Interpellation 1999/2000:411 av Elver Jonsson (fp) till statsminister Göran Persson om statens medborgerliga ansvar
I ett internationellt perspektiv hör Sverige @ och Norden @ till den privilegierade delen av världen. Sverige har i snart 200 år levt i fred med andra länder och naturkatastroferna har varit begränsade. Under det gångna decenniets senare del har vi gynnats av en god allmän konjunktur. Vi har låg inflation, en stark valuta och staten har fått @ främst genom ökade skatteintäkter @ betydande inkomstökningar. Det internationella samarbetet har främst skett inom Europeiska unionen där en förstärkt sysselsättningspolitik i Europa är angelägen. Den viktiga miljöpolitiken och dess betydelse att samverka över nationsgränserna har slagits fast.
Den positiva bilden av landets situation möter flera negativa motbilder, i en del fall kan man tala om hotbilder. Dit hör den kraftiga urbaniseringsvåg som drar över landet. I relativ styrka värre än 1960-talets s.k. flyttlasspolitik. Mer än 200 kommuner minskar i befolkningstal, mindre än 80 växer. Hela befolkningstillväxten sker på mindre än 1/5 av landets yta. Norrlands inland, Dalarna, Värmland, Dalsland, sydöstra Sverige töms på innevånare i aktiv ålder och sysselsättningsökningen i dessa områden är praktiskt taget obefintlig. Norr om Dalälven finns det endast en (1) kommun som växer. Vid sidan av de tre storstadslänen är det bara två län som ökar i befolkning. 17 län minskar.
Stockholmsregionen har fått en tillväxt där såväl boende- som trafiksituationen tidvis är kaotisk. De senaste årens sysselsättningsökning har 4 av 10 sådana jobb hamnat i Stockholmsområdet trots att bara var femte innevånare bor där. De många län som minskar i befolkning har fått en långt mindre andel i sysselsättningstillväxten än deras befolkningsandel, och skogslänen har fått endast 7 % av de nya jobben trots att var femte innevånare i aktiv ålder bor där. Värst drabbade är de norrländska inlandskommunerna som fått minst del av tillväxten. Det gäller från Tornedalen till norra Dalsland. Den minskade arbetslösheten beror endast i ringa omfattning på att fler fått arbete men framför allt att många flyttat och andelen förtidspensionerade är hög.
Rättsotrygghet och utanförskap
Många kommuners försvagade skattekraft har medfört att man haft svårt att upprätthålla sin service till medborgarna. Inte sällan har statliga myndigheter och centrala politiker okänsligt kritiserat kommunerna samtidigt som staten själv försummat sin kärnverksamhet. Visst kan statsmakten ha rätt att ställa krav på kommuner att följa lagstiftning och god servicenivå men sådana tillrättavisningar ekar ihåligt då staten själv eftersätter en anständig servicenivå för medborgarna.
Jag har pekat i tidigare debatter på några sådana eftersatta områden:
Den försämring av service som skett känner medborgarna stor olust inför. En förändring som regeringen måste ta ansvar för. Samtidigt som servicefunktioner för stora områden har avlövats på personal har tjänstemannakadern inom såväl Regeringskansliet som det centrala domstolsverket kraftigt ökat. Den statliga satsning på nyetablering av statlig verksamhet på fältnivå torde vara regeringens förslag om flera systembolag och en stor innovation i landet av internationellt kasinospel. I bägge fallen mänskliga "spelbrickor" med socialt stora riskmoment.
Många ungdomar tvingas leva med utanförskap trots att vi aldrig tidigare i ekonomiska termer har haft en så "påkostad" ungdomsgeneration. Det torde finnas en rad orsaker till det. En ökad rotlöshet, ofta i spåren av familjesplittring och ett ökat kommersiellt tryck riktat till ungdom förstärker de negativa tendenserna. Alltfler slutar såväl grundskola som gymnasieskola utan att ha de elementära kunskaperna i de basämnen som gör att man i vuxenlivet kan fungera normalt. Den slapphet som råder från kommunernas sida beträffande profithungriga restauratörer som hårdexploaterar och förstärker ungdomars alkoholkonsumtion @ i många fall långt före tillåten inköpsålder. Stat och kommun har alltmer accepterat att krogverksamheten har varit mycket mer service- och näringspolitik och väldigt mycket mindre en solidarisk socialpolitik. Den s.k. ölkulturen har med förödande kraft slagit mot stora grupper i ungdomsgenerationen. Flera sociala instanser gör den bedömningen att uppemot var 10:e ungdom aldrig kommer ut i arbetslivet på grund av avancerade alkoholvanor under tonårstiden.
