FiU 1982/83:3 y

Finansutskottets yttrande 1982/83:3 y

över proposition 1982/83:50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m.

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har den 9 november 1982 beslutat bereda finansutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1982/83:50 om vissa ekonomisk­politiska ätgärder m. m. jämte motioner.

Utskottet vill anföra följande.

Prognoserna för den internationella ekonomiska utvecklingen 1983 revide­ras nu återigen nedåt. Recessionen i världsekonomin fortsätter. Prisstegring­arna är visserligen på väg ned i många länder, men produktionen minskar eller stagnerar med följd att arbetslösheten fortsätter att öka. Det traditionella konjunkturmönstret med en nedgång, utplåning, återhämtning och en konjunkturtopp inom loppet av ca 5 år tycks inte gälla längre.

En viktig förklaring till de tidigare felslagna prognoserna är att man felbedömt industriländernas exportmöjligheter. Världshandeln minskade under första halvåret 1982 på grund av en markerad nedgång i OPEC:s och de icke oljeproducerande u-ländernas import. Även importen till Förenta staterna minskade kraftigt. En bidragande orsak till den svaga världshandeln är den ätstramningspolitik som bedrivs i flera industriländer. Risken för en fortsatt svag utveckling av handeln är stor, bl. a. på grund av de akuta betalningsproblem som nu gör sig gällande i flera u-länder och statshandels­länder. En ökad återhållsamhet med krediter i det internationella finansiella systemet i kombination med ökad protektionism kan få mycket allvarliga konsekvenser och omöjliggöra en konjunkturuppgång.

Propositionens bedömning av den internationella utvecklingen samman­fattas i nedanstående tablå.

Prognos för utvecklingen i OECD-området

Procentuell volymförändring

1982                                                                             1983

BNP - OECD totalt                                              -1/4       1

Världshandeln                                                   O        1 1/2

Världshandelspriser i nationell valuta, bearbetade varor        8 1/2    5 1/2

Konsumentpriser                                               7,5      61/2

Arbetslöshet, milj. personer                             32,2      33,3

1 Riksdagen 1982/83. 5 saml. Nr 3 y



FiU 1982/83:3 y                                                                       2

I propositionen uttrycks förhoppningen att aktiviteten, till följd av ökad privat konsumtion och ett omslag i lagercykeln, skall komma i gång 1983 i Förenta staterna och Japan. En ökad konsumtionsefterfrägan i kombination med att de amerikanska företagens konkurrensläge försämrats genom den uppdrivna dollarkursen väntas medföra en snabb importökning till Förenta staterna. Detta gynnar exportindustrin i Västeuropa.

Den internationella utvecklingen kan bli sämre än vad propositionens prognoser förutser. I många länder är politiken fortfarande inriktad pä åtstramning i syfte att bekämpa inflationen. För utvecklingen i Förenta staterna är avvägningen mellan finans- och penningpolitik avgörande. Fullföljer Reaganadministrationen sin politik med fortsatta skattesänkning­ar och kraftigt ökande militärutgifter väntas underskottet i den federala budgeten öka till inemot 200 miljarder dollar nästa år. Det blir då även fortsättningsvis penningpolitiken som ensidigt får bära upp stabiliseringspo­litiken. Inflationsförväntningarna torde då återigen skruvas upp med följd att de lättnader som nu vidtagits i penningpolitiken inte kommer att bibehållas. Därmed drivs räntorna äter upp, vilket kan omintetgöra uppgången.

För Västeuropa är konjunkturutsikterna mörka. I Förbundsrepubliken Tyskland fortsätter produktionen att minska. Flera internationella bedöma­re, bl. a. EG-kommissionen, tror dock fortfarande på en icke obetydlig uppgång under andra halvåret 1983. För Frankrike förutser kommissionen nolltillväxt under första halvåret 1983 och en svag uppgång under det andra halvåret.

Även om det skulle bli en viss uppgång i OECD-området under 1983, blir den emellertid inte långvarig om den enbart bärs upp av ett omslag i lagerinvesteringarna och en ökning av den privata konsumtionen i Förenta staterna och Japan. Skall återhämtningen bli mer bestående även under 1984 måste också investeringsaktiviteten komma igång. Mot detta talar det låga kapacitetsutnyttjandet i mänga länder.

Enligt utskottets uppfattning står det alldeles klart att det krävs ett mer samlat agerande i OECD-länderna, syftande till en försiktig stimulans av konsumtion och investeringar i de stora ekonomierna för att bygga under en eventuell uppgång. Det bör nu finnas möjligheter till en sädan inriktning, eftersom inflationen nu är nere pä en förhållandevis låg nivå i dessa länder. De små länderna med stora underskott i utrikesaffärerna och i de offentliga budgeterna måste i ett sådant sammanhang mer målmedvetet än hittills angripa obalanserna utifrån ett medelfristigt perspektiv. Det går inte att ensidigt lita till åtstramningsåtgärder.

Det är mot denna bakgrund som vi skall lägga upp vår strategi för att komma tillrätta med våra egna strukturella obalanser.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har under den senaste tioårsperio­den kännetecknats av alltmer fördjupade obalanser. Privat och offentlig konsumtion har ökat snabbare än den totala produktionen. Det finansiella



FiU 1982/83:3 y                                         '                             3

sparandet i den offentliga sektorn, som visade ett stort överskott sä sent som 1976, har till följd av försämringen av statsfinanserna förbytts i ett mycket stort underskott. Vi har nu ett strukturellt sparandeunderskott i ekonomin som yttrar sig i minskade investeringar och ett stort bytesbalansunderskott. Arbetslösheten har visserligen kunnat begränsas genom arbetsmarknadspo­litiska åtgärder. Under det senaste året har emellertid också den öppna arbetslösheten ökat snabbt. Antalet förtidspensionerade har ocksä ökat kraftigt. Detta kan inte förklaras av en ökad sjuklighet i befolkningen utan är, när man ser pä den geografiska fördelningen av förtidspensioneringarna, också ett uttryck för ett allmänt försämrat arbetsmarknadsläge.

Dessa obalanser är till stor del orsakade av industrisektorns tillbakagång. Som framgår nedan har produktionen i industrin utvecklats klart ogynnsam­mare än i övriga sektorer.

Produktion. Årlig procentuell volymförändring

1970-1974

1974-1982

Industri

3,6

-1,1

Övrig varuproduktion

1,4

0,7

Privata tjänster

3,5

1,7

Offentliga tjänster

3,6

3,2

Totah

3,2

1,1

Sysselsättningen i industrin har minskat kraftigt och industriinvestering­arna har sjunkit markant sedan mitten av 1970-talet. Industrin har under det senaste decenniet tappat inemot en fjärdedel av sina exportmarknader. Prisstegringarna har också legat på en betydligt högre nivå än tidigare.

Parallellt med, och delvis till följd av, denna utveckling uppvisar det svenska samhället negativa drag i det ekonomiska livet. Skattefusk, svarta affärer och annan ekonomisk brottslighet har tilltagit. Intresset för finan­siella transaktioner, "snabba klipp", etc. har tilltagit pä bekostnad av produktiva satsningar i industriell utveckhng.

Det kan hävdas att de uppräknade svårigheterna är en följd av en svag internationell utveckling. Detta är förvisso sant, men det är ocksä ett faktum att vår industriella utveckhng varit ogynnsammare än i andra jämförbara industriländer i OECD-området. Jämfört med nivån 1970 har vi föriorat 25 % av våra marknader utomlands medan industriländerna i genomsnitt ökat sin andel av världshandeln med ca 10 %.

Enligt utskottets uppfattning kan inte denna nedåtgående trend i industrisektorn fä fortsätta. Vi kommer i så fall inom några år att få underskott och andra obalanser som blir nästan omöjliga att hantera. Vi skulle i ett sådant läge kunna tvingas till drastiska nedskärningar av såväl den privata konsumtionen som av de offentliga utgifterna. Välfärdssamhället



FiU 1982/83:3 y                                                        4

hotas  då   i  sina  grundvalar.   Vi   kommer  dä  att   kunna  stå   inför  en sysselsättningskris som vi inte upplevt i modern tid.

Traditionellt brukar man ange målen för den ekonomiska politiken som full sysselsättning, god tillväxt, balans i utrikesaffärerna, en rättvis fördelning av produktionsresultatet och låg inflation. Om man studerar utvecklingen under 1981 och 1982 kan man konstatera att obalanstendenserna förstärkts och att vi i praktiskt taget alla avseenden var pä väg bort ifrån dessa mål. Utlandets förtroende för vår politik försvagades också under 1981 och i början av 1982. Trots devalveringen i september 1981 hade vi som framgår av tablåerna nedan ett kraftigt valutautflöde under praktiskt taget varje månad från slutet av 1981 och in under 1982. Under perioden november 1981 - juli 1982 var utflödet större än vad bytesbalansunderskottet motiverade. Mot ett bytesbalansunderskott pä drygt 9 miljarder kronor stod ett valutautflöde på närmare 19 miljarder kronor. Detta utflöde fick mötas med ökad statiig upplåning utomlands.

Bytesbalansen

Miljarder kronor

1981

Okt

Nov

Dec

1982

12 män.

Sep

Jan

Feb

Mar

Apr

Ma1

Jun

Jul

Aug

t.o.m. auK

-1,4

-2,4

-1,5

-1,3

-1,8

-0,6

-0,1

0,9

-1,3

-1,1

-0,2

-5,1

-15,9

Valutaflödet

Miljarder kronor

1981

Okt

Nov

Dec

1982

12 min.

Sep

Jan

Feb

Mar

Apr

Maj

Jun

Jul

Aug

t.o.m. aug

2,0

-0,7

-2,6

-2,2

-2,1

-2,4

-0,7

-2,4

-1,4

-2,9

-1.5

.0,1

-16,8

Under början av hösten 1982 försvagades förtroendet för kronan ytterligare. I augusti registrerades det största underskottet i utrikeshandeln någonsin för en enskild månad. Ett par av våra nordiska grannländer devalverade sina valutor. I samband härmed ökade spekulationerna mot kronan. Det uppstod mot denna bakgrund förväntningar om att den tillträdande socialdemokratiska regeringen snabbt skulle vidta kraftfulla åtgärder för att försöka bryta den nedåtgående trenden i ekonomin. Under första  veckan   av  oktober  blev  det  en  veritabel  storm   mot  kronan.



FiU 1982/83:3 y                                                                       5

Valutautflödet uppgick då till 2j6 miljarder kronor. Vi var i en akut kris och torsdagen den 7 oktober stängde riksbanken handeln med valutabankerna. I samråd med den tillträdande regeringen beslöt fullmäktige i riksbanken dagen efter att skriva ned kronan med 16 %.

Mot bakgrund av vad som anförs i propositionen och partimotionerna kan det finnas skäl att diskutera vilken strategi man bör välja när ett land med våra strukturella obalanser kommer i ett akut krisläge som beskrivits ovan.

I den moderata partimotionen (99) hävdas att devalveringen borde kunnat undvikas. Detta hade enligt motionärerna förutsatt oförändrade eller något sänkta arbetsgivaravgifter, fortsatta besparingar i de offenthga utgifterna och uteblivna skattehöjningar. I centerpartiets motion (112) anförs att valutaut­flödet var ett resultat av förväntningarna i samband med valet och att det dessförinnan inte fanns någon valutaoro. När man nu tvingades devalvera hade det räckt med 5 ä 6 %, hävdar motionärerna.

