den 12 mars

Interpellation 2000/01:312 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till statsrådet Ingela Thalén om kvinnors hälsa och arbete

I rapporten Slit utan slut konstaterade LO att arbetsmiljöproblemen bland kvinnor växer. Det gäller särskilt belastningsskador och stress. Situationen inom traditionella kvinnobranscher som vård och omsorg är dyster. Kvinnors arbetsmiljö innebär ofta ensidiga arbeten, många tunga lyft och psykiska påfrestningar. En faktor är också låg utbildningsgrad och låg lön. LO:s andre vice ordförande Ulla Lindqvist säger: "Har man inte jämställdhetsglasögonen på sig när man arbetar med arbetsmiljön försvinner ofta kvinnofrågorna".

I välfärdsbokslutets delbetänkande (SOU 2000:3) konstateras att såväl psykiskt påfrestande som jäktiga jobb är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och att dessa skillnader hela tiden ökar. Kvinnor inom offentlig sektor uppvisar höga sjukskrivningstal. Dessa kvinnor jobbar ofta inom hälso- och sjukvård, sociala tjänster m.m. Dessa branscher är hårt slimmade dvs. få som arbetar med arbetsuppgifterna.

Det är främst bland de offentliganställda kvinnorna som sjukskrivningarna och arbetsskadorna ökar.

Dagens lagstiftning kring arbetsmiljön är inriktad på den manligt dominerande industrin med tekniska och kemiska risker. Det är säkert billigare att reducera arbetsmiljöproblem till tekniska och kemiska frågor, men det leder till brister i lagstiftning utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Frågor som arbetstidens förläggning, vårdtyngden inom äldrevården, bemanning och riskbedömning av anbud av verksamhet som privatiserats hanteras bristfälligt.

Reglerna för arbetsskadeförsäkringen skärptes kraftigt år 1993. Arbetsskadebegreppet hade tidigare en definition där även organisations- och psykosociala faktorer vägdes in och som möjliggjort en helhetsbedömning i skadebegreppet. Kvinnor har, när det gäller arbetsskador, fått svårare att få dessa erkända. Kvinnors anmälningar avslås i närmare 50 % av fallen. Samma siffra för män är 40 %( RFV, rapport av Lars Grönvik DN den 4 december 2000). Förändringen i lagstiftningen har även lett till att en stor del av skadorna inte prövas över huvud taget. Statistiken över arbetsskadorna blir därmed missvisande och det viktiga förebyggande arbetet försvåras betydligt.

Av arbetssjukdomar är ca 70 % belastningsskador. Efter att beviskraven skärptes år 1993 godkänns årligen bara drygt 2 000 belastningsskador. Dessa skador drabbar dubbelt så ofta kvinnor som män. Effekten av den hårdare arbetsskadeförsäkringen är därmed i allra högsta grad en rättvisefråga.

Det behövs rimliga och sänkta beviskrav i arbetsskadeförsäkringen och det krävs dessutom en attitydförändring hos bedömarna. Undersökningar visar nämligen att kvinnors anmälningar vad gäller arbetsskador oftare får avslag än män även när det avser samma diagnos.

Jag vill därför fråga statsrådet följande:

1.Vad avser statsrådet vidta för åtgärder för att arbetsskadelagstiftningen ska få en mer jämställd tillämpning?

2.Vad avser statsrådet göra för att minska de brister i handläggningen som innebär en strukturell orättvisa i bedömningen av arbetsskadorna?