den 27 april
Interpellation 2000/01:454 av Anna Lilliehöök (m) till försvarsminister Björn von Sydow om skador och risker vid värnpliktstjänstgöring
Att göra värnplikten innebär risk. Statistiken visar att under värnpliktstjänstgöring är skador än mer vanliga än i de farligaste yrken. Försvarets arbete med säkerhet, riskhantering och systematiska åtgärder för att förebygga skador måste prioriteras och ansträngningarna i detta avseende får aldrig mattas. Olyckor kommer trots detta att kunna inträffa och då måste mycket stora krav kunna ställas på beredskapen att hantera dessa situationer.
Värnpliktssystemet som sådant innebär risker. Varje år rycker nya unga och oerfarna män in för att utbildas i att hantera vapen och tekniskt avancerad utrustning. Skadefrekvensen har tyvärr inte minskat som i övrig verksamhet. Statistiken över anmälda olyckor visar att risken för värnpliktiga är sex gånger så hög som genomsnittet för övriga förvärvsarbetande. Inom övriga områden har skadefrekvensen sjunkit radikalt. T.ex. sjönk skadefrekvensen för män med 60 % mellan 1988 och 1993, medan den är kvar på hög nivå för värnpliktiga. Risken är dubbelt så hög som för dem som arbetar med brand och räddningstjänst. Då räknar man ändå med att bara hälften av alla olyckor anmäls.
Karriärutveckling och utbildningssystem gör att utbildningsbefäl ofta ska byta befattning och tjänstgöringsort. Med de stora förändringar som nu pågår inom Försvarsmakten ökar risken med olika omflyttningar, förbandsnedläggningar och neddragningar som leder till vakanser och hög personalomsättning bland befälen som ska utbilda de värnpliktiga. Jag har under året fått kännedom om ett antal förband där vakanserna har varit mycket höga, i vissa fall uppemot en tredjedel. Detta riskerar att vi kan få betydligt ökade risker vid genomförande av utbildningar och övningar.
När väl olyckan är framme måste situationen kunna hanteras på ett bra sätt. Försäkringssituationen är i dag en snårskog och möjligheterna till ersättning, som i övrigt i vårt försäkringssystem, beroende av inkomster utanför värnplikten. I detta avseende innebär Pliktutredningens förslag en förbättring med en garanterad sjukpenningnivå. Ansvarsfrågorna vid olyckor är mycket komplicerade. Försvarsmakten har t.ex. strikt skadestånd när någon utanför Försvarsmakten blir skadad men detta gäller inte när en värnpliktig som tjänstgör inom försvaret skadas. Ansvarsfrågorna om vållande vid olyckor kan leda till processer mellan många parter, såsom försvaret, polisen, åklagare och rättsväsende är inblandade, men inte den som lidit skadan. När ansvars- eller försäkringsregler är oklara nödgas kanske den skadade eller anhörige begära skadestånd den rättsliga vägen och kommer då att stå i motsatsställning till Försvarsmakten. Det ska tilläggas att det ofta är utomordentligt svårt att få ett helhetsgrepp om vilka regler som gäller. Det går visserligen att få rättshjälp, men detta blir en klen tröst. Skulle det vara så allvarligt att den skadade omkommer, så är det svårt för de anhöriga att få rätt hjälp. I dessa situationer kan det vara svårt för den enskilde, när Försvarsmakten samtidigt utgör motpart och den enskilde stöd.
Jag har träffat ett antal personer som skadats och anhöriga till personer som skadats under plikttjänstgöring eller utlandstjänstgöring. Många av dessa har varit utomordentligt pressade av situationen. De har känt sig övergivna, upplevt det svårt att finna stöd och någon som helt står på deras sida. Staten med många olika företrädare, Försvarsmakten och övriga inblandade myndigheter, uppfattas ofta i motsatsställning till den enskilde. Statens agerande uppfattas ofta som i första hand syftande att skydda statens intresse och inte den enskildes intressen.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till försvarsministern:
1.Ämnar försvarsministern stärka stödet till skadade och anhöriga?
2.Vilka initiativ ämnar försvarsministern vidta för att tydliggöra försäkringssituationen för värnpliktiga och deras familjer?
3.Vilka åtgärder ämnar försvarsministern vidta för att försvaret ska kunna tillförsäkras tillräckliga resurser för att vakanser och omflyttningar i nuvarande ekonomiskt pressade situationer inte ska leda till ökade risker i samband med utbildning och övningar?