Enligt utskottets bedömning hade det uppenbarligen inte räckt med ytterligare besparingsåtgärder, skattesänkningar e. d. för att stoppa ett valutautflöde av den storleksordning som vi hade i slutet av september och början av oktober. Effekten av besparingar inträder ju först långt senare och hade knappast stärkt omvärldens förtroende för att vi skulle kunna försvara kronan. Däremot är det tänkbart att vi kortsiktigt kunnat dämpa spekula­tionsvägen genom en mindre devalvering i kombination med kraftiga kreditpolitiska åtgärder, t. ex. en chockhöjning av den s. k. straffräntan. Riksbanken vidtog f. ö. kreditpolitiska ätstramningsätgärder under somma­ren 1982 i syfte just att hävda kronan mot den oro som funnits hela tiden sedan årsskiftet. Dylika ätgärder skulle emellertid bara hjälpt den svenska kronan för stunden. Erfarenheter, både här hemma och utomlands, av devalveringar som inte följts upp av ett målmedvetet program visar detta. Hade vi genomfört en kraftig räntehöjning, hade detta slagit mot industrins investeringar och därmed ytterligare förstärkt sysselsättningsnedgängen och omintetgjort en långsiktig industripolitik.

Ovan har beskrivits de strukturella obalanser som utvecklats under 1970-och början av 1980-talet. När vi därtill fick en akut valutakris i början av hösten var det enligt utskottets uppfattning riktigt att försöka bryta den nedåtgående trenden i den svenska ekonomin genom att göra en kraftig devalvering. Härigenom skapades en sädan konkurrenskraftsförbättring att det nu finns möjligheter att genomföra en rekonstruktionspolitik. Genom att samtidigt i regeringsförklaringen den 8 oktober proklamera en ny politik som går till roten med obalanserna har regeringen lagt en grund för att vinna omvärldens förtroende för politiken. I propositionen redovisas de första stegen pä denna väg mot balans i ekonomin.

Den stora devalveringen innebär att industrisektorns konkurrensläge i ett slag kraftigt förbättrats. Det bör nu finnas goda möjligheter för företagen att bedriva en sädan prispolitik att de återvinner marknadsandelar både här



FiU 1982/83:3 y                                                       6

hemma och pä utlandsmarknaderna. I vissa fall kan det även vara nödvändigt att stärka företagens finansiella position. Utskottet är övertygat om att svensk företagsamhet som i mänga sammanhang gått i bräschen för framtidstro och teknologisk förnyelse kommer att utnyttja denna möjlighet. Genom kostnadsanpassningen via devalveringen har vi vidare fått en möjlighet att reda ut strukturproblemen i industrisektorn.

Även om den nu inledda ekonomiska politiken innebär goda möjligheter att åter komma i balans så innehåller den ocksä uppenbara risker. Det gäller nu att under en längre tid följa upp den inledda politiken. Utskottet vill här peka pä några problem som därvidlag måste bemästras.

Den första och helt grundläggande uppgiften är att varaktigt bevara den konkurrenskraftsförbättring för svenskt näringsliv som devalveringen med­fört. Detta kräver att vi kan hälla den interna pris- och kostnadsutvecklingen i schack. Under 1983 kommer vi med stor säkerhet att fä en prisstegring som ligger klart över genomsnittet i OECD-området. Detta är en oundviklig effekt av devalveringen. Denna uppdrivning av prisstegringstakten får emellertid bara bli en engångsinflation. Under senare delen av 1983 och in på 1984 måste vi snabbt komma ner i en väsentligt lägre inflationstakt. Detta innebär att inga grupper i löneavtalen får kompensera sig för de prissteg­ringar som är en följd av devalveringen. Det innebär att stora löntagargrup­per även nästa år kommer att få reallönesänkningar. Enligt utskottets mening måste vi sätta målet för antiinflationspolitiken efter 1983 mycket högt. Verkstadsindustrins konkurrensläge bör bli vägledande. För viktiga delar av denna bransch är det de västtyska företagen som är vår främsta konkurrent. Prisstegringstakten i Förbundsrepubliken väntas nästa år stanna vid 3-4 %. Även för åren därefter torde prisstegringarna bli låga i Förbundsrepubliken. Vår ambition på sikt bör vara att komma ner till en pris- och kostnadsstegring av ungefär samma storleksordning. Detta kommer enligt utskottets uppfattning att ställa stora krav på arbetsmarkna­dens parter under åren framöver. Den offentliga sektorn som numera är en arbetsgivare med 1,3 miljoner anställda har därvidlag ett stort ansvar. .

För att klara en hård antiinflationspolitik måste vi vidare få kontroll på det växande statliga budgetunderskottet. Det är i detta sammanhang underskot­tets likviditetsskapande effekt som är speciellt allvarlig. Härvidlag kommer det att krävas såväl ökningar av statsinkomsterna som nedskärningar av utgifterna. De reala ökningar av utgifterna som kan tolereras är sådana utgifter som ger upphov till produktiv sysselsättning. Exempel på dylika är företags- och samhällsekonomiskt lönsamma investeringsprojekt. I proposi­tionen föreslås ett investeringsprogram om tre miljarder kronor. Genom detta program påskyndas en höjning av kapacitetsutnyttjandet i näringslivet. Skulle den internationella återhämtningen dröja ännu längre än vad som antagits i propositionen bör man enligt utskottets uppfattning överväga att igångsätta fler statliga investeringsprojekt.

Däremot  kan  vi  inte  öka  på  budgetunderskottet  mer  för att  öka



FiU 1982/83:3 y                                                                        7

transfererings- eller de statliga konsumtionsutgifterna. Det är mot den bakgrunden man skall se utskottets hemställan om en totalfinansiering av återställandet av de sociala trygghetsreformerna (FiU 1982/83:10).

Vad gäller investeringsprogrammet noterar utskottet att folkpartiet och centerpartiet accepterar flera av de projekt som föreslås. Moderata samlingspartiet ställer sig däremot helt avvisande till detsamma.

Den nya ekonomiska politik som nu inletts måste bedömas i ett medelfristigt perspektiv. Det kommer att ta avsevärd tid innan vi kan skörda frukterna av den politik som nu steg för steg skall genomföras. Under en dylik process gäller det att ha tålamod. Det kommer att dröja läng tid innan vi kan registrera några mer påtagliga effekter pä industrisysselsättningen och industrins investeringar. Den nedåtgående trenden i industrisektorn är fortfarande stark. Erfarenhetsmässigt är det en eftersläpning på ca tre kvartal från det att industriproduktionen börjat öka till dess att industrisysselsätt­ningen ökar. Produktivitetsreserven torde vidare vara betydande i mänga ' företag, dvs. man kan öka produktionen ganska mycket innan man behöver expandera sysselsättningen. Detsamma gäller ocksä för företagens kapital­utrustning. Enligt tillgängliga bedömningar ligger kapacitetsutnyttjandet f. n. på en rekordläg nivå. 1 den fas vi nu går in i är det vidare viktigt att vi utvecklar de arbetsmarknadspolitiska instrumenten. Pä många orter i landet som är uppbyggda kring företag inom våra traditionella basnäringar dras nu kapaciteten ner inom ramen för långsiktiga strukturprogram. Det är då viktigt att den arbetskraft som friställs bereds ordentliga ekonomiska möjligheter för att kunna ta ett arbete i de expanderande företag som kunnat dra nytta av devalveringen.

Vad gäller utvecklingen under 1983 sammanfattas propositionens bedöm­ning i några nyckeltal nedan.

Försörjningsbalans. Årlig procentuell volymförändring

1980

1981

1982

1983

Privat konsumtion

0,3

-0,6

-0,5

-2,0

Offentlig konsumtion

2,4

2,1

1,2

0,9

Bruttoinvestenng

3,4

,6

-3,5

-1,7

Lagerförändring'

1,3

-0,5

-0.1

1,0

Export

-1,6

1,5

3,4

6,0

Import

1,1

-4,2

1,2

1,4

Bruttonationalprodukt

1.9

0,7

0.1

1,5

Bytesbalans (miljarder kr.)

-18,5

-14,6

-21,6

-26,3

Inflation

13,7

12,1

8,5

10-11

Arbetslöshet

2,0

2,5

3,5

3,5-4

Lagerförändring i procent av föregående års BNP.

2 Konsumentprisförändring.

3 Antal arbetslösa i procent av arbetskraften.



FiU 1982/83:3 y                                                                       8

Den ekonomiska utvecklingen väntas bli svag nästa är. De komponenter som bär upp den mättliga tillväxten är exporten och lageromslaget. Att bytesbalansen förutses försämras såväl i är som 1983 beror delvis pä devalveringen, som i det korta perspektivet försämrar bytesförhållandet (terms of trade) med omvärlden. Om devalveringen får avsedd effekt och vi förmår återvinna marknadsandelar bör vi kunna registrera positiva effekter pä bytesbalansen redan under 1984.

Sysselsättningsläget blir fortsatt besvärligt även under 1983. Som utskottet anfört ovan tar det tid innan vi kan registrera några påtagliga effekter på sysselsättningen av politikomläggningen. T detta korta perspektiv måste dessa svårigheter mötas med ökade arbetsmarknadspolitiska insatser. Dylika föreslås också i propositionen.

Den inhemska efterfrågeutvecklingen blir svag nästa år. Den privata konsumtionen väntas minska med 2 % i volym och de fasta investeringarna fortsätta att falla. I partimotionerna anförs att det är regeringens politik, bl. a. devalveringen och den föreslagna momshöjningen, som orsakar den svaga efterfrågeutvecklingen. Det är visserligen riktigt att reallönerna väntas falla med ca 5 % nästa år. Men till följd av ökande transfereringar blir nedgången i de disponibla inkomsterna mindre, ca 2,5 %. En omläggning av politiken innebär vidare att resurser frigörs till förmän för ökad inhemsk produktion. Bl. a. bör möjligheterna för företagen att återta marknadsan­delar på hemmaplan vara goda. Som utskottet framhållit ovan är denna omläggning av politiken nödvändig. Ty alternativet till den nu inledda politiken hade varit att fortsätta den väg som den tidigare regeringen utstakat. Detta hade inneburit fortsatta nedskärningar utan att man samtidigt hade haft något positivt element i politiken som bryter den nedåtgående trenden i de konkurrensutsatta sektorerna.

Innan utskottet övergår till att mer samlat diskutera partimotionernas ekonomiska strategi redovisar utskottet sin syn pä de olika alternativ för skattepolitiken som presenteras. Som utskottet anfört ovan utgör ett stort och växande.budgetunderskott det främsta hotet mot en balanserad återhämt­ning i ekonomin och en dämpning av inflationstakten. Avvägningen av skattepolitiken innebär därmed en mycket svårbemästrad balansgång. En väsentiig förstärkning av statsinkomsterna kan endast ske genom att totala efterfrågan och aktiviteten i ekonomin ökar. Skärpning i beskattningen eller införande av nya skatter och avgifter måste därför ske på ett sådant sätt så att de inte verkar dämpande på den ekonomiska aktiviteten. Å andra sidan skulle generella lättnader i beskattningen som skulle kunna verka aktivitets-stimulerande på ekonomin innebära att budgetunderskottet ökade. Därmed skulle de finansiella svårigheterna öka och inflationstendenserna förstärkas. Endast genom en lämplig kombination av skattepolitiska ätgärder i olika riktningar är det möjligt att bemästra problemen.

