Lagutskottets yttrande 1986/87:1 y

om ändring av atomansvarighetslagen


LU

1986/87:1 y


Till näringsutskottet

Näringsutskottet har beslutat att inhämta lagutskottets yttrande över motion 1986/87:N113 av Ivar Franzén m. fl. (c) såvitt avser yrkande 4. I motionen, som väckts med anledning av proposition 1986/87:18 om vissa åtgärder m. m. efter Tjernobylolyckan, yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa att en översyn sker av gällande svenska bestämmelser i atomansva­righetslagen för ersättning vid atomolyckor och att regeringen därefter återkommer till riksdagen med förslag om förändringar, innebärande såväl ett ökat skadeståndsansvar som ett vidgat försäkringsansvar av former och nivåer för ersättning vid atomolyckor i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna framhåller att Tjernobylolyckan aktualiserar frå­gan hur de som drabbats av kärnkraftsolyckor skall få ersättning. Enligt motionärerna måste ersättningsfrågorna lösas inom ramen för nuvarande försäkrings- och skadeståndssystem. I princip bör kärnkraftsföretagen bära hela ersättningsansvaret. Motionärerna påpekar emellertid att ett så långtgå­ende ansvar inte torde kunna genomföras. Ett större ansvar än det som för närvarande gäller bör dock kunna åläggas företagen. Vidare bör en höjning ske av maximibeloppet, som kan utgå vid olyckor. Enligt motionärerna bör förslag föreläggas riksdagen om ett förbättrat ersättningsskydd vid atom­olyckor som innefattar bl. a. ett väsentligt större skadeståndsansvar och ett mera marknadsanpassat försäkringsbelopp för anläggningshavare.

Lagutskottet får.anföra följande.

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som har orsakats av atomolyckor finns i en år 1960 i Paris avslutad konvention om skadestånds­ansvar på atomenergins område. Konventionen jämte ett år 1964 avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft den 1 april 1968. Med Pariskonventionen avses i fortsättningen konventionen i dess lydelse enligt 1964 års tilläggsprotokoll. Den har ratificerats av 14 västeuropeiska stater, inbegripet Sverige.

Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning ansvarig för skador som uppkommer i sambänd med driften av anläggningen oberoende av vållande, dvs, på objektiv grund. Ansvarigheten skall vara begränsad till visst belopp för varje olycka och den skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

År 1963 avslutades i Bryssel en konvention om supplerande statsansvar. Konventionen, som i det följande benämns tilläggskonvenlionen, är ett komplement till Pariskonventionen. Tilläggskonventionen jämte ett år 1964

1 Riksdagen 1986/87 Ssanil. Nr 1 y


avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft den 4 december 1974 och har tillträtts LU 1986/87:1 y av tio av Pariskonventionens stater. Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om ersättning av statsmedel vid stora olyckor. Enligt tilläggskonventionen utgår supplerande ersättning av statsmedel i den mån ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventio'nen inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Även ansvarigheten enligt tilläggskonventio­nen är begränsad till visst belopp för varje olycka.

År 1982 antog OECD:s råd ett tilläggsprotokoll till Pariskonventionen och ett tilläggsprotokoll till tilläggskonventionen. Protokollen innebar bl. a. den ändringen att den maximala ersättning som kan utgå av statsmedel höjts och att samtliga beloppsgränser numera uttrycks i särskilda dragningsrätter, en av internationella valutafonden använd beräkningsenhet. Tilläggsprotokol­len har tillträtts av Sverige (prop. 1981/82:163; LU 1982/83:15).

Ersättningssystemet enligt de två konventionerna innebär i korthet följande. Systemet är indelat i tre steg. Ersättning utgår i första hand från anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp, dvs. normalt ur dennes för­säkring. Ansvarighetsbeloppet skall utgöra 15 miljoner särskilda dragnings­rätter (ca 126 miljoner svenska kronor). En konventionsstat får dock med beaktande av möjligheten till försäkringstäckning genom nationell lag fastställa ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 42 miljoner svenska kronor). Skulle ansvarighetsbelop­pet inte räcka för att ge alla skadelidande full ersättning betalas i ett andra steg ersättning av den stat där den skadevållande anläggningen ligger upp till ett sammanlagt belopp på 175 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 1,45 miljarder svenska kronor). Skulle inte heller detta belopp räcka, utgår ersättning enligt tredje steget upp till sammanlagt 300 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 2,52 miljarder svenska kronor). Ersättningarna inom detta steg betalas av statsmedel, som skall ställas till förfogande gemensamt av samtliga stater, som har tillträtt tilläggskonventionen, efter särskild angiven fördelningsgrund.