Fler jobb @ färre arbetslösa
Fortfarande står nästan var tionde medborgare i Sverige i arbetsför ålder vid sidan av den reguljära arbetsmarknaden. Trots att vi haft en flerårig god konjunktur har arbetslösheten inte kunnat hävas. Regeringens uppsatta mål om andelen öppet arbetslösa eller graden av sysselsättning har inte förverkligats. Trots en god ökning senaste året är vi fortfarande långt under de sysselsättningstal som var gängse under tidigare decennier. Industrin har under de senaste 15 åren tappat 300 000@400 000 jobb. Tillverkningsindustrin sysselsätter långt under 1 miljon i dag i Sverige. De förlorade jobben torde inte återkomma. Teknikförbättring och rationalisering gör att produktionsökningen lätt hämtas hem den vägen.
Den offentliga sektorn har genom den försvagade skattebasen i massarbetslöshetens kölvatten tvingats till stora neddragningar. Trots långtgående löften i valrörelser om motsatsen har 10 000-tals avskedats inom vården. Inte på grund av arbetsbrist utan brist på medel.
Den del som har vuxit på arbetsmarknaden är inom de nya teknikerna, IT-satsningen och annan elektronisk verksamhet medan turistnäringen vuxit alltför svagt.
En av de branscher som växer snabbast under senare år är bemanningsföretagen. Från början var det framför allt inom kontorsservice som sådana tjänster erbjöds. Makabert är att det så sent som under 80-talet förekom att statsmakten släpade sådana företag inför domstol. Ofta var det kvinnliga småföretagare som ställdes till svars för en verksamhet som inte föll den dåvarande regimen i smaken. Ofta har kvinnodominerade verksamheter haft rader av hinder medan på områden där det varit manlig dominans har det varit möjligt att få både ROT-bidrag och applåder. Det innebär att kvinnligt företagande haft betydligt tyngre än sina manliga kolleger då man startat eget.
För närvarande råder stor efterfrågan på t.ex. hushållsnära tjänster. Det har startats flera sådana företag och är trots ogynnsamma förutsättningar i snabbt växande. Regelsystem men framför allt beskattning som belastar tjänsterna sker på ett sätt som gör att många "vanliga inkomsttagare" inte har råd att ta dem i anspråk.
Den principiella hållningen till sådan verksamhet har inom regeringen varit tydligt splittrad. Några statsråd har hemfallit åt att göra det till en s.k. pigdebatt. Detta trots att man helt bortsett från att flertalet företag som gått in i branschen har exponerat en professionalitet som inte sällan överträffar t.ex. kommunal hemtjänst. Det är ingen tvekan om att den inre motsättningen som synes råda inom regeringskretsen och LO:s inställning har medfört att frågan inte är godtagbart löst.
Låt svart bli vitt
Till saken hör att skattemyndigheter av och till kommit med olika besked. Inte sällan har de tydliga anvisningarna helt uteblivit man tecknar avtal t.ex. med kommuner. Dessa svårigheter har i hög grad medverkat till att vi har fått en stor andel som kan räknas till den s.k. svarta marknaden. Riksskatteverkets chef har framträtt i TV och förklarat att situationen håller på att bli både omöjlig att kontrollera och allmänt ohållbar. Bedömningen var att svartmarknaden nu torde uppgå till 40@50 miljarder kronor, dvs. mer än en svensk försvarsbudget!
Tydligt är att det är viktigt @ och bråttom @ att ta ett samlat grepp både när det gäller regelverket och skattenivåerna. Det finns anledning att pröva arbetsgivaravgifternas roll och undersöka möjligheten till en sänkt och differentierad moms. Det skulle dessutom ligga i linje med vad ett par EU-länder, Danmark och Frankrike, har gjort för att underlätta för motsvarande verksamhet och att återgå till korrekt skattemässig hantering.