I propositionen föresläs en rad ätgärder på skattepolitikens område. Dessa



FiU 1982/83:3 y                                                                        9

berör företagsbeskattningen, inkomstbeskattningen och konsumtions­beskattningen. I avsikt att stimulera investeringsverksamheten i företagen föresläs att reglerna för investeringsavdrag och frisläppet av de allmänna investeringsreserverna förlängs t. o. m. utgången av 1983. I syfte att stimulera investeringsverksamheten 1984 och därefter föresläs att 20 % av företagens inkomster skall sättas in pä räntelöst investeringskonto i riksbanken. Medlen får tas i anspråk för investeringar.

Löntagarna väntas fä vidkännas reallönesänkningar även 1983. I syfte att fördela de uppoffringar som måste göras för att sanera landets ekonomi på ett rättvist sätt föreslås vissa åtgärder i utjämnande syfte. Förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten höjs. Skattereduktionen vid aktieutdelningar och det s. k. skattesparandet slopas resp. sänks.

Sammantaget innebär förslagen i proposition 50 att skatterna ökar med ca 300 milj. kr. räknat för helår. Avsikten är att de bostadspolitiska insatserna skall finansieras med den föreslagna hyreshusavgiften.

I motion 120 (fp) och motion 112 (c) yrkar man avslag pä regeringens förslag pä skattesidan utom när det gäller förlängning av investeringsavdra­gen. När det gäller inkomstbeskattningen föreslår man en höjning av basenheten med 200 kr. till 7 500 kr.

I motion 99 (m) avvisas alla förslag av regeringen till förändringar av skatter och avgifter utom vad gäller investeringsavdragen. Motionärerna anför att propositionens förslag innebär att man inleder en process som uppenbart syftar till att förvrida eller förstöra mer eller mindre fungerande marknader. Detta gäller t. ex. näringslivets kapitalförsörjning där förslagen enligt motionärerna markerar inledningen till en gradvis strypning ay den enskilda aktiemarknaden.

Enligt utskottets mening synes dessa farhågor vara ogmndade. Det kan konstateras att de agerande på aktiemarknaden själva inte bedömer effekterna av regeringens politik på sätt som görs i motion 99. Trots att en mycket stor oro har kännetecknat utvecklingen pä flera utländska aktiebör­ser under hösten har kurserna på Stockholmsbörsen stigit kraftigt under hösten.

Det är som utskottet anfört ovan angeläget att vidta åtgärder för att påskynda investeringsverksamheten i näringslivet. Det är därför rimligt att de investeringsstimulanser som gällt 1982 föriängs att gälla även för 1983. Inga motionärer har motsatt sig detta. Enligt utskottets mening är det vidare i detta läge nödvändigt att ocksä förbereda kapacitetsutbyggnaden åren 1984 och 1985 för att underbygga devalveringens effekter. Devalveringen förväntas då ha lett till att svenskt näringsliv har ökat sina marknadsandelar. För att undvika flaskhalsproblem och kapacitetsbrist bör således investe­ringsverksamheten stimuleras. Enligt utskottets mening synes förslagen om avsättningar till investeringskonton vara väl avpassade till en sädan politik.

r Riksdagen 1982/83. 5 saml. Nr 3 y



FiU 1982/83:3 y                                                                      10

I motion 125 (vpk) accepteras flera av regeringens förslag på skatteområ­det. Viss skärpning utöver regeringens förslag föreslås emellertid vad gäller inkomstbeskattningen i högre inkomstskikt, förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen. Vidare föreslås att avdraget för skattefondsparandet avskaffas helt liksom avdraget för representation. En ny skatt pä utlandsin­vesteringar föreslås också. Förslagen utgör enligt motionärerna ett alternativ till regeringens förslag till momshöjning som finansiering av återställandet av de sociala trygghetsreformerna. Den sammantagna effekten av förslagen uppgår emellertid endast till 3,5 miljarder kronor mot den i proposition 55 beräknade effekten om 4,5 miljarder kronor för momshöjningen. Motionä­rerna föreslår en skärpt kapitalbeskattning i form av höjd förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt. Enligt utskottets bedömning har dessa skatter andra och mindre effekter pä efterfrågan än de som direkt riktas mot inkomster eller konsumtion. Dessutom uppkommer de kassamässiga effekterna av motio­närernas förslag först senare, under 1984 och 1985. Utskottet kan mot bakgrund härav inte tillstyrka de skattehöjningar som föreslås i motion 125.

Utskottet har behandlat frågan om finansieringen av återställande av de sociala trygghetsreformerna (FiU 1982/83:10). Utskottet får i dessa delar också hänvisa till sitt ställningstagande i detta betänkande.

Som utskottet anfört är en nödvändig förutsättning för att devalveringen skall ge de förväntade positiva effekterna att inkomsttagarna inte kompen­serar sig lönevägen för devalveringens effekter. Genom de i propositionen framlagda förslagen på inkomstbeskattningens område torde det finnas förutsättningar att träffa nya avtal på en låg nivå samtidigt som behållningen efter skatt blir större än vad den skulle bli utan regeringens nu framlagda förslag. Propositionens förslag har dessutom en fördelningspolitiskt jämnare profil än en höjning av basenheten skulle få..

Sammanfattningsvis finner utskottet att propositionens förslag är väl avvägda mot de krav som utskottet ängett för skattepolitiken. Förslagen i motionerna 99, 112, 120 och 125 leder till lägre skatteinkomster än som föreslås i propositionen och ger en annan fördelningspolitisk profil. Några åtgärder utöver propositionens för att stimulera näringslivets investeringar redovisas inte. Utskottet kan inte frän sin utgångspunkt tillstyrka den inriktning av skattepolitiken som redovisas i motionerna 99, 112, 120 och 125.

Utskottet övergår nu till att mer samlat diskutera partimotionernas alternativa strategi för den ekonomiska politiken. Vad gäller moderata samlingspartiet (motion 99) anför motionärerna att de strukturella obalan­serna i ekonomin främst sammanhänger med den alltför stora och snabbt växande offentiiga sektorn och de alltför höga skatterna. I enlighet därmed innebär deras ekonomiska strategi att man förordar en mer hård åtstram­ningspolitik såväl i den statliga som i den kommunala sektorn. Motionärerna



FiU 1982/83:3 y                                                                      11

tycks acceptera en kraftig ökning av arbetslösheten nästa är. Man säger nej både till ökade AMS-insatser och till investeringsprogrammet. Bara på en punkt när det gäller arbetsmarknadspolitiken, ungdomsarbetslösheten, lägger motionärerna fram några konkreta förslag till åtgärder. Vad gäller ungdomsarbetslösheten noterar utskottet att motionärerna ensidigt vill förklara denna med specifikt inhemska förhållanden såsom höga ingångslö­ner, MBL-avtal etc. I andra sammanhang hänvisar motionärerna till vårt stora internationella beroende. Det är dock ett faktum att en ökande ungdomsarbetslöshet kan noteras i praktiskt taget alla industrialiserade länder, även i länder som t. ex. inte har sä avancerad arbetsmarknadslag­stiftning som. Sverige.

I mittenpartiernas motioner, motionerna 112 (c) och 120 (fp), hävdas med olika nyanseringar att vi var på rätt väg innan devalveringen. Hade mittenregeringen fått fortsätta sin politik hade vi så småningom nått balans. Utskottet har redan ovan beskrivit det bristande förtroende för den förda politiken som omvärlden och näringslivet hade. Det är den väg som ledde till ökande arbetslöshet och fallande investeringar.

Gemensamt för moderaterna, folkpartiet och centerpartiet är att man som ett alternativ till den nu inledda politiken framhåller att vi måste vitalisera marknadskrafterna och minska budgetunderskottet. Samtidigt konstaterar emellertid centerpartiet, i motion 112, att "sedan 1976 har politiken inriktats för decentralisering, flexibilitet och anpassning efter de ekonomiska förutsättningar som faktiskt gäller".

Utskottet kan för sin del konstatera att de partier som i skiftande konstellationer haft regeringsansvaret under de senaste sex åren i själva verket kommit att föra en politik som avlägsnat oss från flera av dessa mål. Så t. ex. ökade skogslänens andel ay landets befolkningstillväxt under 1970-talet varje år fram till 1976. Sedan dess har den gått ned. Under perioden 1970-1976 ökade antalet industrisysselsatta i skogslänen. Åren 1977-1981 förbyttes denna ökning i en ännu större minskning. De regionala obalanserna har således skärpts. Centraliseringen pä arbetsmarknaden har ökat.

När det gäller de sammantagna budgeteffekterna av ställningstagandena i partimotionerna gör utskottet följande bedömningar. I motion 99 acccepte-ras vad gäller propositionens förslag pä inkomstsidan endast förlängningen av investeringsavdragen, som innebär att inkomstsidan försvagas med ca 1 miljard kronor. De återstående förslagen i propositionen beräknas ge ett nettotillskott pä drygt 1 miljard kronor som motionärerna således avstyrker. Förslagen för sysselsättningsskapande ätgärder och hela investeringspro­grammet avvisas av motionärerna. Därmed blir utgifterna i deras alternativ ca 5 miljarder kronor lägre. Detta är emellertid en besparing av utgifter som till stor del är av engångskaraktär, eftersom dessa utgifter inte skulle innebära en varaktig höjning av utgiftsnivån. Sammantaget skulle således motionärernas ställningstagande till propositionens förslag innebära en viss



FiU 1982/83:3 y                                                                      12

förbättring av budgetsaldot jämfört med regeringens. Detta skulle dock ske till priset av att den öppna arbetslösheten ökar kraftigt. Utskottet vill ocksä kommentera den bedömning av budgetunderskottet som görs enligt motio­närernas alternativ. Motionärerna beräknar underskottet till. 80 miljarder kronor enligt sitt eget alternativ. Om denna siffra skall jämföras med de 90 miljarder, som propositionen anger som beräknat underskott för innevaran­de år, måste effekterna på statsskuldräntorna av statsskuldväxlarnas införande och devalveringen också beaktas i motionärernas beräkningar. Den sammanlagda effekten av dessa förändringar beräknas till drygt 6 miljarder kronor. Vidare finns det en del utgifter för industristödet som redan inträffat. Det innebär att inte ens om man omedelbart lägger ned verksamheten skulle man kunna undvika dessa utgifter. Mot denna bakgrund finns det inte fog för påståendet att motionärernas ställningsta­ganden ger ett budgetunderskott pä ca 80 miljarder kronor för 1982/83.

I motionerna 112 (c) och 720 (fp) avstyrks i huvudsak förslagen i propositionen vad gäller inkomsterna. Förlängningen av investeringsavdra­get accepteras emellertid. En höjning av basenheten med 200 kr. föresläs. Utgifterna för sysselsättningsskapande åtgärder och huvuddelen av investe­ringsprogrammet tillstyrks av motionärerna. Därmed accepterar man utgiftsökningar med ca 5 miljarder kronor. En överslagsmässig bedömning av ställningstagandena i motionerna visar att man förordar en politik, som leder tilj ett budgetunderskott som är en halv till en miljard kronor större än vad regeringen beräknar. Detta överensstämmer inte med den av motionä­rerna uttalade målsättningen att budgetunderskottet måste begränsas samtidigt som det undergräver trovärdigheten av kritiken av regeringens beräknade underskott.