Bestämmelser om atomansvarighet finns för svensk del i 1968 års atomansvarighetslag. Denna lag grundar sig på Pariskonventionen och tilläggskonventionen jämte tilläggsprotokollen. Atomanläggningsinnehava-rens ansvarighet (första steget) har i lagen fastställts till 500 milj. kr. Ansvarigheten skall vara täckt av en obligatorisk försäkring som skall beräknas så att den motsvarar 120 % av ansvarighetsbeloppet. Den högsta sammanlagda ersättning som utgår enligt lagen (första-tredje steget) är i enlighet med tilläggskonventionshestämmelserna begränsad till 300 miljoner dragningsrätter per olycka. Gränsen mellan andra och tredje steget har inte tagits in i atomansvarighetslagen eftersom gränsdragningen har betydelse endast för det inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna.

Utöver det första-tredje stegel finns i atomansvarighetslagen ett fjärde steg som innebär ett civilrättsligt ansvar för svenska staten. Detta ansvar som saknar motsvarighet i konventionerna infördes i samband med att Sverige tillträdde 1982 års tilläggsprotokoll. Gränsen för statsansvaret är satt så att det sammanlagda beloppet som står till förfogande för dem som lider skada på grund av driften av en atomanläggning uppgår till 3 miljarder kronor per olycka. Ansvaret äri princip begränsat till skador i Danmark, Finland, Norge



och Sverige som orsakas av en svensk atomanläggning. Slutligen finns i lagen     LU 1986/87:1 y en allmän bestämmelse om supplerande ersättning av statsmedel i sådana fall då atomansvarighetslagen inte förslår till full ersättning. Gotlgörelsen bör i sådana fall utgå av statsmedel enligt grunder som fastställs av riksdagen i särskild lag.

Vid behandlingen av frågan om Sveriges tillträde till tilläggsprotokollen och det förslag till ändringar av atomansvarighetslagen som krävdes för ett tillträde övervägde lagutskottet ingående spörsmålet om begränsningen av anläggningshavarens ansvar med anledning av två motioner. Utskottet framhöll därvid till en början att anläggningshavarens ansvarighetsbegräns­ning inte hade samma betydelse för den skadelidande som tidigare med hänsyn till det statsansvar som kom till genom tilläggskonventionen. Avgörande för frågan om ansvarighetsbegränsningens storlek blev därför enligt utskottet hur stor del av skadekostnaderna som bör belasta atoman­läggningens innehavare. Utskottet delade därvidlag den i propositionen och av motionärerna framförda uppfattningen att ansvarighet för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Samtidigt framhöll utskottet att det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggnings-havaren obegränsad ansvarighet. Att Sverige skulle lämna konventionen och ställa sig utanför det ersättningssystem som gäller i Västeuropa kunde inte komma i fråga. En begränsning av ansvarighetsbeloppet måste därför bibehållas.

Enligt utskottets mening borde vid prövningen av frågan om ansvarighets­beloppets storlek väsentlig betydelse tillmätas möjligheten att täcka ansva­righeten genom försäkring. Försäkring för atomskada rheddelas i Sverige av svenska atomförsäkringspoolen för de svenska försäkringsbolag som åtar sig ansvarighet för dylika skador. De försäkringar som tecknas av den svenska atomförsäkringspoolen äterförsäkras i de atomförsäkringspooler som finns i övriga länder i Västeuropa samt i USA och i Japan. De högsta belopp för vilka försäkring på den vanliga försäkringsmarknaden krävdes i Europa var då ca 600 milj. kr. Enligt den då aktuella propositionen torde den tillgängliga försäkringskapaciteten vara ungefär densamma i alla konventionsstater. Eftersom försäkringen enligt 23 § atomansvarighetslagen som regel måste tecknas så att den motsvarar minst 120 % av ansvarighetsbeloppet, innebar den i propositionen föreslagna höjningen av ansvarighetsbeloppet till 500 milj. kr. att försäkring måste tecknas för 600 milj. kr. Något faktiskt utrymme för att teckna ansvarighetsförsäkring för ett väsentligt högre ansvarighetsbe­lopp än 500 milj. kr. fanns enligt utskottet inte då.

