den 14 december
Interpellation 1999/2000:149 av Lena Ek (c) till justitieminister Laila Freivalds om barns talesrätt i vårdnadsärenden m.m.
Allmänheten måste kunna lita på myndigheters beslut och med viss kännedom om det svenska rättssystemet kunna förutsäga vad myndighetens beslut kommer att bli. Likaså att den måste kunna lita på att de grundläggande reglerna om mänskliga rättigheter som finns i den svenska grundlagen och i de internationella folkrättsliga instrument som Sverige ratificerat faktiskt följs också i praktiken.
Sverige har ratificerat barnkonventionen. Barnkonventionens krav på att offentliga beslut ska fattas med principen om barnets bästa som grund, återfinns därför i flera svenska lagar. Principen om barnets bästa är därmed grundläggande i både föräldrabalken och i socialtjänstlagen.
Kommunernas socialtjänst arbetar ofta med ärenden som rör utsatta barn. Ofta rör det vem som ska ha vårdnaden om ett barn eller vem som ska ha ansvar för den dagliga vården. Under senare tid har flera fall inträffat där frågan om lagstiftarens intentioner diskuterats. Jag har i motion L428 motionerat just om vårdnad efter grova våldsbrott i den nära familjekretsen, men det finns flera principfrågor än de jag belyst i motionen.
De händelser som upprört både allmänheten, den rättsliga expertisen och Barnombudsmannen är fall av grovt våld inom familjen där ena föräldern dömts till ansvar för mord på den andre föräldern. Trots detta har den dömde föräldern fått behålla vårdnaden om det gemensamma barnet. Denne har dessutom haft ett avgörande inflytande på beslutet om var barnet ska placeras för att kunna få daglig vård under förälderns fängelsevistelse. De berörda barnen har varit så små att de inte haft talesrätt eller bedömts kunna höras, och har heller inte haft egna företrädare. Den avlidne förälderns släkt har heller inte kunnat påverka frågan.
Dessa fall har belyst utformningen av föräldrabalken i kombination med socialtjänstlagen. I just vårdnadsärenden har socialnämnden avgörande inflytande. Nämnden kan föra upp beslut till nästa instans, vilket också berörd part kan. Berörd part är någon av föräldrarna. Barn som fyllt femton år hörs automatiskt i vårdnadsärenden, medan yngre barn hörs i vissa fall om de anses mogna för det, och barn under tolv år bara om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras av rätten. Ett barn kan i vissa fall få ett särskilt ombud som för barnets talan, men detta är inte obligatoriskt. Om ett barn mist någon av föräldrarna riskerar släktingar på den sidan att förlora sin möjlighet att finnas med i beslutsunderlaget och därmed också att bidra till att barnet får en trygg uppväxt. Detta är särskilt stötande i fall då en förälder bragts om livet genom våld från den andre föräldern.
Ett annat problem är att länsstyrelsen som tillsynsmyndighet inte heller har möjlighet att föra upp ett sådant vårdnadsärende till överprövning, även om länsstyrelsen riktat grov kritik mot handläggningen av ett enskilt ärende.
Min frågor är följande:
1.Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att förbättra barnets talesrätt i vårdnadsärenden?
2.Vad avser ministern att göra för att öka kretsen av berörda som i fall av grovt våld inom familjen kan få ett vårdnadsbeslut överprövat?
3.Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att lagstiftarens intentioner om en allsidig prövning om släktplacering fullföljs?