Vänsterpartiet kommunisterna anför i sin motion 125 att den nuvarande krisen är en följd av hela den historiska utvecklingsprocess som den moderna kapitalismen själv givit upphov till. Utskottet vill här påpeka att de ekonomiska besvärligheterna i den industrialiserade världen har större utbredning än vad motionärerna anger. Sä t. ex. kan man peka på de ekonomiska svårigheter som f. n. råder i många kommunistiska industrilän­der, t. ex. Polens finansiella krisläge. Vad gäller propositionens ekonomisk­politiska strategi och synen på den stora devalveringen andas motionärerna misstro. Man ser devalveringen som en kontraktiv åtgärd. Någon egentlig alternativ väg anvisas däremot inte. Utskottet noterar dock att motionärerna slår fast att "statsskuldens storlek nu börjar att bli sådan att det statliga budgetunderskottet icke kan ökas mer genom ökade utgifter för konsum­tion".

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det inte finns nägot trovär­digt alternativ till den ekonomiska politik som förordas i proposition 50. Den föregående mittenregeringens politik ledde till sjunkande produktion och sysselsättning. Moderaternas ensidiga inriktning på ätstramningsätgärder



FiU 1982/83:3 y                                                                     13

skulle definitivt innebära att målet om full sysselsättning övergavs. Denna väg har prövats i flera länder under de senaste åren. Resultatet känner vi, en arbetslöshet som inte haft sin motsvarighet sedan 1930-talet.

Utskottet noterar att ingen av motionärerna anvisar en ensidig konsum­tionsstimulans som en väg ur krisen. En dylik satsning skulle förvärra balansbristerna vad avser bytesbalans och inflation på kort sikt och på litet längre sikt leda till försämrad konkurrenskraft och därmed rasera sysselsätt­ningen.

Efter denna genomgång av det ekonomiska läget, propositionen och partimotionerna är utskottets slutsats: För att bryta den nedåtgående trenden i industrisektorn och hejda spekulationer var det riktigt att göra en kraftig nedskrivning av kronan i oktober. Andra alternativ hade kanske tillfälligtvis också kunnat hejda valutautflödet men försämrat situationen pä sikt. Det är viktigt att slå fast att övriga alternativ hade inneburit en ytterligare försämring av sysselsättningsläget. Genom den offensiva deval­veringen har vi en möjlighet att uppnå målet full sysselsättning. Vi måste nu se till att konkurrensförbättringen bevaras. Vi måste med kraft bekämpa inflationen och budgetunderskottet. Privat och offentlig konsumtion måste hållas tillbaka till förmän för sparande och investeringar. En sädan inriktning av den ekonomiska politiken anvisas i proposition 50. Nägot sammanhäng­ande realistiskt alternativ presenteras inte i partimotionerna.

Stockholm den 7 december 1982

Pä finansutskottets vägnar MATS HELLSTRÖM

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m), Paul Jansson (s), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m), Per-Axel Nilsson (s), Roland Sundgren (s), Tage Adolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Christer Nilsson (s), Torsten Karlsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp), Carl-Henrik Hermans­son (vpk) och Gunnar Nilsson i Eslöv (s).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson, Lennart Blom, Tage Adolfsson och Filip Fridolfsson (alla m) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den internationella ekonomiska utveckUngen präglas inte av nägot normalt konjunkturförlopp. En del av nedgången förklaras av strukturella faktorer. Den långsiktiga tillväxttrenden tycks ha brutits i mänga ekonomier, samtidigt som flertalet västländer inte längre är villiga att acceptera en inflationsge­nererande stimulanspolitik.

Det växande antalet länder med betalningssvårigheter utgör ett hot mot



FiU 1982/83:3 y                                                                     14

världsekonomin. Flera statshandelsländer och utvecklingsländer befinner sig i en utsatt position.

Tillväxten för 1982 blir svagare än vad som tidigare förutsetts. För 1983 är utvecklingen mycket osäker. I bästa fall kan en långsam uppgång i de europeiska länderna inledas under senare delen av 1983. Till följd av den låga tillväxten och de alltmer tilltagande protektionistiska tendenserna kan endast en mycket svag ökning i världshandeln förväntas.

Devalveringen hade - som påpekas i motion 99 - kunnat undvikas. Det hade förutsatt oförändrade eller nägot sänkta arbetsgivaravgifter, fortsatta besparingar i' de offentliga utgifterna och uteblivna skattehöjningar.

En devalvering är aldrig offensiv. Inte ens till den del den kan utgöra ett försök att skapa en undervärderad krona är den att betrakta som offensiv på grund av effekterna på inflationen, statens och företagens skulder, budget­underskott etc. Den bekräftar endast att landet kommit i otakt med den internationella utvecklingen. Sveriges problem är huvudsakligen strukturel­la. Det är dessa problem som måste angripas. Om så inte sker kvarstår svårigheterna - hur mänga och hur stora devalveringar Sverige än genomför.

Den kraftiga devalveringen leder på kort sikt till en förbättrad konkur­renskraft i stora delar av näringslivet. Kostnaden för detta är dock en två till tre gånger sä hög inflationstakt som i våra viktigaste konkurrentländer.

I Västtyskland beräknas inflationen nästa år bli 3-4 % och i England 5-6 %. Det innebär att mer än halva devalveringsvinsten är förbrukad redan inom ett är. Om ingen omläggning av den ekonomiska politiken sker är risken uppenbar att resterna av den förbättrade konkurrenskraften äts upp under 1984 av den inflation som uppstår genom det växande budgetunder­skottet och de ökade skatterna.

Devalveringen innebär i praktiken att statsmakterna befriar arbetsmark­nadens parter frän deras ansvar för produktion och sysselsättningsutveck­ling. Därigenom förstärks återigen den rådande föreställningen att den fulla sysselsättningen endast är regeringens ansvar. Allmänheten och arbetsmark­nadens parter lockas att se växelkursförändringar som bekväma konfliktlö-sare.

För att en devalvering skall lyckas krävs att den betraktas som en engångsåtgärd. Med tanke pä att detta nu är den femte växelkursjusteringen sedan hösten 1976 kan denna förutsättning inte anses vara för handen.

Utskottet anser att den åtstramning som föreslås i regeringens krisplan ensidigt drabbar den privata sektorn. De yrkesaktivas reallöner efter skatt beräknas minska med 5 %. En så stor reallönesänkning hade kunnat undvikas om regeringen istället valt att spara i de offentliga utgifterna.

Regeringens politik innebär att balansbristerna förvärras under 1983. Underskotten växer i statsbudgeten och bytesbalansen. Inflationen ökar och arbetslösheten stiger.

Regeringen angriper inte i propositionen de grundläggande balansbrister-



FiU 1982/83:3 y                                                                      15

na i svensk ekonomi. Dessa brister sammanhänger enligt utskottets mening främst med den alltför stora och snabbt växande offentliga sektorn och de alltför höga skatterna. Förslagen ,i propositionen innebär tvärtom en omläggning av den ekonomiska politiken i riktning mot ökade offentliga utgifter och höjda skatter. Regeringens förslag motverkar därigenom nästan undantagslöst en nödvändig expansion i näringslivet. De omöjliggör därmed ocksä att devalveringen lyckas.

Utskottet delar bedömningen i motion 99 att det är nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga utgifts- och skatteökningarna. De föreslagna nya skatterna och avgiftshöjningarna avstyrks därför. Samtliga förslag till utgiftsökningar, med undantag för flerbarnsstödet, avstyrks likaså. Höjning­en av flerbarnstilläggen bör finansieras genom minskade livsmedelssubven­tioner.

Utskottet anser, att de offentliga utgifterna måste frysas pä nuvarande nivå för att bevara vår politiska handlingsfrihet och för att bördan pä framtida generationer inte skall bli alltför stor.

Regeringens förslag medför ett budgetunderskott för innevarande budget­år på minst 90 miljarder kronor. Enligt utskottets mening är detta helt oacceptabelt. Budgetåret 1981/82 var underskottet 68 miljarder kronor. Ökningen med minst 22 miljarder kronor är den största någonsin under ett enskilt budgetär.

Om inte budgetunderskottet nedbringas kan vi inte komma tillrätta med obalansen gentemot omvärlden. Budgetunderskottet innebär ocksä en stor börda pä framtida generationers levnadsstandard genom den gigantiska räntebörda som skickas vidare till nästa generation.

Att budgetunderskottet ökar sä dramatiskt med regeringens politik är enligt utskottet mycket allvarligt genom de finansiella spänningar som uppstår när underskottet skall finansieras. En ökad del av underskottet kommer att finansieras genom upplåning i företagen - samma företag som genom sin expansion skall föra Sverige ur krisen. Företagens vilja att investera kommer att hämmas när de istället kan - och av regeringen förväntas - köpa högavkastande statspapper. Om inte budgetunderskottet kan bringas under kontroll är risken därför överhängande att hela regeringens strategi faller.

Utskottets ställningstagande till de utgifts- och skattehöjningar som föreslås i proposition 50 följer motion 99 och medför därmed ett budgetun­derskott på cirka 80 miljarder kronor för 1982/83. Hade riksdagen godtagit de besparingar som föreslogs i en moderat partimotion i våras, hade budgetunderskottet stannat vid cirka 75 miljarder kronor.

När delvalveringen nu är ett faktum är besparingar i de offentliga utgifterna ännu viktigare än tidigare. Annars kommer devalveringsvinsterna att försvinna inom loppet av ett par är. Med en kraftig åtstramning av den offentliga sektorn ser utskottet en chans att vi kan åstadkomma en varaktig konkurrenskraftsförbättring.



FiU 1982/83:3 y                                                                     16

Regeringen räknar med att inflationen skall bli 10-11 % 1983. Prognosen förutsätter dock O % i avtalsmässiga lönehöjningar. Även om en förlängning av innevarande avtal vore önskvärd är det enligt titskottet mindre troligt att en sådan kommer till stånd.

Om man därtill lägger den inflationsrisk som ligger i budgetunderskottets likviditetseffekter på kreditmarknaden förefaller det omöjligt att inflationen stannar vid 10-11 %.

Stigande priser skapar ökad osäkerhet och försvårar företagens investe­ringsbeslut. Effektiviteten i ekonomin försämras genom att prisrelationerna mellan varor och tjänster förrycks. En ökad inflation leder också- till snedvridna effekter på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. 1970-talets erfarenheter visar dessutom att en snabb inflation minskar våra möjligheter att hälla sysselsättningen uppe. Enligt utskottets mening måste vi få ned inflationstakten för att fä bukt med arbetslösheten. Detta kräver bl. a. minskat budgetunderskott.

Även om den öppna arbetslösheten enligt oktobermätningen minskat påtagligt sedan september finns det anledning att vara oroad över den kommande utvecklingen. Regeringen förutspår att arbetslösheten kommer att uppgå till 3,5,0 % under nästa år. Enhgt utskottets mening är detta till stor del en effekt av den mycket kraftiga åtstramningen av den privata konsumtionen. Redan nu signaleras från allt fler håll varsel om permitte-ringar inom den privata tjänstesektorn.

