paragraf härom föreslås i propositionen bli införd i den nämnda lagen (7 kap. 9 §). Däremot anses det inte vara aktuellt att införa en förflyttningsskyldighet för affärsverkscheferna. Detta förut­sätter att anställningsvillkoren i övrigt för affärsverkscheferna utformas på ett annat sätt än för andra verkschefer.

Det tvångsentledigande det här gäller skall bara få användas om det är       nödvändigt med hänsyn till verkets bästa. Det skall alltså även i detta fall föreligga en sakligt grundad anledning för åtgärden.

Den nya paragrafen i lagens 7 kap. - som för med sig följdändringar i 15, 16 och 17 kap. - är avsedd att träda i kraft den 1 juli i år. I motsats till bestämmelsen om förflyttningsskyldighet för andra verkschefer som träder i kraft vid samma tidpunkt skall den inte omfatta chefer för affärsverk under nu löpande förordnandeperiod.

Äveri entledigandeinstitutet för affärsverkschefer har lämnats utan erin­ran av lagrådet. Det har inte föranlett några invändningar i motionerna och kan godtas av utskottet.

Med åberopande av det ovan anförda hemställer arbetsmarknadsutskot­tet sammanfattningsvis att konstitutionsutskottet föreslär riksdagen att med avslag på motion 1986/87: Kl 15, yrkande 7, anta det till propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om offenfiig.anställ­ning.

Chefsförsörjning: Tillfälliga tjänster för verkschefer (avsnitt 7.4.3, hemställan mom. 5)

I likhet med verksledningskommittén föreslår civilministern att regeringen , skall bemyndigas att inrätta fillfälliga tjänster för verkschefer och högre militära chefer. Åtgärden är att se som ett led i strävandena att öka rörligheten bland chefer och främja chefsutveckling och karriärplanering. Det är inte meningen att den nya möjligheten i det väsenfiiga skall bli ett sätt att skapa reträttplatser för mindre väl fungerande verkschefer.

Arbetsmarknadsutskottet finner inte anledning att motsätta sig vad som föreslagits utan tillstyrker att regeringen lämnas det begärda bemyndigan­det att inrätta särskilda tjänster för verkschefer m. fl.



Chefsförsörjning: Åtgärder som regeringen får besluta om AU 1986/87:3y

(avsnittet 7.5)

Även för avdelningschefer och motsvarande befattningshavare skall tids­begränsade förordnanden kunna ifrågakomma dock utan att förenas med rätt till förordnandepension.. Vad som avses är att en tjänsteman skall kunna tilldelas chefsskap för en viss funktion inom ramen för hans eller hennes anställning.

Sedan år 1965 gäller att det är regeringen som tillsätter byråchefer. I syfte att öka de enskilda myndigheternas handlingsutrymme och ansvar kommer utnämningsrätten att successivt delegeras till myndigheterna efter prövning myndighet för myndighet.

I ett delavsnitt om myndigheternas chefsförsörjning understryker civil­ministern behovet av ett målmedvetet rekryteringsarbete mot bakgrund bl. a. att vakanser i chefsbefattningar som få andra tillfällen erbjuder möj­ligheter att ändra eller förnya en verksamhet.

Vidare framhåller civilministern att andelen kvinnor i beslutsfattande funktioner i statsförvaltningen måste ökas, och han pekar på en rad åtgär­der som bör kunna vidtas i det hänseendet.

Slutligen i detta avsnitt ges synpunkter på utbildning och utveckling av högre chefer.

Arbetsmarknadsutskottet har för sin del ingen erinran mot vad som anförts i den nu redovisade delen av propositionen.

Personalföreträdare i myndigheternas styrelser (avsnitt 8.4, hemställan del av mom. 2)

Sedan år 1974 har de fackliga organisationerna rätt att utse personalföre­trädare i statliga styrelser. Frågan prövades då av riksdagen (prop. 1974:1, bilaga 2 p. 7, InU 4, rskr. 95). Personalföreträdarna har inte bara närvaro-och yttranderätt, utan de har också med vissa undantag rätt att delta i besluten. Det är styrelsen själv som avgör om personalföreträdarna har rätt att vara med vid avgörandena av de enskilda ärendena.

