den 14 februari
Interpellation 1999/2000:231 av Ragnwi Marcelind (kd) till näringsminister Björn Rosengren om arbetsmarknaden och rehabilitering
Gemensamma verksamhets- och handlingsplaner bör upprättas på central myndighets- och regionnivå liksom program för gemensam utbildning. Så löd regeringens förslag i propositionen från budgetåret 1996/97 angående samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m m.
I Arbetsmarknadsstyrelsens vårbudget 1999 angavs bl.a. att lönebidragen skulle få större ekonomiskt utrymme för att fler arbetshandikappade kunde erbjudas anställningar. Till skillnad från ambitionen i propositionen 1996/97:63 och Arbetsmarknadsstyrelsens vårbudget 1999 så ter sig verkligheten annorlunda. I mina kontakter med ett pågående samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet (Boris) i Gävleborgs län har jag informerats om de arbetshandikappades och personalens mycket svåra situation. Projektet har arbetat efter de direktiv som fanns i regeringens proposition 1996/97:63. I dag befinner man sig i en mycket trängd situation på grund av regeringens indragning av medel för anställningar med lönebidrag i Gävleborgs län. I dag är det omkring 100 personer som arbetstränar och är aktuella för förhandlingar med berörd arbetsgivare om anställningar med lönebidrag. Dessa personer har inte fått någon anställning på grund av att länsarbetsnämndens medel för ändamålet är slut. Konsekvensen blir både mänskligt såsom ekonomiskt lidande för de arbetshandikappade och långtidsarbetslösa.
Näringsministerns besked under arbetsmarknadsdagarna i Malmö i februari kom som en lättnad för många län som i dag besitter stora svårigheter vad gäller resurser till arbetslösa. Tyvärr så avviserade inte näringsministern om några nya arbetsmarknadspolitiska medel till lönebidrag vilket skulle möjliggöra för många arbetshandikappade att få anställning. Vidare nämndes inte ett ord om vikten av samverkan mellan Arbetsmarknadsverket och andra instanser för att kunna erbjuda den optimala rehabiliteringsinsatsen för individen och samhället.
Med hänvisning till ovanstående diskussion vill jag ställa följande frågor:
Vilka åtgärder tänker näringsministern vidta för att fler arbetshandikappade ska få möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden?
Vad avser näringsministern göra för att tilldelningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen mer ska präglas av de lokala och regionala behoven i framtiden?