Det är ocksä sannolikt att den del av vår ekonomi som är utsatt för utländsk konkurrens inte i någon högre grad kan tillgodogöra sig effekterna av det genom devalveringen förbättrade kostnadsläget. Denna förbättring motver­kas av en lång rad skattehöjningar, vinstavsättningar och andra tvingande likviditetsindragningar för företagen. Politiken hindrar därför lönsamma företag frän att expandera vilket ocksä sätter sin prägel pä sysselsättnings­utvecklingen.

I detta läge föreslär regeringen att arbetsmarknadspolitiken i realiteten skall fungera som "städgumma" efter en ekonomisk politik som slår ut arbetstillfällen i företagen.

Enligt utskottets uppfattning måste den statsfinansiella situationen fä konsekvenser för arbetsmarknadspolitiken. Antalet anställda via AMS kan inte fortsätta att växa när detta resulterar i växande budgetunderskott och miljardlån utomlands.

Att, som regeringen gör, isolera arbetsmarknadspolitiken från den ekonomiska politiken och göra "arbetstillfällen" inom AMS-verksamheten till ett självändamål är föråldrat. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan lindra arbetslösheten vid en tillfällig konjunktursvacka och underlätta strukturomvandlingen men de kan aldrig bota Sveriges djupgående struktu­rella problem och bli en huvudingrediens i sysselsättningspolitiken. Utskot­tet avvisar därför regeringens förslag i detta avseende.

Den höga ungdomsarbetslösheten är särskilt allvarlig. Utskottet ser därför



FiU 1982/83:3 y                                                                     17

positivt på det i motion 99 angivna programmet för att minska ungdomsar­betslösheten. Programmet kostar mellan 100 och 200 milj. kr. Det finansieras genom att regeringen utnyttjar kvarstående medel inom ramen för finans­fullmakten (175 milj. kr.) samt med de resurser kommunerna redan erhållit för att bekosta verksamheten med de sä kallade ungdomsslussarna (100 milj. kr.).

SkattepoUtiken är av avgörande betydelse för att återställa balansen i den svenska samhällsekonomin. Den socialdemokratiska högskattepolitiken är enligt utskottets mening en av huvudorsakerna till obalansen i den svenska ekonomin. Fram till 1976 hade Sverige ett snabbt stigande skattetryck. Skattesystemets brister blev alltmer uppenbara. Den borgerliga skattepoli­tiken efter 1976 innebar att skattetrycket hölls i stort sett oförändrat.

Den politik som regeringen nu slår in på kommer återigen att medföra ökade skatter för företag och privatpersoner.

Regeringens oro över att näringslivets investeringar fallit är berättigad. Det är positivt att regeringen inser att förklaringen till detta ligger i näringslivets dåliga lönsamhet. Men trots detta föreslår regeringen en nästan planmässig försämring av villkoren för företagsamheten i Sverige.

De kraftiga skattehöjningar som föresläs i propositionen för 1983 kommer -om de genomförs - att fä starkt negativa effekter pä svenskt näringsliv. Det finns ingen skatt som inte direkt eller indirekt påverkar företagens kostnadsläge negativt. Av detta följer att alla tänkbara skattehöjningar dämpar tillväxten i det privata näringslivet. Devalveringens gynnsamma effekter pä företagens konkurrenskraft och vinstsituation bromsas enligt utskottet effektivt om skattehöjningarna genomförs. Regeringens skattehöj­ningar skulle därmed slå hårt mot den industriella expansion som man säger sig vilja ha. Utskottet motsätter sig därför bestämt alla förslag till skattehöjningar.

Av de investeringsstimulanser som föreslås i propositionens underavsnitt om skattepolitiken tillstyrker utskottet- i överensstämmelse med motion 99 - förlängningen av investeringsavdraget och frisläppandet av de allmänna investeringsreseryerna. Utskottet har heller inga invändningar mot det fortsatta frisläppandet av de allmänna investeringsfonderna.

Regeringens investeringsprogratn är enligt utskottets mening i stort sett ett traditionellt temporärt stöd till sysselsättningen inom byggsektorn. 1 likhet med många andra anläggningsarbeten innebär programmet typiskt lågeffek­tiva beredskapsarbeten. Ett bra sätt att öka byggnadsinvesteringarna i smä-och fritidshus vore istället att återta beslutet om begränsning av underskotts­avdragen.

Utskottet anser att det nuvarande budgetläget och de starkt negativa effekterna på samhällsekonomin av ett ökat budgetunderskott medför att det inte finns något statsfinansiellt utrymme för att genomföra nägot av de föreslagna investeringsprojekten. Regeringen bör istället i budgetproposi­tionen återkomma med bättre underbyggda projekt, som kan bidra till en



FiU 1982/83:3 y                                                                     18

positiv utveckling av samhällsekonomin.

Förslagen i motionerna 112 och 120 skiljer sig i vissa delar fördelaktigt frän propositionen men innebär enligt utskottets mening varken ett tillräckligt bestämt avståndstagande från regeringens förslag eller någon helt klar omläggning av den ekonomiska politiken i marknadsliberal riktning. Motion 125 går i sina socialistiska strävanden längre än propositionen.

2. Nils Åsling (c), Rolf Rämgård (c) och Rolf Wirtén (fp) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den internationeUa situationen

För ett litet men högt industrialiserat land som Sverige, med extremt stor utrikeshandel, har den internationella ekonomiska situationen avgörande betydelse för den ekonomiska politikens utformning. Den svenska välfärden bygger i avgörande grad på att vi deltar i ett fritt utbyte av varor och tjänster över gränserna. Vi måste därför med all kraft motverka de protektionistiska tendenserna som finns i vår omvärld.

Under tiden frän det andra världskrigets slut fram till i början av 1970-talet utvecklades världsekonomin pä ett för oss mycket gynnsamt sätt. Vi drog nytta av den fortgående liberaliseringen och den snabba tillväxten av världshandeln.

Dessa gynnsamma betingelser upphörde i början av 1970-talet. Den ekonomiska aktiviteten i industriländerna har sedan dess varit svag. Som ett resultat härav har världshandeln utvecklats långsammare. De internationella betingelserna för den svenska ekonomin har därför på ett dramatiskt sätt förändrats sedan början av 1970-talet. Den mest markanta förändringen är de kraftigt höjda oljepriserna. Oljepriset som 1973 uppgick till 2,46 dollar per fat låg 1981 pä ca 34 dollar. Oljekostnaden för Sverige har ökat frän drygt 3 miljarder kronor motsvarande 9 % av exporten är 1972 till 34 miljarder kronor, motsvarande nära 24 % av exporten 1981.

Ungefär samtidigt med den första oljechocken inträffade också andra förändringar i världsekonomin, bl. a. i form av en i vissa branscher starkt ökad konkurrens från de nyligen industriaUserade länderna i Sydostasien. De förändrade pris- och konkurrensförhällandena pä världsmarknaden medför­de att en stor del av den svenska industrins kapitalstock blev föråldrad,

Den i stort sett konstanta konjunkturnedgång som västvärlden befunnit sig i efter den första oljekrisen 1973, förvärrad med den andra oljekrisen 1979, har lett till ekonomiska problem i sä gott som alla industriländer. Arbetslösheten ligger i genomsnitt pä ca 8 %, i många länder t. o. m. över 10 %. Alla regeringar möts av samma ekonomiska verklighet.

I början av 1982 fanns vissa tecken som tydde på att en mer positiv ekonomisk utveckling successivt skulle inträffa under loppet av 1982 och ytterligare förstärkas under 1983. Efter vissa ansatser till en konjunkturför-



FiU 1982/83:3 y                                                                      19

bättring i Västeuropa under den första delen av 1982 kom emellertid dessa tendenser att brytas under sommaren 1982.

Utvecklingen hittills under andra halvåret 1982 har inneburit kraftiga försämringar. Mycket pekar nu på att tillväxten i industriländerna för helåret 1982 blir negativ. Under 1982 kan man räkna med en försiktig uppgång i USA, kanske i storleksordningen 2 ä 3 procent på helärsbasis. Frågan är emellertid huruvida den amerikanska uppgången verkligen kommer att ge någon draghjälp för Europa eller om recessionstendenserna där, förstärkta av den finansiella krisen i öst- och u-länder som häller tillbaka dessas importefterfrågan, istället kommer att "svälta ut" en amerikansk uppgång. Framför allt Västtyskland, som är Europas mest betydelsefulla industriland, kommer sannolikt att utsättas för fortsatta tendenser till konjunkturavmatt-ning. Om man studerar de viktigaste komponenterna i BNP i de västeuro­peiska länderna finner man knappast några starka impulser till ökad tillväxt någonstans, vare sig inom konsumtionen, investeringarna eller exporten. Man får nog räkna med en tillväxttakt på maximalt ca 1 procent i Västeuropa för 1983. Vad som händer 1984 är mot denna bakgrund en öppen fråga.

Möjligheterna att genom devalveringar förbättra bytesbalansen har minskat. En hög grad av internationell arbetsfördelning inom tillverknings­industrin medför att insatsvarukostnadernas stegring vid sänkt valutakurs "äter upp" en betydande del av den nominella konkurrensförbättringen. Protektionismen växer i vår omvärld. Det är därför angeläget för ett land som Sverige att inte försöka övervälta sina ekonomiska problem pä andra länder.

Den ekonomiska utveckUngen i Sverige

Situationen när den första trepartiregeringen tillträdde 1976 karaktärise­rades av två grundproblem. Dels hade vi en kostnadskris beroende på att avtalsrörelsen 1975/76, där den offentliga sektorn varit löneledande, gett alldeles för höga lönepåslag. Detta kombinerat med höjda arbetsgivaravgif­ter hade på tvä är gett en fyrtioprocentig ökning av arbetskraftskostnader­na.

Det andra huvudproblemet var en strukturkris för flera av den svenska industrins basnäringar malm, stål, skog och värst av allt varven. Pä en rad områden var det nödvändigt med ätgärder för omstrukturering.

Huvudmålsättningen i regeringspolitiken har varit att upprätthålla en hög sysselsättning. När jämförbara länder, oavsett politisk färg pä regeringarna, hade dubbelt eller tredubbelt så hög arbetslöshet lyckades Sverige hälla nere arbetslösheten kring 3 %, dvs. detsamma som den socialdemokratiska regeringen hade omkring 1972.

Denna politik kunde förenas med en antiinflationspolitik. Efter det att inflationen 1980 varit över 13% sjönk den 1981 under 10%, 1982 låg prognosen före regeringsskiftet pä 7-8 %. För 1983 bedömde OECD att



FiU 1982/83:3 y                                                                      20

inflationen skulle kunna sjunka till 5-6 % om mittenregeringens politik fullföljdes. Internationellt hade vi från att ha legat bland de sämst placerade länderna 1980 avancerat till en placering ungefär i mitten av "inflationsli­gan".

Ett tredje inslag i politiken var att förbättra ekonomins produktionsför­måga. Den viktigaste åtgärden var den skattereform som centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna enats om. Sänkta marginalskatter och avdragsbegränsning skulle göra det mer lönande att arbeta och mindre lönande att spekulera.