I proposifionen förordas att personalföreträdarna i de nya lekmannasty­relserna skall ha närvaro- och yttranderätt men ingen beslutsrätt. Bakgrun­den till denna begränsning anges vara att lekmannastyrelserna i fortsätt­ningen kommer att fatta beslut i frågor som kan hänföras till det politiska beslutsområdet. Civilministern gör bedömningen att personalföreträ-dama därmed inte i praktiken kan utöva beslutsrätt i styrelserna utan att den polifiska demokratin träds för när. Hans överväganden utvecklas närmare i propositionen på s. 94-96.

I de föreliggande motionerna berörs frågan om personalföreträdarnas ställning endast i motion Kl 12 (vpk), där en representation för de anställda som innefattar närvaro- och yttranderätt på i motionen anförda skäl god­tas. Även arbetsmarknadsutskottet kan biträda de ändrade formerna för personalrepresentation i styrelserna. Dessa innebär för övrigt att man på den stafiiga sidan ansluter till den ordning som införts på den kommunala



sidan med närvaro- och yttranderätt för företrädare för anställda vid de     AU 1986/87: 3y kommunala nämndernas sammanträden.

Direktioner och hantering av besvärs- och disciplinärenden (avsnitt 8.6)

o Direktioner är organ som består av verkschefen med närmast underly­dande chefer. Deras verksamhet är inte reglerade i myndigheternas in­struktioner. Verksledningskommittén föreslog att direktionerna skulle till­delas befogenheter i bl.a. disciplinärenden. Civilministern diskuterade de rättsliga möjligheterna att genomföra en sådan ordning och anmäler att han avser att senare återkomma till regeringen i ärendet efter kontakter med de berörda personalorganisationerna. Med hänvisning härtill finner arbets­marknadsutskottet det inte påkallat att göra något särskilt uttalande med anledning av propositionen i denna del.

Ledningsfunktionerna inom affärsverk och bolag (avsnitt 9.6, hemställan del av mom. 2)

Frågan om en särskild form för entledigande av affärsverkschefer har redan behandlats i den föregående framställningen.

I avsnittet föreslås därutöver bl.a. att personalföreträdarna i affärsver­kens styrelser skall ha samma ställning som övriga styrelseledamöter i fråga om befogenheter och ansvar. De bör liksom övriga ledamöter tillsät­tas av regeringen. Detta är en ordning som skiljer sig från vad nyss redovisats i fråga om personalföreträdare i andra statliga styrelser. Den liknar i fråga om befogenheter och ansvar vad som gäller om styrelse­representation för privatanställda. Förslaget föranleder med hänsyn till den verksamhet affärsverken har att bedriva inte någon invändning från arbetsmarknadsutskottets sida.

I övrigt tar utskottet endast upp ytterligare en fråga som behandlas i det aktuella avsnittet av propositionen. Det gäller formerna för utnämning av chefer närmast under affärsverkscheferna. Enligt propositionen är avsik­ten att styrelserna för affärsverken i ökad omfattning skall få utnämna sådana chefer. Detta överensstämmer med vad verksledningskommittén har föreslagit.

Vänsterpartiet kommunisterna invänder i motion 1986/87;Kl 12 - lik­som riksdagens ombudsmän (JO) i ett remissyttrande över kommittébetän­kandet - att regeringen måste ta ansvar även för utnämningen av de topptjänstemän det här gäller. Motionärerna framhåller att självständighet och ansvar hos denna kategori högre tjänstemän gynnas bäst av att deras utnämning inte är resultatet av en verkschefs personliga handplockning.

