den 13 mars
Interpellation 1999/2000:292 av Beatrice Ask (m) till justitieminister Laila Freivalds om samverkan mellan polis och sociala myndigheter
Den 29 februari blev en kvinna brutalt knivhuggen av sin f.d. man på barnavårdscentralen i Märsta. Kvinnans två barn blev vittne till hela händelsen.
Vid två tidigare tillfällen hade kvinnan polisanmält mannen för bl.a. misshandel och olaga frihetsberövande. De sociala myndigheterna hade vidtagit en rad åtgärder, men från polisens sida vidtogs inga särskilda åtgärder trots de upprepade anmälningarna.
Händelsen i Märsta är nu ingen enstaka företeelse. Runtom i landet lever kvinnor under hot från sina f.d. män och trots upprepade polisanmälningar får de ingen hjälp från polisen. Polisen har antingen inte tid på grund av resursbrist eller också felbedömer de hotbilden. Resultaten är ofta förödande.
Fallet i Märsta visar att kommunens sociala myndigheter vidtog omfattande åtgärder för att stödja kvinnan. Varför inte polisen? Hur kan det komma sig att två myndigheter bedömer samma situation så olika och vilken samverkan finns mellan polis och sociala myndigheter när det gäller misshandlade kvinnor?
En rad åtgärder tycks nödvändiga för att förbättra polisinsatserna vid kvinnomisshandel. Bl.a. borde ytterligare utbildningsinsatser inom polisen sättas in för att få fram säkrare hotbildsanalyser. Bättre samarbete mellan socialtjänsten och polisen är också påkallat. Det får inte vara så att kvinnor inte får det skydd som situationen kräver bara för att myndigheter inte delat med sig av sina kunskaper till andra berörda myndigheter.
Men det går inte heller att komma ifrån att det dessutom är en fråga om resurser. De ekonomiska resurserna inom poliskåren är knappa.
Vilka insatser planerar regeringen för att utveckla samarbetet mellan polis och sociala myndigheter i fråga om kvinnomisshandel?