Som ett led i hanteringen av svensk ekonomi har också andra viktiga strukturella problem angripits. Ett exempel är lindringen av dubbelbeskatt­ningen pä aktier. Effektivare arbetsförmedling och mer yrkesinriktad utbildning för arbetslösa i syfte att avhjälpa bristen på yrkeskunnig arbetskraft i konjunkturuppgång är ett annat exempel. Vidare har en ny anställningsskyddslag genomförts som öppnat generella möjligheter till provanställning och visstidsanställning vid arbetstoppar. Prisregleringen har ocksä i princip avvecklats.

För det fjärde satsade mittenregeringen på att stimulera forskning, utveckling och nyföretagande. Där lades extra tonvikt vid att förbättra de små och medelstora företagens förutsättningar.

En femte del av den ekonomiska politiken var återhållsamhet med den offentiiga sektorns tillväxt i såväl stat som kommuner.

Den kommunala volymökningen pressades tillbaka och för 1982 var målsättningen högst 1 %. Även om kommunerna ännu inte uppnått detta var de pä god väg. 1981 var volymökningen ca 3 % och 1982 bedöms den bli 1,4%. Det skall jämföras med 5-6% årligen under 1970-talet, Som ett naturligt resultat har ocksä de kommunala skattehöjningarna nu kommit ner till en mycket låg nivå.

På den statliga sidan inriktades politiken pä att budgetunderskottet skulle dämpas. För budgetåret 1981/82 blev resultatet ./. 68 miljarder kronor mot beräknat ./. 76 miljarder kronor. För 1982/83 kunde regeringen vid den reviderade finansplanen i april 1982 sänka det beräknade underskottet från 83 miljarder kronor till 76 miljarder kronor.

Den socialdemokratiska regeringens politik

Riksbankens statistik över valutautflödet under 1982 visar att den socialdemokratiska devalveringen enbart var ett resultat av förväntningarna på en socialdemokratisk politik. Valutautflödet under 1982 motsvarade fram till mitten av september så gott som exakt underskottet i bytesbalansen. Under hela augusti månad fanns över huvud taget ingen valutaoro i Sverige. Inte heller fanns något onormalt valutautflöde under de två första veckorna i september. Det var först några dagar före valet, när opinionsinstituten förutspådde en socialdemokratisk seger, som valutan började strömma ut. Så



FiU 1982/83:3 y                                                                      21

snart valresultatet var ett faktum ökade utflödet lavinartat. Under första veckan i oktober var det uppe i 2,7 miljarder kronor mot 0,4 miljarder kronor per vecka, som varit genomsnittet under 1982 för mittenregeringen. I det läget tvingades socialdemokraterna devalvera. En fem-sexprocentig deval­vering hade varit tillräcklig även i denna situation. Istället klippte man till , med 16%.

För att en devalvering skall lyckas krävs minst tre förutsättningar. Den första och viktigaste är att det finns en efterfrågan pä den internationella marknaden som kan suga upp en ökad svensk produktion. Som angivits ovan tyder de senaste internationella tecknen pä raka motsatsen. Att i det läget gä ut och priskonkurrera kan visa sig hart när omöjligt.

För det andra krävs att huvudkonkurrenterna inte sätter in motåtgärder. Mittenregeringens devalvering hösten 1981 hade sädan internationell förståelse att några motåtgärder inte skedde. Den socialdemokratiska devalveringen däremot har mötts av stor internationell misstänksamhet och kritik. Vissa konkreta motåtgärder har också redan satts in.

Den tredje förutsättningen för en meningsfylld devalvering är att inga grupper kräver kompensation för den reahnkomstförsämring som är en oundviklig följd av en devalvering. Regeringens redan beslutade eller aviserade ätgärder-devalvering, momshöjning och dess följdeffekter t. ex. i form av kommunalskattehöjningar - kommer att leda till en kraftig reallöne­sänkning under 1983.

Risken är påtaglig att även om det blir ett lågt löneavtal 1983, blir trycket frän en kraftig reallönesänkning sä hårt att organisationerna trots allt kräver kompensation 1984. Sker detta är de långsiktiga möjligheterna som en devalvering ger bortspelade.

Devalveringens omedelbara effekt är en försämring av bytesförhållandet. Konjunkturinstitutet räknar med att handelsbalansen försämras under 1982 och 1983 med ca 10 miljarder kronor pä grund av höjda importpriser och sänkta exportpriser.

För att uppväga detta krävs en mycket stor volymökning av exporten. Den internationella utvecklingen f. n. synes knappast ge några sådana möjlighe­ter, eftersom det är mycket svårt att öka försäljningsvolymerna i det korta perspektivet när världshandeln nästan inte expanderar alls.

En annan direkt följd av devalveringen var att räntekostnaderna för statens utlandsskuld steg med ca 1,5 miljard kronor. Även för det svenska näringslivet ökade räntekostnaderna kraftigt för deras utlandslån.

Kostnaderna för kommunsektorn av regeringens åtgärder inom valuta-och beskattningsområdet torde uppgå till ca 5 miljarder kronor. Om kostnadsökningen fullt ut tillåts slå igenom i form av höjd utdebitering måste utdebiteringen höjas med ca en krona och fyrtio öre (1:40).

Om kommunernas och landstingens nuvarande goda finansiella situation gör att kostnadsökningarna inte behöver slå igenom i direkta skattehöjningar redan 1983, lär sådana höjningar emellertid knappast gå att undvika för 1984.



FiU 1982/83:3 y                                                                     22

Till detta kommer också att den socialdemokratiska regeringen nu avser tillåta kommunerna en dubbelt så hög volymökningstakt, 2 % istället för mittenregeringens riktvärde på 1 %. Enligt utskottets uppfattning måste åtgärder vidtas som även framöver begränsar den kommunala expansionen till 1 %.

Devalveringen ger med nödvändighet en kraftigt höjd inflation.

Regeringen bedömer att den svenska inflationen under 1983 kan bli cirka 11 %. Detta är sannolikt en klar underskattning. Bl. a. bygger det pä en förutsättning om noll-avtal pä arbetsmarknaden. Buden som nu lagts från arbetsmarknadens parter tyder inte på att ett sådant avtal är möjligt att uppnå. En realistisk bedömning pekar snarare på en inflation pä 12-15%.

Såsom den samlade socialdemokratiska ekonomiska politiken läggs upp är risken påtaglig att vi får en permanent högre pris- och kostnadsstegringstakt, som riskerar att leda fram till en ny devalvering, ännu högre inflation, etc. i en ond cirkel.

En faktor av viss betydelse är hur företagens och hushällens förväntningar påverkas. Där tyder erfarenheterna pä att tal om en s. k. engångsinflation inte har stor trovärdighet. Förväntningarna påverkas i större utsträckning av dels den aktuella prisstegringstakten, dels av vilka åtgärder som sätts in. De faktiska ätgärder som regeringen föreslår är emellertid inte av den art att de leder till en förväntad lägre framtida inflationstakt.

Den föreslagna höjningen av mervärdeskatten får en omedelbar effekt i form av höjda priser. Denna prishöjning pä ca 1 % i konsumentledet kommer ovanpå den redan kraftigt höjda inflationstakt som devalveringen innebär. Den föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften på 0,5 % verkar på samma sätt höjande på företagens kostnader och inflationstakten.

Inflationen drabbar särskilt hårt barnfamiljerna. Därför har den socialde­mokratiska regeringen föreslagit höjda barnbidrag, höjda studiebidrag och höjda livsmedelssubventioner. Kostnaden blir totalt en miljard. Trots detta ger höjningarna bara en mycket ringa kompensation för barnfamiljerna för den fördyring som regeringen själv åstadkommer.

En ytterligare effekt av socialdemokraternas inflationspolitik är att grundförutsättningen för den stora skattereformen revs bort. När de tre partierna enades om reformen var de ocksä överens om att föra en antiinflationspolitik. Därför ansåg centern och folkpartiet det rimligt att låsa indexskyddet i skatteskalan till i genomsnitt 5,5 % per är. Denna förutsätt­ning har nu bortfallit.

Syftet med devalveringen var att öka industriinvesteringarna och förbättra industrisysselsättningen. Som framgått ovan är det ytterst osäkert om detta kan uppnås.

Som komplettering till devalveringen läggs ett investeringsprogram för kommunikationer, bostäder, energianläggningar m. m. pä totalt 3 miljarder kronor.



FiU 1982/83:3 y                                                                     23

För regeringens politik spelar offentliga investeringar och offentligt initierade investeringar en betydande roll. Investeringar är emellertid inte under alla förhållanden av godo. Det är bara lönsamma investeringar, dvs. sådana som på sikt ger intäkter som täcker investeringskostnaderna, som bidrar till saneringen av svensk ekonomi. Investeringar är som regel ett resultat av kapacitetsbrist och goda framtidsutsikter. De måste bygga pä insikter om marknader och marknadsutveckling. Det begränsar statsmak­ternas möjligheter att kommendera eller locka fram investeringar i ett läge när kapacitetsutnyttjandet i många företag är förhållandevis lågt och framtidsutsikterna ovissa. Risken för felinvesteringar är dä mycket stor. Det kan på sikt visa sig kostsamt för samhällsekonomin.

Det finns skäl att överväga en vidgning av det konventionella investerings­begreppet, dvs. investeringar i byggnader och maskiner, till att ocksä omfatta bl. a. forskning och utveckling samt marknadsföring. Då visar det sig att tillbakagängen i de friska delarna av svensk industri är mindre dramatisk än man från socialdemokratiskt håll vill göra gällande. Nedgången sedan mitten av 1970-talet beror huvudsakligen pä minskade investeringar i tunga basindustrier. Investeringsnivån i dessa drevs i mitten av 70-talet tillfälligt upp till en alltför hög nivå. Åtskilliga av dessa investeringar har inte heller varit till gagn för svensk ekonomi, tvärtom.

De energipolitiska beslut som tagits 1976-82 har inneburit att den tidigare centralistiska och koncentrationsinriktade socialdemokratiska energipoliti­ken successivt förändrats. Ytterligare insatser måste dock göras för att vi skall uppnå de fastlagda målen. En effektiv energianvändning förutsätter bl. a. hushållning med energikvalitet. Målsättningen att på ett miljövänligt sätt styra över energisystemet mot användning av förnybara energikällor är för sitt förverkligande beroende av en medveten hushållning i energianvänd­ningen.

Under de senaste åren har också oljeanvändningen minskat betydligt och är idag lägre än vad som i energipropositionen 1980/81:90 anges som målsättning för 1985. Introduktionen av inhemska energikällor är vidare en viktig motor för svensk ekonomi. Här finns stora sysselsättningsmöjligheter,, vilka dessutom får en positiv regionalpolitisk effekt eftersom de nytillkom­mande arbetstillfällena främst lokaliseras till regioner med en sviktande arbetsmarknad.

Devalveringen i sig innebär en kraftig reallönesänkning. Höjningen av momsen och arbetsgivaravgiften betyder en ytterligare nedpressning av hushållens reallöner och därmed den efterfrågan som härrör från deras arbetsinkomster. Det samhällsekonomiskt riktiga vore istället att öka den del av efterfrågan som kommer från arbetsinkomsterna.

