den 7 december
Interpellation 2004/05:243 av Carl B Hamilton (fp) till vice statsminister Bosse Ringholm om rättslig reglering av de politiska partiernas valfinansiering
Det räcker inte med bra idéer för att vinna val. Dessutom krävs resurser i form av pengar och folk som kan göra en insats i valarbetet. En valseger underlättas om partiet har stora ekonomiska resurser till sitt förfogande. Det öppnar för missbruk och korruption.
I Danmark ska varje politiskt partis ledning underteckna en försäkran om att inga intäkter undanhålls i partiets räkenskaper. Alla som ger bidrag över 20 000 kr under räkenskapsåret ska uppges med namn och adress, liksom varje anonymt bidrag över 20 000 kr, och summan av alla anonyma bidrag. Brott straffas med fängelse för partiledningen eller böter för partiorganisationen. Den norska lagstiftningen är snarlik den danska. I Finland ska alla partier som får offentligt partistöd anmäla samtliga kostnader och hur dessa finansierats när det gäller kommunal- och riksdagsvalen. Donationer behöver dock inte namnges (se SOU 2004:22, kap. 9, särskilt avsnitt 9.5).
Europarådet beslöt 2003 om en rekommendation om nationella regler för att stävja korruption vid finansiering av partier och valrörelser. Den gäller bland annat extern finansiering av partier, kandidater, kostnadsredovisning av kampanjer, öppenhet, tillsyn och kontroll. Sveriges riksdag bör sålunda, enligt Europarådsrekommendationen, säkerställa att regler finns här hemma som motverkar intressekonflikter, skapar öppenhet beträffande bidrag, förhindrar hemliga bidrag och undviker att skapa partiskhet i de politiska partiernas agerande. Enligt konventionen bör bidrag till politiska partier offentliggöras, och det bör finnas regler som begränsar bidragens storlek. Bidrag från juridiska personer, till exempel fackliga organisationer, bör bokföras i räkenskaperna hos den juridiska personen. När det gäller företag bör aktieägare och "bolagsmän" ha laglig rätt att informeras om bidrag till politiska partier.
Men inget sådant finns i Sverige. Det har till nyligen inte ens funnits någon rimligt tillförlitlig information om det icke-offentliga partistödets storlek. Nu har bilden i någon mån klarnat, främst genom Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22). Även mina egna undersökningar, med hjälp av riksdagens utredningstjänst, RUT, av LO och dess förbund, centralt och lokalt, LO-sfären, om stöd till Socialdemokraterna kan nämnas (se interpellation 2002/03:23 av Carl B Hamilton, fp, till statsminister Göran Persson, http://www.riksdagen.se/debatt/fragor/ip.asp?rm=0203 se tabell.
Det statsbärande partiet har fixat det för sig att skattebetalarna och privata företag finansierar knappt hälften av Socialdemokraternas valrörelse. I Socialdemokraternas Sverige finansierar företagen det rep i vilket man själv ska hängas.
LO söker maximal utomparlamentarisk makt
"Socialdemokratin behöver LO", konstateras det nog så riktigt på LO:s hemsida. LO är väl medveten om sin oerhörda makt över riksdagen så länge som Socialdemokraterna sitter ensamma i regeringen. "Vi vet att det är LO:s medlemmar som bestämmer vilka som får bilda regering i det här landet." (LO:s valhandbok 2002). I varje skarpt politiskt läge kan LO trovärdigt hota med att undandra socialdemokratiska partiet sitt finansiella stöd. Av detta skäl måste varje s-regering anpassa sin politik till LO:s önskemål. Här är några exempel:
Nej till arbetskraftsinvandring. "Att prata om arbetskraftsinvandring för att möta rekryteringsbehoven i ett läge då tusentals människor fortfarande går arbetslösa är djupt osolidariskt" (Wanja Lundby-Wedin, pressmeddelande med anledning av hennes förstamajtal i Karlstad 2002). "Arbetskraftsinvandring måste vara hårt reglerad och bygga på lika rättigheter för alla som arbetar i Sverige, om den inte ska fungera som högerns murbräcka mot välfärden" (Thord Pettersson, integrationsansvarig på LO). Den här kallas också med en förskönande omskrivning för "ordning och reda på arbetsmarknaden". I samband med debatten om övergångsregler för nya EU-medborgare våren 2004 fick sålunda LO acceptans för flera nygamla krav på mera makt åt facket. Med statsrådet Hans Karlsson, som agerar som LO-ombud i regeringen, ser vi hur LO:s synpunkter upphöjs till svensk lag och framförs som svensk position när det gäller förhandlingar om EU-direktiv.
Avdragsrätt för fackföreningsavgiften. LO-förbundens intäkter från medlemmarna år 2002 var ca 4,46 miljarder kronor. Skattebetalarna avstående genom avdragsrätten är för LO värd ca 1,65 miljarder kronor.
Höjning av taket i a-kassan med mera enligt LO:s modell.
Kompetenskonton.
LO:s linje beträffande kompetenskonton blev bestämmande för regeringen. "Näringsminister Mona Sahlin böjer sig för LO och satsar på en försäkring som ska hjälpa arbetslösa LO-medlemmar att få nya jobb. Detta istället för att använda de avsatta miljarderna till kompetensutveckling för alla svenskar" (DN-artikel den 20 februari, 2002).