Det föreliggande förslaget bör ses mot bakgrund ay propositionens över­gripande syfte att ge affärsverken en mer självständig ställning inom de ramar som anges av statsmakterna och samtidigt ge koncernstyrelserna vidgade befogenheter och ökat ansvar. En delegering av utnämningsrätten av chefer på den nivå det nu är fråga om har redan införts i vissa verk inom



kommunikationsdepartementets område. Delegeringen innebär att det är AU 1986/87: 3y verkschefen som skall ta initiativet, men det är verksstyrelsen som har tillsättningsansvaret. Med erinran härutöver om att delegeringen inte är avsedd att genomföras genom ett generellt beslut utan efter prövning från fall till fall anser utskottet att förevarande förslag i propositionen bör kunna genomföras, vilket innebär att yrkande 9 i motion Kl 12 avstyrks.

Bilaga 2 (finansdepartementet)

Lönesättningen för chefer (avsnitt 6)

I detta, avsnitt bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om lönesättningen för chefer. Villkoren för lönesättning­en för chefer bestäms liksom för annan personal av parterna på det statligt reglerade området. De överväganden som redovisas är således att se som den arbetsgivarpolitiska inriktningen i frågor om lön och andra förmåner. Den sammanfattande bedömning som görs av föredragande statsrådet är att lönesättningen för chefer bör bestämmas av verksamhetsintresset. Lö­nerna bör anpassas till såväl marknadsförhållandena och statsmakternas krav som till den enskildes kompetens och prestationsförmåga. I fråga om formerna för chefslönesättningen anförs att samordningen vid beslut om chefslöner bör behållas. Myndigheternas inflytande på fördelningen av löneutrymmet mellan olika chefer bör dock öka. Det understryks att flexi­bilitet och snabbhet bör karakterisera handläggningen av de enskilda löne-sättningsärendena.

Vad som i dessa delar anförts i propositionen har inte motsagts i de föreliggande motionerna, och utskottet har för sin del inte funnit anledning till invändningar.

Vissa pensionsfrågor för chefer m. m. (avsnitten 7 och 8 hemställan mom. 1 och 2)

I avsnitt 7 föreslås regeringen få vidgade möjligheter att under särskilda omständigheter besluta om rätt till förordnandepension även om det nuva­rande kravet på tolv års förordnandefid inte är uppfyllt. Därerriot föreslås en skärpning av reglerna för samordning av förordnandepensioner som utgår före 65 års ålder med annan inkomst. Med gällande regler reduceras förordnandepensionen endast av inkomst av annan statlig tjänst. I fortsätt­ningen bör samordning ske även med inkomst av anställning och annat förvärvsarbete utanför det statligt reglerade området. I samband härmed föreslås även vissa lättnader i reglerna för statsrådspension, så att samord­ningen av pension med annan inkomst blir densamma för statsråd och verkschefer.

1 samma avsnitt behandlas vidare frågor om pensioner för andra förord­nandetjänster än verkschefer och om avgångsvederlag eller förtidspension för avdelningschefer, departementsråd m. fl. vid förtida avgång ur tjänst,

Vad som föreslås i propositionen I de nu redovisade delarna kan arbets­marknadsutskottet biträda. Detsamma gäller vad som anförs om ändrade



pensionsregler för personal inom icke-statlig verksamhet. Utskottet hem-     AU 1986/87: 3y ställer följaktligen att konstitutionsutskottet föreslår riksdagen att godkän­na de i propositionen förordade riktlinjerna för dels förordnandepension (avsnitt 7), dels pensionering av personal inom icke-statlig verksamhet (avsnitt 8).

Styrelsernas sammansättning m. m. (bilaga 1, avsnitt 8.3)

Avslutningsvis vill arbetsmarknadsutskottet i korthet beröra ett par av de frågor som behandlas i det ovan angivna avsnittet av propositionen även om det inte uttryckligen är nämnt i KU:s begäran om yttrande.