Med hänsyn till det anförda ansäg utskottet att någon omgående ompröv­ning av ansvarighetsbegränsningen inte borde komma till stånd. Utskottet förutsatte emellertid att regeringen med hänsyn till frågans vikt noga följde utvecklingen på området. Eftersom anläggningshavarens ansvarsbegräns­ning inte är bunden till Pariskonventionens beloppsgräns borde enligt utskottet ändringar i ansvarighetsbeloppen övervägas oftare än som dittills varit fallet.

Också begränsningen av det särskilda civilrättsliga ansvaret för svenska staten övervägdes ingående av utskottet, som därvid påpekade att statsan­svaret enligt  tilläggsprotokollen  uppgick  till  1,9 miljarder kronor när



propositionen beslutades. Det extra ansvaret för svenska staten innebar      LU 1986/87:1 y

alltså en förhöjning med 50 %.  Vid riksdagsbehandlingen hade bilden

ändrats på grund av devalvering och andra ändringar i valutakurserna. Enligt

utskottet var statsansvaret till följd av tilläggsprotokollen 2,4 miljarder

kronor, och det extra ansvaret utgjorde bara en förhöjning med 25 %. På

grund av svårigheten att överblicka utvecklingen på valutamarknaden fann

sig utskottet dock inte böra förorda någon ändring av beloppsgränsen.

Utskottet förutsatte  emellertid  att  regeringen  följde, utvecklingen och

återkom till riksdagen med förslag till höjning av beloppsgränsen om detta

visade sig erforderligt.

Då frågan om ersättningsansvaret vid atomskador nu åter aktualiserats vill
utskottet än en gång stryka under att ansvarigheten för sådana skador i första
hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Som motionärerna påpekar kan dock
anläggningshavaren inte åläggas en obegränsad ansvarighet, utan nägon
begränsning av ansvarighetsbeloppet måste uppställas. Av redovisningen
ovan framgår att det var av försäkringstekniska skäl som utskottet då frågan
prövades hösten 1982 inte ansåg sig kunna förorda att gränsen för anlägg­
ningshavarens ansvar sattes högre än 500 milj. kr. Enligt utskottets mening är
det inte uteslutet att under de gångna fyra åren förhållandena på försäkrings­
området ändrats så att en höjning av ansvarighetsbeloppet kan ske. Det.är
också möjligt att det kan finnas utrymme för en justering uppåt av
beloppsgränsen för det särskilda civilrättsliga ansvar som svenska staten tagit
på sig genom atomansvarighetslagen. På grund av förändringar i valutakur­
serna innebär det extra statsansvaret för närvarande en höjning med knappt
20%.
                                                                  

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att tiden nu kan vara mogen för en omprövning av beloppsgränserna för anläggningshavarens och svenska statens ansvar vid atomolyckor. I ärendet saknas emellertid tillräckligt underlag för att utskottet skall kunna bedöma i vad mån en höjning kan ske. Mot bakgrund av vad utskottet uttalade år 1982 utgår utskottet från att regeringen nu tar upp frågan till prövning. Något särskilt tillkännagivande i saken från utskottets sida är därför inte erforderligt. Utskottet förordar således att motion NI 13 yrkande 4 inte föranleder någon riksdagens vidare åtgärd.

Avslutningsvis vill lagutskottet med anledning av vad som i övrigt anförs i motionen framhålla att det är angeläget att de internationella överenskom­melserna på atomansvarighetens område får en så bred anslutning som möjligt. Utskottet vill därför understryka vikten av att regeringen verkar för att stater som utnyttjar kärnkraft och som ännu inte tillträtt Pariskonvention­en jämte tilläggskonventionen och ändringsprotokollen ansluter sig lill överenskommelserna.

Stockholm den 18 november 1986

Pä lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg



Närvarande:   Per-Olof Strindberg   (m),   Lennart  Andersson   (s),   Owe     LU 1986/87:1 y Andréasson (s). Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karisson (c), Ewa Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s) och Ewy Möller (m).

Avvikandemening

Martin Olsson och Marianne Karlsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande på s, 4 som börjar med "Med hänsyn" och slutar med "vidare . åtgärd" bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till det anförda och mot bakgrund av erfarenheterna från Tjernobylolyckan anser utskottet i likhet med. motionärerna att tiden nu är mogen för en omprövning av beloppsgränserna för anläggningshavarens och svenska statens ansvar vid atomolyckor, I ärendet saknas emellertid tillräck­ligt underlag för att utskottet skall kunna bedöma i vad mån en höjning kan ske. Frågan bör därför bli föremål för en översyn. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för översynsarbetet. Utskottet vill dock understryka att arbetet bör bedrivas skyndsamt och med målsättningen att förslag till ändringar i atomansvarighetslagen skall framläggas för riksdagen under år 1987,

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion NI 13 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.





