Interpellation 1999/2000:397 av Marianne Andersson (c) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om bistånd till Guinea Bissau
Sverige har en lång tradition av biståndssamarbete med det lilla västafrikanska landet Guinea Bissau, ett av världens fattigaste och mest skuldtyngda länder. De senaste årens inbördes oroligheter har förvisso hindrat en positiv ekonomisk och social utveckling. Nu har man till stor del tack vare ett skickligt svenskt diplomatiskt arbete lyckats förbereda och sedan genomföra ett presidentval under ordnade former. Genomförandet har fått stort beröm i en FN-rapport till säkerhetsrådet. Valet hölls i januari och en ny regering bildades den 19 februari i år. Det är alltså möjligt för detta land att gå vidare i en positiv demokratisk riktning. Men till det behövs stöd. Inte minst behövs stöd för att demobilisera soldater i denna känsliga situation. Det behövs stöd för återuppbyggnad och för att bygga stabila institutioner, för landsbygdsutveckling och utbildning.
Då sviker hela det internationella samfundet inklusive Sverige. I dag är situationen ohållbar, levnadsförhållandena är odrägliga, lönerna kan inte betalas ut, det finns inte el på grund av att man inte klarar betalningarna. Alla stolta löften från givarkonferensen i Genève under förra året hålls inte. Under sådana förhållanden är risken stor att landet åter faller tillbaka i våld och oroligheter. Det svenska biståndet har kraftigt reducerats under senare år vilket Centerpartiet varit starkt kritiskt till. Utgiftsbegränsningen under 1999 ledde också till att beslutade anslag inte betalades ut. Nu finns en person på plats året ut. Därefter är återuppbyggnadsstödet slut och enligt vad jag erfarit kommer stödet till Guinea Bissau därefter att upphöra. Detta trots att jag vid flera tillfällen fått beskedet att regeringen följer utvecklingen och är beredd att stödja landet när man kan se möjlighet till stabilitet. Att vi i ett känsligt läge dragit bort all diplomatisk närvaro är ännu ett negativt besked till landet. Ännu har inga kontakter tagits från den nya ambassaden i Dakar.
Enligt min uppfattning ska vårt bistånd vara strategiskt och användas där det verkligen kan göra långsiktig nytta och där det kan vara skillnaden mellan en långsiktigt stabil utveckling och våld och misär. Dessutom bör de som försöker införa good governance stödjas. I Guinea Bissau råder en sådan situation @ därom råder stor enighet. Ändå sviker Sverige i det läget. Det ger signalen till fattiga länder att det hjälper inte att vi försöker uppfylla västvärldens krav på demokrati @ de sviker oss ändå. Det är fullständigt oacceptabelt och går på tvärs mot allt vad Sverige bör stå för i utvecklingssamarbetet.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga statsrådet: