den 18 april
Interpellation 2000/01:386 av Lars Hjertén (m) till näringsminister Björn Rosengren om föreningsfriheten
I Sverige är föreningsrätten grundlagsfäst. Staten ska skydda medborgarnas möjlighet att utöva denna rätt. I demokratiska stater anses föreningsrätten vara en grundläggande rättighet. Där denna rättighet kränks anser vi att detta är en kränkning av själva grunden för demokratin.
Ur det demokratiska perspektivet anser vi det självklart att medborgaren har rätt att tillhöra en förening och likaså rätt att avstå från att ansluta sig till en förening.
I dag måste vi göra ett aktivt val om vi önskar tillhöra svenska kyrkan eller för den delen något annat samfund. Samma förhållande gäller i grunden all annan föreningsverksamhet i Sverige. Det är den enskilde medborgarens sak att välja politisk tillhörighet och om man vill tillhöra ett trossamfund och ingen diskriminering accepteras på grund av det val som träffats.
Det är en självklarhet att staten ska skydda dessa medborgarens rättigheter, att ingen ska tvingas att tillhöra eller inte tillhöra en förening. Att kollektivt ansluta människor till fackliga eller politiska organisationer eller trossamfund anses strida mot grundläggande principer.
Människor ansluter sig till föreningar av facklig, politisk eller religiös natur för att främja egna eller gemensamma intressen eller för att uppnå en gemenskap. Att ge människorna möjligheter härtill är demokratins livsluft och grundvalen för föreningsfriheten.
Det stora undantaget är arbetsmarknaden där fackliga organisationer @ både för arbetsgivare och arbetstagare @ tillåts dela upp marknaden utan tillräckliga hänsyn till individens rättigheter. En sådan konkurrensbegränsning mellan fackliga organisationer accepteras inte på något annat samhällsområde.
På arbetsmarknaden stängs ofta både organisationer och människor ute från inflytande i frågor som rör medlemmens eller den enskildes intressen på arbetsmarknaden. Det är inte ovanligt att människor som vill byta organisation utsätts för påtryckningar, ärendet förhalas eller det kan gå så långt att organisationer genom kollektiva beslut överlämnar människor till en annan organisation utan att de enskilda individerna tillfrågas.
Härigenom förhindras människor att få sina intressen företrädda på det sätt som de önskar. Konsekvensen är att människor som utnyttjar möjligheten till ett fritt val som inte står i överensstämmelse med vad de fackliga organisationerna bestämt inte heller till fullo kan komma i åtnjutande av föreningsfrihetens frukter.
Dessa förhållanden är i princip lika på det privata, de kommunala områdena och det statliga området. Alla inblandade parter har ett gemensamt ansvar. På statens område där staten företräds av Statens arbetsgivarverk (SAV) råder mycket strikta regler där den enskilde arbetstagaren har små eller inga möjligheter att företräda sig själv eller av organisation utanför de accepterade kartellerna.
Kollektivavtal är bra och ett rationellt sätt att få arbetsmarknaden att fungera när det gäller relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vad som däremot inte är rimligt är att kollektivavtal ofta sluts med utgångspunkt från befattningar och ej med utgångspunkt från de människor som är medlemmar i organisationen. Detta innebär att också de som har valt att tillhöra en annan organisation eller ingen organisation omfattas av de avtal som sluts. Att man sedan inte kan påverka den organisation man valt att inte vara med i är självklart en negativ konsekvens.
Att en organisation sluter avtal för människor som valt att inte vara med i organisationen i fråga är närmast att beteckna som rättsvidrigt. Att arbetsgivare förvägrar människor rätten att företrädas på sätt som de vill men tar sig friheten att med organisation som personen ej valt att tillhöra avhandla frågor av vital betydelse för personens fortsatta ställning på arbetsmarknaden är likaså närmast rättsvidrigt.
Sverige är på väg ut ur den industriella epoken och på väg in i tjänste- och kunskapssamhället. Nya former för bl.a. mänskliga relationer uppstår där gamla föreställningar omprövas. Den politiska demokratin har starkt verkat för ökad valfrihet med goda exempel som att människor inte längre automatiskt ansluts till svenska kyrkan och valfriheten har stärkts när man numera själv kan påverka placeringen av den egna premiepensionen. Är det då inte rimligt att man ser över formerna på arbetsmarknaden?
Den enskildes önskan att välja står inte i motsats till starka organisationer. Snarast är individens fria val ett måste för organisationer som önskar att utvecklas och förbli starka i ett framtida samhälle. Mot denna bakgrund borde det vara möjligt att förena individens självklara rätt till ett verkligt fritt val med arbetsmarknadens organisationers vilja att på ett bra sätt företräda de medlemmar som valt medlemskap i organisationen.
Kollektivavtal bör gälla för dem som är medlemmar i den organisation som sluter kollektivavtal. Arbetsgivaren ska inte kunna utestänga någon att på egen hand eller genom den organisation på arbetsmarknaden som den enskilde valt få sina intressen företrädda.
Ovanstående är en kortfattad beskrivning av de förhållanden som råder på arbetsmarknaden och den ger naturligtvis utrymme för ett antal frågor.
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att individens valfrihet inte inskränks genom att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer sig emellan delar upp arbetsmarknaden och genom överenskommelser i praktiken bestämmer i vilka organisationer människor ska ha sitt medlemskap för att inte bli negativt särbehandlade?
Avser statsrådet lägga förslag till riksdagen där arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer inte tillåts sluta avtal på befattning så att människor som valt medlemskap i annan organisation eller önskar företräda sig själva omfattas av ett avtal som för individen främmande organisationer slutit?
Ämnar statsrådet lägga förslag till riksdagen där den negativa föreningsrätten gäller även inom arbetsmarknaden?