Lagutskottets yttrande 1986/87:2 y

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning (prop. 1986/ 87:27)


LU

1986/87:2 y


Till finansutskottet

Finansutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1986/87:27 jämte eventuella motioner.

I propositionen föreslår regeringen (finansdepartementet) att riksdagen skall anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

'3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981). Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1986/87:Fi 103, 1986/87:Fil04och 1986/87: Fil 05.

1 motion Fil03 av Anne Wibble m.fl. (fp) yrkas'

1. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar om förläng­ning av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel (1974:922) med två år,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om fortsatt bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

3. att riksdagen avslår lag om ändring i konsumentkredifiagen (1977:981).

I motion Fil04 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkas

1. att den fortsatta giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel begränsas till tvä år, dvs. till utgången av år 1988,

2. att förslaget till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp avslås,

3. att 30 § i konsumentkreditlagen (1977:981) upphävs samt

14, att vad  som  i  motionen  anförts om  det  fortsatta  kreditpoliiiska reformarbetet ges regeringen till känna.

I motion Fil05 av Stig Josefson (c) och Martin Olsson (c) yrkas

1. att riksdagen beslutar med ändring av vad i propositionen föreslås att lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolifiska medel skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1988,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition- 1986/87:27 om lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

På begäran av finansutskottet har lagrådet yttrat sig över de i propositio­nen framlagda förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter

1 Riksdagen 1986/87. Ssaml. Nr2 y


om betalningsvillkor vid kreditköp och lag om ändring i konsumentkredit-     LU 1986/87:2 y lagen.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över propositionen och motionerna såvitt avser frågan om bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp. Lagutskottet får anföra följande.

Regler om krediter till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1977:981). Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt lagen köp av vara dä säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av ' betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren. Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m.m. Vid kreditköp skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av varans kontantpris betalas kontant (kontanfinsats). Av 9 § följer att en näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalnings­villkor vid yrkesmässig försäljning av bilar eller av lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Enligt de båda bemyndigandelagarna får regeringen meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar resp. betalningsvill­kor som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemot konsument vid kreditköp av varor, tjänster och andra nyttigheter.

Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp antogs av riksdagen våren 1985 (prop. 1984/85:217, LU 1984/85:44) och trädde i kraft den 25 juni 1985. Den ersatte en lag ftån år 1980 som gav regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om betalnings­villkor endast vid kontoköp. Bakgrunden till lagstiftningen var att den ekonomiska utvecklingen under de första månaderna år 1985 gjort det nödvändigt att begränsa sådan konsumtionsökning som byggde på ett ökat utnyttjande av krediter. Syftet med den nya lagen var att regeringen skulle få möjlighet att vidta åtgärder beträffande också andra kreditköp än kontoköp för att begränsa den lånefinansierade privata konsumtionen.

Med stöd av bemyndigandelagarna utfärdade regeringen år 1985 tre förordningar om betalningsvillkor vid yrkesmässig bilförsäljning, vid konto­köp resp. vid vissa andra kreditköp. Förordningarna gällde till utgången av mars 1986 då de upphävdes av regeringen.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till 1985 års bemyndigandelag övervägde lagutskottet frågan om lagen borde tidsbegränsas. Utskottet



stannade emellerfid för att så inte borde ske. Utskottet beaktade därvid bl. a. LU 1986/87:2 y att de två dåvarande bemyndigandelagarna beträffande bilförsäljningen och kontoköpen inte var tidsbegränsade. Enligt utskottets mening var det emellertid angeläget att bemyndigandet inte kvarstod längre än som var nödvändigt. Utskottet förutsatte därför att - om den ekonomiska utveckling­en visade att det efter den 1 juli 1986 inte längre fanns något behov av skärpta regler för konsumentkrediterna - regeringen för riksdagen framlade förslag om att lagen upphävdes. Skulle det vid denna tidpunkt endast beträffande någon eller några kreditformer behövas ett bemyndigande borde regeringen i stället framlägga förslag om en ny och mindre långtgående lagstiftning. Om det däremot enligt regeringens bedömande även efter den 1 juli 1986 fanns ett behov av lagen borde regeringen i skrivelse till riksdagen redovisa skälen för sin bedömning.

