den 22 september

Interpellation 2000/01:15 av Marianne Andersson (c) till statsminister Göran Persson om aidsfrågan i Sydafrika

Begravningstågen ökar i länderna i södra Afrika, begravningsplatserna fylls, alltfler barn blir föräldralösa, lärare dör, sjukvårdspersonalen dör, mer än var femte person är hivpositiv i flera länder och antalet aidssjuka ökar ständigt. Varje månad föds 5 000 hivsmittade barn i Sydafrika och 4 miljoner väntas dö i aids. I Zambia är var fjärde person smittad i storstadsområdena. På huvudstaden Lusakas största begravningsplats begravs 60 döda varje dag. Detta är bara några exempel. Förutom de mänskliga tragedierna i denna gigantiska farsot slås förutsättningarna för all utveckling i länderna ut. När en stor del av befolkningen dör, när folk ständigt är borta från jobbet för att gå på begravning, när utbildade nyckelpersoner dör, då är det inte svårt att förstå att detta inte endast är ett hälsoproblem, det är ett utvecklings-, demokrati- och säkerhetsproblem.

Kampen mot hiv/aids har en framträdande och växande betydelse i Sveriges utvecklingssamarbete med länderna i södra Afrika. Vi har också en betydande kompetens att konstruktivt arbeta med att förändra attityder och beteende för att stoppa smittspridningen. Det kunde jag och två andra ledamöter konstatera vid ett studiebesök i Zambia och Sydafrika nyligen. I Zambia har RFSU ett projekt i Kafuedistriktet utanför Lusaka som bl.a. går ut på utbildning av unga till att utbilda andra unga, information om och tillhandahållande av kondomer. Det handlar också om att ändra det manliga beteendet att ha sex med ett stort antal kvinnor, gärna unga. Kunskapen om och tillgången på kondomer är minimal. Projektet är framgångsrikt och behöver spridas.

I Sydafrika besökte jag två projekt, ett mycket imponerande i Soweto som stöder hivpositiva kvinnor och deras barn och ett projekt som arbetar med diskrimineringen av hivpositiva. Samtliga är mycket upprörda över att president Thabo Mbeki förnekar sambandet hiv@aids och att han vägrar befolkningen stoppmediciner, som skulle kunnat hindra sjukdomen att bryta ut och kunnat hindra smittöverföring från mor till barn. Han anser att aids orsakas av fattigdom. Det är sant att fattiga hivpositiva människor har sämre motståndskraft, men det är inte fattigdomen som orsakar aids. I stället är det så att aids orsakar fattigdom. Thabo Mbekis attityd skapar inte bara förvirring i Sydafrika, människorna i alla länder i södra Afrika lyssnar givetvis på presidenten. Därmed motverkas arbetet med att hindra spridning och effekter av farsoten. Thabo Mbeki är utsatt för stort internt tryck men politisk prestige hindrar honom nu att tänka om. Under tiden dör folket.

Statsministerns goda relation till och täta kontakter med Thabo Mbeki skulle kunna användas för att lösa denna tragiska prestigefråga. En ändrad attityd hos den sydafrikanske presidenten skulle kunna rädda många människor undan aidsdöden och medverka till att arbetet med frågan i Sveriges utvecklingssamarbete med länderna i södra Afrika får större effekt.

Jag vill därför fråga:

Avser statsministern att aktualisera frågan om hiv/aids i samtal med Sydafrikas president?