I praktiken veto mot alla förändringar i arbetsrätten. "Med tanke på s-regeringens ideologiska bindning till LO har jag mycket svårt att se att vi skulle göra några nya förändringar i arbetsrätten" (dåvarande statsrådet Margareta Winberg i Dagens Industri den 1 april 1998). LO:s agerande under 2004 bekräftar bilden.
Vetorätt i regeringsfrågan
LO:s inflytande har i decennier varit ett strukturellt hinder för samarbete över den politiska blockgränsen. Från tid till annan kommer förslag om sådant samarbete, men lika regelmässigt ignorerar naiva statsvetare, debattörer, och ledarskribenter den vetoroll som LO alltid har så länge som det sitter en s-regering vid makten.
Reflexioner och slutsatser
Bland de demokratiska problemen i Sverige är kanske det mest olustiga och ouppmärksammade regeringspartiets ekonomiska sammanflätning med ett specifikt starkt särintresse, LO. Svenska Socialdemokraterna bör aldrig ses som ett självständigt politiskt parti eftersom det alltid i sista hand tvingas underordna sig sin finansiär, LO, i alla för LO viktiga frågor. Money talks, och både socialdemokraterna och LO är väl medvetna om förhållandet.
Det olustiga i situationen fördjupas av det faktum att, som vi sett, en stor del av finansieringen faktiskt sker med andras pengar. Trots att dessa alls inte alla är socialdemokrater används deras resurser för att finansiera Socialdemokraterna. Som Sverige fungerar innebär detta de facto en tvångsuttaxering till Socialdemokraternas partikassor via skatteavdrag och privata företags avtal med LO. Många skattebetalare tvingas alltså finansiera valrörelser och politik vars udd är riktad mot dem själva, deras värderingar och deras egenintressen.
Djup olustigt är också decenniers hemlighetsmakeri beträffande partifinansieringen. Särskilt anmärkningsvärt och kränkande är att inte ens LO-fackets egna medlemmar själva vet, eller får veta, hur mycket resurser som deras organisation slussar till det socialdemokratiska partiet, eller hur mycket arbetstid som facket gratis ställer till socialdemokraternas förfogande för en s-seger.
De förslag till regler för Sverige som presenteras i Utredningen om offentlighet för partiers och valkandidaters intäkter (SOU 2004:22) påminner om de regler som gäller i Danmark och Norge. De bör genomföras som ett första steg. Ökad insyn, offentlighet och legitimitet måste säkerställas beträffande svenska partiers och kandidaters finansiering och utgifter. Den öppenhet i offentligt beslutsfattande och förvaltning som Sverige i andra sammanhang berömmer sig av, och söker exportera till andra länder, borde Sverige redan ha genomfört hemma. Då skulle Sverige dessutom upphöra att bryta mot Europarådets konvention, och regler mot korruption.
Dessutom bör det i svensk lag, som i Danmark och Norge, finnas angivet stränga sanktioner mot personer och partier som bryter mot reglerna. Det ska finnas möjlighet att döma till fängelse (personer) och böter (partier). På denna punkt finns en oacceptabel svaghet i ovannämnda utrednings förslag.
Det finns, till sist, en jättestor blind fläck hos svenska medier när det gäller partifinansiering. Redaktioner ägnade stora resursinsatser åt kampanjfinansieringen vid euroomröstningen hösten 2003. När får vi se samma engagemang och kunniga grävande i partifinansieringsfrågan i riksdagsvalsrörelser? Utredningen (SOU 2004:22) ger ambitiösa journalister mycket stoff och en hygglig start till att fördjupa sig i frågan. Inspiration kan dessutom hämtas från kolleger i andra länder som från tid till annan gör grava avslöjanden som leder till politikers fall, och valrörelser som ändrar kurs på grund av avslöjanden om otillåtna eller olämpliga kampanjbidrag med tillhörande bindningar. Antagligen har valkampanjen i till exempel USA 2004 givit upphov till fler svenska inslag och artiklar om partifinansiering i USA än samma medier och tidningar gjort om samma sak i Sverige. Här finns en risk för att vi silar mygg och sväljer kameler: regelvidrigt avdragna taxikvitton, krognotor och andra oacceptabla beteenden nagelfars med stora redaktionella resursinsatser medan de pengamässigt långt större partibidragen slinker igenom, mutrisker uppmärksammas inte eller ignoreras. "Sådant händer inte här ."? förefaller vara en något naiv frånstötningsmekanism i medierna inför frågan om bidrag till politiska partier.
Dock, det är oacceptabelt i ett samhälle som vill berömma sig av att ha samhällskritiska medier att medierna som luft behandlar resursöverföringar som i andra länder skulle betecknas som muldoftande kampanjbidrag till regeringspartiet. Detta är dock inget för ministern att hantera.
Frågor:
Hur kommer ministern att agera för att Sverige snarast ska upphöra att bryta mot Europarådets rekommendation beträffande partifinansiering, beskrivet i SOU 2004:22?
Vad är ministerns position i frågan om det fortsatta arbetet med rättslig reglering av allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters valfinansiering i form av pengar, arbetskraft med mera?
Kommer ministern att verka för förslag om lagstiftning i linje med det som föreslås i SOU 2004:22, och när kommer ett sådant förslag?
Kommer ministern att verka för förslag om lagstiftning utöver det som föreslås i SOU 2004:22?
Avser ministern att följa Danmarks och Norges goda exempel och föreslå skarpa sanktioner (böter och fängelse) mot de personer och partier som bryter mot en ny lag om partifinansiering i enlighet med Europarådets rekommendation?