den 26 januari
Interpellation 2000/01:225 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruksminister Margareta Winberg om hästar till slakt utomlands
Vid flera tillfällen har TV visat fruktansvärda bilder från hästmarknaden i Anderlecht i Belgien. Utmärglade hästar piskas, faller och "slängs" upp på transporter. Vi såg skador och sår, illa skötta och inflammerade. Resignerade och lidande hästar. Det var bilder som visade en verklighet vi inte trodde fanns längre i vad vi vill kalla det civiliserade Europa. Men barbariet tycks bestå. Dessa hästar hålls vid liv tills slakterier betalar tillräckligt mycket för köttet. Omsorg om hästarna och djurskydd existerar uppenbarligen inte. De hålls bara vid liv.
Det är fullt möjligt att den utmärglade och plågade hästen vi såg på TV kom från Sverige. Säljs en häst billigt i landet händer det ofta att den som köper verkar rätt ointresserad av hästen, utan bara kommer och hämtar den. Att det är en person som handlar med hästar är fullt klart. Frågan är vad som händer med den sedan.
Det försvinner ca 5 000 hästar ur statistiken varje år i Sverige, hästar som inte tycks vara kvar i livet, men inte heller har slaktats i landet. Siffran är osäker. Man tror att de hamnat i den "slaktprisspekulationscirkus", som förekommer. Skälet? Pengar naturligtvis. Slaktpriset för en häst i Sverige ligger ca 1 000 kr lägre än det i Belgien, där många hästar slaktas. Det är den skillnaden, som gör att många hästar utsätts för ett stort lidande den sista tiden i livet, i transporter och på marknader, i väntan på att slaktpriset ska bli tillräckligt högt. Det paradoxala är att Sverige importerar hästkött motsvarande ca 3 000 hästar från just Belgien och länder däromkring.
Sverige har ett anseende som ett land som värnar djuren. Den svenska regeringen understryker att djuren ska slaktas så nära uppfödningsplatsen som möjligt. Vi kritiserar andra länder för långa transporter och dålig djurhållning. Hanteringen av slakthästar från Sverige rimmar illa både med detta och med den syn på djurskydd, som är den svenska. Eftersom transporterna och hanteringen av slakthästar, liksom många av de andra transporter inom EU som kritiseras, motiveras av att efterfrågan är större och priset bättre någon annanstans än i närort kan jag inte se att detta problem kan lösas annat än med ekonomiska styrmedel. För ett förbud lär väl inte vara möjligt? I Hästutredningen tas detta problem upp, men ingen lösning föreslås.
Jag vill fråga ministern:
Vilka åtgärder avser ministern vidta för att få bukt med den ovan beskrivna situationen?