den 21 mars
Interpellation 2000/01:354 av Margareta Viklund (kd) till socialminister Lars Engqvist om vårdkostnader
Det är inte enbart inom IT-branschen som det skett en enastående utveckling, även om den branschens situation på marknaden för närvarande är orolig. Inom medicinen har utvecklingen också skett mycket snabbt. Så snabbt och revolutionerande att det kan finnas anledning att inför den framtida hälso- och sjukvårdsplaneringen ha en annan utgångspunkt än den demografiska utvecklingen. Det har dessutom genom olika utredningar framkommit att det inte längre är demografin som driver vårdkostnaderna. Det är den medicinska utvecklingen som är den främsta förklaringen till att sjukvården kommer att kräva en stadigt ökande del av västvärldens ekonomi. Det gäller därför att ha handlingsberedskap.
En studie från Socialdepartementet visar att man tidigare överskattat framför allt de äldres vårdbehov. Det gav den slutsatsen att de traditionella skattefinansieringsformerna kanske ändå skulle räcka.
När det gäller äldreomsorgen kan utredningens slutsatser vara ganska korrekta, dvs. att omsorgsbehoven flyttas högre upp i åldrarna, men att totalbehoven inte ökar lika starkt, som man tidigare antagit. Som exempel kan nämnas att 1998 bodde på Kungsholmen i Stockholm 506 personer över 90 år. 375 av dem klarade sig utan samhällshjälp.
När det gäller sjukvården är bilden en helt annan. Den medicinska utvecklingen står för en mycket större del av förklaringen till efterfrågeökningen, dvs. "vårdens ekonomiska problem" än en åldrande befolkning.
Starroperationerna har exempelvis ökat från 10 000 till 50 000 på 20 år. Samtidigt har köerna ökat. Köerna beror inte på att sjukvården arbetar mindre utan på att ambitionerna/förväntningarna ökar hos patienter och remitterande läkare. Det finns också andra exempel.
Vårdkrisen består enligt många forskare på att vi har en snabbt vidgande tillgång/efterfrågeklyfta samtidigt som medicinens egen utveckling gör att vården i snabb takt blir allt billigare. Några exempel:
Om vi år 2001 skulle gå tillbaka till att bara ge samma bot och lindring som vården gav 1985, fast med 2001 års metoder, skulle 30@40 % av vårdkostnaderna falla bort. Trots det, råder det en mer eller mindre kronisk resursbrist inom sjukvården, eftersom medborgarnas förväntningar ökar. Detta är det grundläggande skälet till att det är angeläget att nyttja alla möjliga landvinningar, som reducerar kostnaderna per insats.
Det finns ingen anledning att anta att den medicinska utvecklingen kommer att bli långsammare. Nya läkemedel, transgena eller framodlade organ som eliminerar behovet av reservdelar som begränsning för transplantationer samt andra landvinningar riskerar att ge ett efterfrågetryck, som vida överstiger 2000 års situation.
Sjukvården kan bokstavligen få bli hur stor som helst, så länge tillväxten sker i en efterfrågebaserad situation, där de svenska konsumtionsbesluten fattas av cirka nio miljoner beslutsfattare. Det riktigt stora problemet Västeuropa har framför sig är hur vi kan förena de grundläggande värderingarna om solidariskt finansierad vård med en mångfald av nya möjligheter att tilläggsfinansiera den framtida sjukvården.
Mina frågor till socialministern är:
Hur tänker regeringen tillvarata den nya medicinska utvecklingen så att den kan komma alla behövande till del?
Hur ser regeringens planer ut för att behålla den solidariskt finansierade vården?
Hur tänker regeringen tillvarata nya möjligheter att tillgodose efterfrågan och egenfinansiering i vården?