den 22 februari

Interpellation 1999/2000:256 av Mats Odell (kd) till finansminister Bosse Ringholm om kostnader för arbetsresor

En av utgångspunkterna i 1990@1991 års skattereform var att skattesystemet skulle främja samhällsekonomiskt effektiva lösningar. Detta kommer bl.a. till uttryck i inkomstskattelagen 12 kap. 1 § där huvudregeln är att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad i inkomstslaget tjänst.

Motivet för denna avdragsrätt är att främja en effektivt fungerande arbetsmarknad. Genom att kostnaden för att ta sig till arbetet inte betalas med beskattade pengar, kommer fler jobb och arbetsplatser att vara privatekonomiskt lönsamma för den som måste eller vill byta jobb, eller för den som är arbetslös och hittar ett jobb.

Av statsfinansiella skäl har avdragsrätten för arbetsresor försämrats flera gånger, och för närvarande gäller att endast den del av kostnaderna som överstiger 7 000 kr per år får dras av. Den generella s.k. tusenkronorsregeln i skattesystemet har således frångåtts kraftigt just vad gäller arbetsresor.

Denna försämring av avdragsrätten i kombination med hög beskattning av arbete, drivmedel och på senare tid höjda priser på bensin i producentledet gör att arbetsmarknaden i många fall helt förstörs. Detta gäller främst arbetslösa i glesbygd som kan få ett jobb som medför längre resor. Men även kring många storstadsregioner blir problemen uppenbara för dem som måste åka bil till jobbet.

Med höga bensinpriser aktualiseras också frågan om hur avdragsbeloppet per mil ska beräknas och fastställas. Dagens 15 kr per mil svarar inte mot de totala kostnader som är förknippade med bilresande. Detta är också ett problem när det gäller att via skattesystemet upprätthålla den s.k. arbetslinjen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga: