den 13 mars

Interpellation 2000/01:321 av Ulf Nilsson (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om framtiden för humanistiska vetenskaper

I diskussionen om olika utbildningar har ibland den åsikten framförts att man kan skilja mellan "nyttiga" och "onyttiga" kunskaper. Ofta har humanistiska utbildningar placerats i kategorin "onyttig". För en liberal kunskapssyn är sådana förenklade definitioner omöjliga.

En utveckling av humanvetenskaperna är en nödvändig förutsättning för att ställningstaganden och beslut kring framtidsfrågor ska grunda sig på ett brett kunskapsunderlag. Problemställningar inom så skilda ämnen som ny teknologi, miljö eller internationell politik måste också innehålla etiska, historiska och allmänmänskliga aspekter. Det visar sig dessutom att humanistiskt utbildade människor har stora möjligheter till anställning, både på den offentliga och den privata arbetsmarknaden. Just nu upplever svensk humaniora två stora problem:

1.resursbristen inom grundutbildningen

2.krisen inom forskarutbildningen, vilken har yttrat sig i en drastiskt minskad antagning av nya doktorander.

I utredningen Högskolans styrning (SOU 2000:82) konstaterar utredaren Ingemar Lind att ersättningen per student i grundutbildningen minskat med ca 20 % sedan 1994/95. Samtidigt har antalet lärartimmar sjunkit kraftigt, vilket också uppmärksammats hösten 2000 av Riksdagens revisorers rapport. Särskilt drabbade är utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap, eftersom dessa utbildningar redan från början har låg ersättning. Utredaren föreslår att den lägsta ersättningsnivån för grundutbildning höjs med 15 % medan övriga ersättningsnivåer sänks med 5,2 %. Detta skulle innebära att humaniora och samhällsvetenskap fick en välkommen resursförstärkning, men det skulle också riskera att försämra kvaliteten inom andra utbildningsområden.

Folkpartiet föreslår i stället att ersättningsnivån skrivs upp för grundutbildningen inom alla utbildningsområden, bl.a. genom att anpassa utbyggnadstakten av högskolans platser till reella möjligheter att upprätthålla hög kvalitet. Hittills har dock regeringen inte kommit med några förslag om uppskrivning av "prislappen" per student.

När det gäller forskarutbildningen konstaterar Statistiska centralbyrån i sin statistik från december förra året att andelen nybörjare inom humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde har minskat med 50 % från läsåret 1997/98 till läsåret 1998/99. Flera rapporter visar också att exempelvis flera humanistiska institutioner i Thomas Östros egen hemstad Uppsala nu inte antar några nya doktorander över huvud taget (se exempelvis "Kärva tider för kulturvetenskaperna", en studie av Uppsala studentkår, mars 1999). Huvudskälet är den reglering och likriktning av forskarutbildningen som Östros företrädare Carl Tham genomförde.

Inte minst inom humaniora utgör doktorsavhandlingarna en stor del av den samlade forskningen. Carl Thams "reform" har också inneburit att etablerade och väl fungerande seminarier @ miljöer för kritiskt samtal om vetenskapliga frågor @ håller på att slås sönder. På många håll finns i dag därför en djup oro för den humanistiska forskningens framtid. Det är en oro som Folkpartiet delar.

Med tanke på de humanistiska utbildningarnas svåra situation vill jag fråga utbildningsministern om han tänker vidta några åtgärder för att garantera kvaliteten i humanistisk grundutbildning och forskning.