den 26 april

Interpellation 1999/2000:375 av Elisabeth Fleetwood (m) till utbildningsminister Thomas Östros om smärtlindring

"Ingen människa får utsättas för grym omänsklig eller förnedrande behandling". Så stadgas i en paragraf i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men att undanhålla cancerpatienter och andra som lider av svår smärta en effektiv smärtlindring är just grymt, omänskligt och förnedrande.

Dessa ord har yttrats av en av dem som ständigt med stor energi och medmänskligt engagemang ägnat sig åt att sprida kunskap om människans smärtproblem och de brister inom sjukvården som innebär att patientens smärta inte tas på allvar.

Cancerfondens smärtsjuksköterska Elisabeth Killander (1987@1994) medicine hedersdoktor och belönad med kungamedalj har outtröttligt arbetat för större kunskap i dessa frågor.

Smärta är det symtom på sjukdomstillstånd som vanligast möter sjukvårdspersonalen, oavsett om det är läkare, sjuksköterskor eller annan sjukvårdspersonal.

Det kan tyckas vara självklart att en av svår smärta drabbad patient ska bli föremål för effektiv smärtlindring om denna är möjlig att uppnå.

Tyvärr tycks dock intresset för denna del av vården ha varit föremål för mindre intresse inte bara hos oss i Sverige utan även utomlands.

Under senare decennier har dock utvecklingen tagit fart och intresset för att finna nya vägar till smärtlindring för svårt drabbade patienter har på allvar uppmärksammats.

På våra medicinska smärtenheter över landet finns i dag specialkompetens om än i varierande grad. Sett över hela fältet kan dock konstateras att kunskapsnivån fortfarande är otillräcklig och att patienten därför ofta lider av svår smärta "i onödan".

Av grundläggande betydelse är att forskningen på området intensifieras och att uppnådda forskningsresultat får spridning. IASP, International Association for the Study of Pain håller vart fjärde år en världskongress. 1993 deltog i Paris 4 000 deltagare från 77 länder.

För att kunna tydliggöra forskningens framsteg och att därigenom uppnå den smärtlindring till vilken varje patient har såväl behov som rätt, fordras bl.a. en attitydförändring till förmån för den enskilda patientens egna uppfattning av sin smärta.

I den medicinska utbildningen saknas även schemalagd smärtlindring som ett eget, definierat avsnitt i utbildningen. Brister i grundutbildningen beträffande diagnostik och behandling av smärta har förorsakat läkares kunskapsluckor. Vidareutbildning i ämnet smärtkunskap förekommer dock relativt ofta för sjuksköterskorna.

Med hänvisning till vad ovan anförts blir min fråga:

Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att i all medicinsk utbildning integrera ämnet smärtlindring?