den 19 februari
Interpellation 2000/01:267 av Leif Carlson (m) till socialminister Lars Engqvist om landstingen
Den svenska vården har stora och snabbt växande problem. För att möta dessa presenterade regeringen en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården.
Planen omfattade visserligen, trots den pretentiösa benämningen, endast vissa åtgärder inom äldreomsorg, primärvård och psykiatri. Huvudnumret i planen var att det anvisades 9 miljarder kronor mer till landsting och kommun för åtgärder inom dessa områden. Större delen av dessa medel utgjordes av de s.k. "kanonpengarna".
Trots påpekanden om det orimliga i att reservationslöst tillskjuta ytterligare pengar till en vårdapparat som inte ens klarar av att effektivt använda de resurser den redan har valde regeringen denna väg i stället för att vidta sådana åtgärder som stimulerat och gett incitament till ett effektivt resursutnyttjande.
Detta var anmärkningsvärt då ett sådant handlande enligt all erfarenhet inte kan beräknas medföra någon varaktig förbättring i vården utan i stället minskar intresset och motivationen för förändringar. Det är också väl känt att det primära i dag inte är brist på resurser, utan på väl använda resurser. Först när dagens resurser används väl kan, enligt min mening, behovet av mer resurser bedömas och väl avvägda, meningsfulla tillskott göras.
Regeringens handlingsplan kritiserades för att den i praktiken inte skulle leda till bättre vård, bara "mer av samma som förut misslyckats @ fast dyrare".
Ytterligare anmärkningsvärt var att regeringen ville anslå pengarna utan att på något sätt säkert förvissa sig om att de kom till användning inom de områden, äldreomsorg, primärvård och psykiatri där särskilda behov med rätta ansågs föreligga.
Endast lösa till intet förpliktigande uttalanden från landstingens sida fanns att stödja sig på. Med erfarenhet av hur landstingen axlat sitt ansvar för vården tidigare hade det varit rimligt om regeringen bättre förvissat sig om att resurserna skulle brukas till det de avsetts för. Detta påpekades också.
Bara erfarenheterna av hur landstingen förvärrade bristen av primärvårdsläkare genom att de under en stor del av 90-talet inte tog sitt ansvar för ST-utbildningen av nya allmänläkare borde varnat. Likaså borde det tveksamma användandet av tidigare kommunbidrag till s.k. prioriterade områden utgjort ett "mene tekel".
Även om sättet att lättvindigt anslå pengar i stället för att först vidta nödvändiga förändringsåtgärder, kan starkt kritiseras så måste det ändock vara ett minimikrav att de anslagna pengarna använts som avsetts för att åtminstone få någon effekt.
Vi kan nu se att det finns landsting som inte lägger ett öre av de avsedda pengarna till att förstärka primärvården, ja t.o.m. sänker anslagen. Enligt uppgifter struntar nästan vart tredje landsting i riksdagens beslut. I stället går pengarna till att täppa till allehanda "svarta hål" i budgetarna, tvärs emot intentionerna.
Från moderat sida gick vi emot planen då den var otillräcklig, saknade konkretion men lättvindigt lovade att mera pengar löser problemen i stället för att genom att ge incitament till förändringsarbete, bidra till att lösa vårdens problem. Vi förespådde att de tillförda resurserna skulle leda till resursslöseri och nya projekt av allehanda slag som enbart skulle höja kostnadsnivåerna utan att lösa något av sjukvårdens grundläggande problem.
Eftersom utvecklingen tycks besanna att vår oro för att pengar utdelade på så lättfärdigt sätt går till allt annat än att åtgärda de problem de var avsedda för och på intet sätt leder till ett bättre resursutnyttjande eller stimulerar till nödvändigt förändringsarbete vill jag fråga socialministern:
Vilka åtgärder ämnar socialministern vidta så att landstingen använder pengarna till de åtgärder de är ämnade för inom de mest problemfyllda områdena?
Vilka åtgärder ämnar socialministern vidta så att någon utveckling inom de angivna områdena sker?