I enlighet med riksdagens önskemål återkom regeringen i frågan under våren 1986.

I proposition 1985/86:150 framhöll föredragande statsrådet att det fortfa­rande fanns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter, vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder när detta är motiverat av ekonomisk­politiska åtgärder. 1 yttrandet (LU 1985/86:4 y) till finansutskottet över propositionen i denna del förklarade sig lagutskottet på närmare anförda skäl dela föredragande statsrådets uppfattning. Utskottet förordade därför att tre motionsyrkanden angående upphävande av 1985 ärs bemyndigandelag skulle avstyrkas. I sitt av riksdagen godkända betänkande (FiU 1985/86:30) anslöt sig finansutskottet till lagutskottets bedömning och avstyrkte bifall till motionsyrkandena. Enligt finansutskottet borde en samordning övervägas mellan bemyndigandelagarna och lagen (1974:922) om kreditpolitiska me­del. Sistnämnda lag har en gilfighetstid av tre år, och giltighetstiden skulle enligt den senaste förlängningen utgå vid årsskiftet 1986-1987. Finansut­skottet hemställde därför att bemyndigandelagarna skulle upphöra att gälla vid denna tidpunkt.

I den nu aktuella propositionen föreslås att giltighetstiden för den kreditpolitiska lagen förlängs till utgången av år 1989. Förslaget i propositio­nen innebär vidare att reglerna om bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig bilförsäljning och vid kreditköp samlas i en lag, vars giltighetstid samordnas med den kreditpolitis­ka lagens. Den nya bemyndigandelagen skall alltså upphöra att gälla vid utgången av är 1989. Vidare inskränks bemyndigandet beträffande bilförsälj­ning till att avse endast betalningsvillkor som tillämpas gentemot konsument.

I motion Fil03 (fp) hänvisas till vad som anfördes i en med anledning av proposition 1985/86:150 väckt motion. Motionärerna i motion Fil04 (m) framhåller att kreditmarknaden i görligaste mån bör vara fri varför det begärda bemyndigandet ej bör ges. I motion Fil05 (c) hävdas att förslaget innebär ett alltför långtgående bemyndigande att ingripa med kreditbegräns­ningar och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel. Motionärerna ifrågasätter också huruvida ett sådant bemyndigande är förenligt med regeringsformens föreskrifter om normgivningsmakten,

I yttrande över propositionen i aktuell del framhåller lagrådet att den



föreslagna bemyndigandelagen uppenbarligen är avsedd att inom ramen för     LU 1986/87:2 y

regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten ge regeringen ett

bemyndigande, som skall kunna utnyttjas när det bedöms vara nödvändigt

frän allmän synpunkt eller närmare bestämt av samhällsekonomiska skäl.

Att "riksdagen bemyndigar regeringen att i sådana situationer utfärda

föreskrifter, som stramar åt näringsidkares möjligheter att ge kredit i den

yrkesmässiga verksamheten, synes enligt lagrådet vara fullt förenligt med

regeringsformens regler för normgivning. Bemyndigandet får emellertid

självfallet endast utnyttjas för att meddela föreskrifter av offentligrättslig art;

föreskrifterna får  däremot inte ingripa  i  enskilda  personers inbördes

ekonomiska förhållanden och därmed inte heller i avtal som har ingåtts eller

som ingås mellan näringsidkare och konsumenter.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet att det - från de synpunkter som lagrådet har att beakta - i princip inte finns något att erinra mot den föreslagna bemyndigandelagen. Vad beträffar utformningen av lagen erinrar emellertid lagrådet om ett uttalande i propositionen (1973:90 s, 209) med förslag till ny regeringsform. Enligt uttalandet borde, när fråga var om föreskrifter som kunde beröra mera väsentliga medborgarintressen, riksda­gen mera preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skulle få röra sig. Ingrepp av nu ifrågavarande slag, vilka kän få återverkningar för ett mycket stort antal näringsidkare och konsumenter, fär enligt lagrådet anses avse ett väsentligt medborgarintresse. Mot denna bakgrund kan enligt lagrådets mening anföras motiv för att i förevarande fall ytterligare precisera det föreslagna bemyndigandet. Av detta bör lämpligen framgå att det får av. regeringen utnyttjas endast i den utsträckning som bedöms vara nödvändig av samhällsekonomiska skäl. Vidare torde'bemyndigandet böra begränsas till att avse kreditgivning i yrkesmässig verksamhet. Att regeringen skulle kunna ge föreskrifter även i fråga om privatpersoners kreditgivning och låta myndigheternas tillsyn omfatta rent privata transaktioner kan knappast vara påkallat frän samhällsekonomisk synpunkt; något sådant är uppenbarligen inte heller avsett. Lagrådet föreslår att första meningen i lagförslaget ges följande lydelse: "Regeringen får, i den utsträckning som bedöms vara nödvändig av samhällsekonomiska skäl, meddela föreskrifter om de betal­ningsvillkor som i yrkesmässig verksamhet säljare eller kreditgivare skall fillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänster eller andra nytUgheter,"