I det aktuella avsnittet behandlas bl. a. frågan om intresserepresentation
i verksstyrelserna. Civilministern anför i vad gäller arbetsmarknadsområ­
det att han vill slå vakt om den ordning med sådan representation som i dag
gäller för främst arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen
och AMU-styrelsen. Utskottet vill här påpeka att frågan om nuvarande
trepartssamverkan i AMS styrelse har behandlats av utskottet senast i det
av riksdagen nyligen godkända betänkandet AU 1986/87; 11 (s. 43-44). Till
      -

den delen av AU:s betänkande fogades reservationer (nr 29 och 30) av moderata samlingspartiet resp. centerpartiet.

I samma avsnitt av propositionen (s. 94) liksom i vpk-motion 1986/ 87;Kl 12 berörs angelägenheten av att andelen kvinrior ökar i de stafiiga styrelserna. Denna fråga liksom den i propositionens avsnitt 7 behandlade frågan om att öka antalet kvinnor på ledande poster i statsförvaltningen har vid ett flertal tillfällen varit aktuell vid handläggningen av jämställdhetsfrå­gorna i arbetsmarknadsutskottet. Här kan hänvisas till vad utskottet senast anfört i betänkande AU 1986/87:5 (s. 10-11).

. När civilministern poängterar behovet av bättre balans mellan kvinnor och män i de statliga styrelserna för att styrelserna skall ges bättre möjlig­heter att fullgöra de uppgifter regeringen lägger på dem så är det ett synsätt som ligger väl i linje med de intentioner som utskottet i nyssnämnda och tidigare sammanhang har givit uttryck åt.

Vad sedan beträffar yrkandet i motion Kl 12 om tillkännagivande till regeringen om bl. a. direkta föreskrifter för nomineringsförfarandet bör upplysas att motionsyrkanden med likartad inriktning väckts under den allmänna motionstiden i år och hänvisats till arbetsmarknadsutskottet. Det är utskottets avsikt att behandla dessa yrkanden och vad civilministern anfört om jämställdhet i statsförvaltningen i bilagan Gemensamma frågor ull årets budgetproposifion i ett fill hösten 1987 planerat betänkande om jämställdhetsfrågor. Då det synes lämpligt att de aktuella mofionsyrkan­dena om åtgärder för en ökad kvinnorepresentation i statliga organ bereds i ett sammanhang, föreslås att yrkande 8 i motion Kl 12 överiämnas till arbetsmarknadsutskottet för behandling.

Stockholm den 7 april 1987

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander



Närvarande; Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Marianne Stålberg (s),     AU 1986/87: 3y Alf Werinerfors (m), Börje Hörnlund (c), Sten Ösfiund (s), Charlotte Bran­ting (fp), Inge Carlsson (s), Ingvar Karisson i Bengtsfors (c), Sven Lund­berg (s), Anders G Högmark (m), Monica Öhman (s), Erik Holmkvist (m), Ture Ångqvist (s) och Kari-Erik Persson (vpk).

Avvikande meningar

1. Chefsförsörjning: Allmänna riktlinjer

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med "Den nu" och på s. 3 slutar med "kunna godkännas" bort ha följande lydelse:

Civilministern har i propositionen sökt belysa de mångskiftande krav som följer av den statliga chefsrollen. Vad han anfört ger emellertid, såsom påtalas i motion 1986/87;Kl 12, anledning att varna för att man i den statliga förvaltningen och i affärsverken kopierar de modeller som för närvarande dominerar i privata företag, med den övertro som där råder på den "starke" chefens förmåga att leda utvecklingen i önskad riktning.

Det fö eslås från regeringens sida en rad åtgärder ägnade att öka rörlig­heten bland chefer - kortare förordnandeperioder, förflyttning till annan tjänst, även tvångsvis om så erfordras, pensionering i förtid etc. Man kan med motionärerna ifrågasätta om inte sådana åtgärder kommer att främja en rekrytering av ledningspersonal som är mer inriktad på kortsiktiga förbättringar av effektiviteten än på en långsiktig, fördjupad utveckling av den statliga verksamheten.

