den 3 april

Interpellation 2000/01:355 av Marianne Andersson (c) till utrikesminister Anna Lindh om israel och bosättningarna

Situationen i Mellanöstern är svårare än någonsin. Våldet trappas upp på båda sidor. Skillnaden är att vedergällningarna från övermakten Israels sida är mycket starkare än från palestiniernas. Den kollektiva bestraffning som palestinierna nu utsätts för skapar förtvivlan, vanmakt och frustration som leder till våldshandlingar. Inte så märkligt med tanke på den långa och svåra väntan sedan 1948 på att få en lösning på palestiniernas situation. Varje våldshandling möts med allt större våld. Denna upptrappning främjar bara fundamentalister på båda sidor och hotar säkerheten i hela regionen. För första gången på fyra år har USA genom sitt veto i FN:s säkerhetsråd hindrat en resolution. Det var ett västeuropeiskt förslag som handlade om att sända FN-observatörer till Mellanöstern, kritiserade bosättningarna och om att Kofi Annan skulle initiera samtal med båda parter i konflikten om en metod att skydda civilbefolkningen.

Det är viktigt att EU tar större del i arbetet med att återigen få i gång fredsprocessen i Mellanöstern. Sverige bör vara pådrivande för att åstadkomma det.

Samtidigt som kravet på stopp på våldet ställs måste också kravet ställas på Israel att upphöra med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. En av de största kränkningarna är bosättningspolitiken i Västbanken, östra Jerusalem och Gaza. Bosättningarna har skett i ökande omfattning under hela tiden fredsprocessen pågått. Ofta har detta föregåtts av förstörelse av palestinska bostäder. Bostäder som byggts utan bygglov därför att det inte funnits något sätt att få bygglov och för att människorna måste ha bostäder för sina familjer. Under perioden 1987@1999 har minst 2 650 hus förstörts på Västbanken och i östra Jerusalem, nära 17 000 personer inklusive mer än 7 000 barn har förlorat sina hem. Detta har ofta skett utan förvarning, soldater och grävskopor kommer och familjen får kanske bara 15 minuter på sig att plocka ut sina tillhörigheter innan huset jämnas med marken. Den som protesterar blir slagen eller skadad eller dödad av gummiklädda kulor. Vägarna till bosättningarna medför ofta skövling av jordbruksmark och förstörda olivlundar. Vägar som palestinierna inte får åka på. T.o.m. i den lilla Gazaremsan med sina 1,2 miljoner invånare finns 5 000 israeliska bosättare @ den kanske största provokationen eftersom det leder till så mycket vapen, gränskontroller och våld i området.

Den delegation med flera riksdagsledamöter som nyligen besökte Israel kunde tydligt se bosättningarna som breder ut sig på bergen och vars beväpnade invånare bevakar områdena nedanför. För den som fått mark och bostad skövlad är detta givetvis en stor provokation. På Västbanken finns bosättningarna i ett nät över hela området vilket gör att palestinierna på alla områden omges av israeler som tvingat sig fram. Israel måste för det första fås att stoppa vidare bosättningar och att inleda processen med att lämna bosättningar så att trovärdiga förutsättningar finns så att en verklig fredsprocess kan inledas. Israel har inte uppfyllt de resultat som uppnåtts vid tidigare förhandlingar vilket skapat än större misstro hos palestinierna.

Jag vill därför ställa följande fråga till utrikesministern:

Vilka initiativ är utrikesministern beredd att ta för att öka EU:s ansvarstagande för att stoppa bosättningarna och få i gång fredsprocessen i Mellanöstern?