Denna kraftiga nedpressning av den inhemska efterfrågan kommer att leda till en omedelbar stor ökning av arbetslösheten. I det läget är det oundvikligt att regeringen tvingas gå in med kraftiga ytterligare sysselsätt­ningsåtgärder för att  hålla nere  den  öppna arbetslösheten.  De extra



FiU 1982/83:3 y                                                                      24

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna belöper sig till 3,7 miljarder kronor.

Med en fortsättning av mittenregeringens politik hade någon devalvering inte framtvingats. Mittenregeringen hade därför inte dragit pä sig en hel rad stora utgifter som socialdemokraternas inflationspolitik nu gjort oundvikli­ga.

Budgetunderskottet måste begränsas

Den tillväxttakt som skulle krävas för att man utan nedskärningar i de offentliga utgifterna skall få se ett minskande budgetunderskott överstiger den som uppnåddes under 1960-talet. Det är osannolikt att dessa kommer att återkomma under 1980-talet. Regeringens strategi är därför dömd att misslyckas.

Till det kommer att det ökade budgetunderskottet i sig kommer att hämma den tillväxt som eftersträvas. Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och minskat utrymme för industrins investeringar. Mot den bakgrunden är det ett nödvändigt inslag i en offensiv ekonomisk politik att förhindra att budgetunderskottet ökar i reala termer.

Den socialdemokratiska regeringen beräknar nu att budgetunderskottet för innevarande budgetår 1982/83 kommer att bli 90 miljarder kronor. Detta skall ses mot bakgrund av att underskottet för förra budgetåret blev 68 miljarder kronor och att riksdagen i juni beräknade årets underskott till 76 miljarder kronor. Budgetunderskottet tillåts alltså öka med 22 miljarder kronor jämfört med förra året.

Utgiftsökningarna kan i huvudsak uppdelas i fyra delar:

- sädana som är en direkt följd av devalveringen och inflationspolitiken

- sädana som är en indirekt följd av samma politik, nämligen utgifter för att begränsa ökningen av arbetslösheten till följd av den härda åtstramning som nu sker

- stora nya kapitaltillskott till de statliga företagen

- ofinansierad del av de fyra s. k. vallöftena.

När de internationella räntorna nu tenderar att sjunka skulle det sannolikt kunna bli utrymme även för en svensk räntesänkning om mittenregeringens politik fullföljts. En sädan räntesänkning skulle haft långsiktiga positiva effekter på sysselsättningen och kunnat ge nya arbetstillfällen på den ordinarie arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna har påstått att de avser finansiera vallöftena fullt ut. Momshöjningen påstås ge 4,5 miljarder kronor. När momsen sänktes lika mycket för ett år sedan beräknade finansutskottet kostnaden till 3 miljarder kronor. Även om man inräknar penningvärdeförändringen och en viss osäkerhetsmarginal kan det allvarligt ifrågasättas om inte den socialdemo­kratiska regeringens förhoppningar att momshöjningen skall ge 4,5 miljarder kronor är grovt överdrivna.



FiU 1982/83:3 y                                                                     25

Utskottet vill också peka pä att när inkomstskattereformen skulle finansieras så ansågs 2 procentenheter löneavgift krävas för att täcka ett inkomstbortfall om ca 3 000 milj. kr., medan den socialdemokratiska regeringen nu gör gällande att 0,5 procentenhet av arbetsmarknadsavgiften ger täckning för utgifter om 1 500 milj. kr.

I verkligheten saknas det sannolikt inte 300 milj. kr., som regeringen medger, utan 1-2 miljarder kronor innan vallöftena är helfinansierade.

I det här sammanhanget gör utskottsmajoriteten ett mycket anmärknings­värt påstående i sitt yttrande FiU 1982/83:2y över proposition 1982/83:55. Där påstås på sid 3: "I de nu föreliggande kalkylerna i propositionen har inte antagits att konsumtionsvolymen påverkas av skattesatsens höjning." Detta skall jämföras med vad som står i själva propositionen på sid 24: "Den nu förordade höjningen innebär med beaktande av beräknade ändringar av konsumtionsvolymen och konsumtionsvärdet en ärlig intäktsökning om ca 4 500 milj. kr."

Utskottsmajoritetens motiv i ovannämnda yttrande ("hushållens köpkraft hälls uppe av de förbättringar som föresläs i de olika bidragssystemen") till att konsumtionsvolymen inte skulle påverkas står sakligt på svag grund. Pensionärernas marginella konsumtionsbenägenhet är betydligt lägre än genomsnittskonsumentens. En överföring av köpkraft frän genomsnittskon­sumenterna till pensionärerna är därför inte neutral när det gäller påverkan på den allmänna efterfrågan.

Dessutom måste beaktas att den kraftiga devalveringen på 16 % i sig sänker den svenska efterfrågan kraftigt. I regeringens proposition har minskningen av den privata konsumtionen beräknats till 2 %. Detta minskar skattebasen för moms med ca 6 miljarder kronor, vilket innebär drygt 1 miljard kronor mindre i momsintäkter jämfört med den konsumtionsnivå, som var aktuell för beräkningarna av effekterna av momssänkningen hösten 1981.

Sammanfattningsvis skulle alltså, om mittenregeringen fått fullfölja sin politik, storleksordningen pä budgetunderskottet för 1982/83 fortfarande kunnat vara i stort sett det riksdagen uttalade i våras,

I och med devalveringen, som nu är ett faktum, uppkommer vissa utgiftsökningar som eljest blivit obehövliga.

I partimotionerna ll2 och 120 avvisas å ena sidan vissa skattehöjningar och förordas en förändring av inkomstskatten, som innebär nägot lägre skatteinkomster än socialdemokraternas alternativ. Ä andra sidan avvisar man avdragsrätt för fackföreningsavgifter och vissa delar av det i proposi­tionen föreslagna investeringsprogrammet. Man avser vidare att nu bara anvisa medel till de investeringar som beräknas ske under innevarande budgetår och förorda lägre kapitaltillskott till de statliga företagen. Beaktar man dessutom, som utskottet visat ovan, att kostnaderna för regeringens vallöften vida överstiger den föreslagna finansieringen, leder detta alternativ sammantaget till ett lägre budgetunderskott än regeringens förslag.



FiU 1982/83:3 y                                                                     26

Den ekonomiska politiken under de kommande åren mäste enligt utskottets mening utformas med utgångspunkt frän att skattetrycket inte kan skärpas. För att förhindra att budgetunderskottet i det läget fortsätter att öka är det nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna. Långsiktigt måste de anpassas till den allmänna ekonomiska tillväxten.

För kapitalmarknadens utveckling är en begränsning av budgetunderskot­tets tillväxt av största betydelse. Budgetunderskottet tenderar bl. a. att driva upp räntenivån. Både härigenom och genom s. k. utträngningseffekter riskerar det att hålla tillbaka investeringarna. Budgetunderskottet måste därför nedbringas. I takt med att det sker bör ocksä kreditmarknadsregle­ringen avvecklas. Även i övrigt mäste politiken inriktas på ytterligare vitalisering av marknaderna.

Den ökning av de offentliga utgifterna som de socialdemokratiska förslagen innebär bryter den påbörjade utvecklingen mot kontroll av utgiftsexpansionen. Besparingsåtgärderna under 1980-82 innebar början till en anpassning av utgiftsökningen till tillväxten i hela ekonomin. För att åstadkomma denna anpassning var det nödvändigt att begränsa automatiken i olika utgiftskomponenters expansion. I detta syfte beslutade riksdagen om ett antal besparingsåtgärder. Det gäller bl. a. förslagen om ändringar i beräkningen av basbeloppet, ändringar i sjukförsäkringen och arbetslöshets­försäkringen samt statsbidragsreglerna till den kommunala barnomsor­gen.

Den socialdemokratiska regeringen föreslär nu att dessa beslut rivs upp och att de tidigare gällande reglerna återinförs. Därtill föreslås att ett antal nya bidragsformer införs på bostadsmarknaden och som nämnts att kommunernas expansionstakt kan öka från tidigare mälsatta 1 % till 2 % per är. Konsekvenserna av dessa förslag skulle bli att den offentliga utgiftsex­pansionen ökar på ett mycket oroande sätt, inte bara omedelbart utan via automatiken även i framtiden.

Regeringens uppfattning är att en sädan utgiftsexpansion inte skulle ha några skadliga verkningar pä den svenska samhällsekonomin om de höjda utgifterna finansieras genom höjda skatter. Utskottet delar inte denna uppfattning. De negativa verkningarna på den svenska ekonomin av en ytterligare höjning av skattetrycket är betydande.

Räntebetalningarna på statsskulden är den post som växer snabbast bland de offentliga utgifterna och med total automatik. Räntorna är redan nu den näst största utgift.sposten och kommer inom kort att vara den största.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar räntebetalning­arna och med ett snabbt växande underskott ökar ränteutgifterna än snabbare. Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att fä kontroll över den offentliga utgiftsexpansionen. Varje är som man undviker att ta itu med denna automatiska ökning i utgifterna innebär därmed ytterligare ett steg mot avgrundens brant.



FiU 1982/83:3 y                                                                     27

3. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den kris som nu slår mot och i Sverige är inte blott av konjunkturell natur. Vi är inne i en period av långvarig stagnation med växande arbetslöshet, stor inflation, växande statsfinansiella problem, där spekulation och skumrask­affärer alltmer breder ut sig.

Denna period är en följd av den utvecklingsprocess den moderna kapitalismen själv givit upphov till. Kapitalismens tillväxtbetingelser är inte längre sä gynnsamma som de var årtiondena närmast efter det andra världskriget. Den stora varuefterfrågan och den kraftiga teknologiska utvecklingen i en period av marknadsexpansion som kännetecknade dessa årtionden har kraftigt försvagats. Imperialismens ekonomiska utplundring i den tredje världen har skapat nationella motrörelser. De stora transnatio­nella koncernerna söker nya vägar att vidmakthålla och stärka sina ställningar i detta läge. Följden blir skärpta motsättningar och en accelere­rande koncentration av makt och kapital. Med stöd av den nya tekniken, som inom viktiga områden minskar behovet av utbildad arbetskraft, har de transnationella företagen mer kunnat spela ut produktion i vissa enklaver i tredje världen mot sysselsättningen och arbetarklassen i de industrialiserade kapitalistiska länderna. Kampen mellan olika kapital tilltar internationellt och staterna har börjat föra en politik för att skapa sä starka villkor som möjligt för de "egna" multinationella bolagen eller de "utlandskonkurre­rande företagen" som dessa ibland kallas. Resultatet av detta är skärpta angrepp på de arbetande från kapital och statsmakt, bl. a. uttryckta i olika former av s. k. svångremspolitik. Men detta skapar åter krympande marknader.

I detta läge växer improduktiva sektorer såsom marknadsföring, kredit­manipulationer och spekulation. Resultatet blir samtidig stagnation, arbets­löshet och inflation.

De stora företagen satsar pä en vidareutveckling av den moderna teknologin för att öka sin produktivitet. Detta är deras sätt att söka bevara och stärka sin maktställning. Men när detta inträder i en period som karaktäriseras av en alltmer påtaglig stagnation blir resultatet av en ökad produktivitet en minskad sysselsättning.

