den 7 april

Interpellation 1999/2000:346 av Lena Ek (c) till socialminister Lars Engqvist om ansvar för barn i familjevåldssituationer

Många organisationer, föreningar och politiska partier arbetar i dag med frågan om varför våldet mot kvinnor inte minskar. I det sammanhanget har samarbetet mellan olika myndigheter fokuserats. Det kan konstateras att många enskilda brottsoffer och kvinnojourer slagit larm om det på många håll dåliga samarbetet mellan de sociala myndigheterna och polisen. Det handlar om brister i rapportering vid inträffade misshandelsfall. Det handlar om bristande uppföljning och det handlar ofta om olika bedömningsgrunder som ger glapp i ärendehantering och bristande skydd för brottsoffret som resultat. Det är ovanligt med gemensamt förebyggande arbete.

Sveriges största politiska kvinnoorganisation, Centerkvinnorna, arbetar mycket med kartläggning av hur myndigheter arbetar med frågan om våld mot kvinnor. Ett av resultaten är att det visar sig att samordningsproblem på detta område också i stor utsträckning drabbar barn. Det finns ingen kartläggning på hur många barn i Sverige som lever i familjer där grovt våld förekommer. Rädda Barnen har uppskattat antalet till mellan 40 000 och 50 000 barn. Dessa barn lever i en mycket farlig familjemiljö och riskerar både psykiska och fysiska skador.

Ändå är det så att det på flera håll i landet inte ingår som rutin att polisen automatiskt rapporterar till de sociala myndigheterna att barn funnits i familjer där anmälan om bråk medfört polisingripande. Rädda Barnen har i en undersökning i några Stockholmskommuner funnit att mellan 40 % och 50 % av antalet incidenter faktiskt rapporterats till de sociala myndigheterna. Detta är allvarligt. Utan att ha gjort någon egen undersökning har vi dock funnit vid samtal med sociala myndigheter att motsvarande glapp förmodligen finns från andra hållet också. Uppgifter som skulle vara värdefulla för polisens spaningsregister vidarebefordras inte från de sociala myndigheterna. Förebyggande och uppföljande arbete är ovanligt. Handläggarna hinner inte ha kontakt med skola och skolhälsovården för att förebygga och stödja barn i sådana risksituationer.

Min fråga till socialministern blir mot denna bakgrund därför:

Hur avser socialministern agera för att förbättra samarbetet mellan sociala myndigheter och polismyndigheter i avsikt att förebygga och förhindra att barn drabbas av skador i familjer där våld mot kvinnor förekommer?