Interpellation 1999/2000:1 av Helena Bargholtz (fp) till justitieminister Laila Freivalds om kvinnomisshandel
Bara i början av september 1999 har tre kvinnor brutalt bragts om livet av män i deras omedelbara närhet. Det egna hemmet är för många kvinnor den farligaste miljön att vistas i. Kvinnovåldet skördar offer varje dag, i alla samhällsklasser. Detta är oacceptabelt. Samhället måste ta ett ännu större ansvar. Misshandeln rör oss alla.
Misshandeln kan delas upp i sexuell, psykisk och fysisk misshandel. Lagen om kvinnofrid gav domstolarna möjlighet att bedöma en hel process och inte bara enskilda våldsyttringar, vilket var utmärkt. Gällande rätt är emellertid i dag att psykisk misshandel är straffbar om gärningen medför en medicinsk effekt. Vid mindre allvarliga former av psykisk misshandel är det svårt att bevisa att en medicinskt påverkbar effekt har ett sådant samband med gärningen att det går att döma till ansvar. Det är värdefullt om också sådan "lindrig" psykisk misshandel blir kriminaliserad, men det är svårt att hitta en rättssäker lagteknisk konstruktion. Frågan bör därför bli föremål för förnyat utredande.
Polis och vårdpersonal måste få den utbildning och de resurser som krävs för att klara av sina uppgifter att upprätta ordning, hjälpa och vårda. Det är av stor vikt att de förmår misshandlade kvinnor att polisanmäla förövaren. Det är också viktigt att fråga om det förekommer misshandel och undersöka saken om man misstänker det.
Brottsoffrens ställning måste stärkas. Kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld och hot om våld lever i en ständig otrygghet och måste beredas största möjliga rörelsefrihet. Därför bör det område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av besöksförbudet vidgas. För den som återkommande överträder ett besöksförbud kan kommunarrest eller bosättningsplikt bli aktuell. Även att dra in körkortet skulle prövas.
Män som inte accepterar besöksförbudet kan förses med elektronisk fotboja. I extremfall kan polis eller vakter punktmarkera män som återkommande bryter besöksförbudet. Kvinnor som så önskar ska ha rätt till vapenlicens för tårgassprej.
De målsägande som vill ska kunna få en stödperson som informerar om rättegångsförfarandet och stöttar inför konfrontationen med den åtalade etc.
Kvinno-, mans- och brottsofferjourer bör få mer statlig hjälp att finansiera sin verksamhet.
Det är känt att både företag och enskilda lockar kvinnor till Sverige från Baltikum, Ryssland, Asien och Afrika med löften om giftermål, guld och gröna skogar. För en del av dem blir tillvaron bra, men för alltför många har livet blivit något av ett helvete. De sistnämnda har svårt att ta sig ur sitt vardagliga fängelse då de utvisas om de vistats mindre än två år i Sverige. En prövning om att få stanna bör kunna genomföras utan dröjsmål. Kvinnor som hamnat i denna situation bör få stanna i Sverige om de så önskar förutsatt att det inte rör sig om ren skeninvandring.
Det är samtidigt viktigt att understryka att allt inte kan lösas på politisk väg. Det civila samhället har en nyckelroll för att komma till rätta med kvinnomisshandeln. När familjemedlemmen, grannen, vännen eller arbetskamraten höjer handen @ höj då blicken. Våga fråga om hur blåmärken och brutna armar har uppkommit. Det ska inte vara i sin ordning att inte reagera. Många misshandlade kvinnor undrar om det de blir utsatta för är normalt eller deras fel. Målet måste vara att alla @ män som kvinnor @ ska vara fullt medvetna om att det inte är det.
Vad har justitieministern för avsikt att vidta för åtgärder för att stävja kvinnomisshandeln?