Dessutom bör betonas vikten av att chefer i offentlig verksamhet följer en demokratisk ledningsfilosofi. Detta har flera viktiga aspekter. Chefen bör aktivt samarbeta med lekmannastyrelsen och tillgodogöra sig dess politiska erfarenhet i verksamheten. Chefen bör också ha inriktningen att mobilisera verkets anställda till initiativ och delgivande av erfarenheter. Chefen bör därjämte kunna stimulera till medvetande om verksamhetens mål och "public-service"-uppgift.

Arbetsmarknadsutskottet hemställer att konstitutionsutskottet föreslår riksdagen att - med tillstyrkan av motion 1986/87:Kl 12 yrkande 6 och med anledning av de i propositionen föreslagna allmänna riktlinjerna för förnyelsen av den statliga förvaltningen såvitt avser avsnittet om chefsför­sörjning - som sin mening ge regeringen till känna vad ovan anförts om chefsfunktion och ledningsfilosofi.

2. Chefsförsörjning: Förflyttning och entledigande av
verkschefer

Alf Wennerfors, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Den nya" och på s. 5 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:

Inledningsvis vill utskottet i likhet med moderata samlingspartiet under­
stryka vikten av att utnämningar av verkschefer inte politiseras. Det har
under senare tid märkts klara tendenser till en sådan politisering. Det bör
    10



erinras om att även vid utnämningar fill högre tjänster skall kraven i 11      AU 1986/87: 3y kap. 9 § regeringsformen uppfyllas, dvs. avseende skall endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

I propositionen läggs fram förslag till ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning varigenom det skall bli möjligt att förflytta en verks­chef till annan tjänst. Den föreslagna bestämmelsen, 7 kap. 10 §, är emel­lertid för allmänt utformad och lämnar, såsom anförs i motion 1986/ 87: Kl 15, utrymme för godtyckliga beslut. Därmed öppnas vägen för infor­mella påtryckningar mot myndighetschefer. Vidare bör en tillförlifiig me­tod utvecklas för att objektivt fastställa att det föreligger ett förhållande som gör chefens förflyttning nödvändig med hänsyn till myndighetens bästa.

Den aktuella lagtexten måste garantera att ett beslut om förflyttning grundar sig på objektivt godtagbara skäl. I likhet med moderata samlings­partiet anser utskottet att riksdagen med avslag på propositionen i denna del bör begära ett nytt förslag utformat i enlighet med vad ovan anförts.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Med åberopande" och slutar med "offentlig anställning" bort ha följande ly­delse;

Utskottets ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att det till propositionen fogade förslaget till ändring i lagen om offentlig anställning bör avslås i vad det avser förflyttningsskyldighet för verkschefer men kan godtas i vad det avser det föreslagna särskilda entledigandet av chefer för affärsverk. Arbetsmarknadsutskottet har omarbetat regeringens lagförslag med hänsyn härtill och hemställer att konsfitutionsutskottet föreslår riks­dagen att med bifall till motion 1986/87:K115 yrkande 7 samt med avslag på proposifionen i motsvarande del dels som sin mening ge regeringen till känna vad ovan anförts om nytt förslag till lagsfiftning om förflyttnings­skyldighet för verkschefer, dels anta följande förslag till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.


11



Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Häi"igenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:600) om offentlig anställ­ning'

dels att nuvarande 7 kap. 9-11 §§ skall betecknas 7 kap. 10-12 §§,

dels att 15 kap. 1 och 2 §§, 16 kap. 2 § samt 17 kap. 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas én ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande lydelse.


AU 1986/87: 3y



Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7 kap. 9 §

Är chefen för ett statligt affärs­verk förordnad för bestämd tid, får han skiljas från sin tjänst före ut­gången av denna tid, om det. är-nödvändigt av hänsyn till verkets bästa.