Denna situation kan bara mötas genom en medveten och långsiktig ekonomisk politik, vars mål måste vara att underlätta övergången från den kapitalistiska produktionsanarkin till en folkstyrd socialistisk planhushåll­ning. Det krävs en politik för maktförskjutning från storfinansen och andra kapitalistiska kretsar till de arbetande. Det krävs en ny nationell politik som samtidigt har en prägel av att främja internationell solidaritet och tredje världens utveckling i stället för att låta inhemska eller utländska transnatio­nella koncerner tillåts skaffa sig ett allt fastare grepp över vårt lands ekonomi.

En sädan ny politik mäste vara aktivt arbetsskapande genom medvetna



FiU 1982/83:3 y                                                                     28

samhällsinsatser, investerings- och industriprogram för att bekämpa arbets­lösheten och försvara landet som industrination. De anställda och samhället mäste fä ett växande inflytande över investeringar. Skärpt kontroll och restriktivitet måste visas mot kapitalexport och utlandsinvesteringar.

Samtidigt måste föras en politik som - utöver en minskad arbetslöshet -försvarar folkets levnadsstandard och ger en rättvis fördelning av landets produktion.

Led i en sådan politik är en effektiv politik riktad mot den främst av monopolen och spekulationen framkallade inflationen. Progressiviteten i den samlade skatteinbetalningen till stat och kommuner har under en rad är dämpats kraftigt och måste återställas. Det kräver pä inkomstskatteområdet att linjen i den nu ändå spruckna skatteöverenskommelsen frängås, vad gäller minskning av marginalskatterna. Det s. k. inflationsskyddet avskaffas. Mervärdeskattens regressiva effekt kan tas bort genom övergång till differentierad moms där siktet bör vara inställt på momsfria livsmedel och lägre moms på vissa oumbärliga varor, men där momsen kan vara högre än nu på vissa umbärliga varor och lyxvaror. Kampen mot skatteflykt och ekonomisk brottslighet måste skärpas. Förmåner för ett fåtal, som t. ex. representationsavdragen, bör avskaffas, skatten pä stora förmögenheter bör höjas. En omsättningsskatt bör införas på aktiehandeln. En hyres- och bostadspolitik mäste föras som i första hand sätter stopp för hyreshöjning­arna, men som möjliggör en sänkt hyresnivå. För en rättvis fördelning av vinsterna av en ökad produktivitet mäste en förkortning av arbetstiden till sex timmars arbetsdag påbörjas.

I regeringens proposition 1982/83:50 ställs vissa konkreta förslag som inte står i motsättning till en sädan långsiktig och medveten inriktning av den ekonomiska politiken. Däremot är regeringens strategiska perspektiv ett helt annat och därtill alltför begränsat. Regeringens huvudstrategi syns inte motverka den tilltagande transnationaliseringen av de kapitalistiska företa­gen och syns inte heller syfta till en ökad planmässighet för den ekonomiska utvecklingen.

I regeringens politik ställs höga förväntningar pä den genomförda devalveringen. Detta är liktydigt med att exportföretagen skall stimuleras att utgöra drivmotorn i en önskad ekonomisk expansion. Härigenom motverkas inte Sveriges starka utrikeshandelsberoende och transnationaliseringen får understöd, enär de stora exportföretagen genomgående är av transnationell karaktär.

Det är enligt utskottets mening ytterst osäkert om devalveringen verkligen kommer att fä de gynnsamma effekter som regeringen hoppas på. Efterfrågeläget i omvärlden är för närvarande inte gynnsamt. Flera företag har ocksä deklarerat att de icke ämnar sänka sina priser som följd av devalveringen. Mänga exportföretag har en stor importandel i sin produk­tion. Mänga företag har dessutom omfattande utländska län. Dessutom bedriver flera  betydande  exportföretag en  verksamhet  som  ocksä  är



FiU 1982/83:3 y                                                                     29

hemmamarknadsinriktad, och devalveringen verkar klart kontraktivt mot hemmamarknaden. Mycket talar för att sysselsättningseffekterna av deval­veringen blir mycket begränsade. Däremot kommer devalveringen att medföra en betydande inkomstomfördelning till vissa av de exportinriktade storföretagen.

Samtidigt kommer devalveringen att innebära en ytterligare sänkning av reallönerna för de lönearbetande och sänkta realinkomster för andra grupper som lever under små omständigheter.

Detta ställer stora krav på fördelningspolitiken, Förslagen om upphävande av besluten om försämringar i sjukförsäkringssystemet, i arbetslöshetsför­säkringen, i den kommunala barnomsorgen och ett återställande av beräkningsgrunderna för basbeloppet är därför riktiga insatser. Men regeringens förslag att finansiera dessa förslag med en allmän höjning av mervärdeskatten är icke fördelningspolitiskt acceptabelt och är en åtgärd som mäste betecknas som olycklig också från en allmän ekonomisk politisk utgångspunkt. I motion 1982/83:125 anges däremot finansieringsförslag som har en riktig fördelningspolitisk profil. Dessa förslag har också ett innehåll som är ägnat att motverka spekulation och kapitalflykt frän landet.

Regeringen förordar i propositionen vissa ätgärder för att stimulera produktiva investeringar. Av dessa ätgärder har riksdagen att ta ställning till förslaget om att aktiebolag och ekonomiska föreningar skall betala in 20 % av sin vinst under nästa år till räntelösa konton i riksbanken och att dessa avsättningar görs avdragsgilla om motsvarande belopp avsätts i en särskild investeringsfond. Regeringen förordar att när dessa medel skall tas i anspråk så bör det ske i samråd med de lokala fackliga organisationerna. Utskottet är av den uppfattningen att eftersom dessa avsättningar i realiteten innebär subventioner åt företagen, i ett läge när vinsterna för flera företag ökar genom devalveringens effekter, så kan detta förslag inte godtas med mindre än att de fackliga organisationerna tillförsäkras vetorätt över dessa medels användning. Detta innebär ett godkännande av vad som härom anförs i motionen 1982/83:125 (vpk).

1 det akuta läge som vi nu befinner oss, med en mycket hög arbetslöshet, är snabba insatser nödvändiga. Regeringen ställer här vissa förslag i rätt riktning. Dels föreslås ökade resurser för AMS och dels ställs förslag om vissa investeringar i samhällsnyttiga projekt. Även om dessa förslag är begränsade ger de ändå en start pä en sysselsättningsskapande aktivitet. Vidare samhälleliga investeringsprogram som erfordras kan behandlas under riksdagens arbete med statsbudgeten för kommande budgetär. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag i dessa avseenden, men anser i likhet med vad som påpekas i motion 1982/83:125 av Lars Werner m. fl. (vpk) att regeringens förslag pä energiavsnittet bör kompletteras så att de inte får som effekt att försvåra att Sverige blir oberoende av och befriat frän kärnkraften. Sådana förslag sammanfattas i den berörda motionen och utvecklas mera i motion 1982/83:126.



FiU 1982/83:3 y                                                                     30

Det framgår av det ovanstående att den allmänna strategin för den ekonomiska politiken som förordas i propositionen icke är riktig. Proposi­tionens riktlinjer för inriktningen av den ekonomiska politiken kan därför inte godkännas av utskottet.

I de partimotioner som ställts av de borgerliga partierna,-motion 99 (m), motion 112 (c) och motion 120 (fp), förordas uppfattningar om den ekonomiska politiken som långt mer än regeringens avviker frän vad utskottet anser att lägets allvar kräver. Dessa motioner, och i synnerhet motion 99 (m), företräder en linje som skulle medföra ökad arbetslöshet, ökad makt åt de enskilda kapitalägarna, en än mer orättfärdig fördelning och fördjupade ekonomiska problem. De allmänna riktlinjer för den ekono­miska politiken som dessa motioner förordar och de konkreta förslag de ställer och som tidigare refererats måste därför avvisas av riksdagen.

Däremot råder full överensstämmelse mellan utskottets uppfattning om den ekonomiska politikens allmänna inriktning och vad som därom anförts i motionen 125 (vpk).

I propositionen liksom i partiernas motioner redovisas olika alternativ för skattepolitiken. Denna mäste givetvis ställas in i bilden av en samlad ekonomisk politik. Därvid måste skattepolitiken dels bidra till en riktig fördelningspolitik, dels också bidra till finansieringen av nödvändiga statsutgifter. De i propositionen ställda förslagen fyller enligt utskottets mening icke rimliga anspråk ur fördelningspolitisk synpunkt. Höjningen av mervärdeskatten drabbar hårdast befolkningsskikt som redan fått sina realinkomster kraftigt sänkta. Genomförandet av de fyra vallöftena och höjningen av barnbidragen ändrar icke tillräckligt denna bild. En höjning av mervärdeskatten i nuvarande läge har dessutom allmänna ekonomiska verkningar, som står i motsättning till strävandena att öka den ekonomiska aktiviteten och nedbringa arbetslösheten. Samtidigt som utskottet noterar de föreslagna åtgärderna beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m. samt minskningen av subventionerna till aktiesparande kan det icke stödja vare sig en höjning av mervärdeskatten eller den utformning av den direkta statsskatten som föreslås. Denna senare innebär skattelättnader framför allt för högre inkomsttagare och strider beträffande sina effekter både mot vad i propositionen sägs om en rättvis fördelning och om nödvändigheten att begränsa budgetunderskottet.

De borgerliga partiernas motioner 99 (m), 112 (c) och 120 (fp) utgår samtliga frän att av den tidigare majoriteten genomförda försämringar på det sociala området skall bestå. Förslagen på det skattepolitiska området måste ses mot denna bakgrund. Yrkandena i dessa motioner kan sammantaget icke läggas till grund för en rättvis skattepolitik.

I motion 125 (vpk) framlägges ett alternativ både till propositionens förslag om höjning av mervärdeskatten och till skalor för den direkta statsskatten. Förslagen är följande: 1. En ytterligare höjning av förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten i förhällande till propositionens förslag. 2. Slopande av aktie-



FiU 1982/83:3 y                                                                      31

och skattefondsparandet. 3. Slopande av avdragsrätten vid representation. 4. Särskild skatt pä utlandsinvesteringar. 5. Ändrade skatteskalor i den statliga inkomstskatten under 1983 innebärande skattereduktioner till låg- och mellaninkomsttagare.

Dessa skatteskärpningar drabbar i motsats till en höjning av mervärde­skatten stora förmögenheter, höga inkomster, utlandsinvesteringar, lyxkon­sumtion. De har alltså en progressiv fördelningspolitisk effekt. De medel som genom dessa skatteförändringar skulle inflyta till statskassan täcker kostnaderna för återställandet av de i detta sammanhang aktuella reformer­na, beräknade på ett riktigt sätt. Om det av nägot skäl skulle befinnas att beräknade medel ej inflyter eller inflyter senare bör uppmärksammas att vpk genom sina bostadspolitiska förslag disponerar ett överskott på 450 milj. kr. Skulle kassamässiga problem uppstå bör noteras det överskott som förskottsbetalningarna av kommunalskatt ger i statskassan under nästa budgetår. Det står f. ö. regeringen fritt att senare återkomma med ytterligare förslag till finansiering. Utskottet tillstyrker motionens förslag.



GOTAB 73204   Slocicholm 1982