den 22 februari

Interpellation 2000/01:280 av Christel Anderberg (m) till justitieminister Thomas Bodström om sekretessen i brottmål

Före 1980 skulle den misstänkte och målsäganden betraktas som parter i förundersökningar i brottmål. Med den nya sekretesslagen följde ett nytt synsätt. Vi hade inte längre några parter, i vart fall inte under pågående förundersökning. Den rätt till insyn som fanns reglerades bara i rättegångsbalken (RB). Detta förhållande uppmärksammades inte förrän JO (JO1995/96 s. 51) och därefter Buggningsutredningen (SOU 1998:46) slog fast att det inte kan finnas några parter i en förundersökning.

För den misstänkte innebär det att hans rätt till insyn i pågående brottmål styrs av RB. Om åtal väcks har han rätt att ta del av allt som förevarit under förundersökningen. Det är oklart om detta innebär från spaningstiden och framåt eller fr.o.m. att förundersökning inleds. Oavsett vilket medför den oinskränkta rätten att den misstänkte kommer att få del av t.ex. skyddade adresser, registeruppgifter från alla slagningar (t.ex. i vapenregistret), försvarsuppgifter, koder, skiffer, vad som har sagts vid telefonavlyssning som inte rör målet, namnet på säpo- och säkpoliser, samt namnet på vittnen och målsägande och vad dessa har sagt.

Om uppgifterna skulle användas som processmaterial är det en självklarhet att skyddsintresset får vika men det jag nu beskriver är rätten att få del av uppgifter som inte har någon betydelse för den kommande rättegången. Om utredningen läggs ned i någon form anses den misstänkte vara part och har rätt att få del av uppgifter i den mån inte 14 kap. 5 § SekrL lägger hinder i vägen, dvs. om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I nedlagda mål kan med andra alla de nu uppräknade uppgifterna hållas hemliga för den misstänkte, eftersom det självklart är av synnerlig vikt att de inte röjs för honom.

Man behöver inte ha mycket fantasi för att se vilka skadeverkningar "öppenheten" i RB kan medföra. Det har redan inträffat minst ett fall då det nya synsättet har fått mycket allvarliga konsekvenser och fler olycksfall kan förutses. Ju fler myndigheter som inte vågar hålla kvar vid det gamla synsättet (där slutdelgivningen också stoppas av 14 kap. 5 § SekrL) desto större risk för alla som har vänt sig till polisen eller bara råkar komma med vid en slagning.

Målsäganden å andra sidan står vid ett järngaller under hela förundersökningen och även senare. Målsäganden har egentligen inte bättre rätt än envar och det är inte mycket. Målsäganden kan under förundersökningen och i avskrivna mål egentligen bara få veta det han redan visste, dvs. sådant som han själv har bidragit med. Att målsäganden dessutom löper risk att få allt om sig torgfört, hur skyddsvärt det än må vara, gör inte saken bättre.

Mot denna bakgrund vill jag fråga vilka åtgärder statsrådet ämnar vidta för att eliminera ovan beskrivna svårigheter och risker.