15 kap. 1 §


Fråga om anställnings upphöran­de som avses i 7 kap. 2-4, 9 eller 10 § prövas av den myndighet som tillsätter tjänsten, om inte annat följer av 5 § nedan eller av före­skrift eller särskilt beslut som rege­ringen meddelar.

Fråga om anställnings upphöran­de enligt 7 kap. 5 eller 7 § prövas av regeringen, om inte annat följer av 5 § nedan. Närmare föreskrifter meddelas av regeringen.


Fråga om anställnings upphöran­de som avses i 7 kap. 2-4, 10 eller /7.§ prövas av den myndighet som tillsätter tjänsten, om inte annat följer av 5 § nedan eller av före­skrift eller särskilt beslut som rege­ringen meddelar.

Fråga om anställnings upphöran­de enligt 7 kap. 5, 7 eller 9 § prövas av regeringen, om inte annat följer av 5 § nedan. Närmare föreskrifter meddelas av regeringen.


2 §


Fräga om förflyttning enligt 7 kap. 8 § prövas av regeringen. Frå­ga om förflyttning till tjänst som tillsättes av samma myndighet som har anställt arbetstagare prövas dock av myndigheten.


Fråga om förflyttning enligt 7 kap. 8 § till en tjänst som tillsätts av den myndighet som har anställt arbetstagaren prövas av den myn­digheten. Fråga om förflyttning till någon annan tjänst prövas av rege­ringen eller den myndighet som re­geringen bestämmer.


16 kap.

2 §


Vill arbetstagare söka ändring i beslut enligt 7 kap. 3-5 eller 8 §, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 eller 2 § eller 13


Vill en arbetstagare söka ändring i beslut enligt 7 kap. 3-5 eller 8-9§, 10 kap. 1 §,11 kap. 1 eller 2 §



Lagen omtryckt 1986:430.


12



Nuvarande lydelse

kap. 2 § andra stycket, skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag då han fick ta del av beslu­tet.


Föreslagen lydelse

eller 13 kap. 2 § andra stycket, skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag då han fick ta del av beslutet.


AU 1986/87: 3y


17 kap.

1 §


Beslut om anställnings upphöran­de enligt 7 kap. 4 eller 5 §, om för­flyttning enligt 7 kap. 8 §, om löne­avdrag som disciplinpåföljd enligt 10 kap. 1 § eller orn avskedande en­ligt 11 kap. får ej verkställas, förrän beslutet har prövats slufiigt efter ta­lan som avses i 16 kap. 2 § eller rätten till sådan talan har förlorats. Detsamma gäller beslut om av­gångsskyldighet enligt 7 kap. 3 §, om ej annat följer av 2 §.


Beslut om anställnings upphöran­de enligt 7 kap. 4 eller 5 §, om för­flyttning enligt 7 kap. 8 §, om löne­avdrag som disciplinpåföljd enligt 10 kap. 1 § eller om avskedande en­ligt 11 kap. får irite verkställas, förr­än beslutet har prövats slutligt efter talan som avses i 16 kap. 2 § eller rätten till sådan talan har förlorats. Detsamma gäller beslut om av­gångsskyldighet enligt 7 kap. 3 § om inte annat följer av 2 §.


3 §


Beslut om avstängning enligt 13 kap. I eller 2 § har omedelbar ver­kan. I tvist om sådan avstängning äger domstolen dock för tiden intill dess lagakraflägande dom eller be­slut föreligger förordna, att beslu­tad avstängning skaU vara hävd.


Beslut om skiljande från tjänst enligt 7 kap. 9 § eller om avstäng­ning enligt 13 kap. 1 eller 2 § gäller omedelbart.

I tvist om sådana beslut som avses i första stycket får domstolen dock för tiden intill dess lagakrafl­ägande dom eller beslut föreligger bestämma, att beslutet tills vidare inte skall gälla.



Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Den nya föreskriften i 7 kap. 9 § får dock tillämpas endast i fråga om sådana förordnanden som börjar löpa efter ikraftträdandet.