Lagutskottet instämmer i vad lagrådet sålunda anfört. Lagutskottet vill härutöver framhålla att det inte nu finns anledning att göra någon annan bedömning i fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen än den som riksdagen gjorde för ett halvår sedan. Utskottet vidhåller således uppfatt­ningen att det finns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsument­krediter, vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av ekonomisk-polifiska skäl. Utskottet ser det som en fördel att bemyndigandena föreslås samlade i en lag med samma begränsade giltighetstid som lagen om kreditpolitiska medel. Riksdagen får härigenom tillfälle att i samband med ett ställningstagande till frågan om fortsatt giltighet av sistnämnda lag pröva om det fortfarande finns behov avett bemyndigande för regeringen att kunna



ingripa med föreskrifter om begränsningar av konsumentkrediter. Med LU 1986/87:2 y hänsyn fill att den föreslagna lagen ger regeringen en tämligen långtgående fullmakt att ingripa mot kreditköp och därmed i viss män sätta konsument­kreditlagen ur spel vill utskottet liksom tidigare stryka under att bemyndigan­det inte är avsett att tas i bruk annat än i nödfall. Utgångspunkten bör vara att bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period, I likhet med vad lagutskottet anförde då frågan prövades förra gången förutsätter utskottet vidare att regeringen, då föreskrifter med stöd av lagen skall utfärdas, noga överväger vilka kredit­köpsformer som behöver regleras öch i författningstexten försöker precisera dem. Utskottet vill också hänvisa till sitt tidigare uttalande om vikten av att regeringen därvid tar hänsyn till de särskilda problem som till följd av en kreditåtstramning kan drabba vissa branscher av näringslivet och mindre kapitalstarka konsumenter.

Med hänvisning fill det anförda förordar lagutskottet att riksdagen antar de framlagda lagförslagen med den ändring som föreslagits av lagrådet. Motionerna Fil03, Fil04 och Fil05 bör avslås i motsvarande delar,

Stockholm den 20 november 1986 På lagutskottets vägnar Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe And­réasson (s). Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Avvikandemening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Marianne Karlsson (c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med "Lagutskottet instämmer" och slutar på s. 5 med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det nu föreslagna liksom det nuvarande bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp innebär en långtgående fullmakt att av kreditpolitiska skäl ingripa mot konsumentkrediterna och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel. Formellt sett ger bemyndigandet möjlighet att helt förbjuda köp som inte sker mot kontant betalning. Enligt utskottets mening kan en så vittgående fullmaktslagstiftning inte accepteras av flera skäl. Bl.a. kan regeringens möjligheter att med stöd av bemyndigandet strama ät handeln på kredit fä allvarliga effekter på den fria prisbildningen och leda till inte godtagbara ingrepp i enskilda konsumenters levnadsvillkor. Särskilt allvarlig kan situationen bli för mindre kapitalstarka konsument­grupper.


Redan på grund av anförda skäl ställer sig utskottet avvisande till att     LU 1986/87:2 y regeringen skall ges det begärda bemyndigandet. Härtill kommer att vad som anförs i propositionen inte ger belägg för att det fortfarande finns ett behov av lagstiftningen. Utvecklingen av samhällsekonomin tyder närmast på att några kreditåtstramningar inte är erforderliga för närvarande.

På grund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att något nytt bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp inte,bör ges, I enlighet härmed bör 30 § konsumentkreditlagen upphöra att gälla. Utskottet förordar således att riksdagen med bifall till motionerna Fil03 yrkandena 2 och 3, Fil04 yrkandena 2 och 3 samt Fil05 yrkandena 2 dels avslår de i propositionen framlagda förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp och till lag om ändring i konsumentkreditla­gen, dels antar följande förslag fill lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Förslag till

Lagom ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1986.