Den helt dominerande delen av företag i branschen har varit angelägna om att t.ex. ha korrekta kollektivavtal. Men man har mötts både av politiskt och byråkratiskt ointresse och motstånd i sådan grad att en del företag gett upp. Detta med erfarenheten att de flesta människor, dvs. "vanliga inkomsttagare" är inte beredda @ eller kan @ betala mer för sådana hushållstjänster än vad de själva har i timlön. Att eftersträva ett system som innebär en timkostnad på knappt 100 kr synes vara rimligt. Detta sett mot dagens kostnad om @ om man uppfyller alla skatte- och avgiftskrav @ en timkostnad av ca 250 kr.
Visserligen kan den okänslige iakttagaren enbart hänvisa till låg skattemoral men omständigheterna är otvetydigt sådana att de lockar @ ibland tvingar @ vanliga inkomsttagare att köpa servicetjänster som ligger utanför lagen. Till detta kommer att de som är engagerade i verksamhet som t.ex. hushållsnära tjänster ofta är gruppen nya svenskar eller medborgare som har en allmänt svag ställning på arbetsmarknaden. De får utöver en högst måttlig "svart betalning" vara med om socialt oanständiga villkor, dvs. de saknar sjukförsäkring och kan inte samla ATP-poäng.
Det vore angeläget att regeringen snarast kommer med en proposition som möjliggör att också kompletterande köp av tjänster kan ske helt lagligt. Det skulle dessutom underlätta för många yngre familjeförsörjare, ofta kvinnor, som vill förena yrkesliv och familjeliv.
Uppmuntra klassiskt folkrörelsearbete
Ett gott samhälle behöver såväl lagstiftning som ekonomiska villkor så att det kan växa och ge människor ekonomisk och rättslig trygghet. Men kampen för sådana rättigheter startade i historisk tid och var före demokratigenombrottet i början på 1900-talet väl förankrad i de svenska folkrörelserna.
Klassiker var väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och den fackliga rörelsen som växte sig stark kring förra sekelskiftet och utvecklade en demokratisk beslutsprocess där inte minst unga människor skolades i praktisk demokrati. Oavsett sociala eller ekonomiska villkor gav folkrörelserna många möjligheter.
Folkrörelserna drev på samhällsutvecklingen i reformvänlig riktning. Det kan beskrivas som att man stod för den "konstruktiva protesten". Engagerade människor inte bara pekade på brister i samhället, de visade också på vägar för att undanröja sociala orättvisor och åstadkomma förändringar. Under senare år har bl.a. fredsrörelsen, miljörörelsen och flera solidaritetsrörelser spelat en betydelsefull roll som opinionsbildare.
Folkrörelsernas roll som historiska bärare av en social och demokratisk förändring av samhället kan inte överskattas. En genuin folkrörelse är något mycket mer än organisationsbildning. De ideella folkrörelsernas roll skiljer sig väsentligt från t.ex. intresseorganisationerna som har andra uppgifter. Den genuina folkrörelsen är en arbetsform där enskilda människor i gemenskap är beredda att göra någonting som gagnar medmänniskan. Det synsättet behöver mer komma fram i dagens samhälle och det är angeläget att statsmakten uppmuntrar sådana insatser; inte genom att styra men väl genom att stödja. Därför behöver arbetsvillkoren av och till ses över så att en positiv attityd och inte sällan högtidliga deklarationer kombineras med goda arbetsvillkor för det ideella arbetet.
Med anledning av det anförda vill jag till statsministern ställa följande frågor:
1.Är regeringen beredd att samlat se över en rad samhällsfunktioner där statsmakten har ett särskilt ansvar och som skulle kunna förbättra situationen vad beträffar urbaniseringens vådor, ungdomens utanförskap, upprättande av en rättstrygghet som inkluderar rimliga krav på nära samhällsservice?
2.Är regeringen beredd att stimulera nyföretagandet för särskilt de små företagen beträffande regler, riskkapital och en förändring som motverkar den s.k. svarta arbetsmarknaden?