3. Ledningsfunktionerna inom affärsverk och bolag

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Det föreliggande" och på s. 8 slutar med "Kl 12 avstyrks" bort ha följande.lydelse;

Liksom vänsterpartiet korninunisterna anser arbetsmarknadsutskottet att man inte bör ge affärsverksstyrelserna rätt att utse chefer eller chefer rätt att utse chefer närmast under sig. Som JO hävdar i detta ärende är det regeringen som måste ta ansvar för utnämningen av topptjänstemän. Prin­cipen bör gälla för hela statsförvaltningen. Självständighet och ansvar hos


13



den kategori högre tjänstemän det här gäller gynnas bäst av att deras     AU 1986/87: 3y utnämning inte är resultatet av verkschefens personliga handplockning.

Vad ovan med tillstyrkan av motion 1986/87:K112 yrkande 9 anförts om tillsättning av vissa chefstjänster bör genom ett tillkännagivande från riks­dagens sida delges regeringen.

Särskilda yttranden

1. Personalföreträdare i myndigheternas styrelser

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Charlotte Branting (fp), Ingvar Karisson i Bengtsfors (c), Anders G Högmark (m) och Erik Holmkvist (m) anför;

Vid behandlingen av frågan om personalföreträdare i myndigheternas styrelser hänvisas i texten till att regeringens förslag innebär att man på den statliga sidan ansluter till den ordning som införts på den kommunala sidan med närvaro- och yttranderätt för de anställda vid de kommunala nämndernas sammanträden. Vi vill därför erinra om att närvaro- och yttranderätten på den kommunala sidan avvisats av moderata samlingspar­tiet, folkpartiet och centerpartiet. Den särlösning som härigenom medgavs den berörda personalen måste enligt vår mening anses strida mot grunder­na för den kommunala demokratin och mot principen om lika inflytande­möjligheter för alla röstberättigade medborgare.

Vår gemensamma ståndpunkt i denna fråga har närmare utformats i en reservation till konstitutionsutskottets betänkande KU 1985/86:3. De in­vändningar som där gjorts gäller principiellt sett även den nu föreslagna närvaro- och yttranderätten för personalföreträdare i statliga styrelser. Vi har emellertid i dagsläget inte motsatt oss det föreliggande regeringsförsla­get med hänsyn till att detta innebär att de statsanställdas nuvarande vidsträckta rätt att delta i själva beslutsfattandet i styrelserna kommer att upphöra. Detta är i sig en vinning från demokratisk synpunkt. Vi hänvisar vidare till att vi senast i höstas (AU 1986/87:8 reservation 19) gemensamt krävt ett utredningsarbete om medbestämmandet inom den offentliga sek­torn och gränsdragningen mot den politiska demokratin. Vi har förutsatt att de statsanställdas förhandlingsrätt och övriga inflytandemöjligheter kommer att närmare granskas i ett sådant utredningsarbete.

2. Lönesättningen för chefer

Karl-Erik Persson (vpk) anför;

I proposifionen sägs att lönerna för chefer bör bestämmas av verksam­
hetsintresset och anpassas såväl till marknadsförhållandena som till kra­
ven på kompetens och prestationsförmåga. Det är tankegångar som fanns
redan i proposition 1984/85:219 om den statliga personalpolitiken. Från
vpk:s sida erinrade vi i det sammanhanget om att lönerna på den statliga
sidan har byggt på två principer; Lika lön för lika arbete och samma lön för
likvärdigt arbete oavsett bostadsort. Ett utflöde av dessa principer är att
          14



lönegapet mellan de mer välavlönade och det breda kollektivet av lågt     AU 1986/87: 3y avlönade inte får tillåtas öka. Vi vidhåller i detta sammanhang vår inställ­ning att en bra personal- och lönepolitik för de statsanställda bör inriktas särskilt på de breda personalgrupperna i låg- och mellanställning.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987                                                                                                                       15