den 24 mars
Interpellation 1999/2000:316 av Tuve Skånberg (kd) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om bistånd till utvecklingsarbete i Kongorepublikerna
Den 25 februari till den 7 mars deltog riksdagsledamöter från alla partier i en resa till de båda Kongorepublikerna med avsikten att stödja freds- och utvecklingsarbetet, det första parlamentariska besök från Sverige av detta slag som länderna haft. Efter att så grundligt som tidsramarna tillät ha talat med företrädare för såväl regeringarna, oppositionella politiker, kvinnogrupper, kyrkorna, flyktingar m.fl. drar vi som deltog i resan den gemensamma slutsatsen att länderna behöver omedelbar hjälp vad gäller freds- och försoningsarbete, hjälp för flyktingar att återvända samt stöd till demokratisering och mänskliga rättigheter. Det internationella samfundet måste ta sitt ansvar inte minst i Kongo-Kinshasa att sätta press på grannländerna som ockuperat östliga provinser att lämna landet, och att övervaka freden genom ett större antal FN-observatörer på plats.
I denna interpellation vill jag särskilt lyfta frågan om vikten av svenskt utvecklingsbistånd till Kongorepublikerna också efter att de akuta hjälpinsatserna genomförts. Tre områden framstod som särskilt angelägna att ge stöd till utveckling, nämligen infrastruktur, undervisning samt sjukvård. Som ledamot av trafikutskottet kunde jag konstatera att de bästa kongolesiska vägarna är sämre än de värsta svenska vägarna. Inne i huvudstäderna Brazzaville och Kinshasa kryssade bilar och lastbilar mellan de ofta meterdjupa groparna i vägarna och de anslutande vägarna till den omgivande landsbygden var föga bättre än obanad väg, vilket mycket påtagligt försvårade eller förhindrade hjälpinsatser och inte minst livsmedelsförsörjningen, som bygger på transporter in till huvudstäderna. En bra modell för att återställa vägarna åtminstone i hjälpligt framkomligt skick var att avtala med en by eller kyrka om att de mot ersättning skulle med handkraft ställa ett visst antal kilometer i körbart skick. Med en 90-procentig arbetslöshet är denna modell att föredra framför storskaliga vägbolag, och den används också kvartersvis inne i städerna.
Liksom de kongolesiska staternas ansvarstagande för infrastruktur är i det närmaste obefintlig så har bidragen för löner etc. till skolor och sjukhus varit oregelbundna under flera år. I den utsträckning som läkare och lärare har fått ut någon lön har det till stor del skett genom kyrkornas försorg och genom patient- och elevavgifter. Självfallet innebär detta att såväl sjukvård som undervisning blir bristfälliga, och andelen analfabeter bland de senaste årgångarna barn är nu stor.
Är biståndsministern beredd att stödja utvecklingsarbete i Kongorepublikerna inom sektorerna infrastruktur, undervisning och sjukvård?