den 19 september

Interpellation 2000/01:002 av Kenneth Johansson (c) till socialminister Lars Engqvist om hörselvård

Tillgången till bra hjälpmedel anpassade efter individens behov och utprovade och erhållna inom rimlig tid är många gånger avgörande för den enskildes möjligheter till ett bra liv.

Uppenbarligen finns det i dag stora brister. Inte minst för människor med hörselnedsättningar är det i dag stora problem att få tillgång till bra hjälpmedel inom en rimlig tid. I tidskriften Auris (nr 5 år 2000) redovisas en situation, med växande köer vid landets hörcentraler, som förskräcker. Den beskriver en situation med i många fall akut brist på personal, akut brist på pengar. Slutsatsen dras att det "råder fortsatt kris inom svensk hörselvård, ibland med över två års kötid". Detta är ju en helt orimlig situation och utveckling som, enligt min uppfattning, kräver åtgärder.

Utöver ekonomiska resurser är en ökad tillgång på audionomer en förutsättning för att klara hörselvården. I framför allt norra Sverige verkar det vara problem att fylla vakanser. För att klara situationen krävs att det finns en nationell överblick över behovet nu och framöver och att utbildningsdimensioneringen stämmer med efterfrågan.

Utöver att redovisningen visar att de allra flesta landsting/regioner har växande köer till sina hörcentraler kan man utläsa att det är vanligt att pensionärer återfinns i denna oprioriterade grupp. Detta kräver sin förklaring. Varför är pensionärer lågprioriterade? Varför är pensionärernas sociala liv mindre viktigt än andra gruppers? Hur stämmer det med intentionerna i riksdagsbeslutet från 1997 om prioriteringar i hälso- och sjukvården?

Jag vill fråga socialministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för en fungerande hörselvård, komma till rätta med växande köer vid landets hörcentraler och för att förbättra situationen för de som är i behov av hjälpmedel?

Hur avser regeringen att säkra det framtida behovet av audionomer?