den 28 mars
Interpellation 1999/2000:319 av Marianne Andersson (c) till utrikesminister Anna Lindh om Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville
Under en dryg vecka i månadsskiftet februari-mars genomförde riksdagsledamöter från alla riksdagspartier en resa till Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) och Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville).
De kunskaper vi hade om den svåra situationen i länderna underströks och förstärktes starkt under besöket. Det var två länder i kaos vi besökte. All struktur i Kongo-Kinshasa med sina 55 miljoner invånare varav hälften är under 15 år och där mindre än hälften av barnen går i skolan är förstörd efter mer än 30 års vanstyre och nu den förödande krigssituationen. För tio år sedan var landet självförsörjande med livsmedel, nu är det helt importberoende. Medellivslängden har sjunkit från 55 till 45 år under kort tid. Sjukdomar som malaria, sömnsjuka, tbc och hiv/aids ökar våldsamt. Rättsväsendet fungerar inte. Vårt intryck var att det är den informella sektorn och kyrkorna som står för det civila samhället i dag och över huvud taget gör att människor överlever.
Kyrkornas initiativ till Nationella Konsultationer för att förbereda en dialog om fred visar deras engagemang och även möjligheter att bana väg för en fredlig lösning. Samtidigt behövs stöd och engagemang från det internationella samfundet för att medverka till att Lusakaavtalet genomförs och för att stödja utvecklingen mot good governance.
I Kongo-Brazzaville råder en mycket bräcklig fred efter tre mycket grymma krig under 90-talet. Även här gör kyrkorna och andra frivilligorganisationer en enorm insats både när det gäller humanitärt arbete och när det gäller att stödja en fredlig utveckling samt inte minst när det gäller försoningsarbete. Trots allt de utsatts för måste människor till slut leva tillsammans. Alla de soldater som under kriget dödat, plundrat, fördrivit och våldtagit måste på något sätt integreras i samhället. Kyrkorna och Unesco arbetar konstruktivt med de frågorna. Det är en enorm uppgift och de behöver ha ökat stöd för det arbetet. Alla de totalt utblottade människor som nu återvänder till sina byar måste få hjälp att starta ett nytt liv. En folkräkning måste genomföras för att en folkomröstning om en ny konstitution kan genomföras så snart som möjligt.
Även om man nu måste se framåt och bygga landet på nytt är det nödvändigt att ställa de ansvariga för våldsdåden till svars. Den uppföljningskommission som nu arbetar för att övervaka fredsavtalen bör antingen få utvidgat uppdrag eller efterträdas av en sanningskommission liknande den i Sydafrika. Där måste även Frankrikes roll i konfliken visas tydligt. FN bör överväga att inrätta en krigsförbrytartribunal även för Kongo-Brazzaville.
Sveriges stora goodwill genom vår långa tradition av missionsarbete ger oss stora möjligheter till insatser i de båda länderna. Vi bör öka stödet till båda länderna men kanske har vi allra störst möjligheter att förändra utvecklingen och åstadkomma långsiktigt resultat i Kongo-Brazzaville. Alldeles särskilt som vi framstår som en objektiv partner jämfört med den gamla kolonialmakten Frankrike vars stora intressen i oljeindustrin alldeles tydligt går före intresset av fred och utveckling i landet.
Jag vill därför fråga utrikesministern om regeringen är beredd:
att stödja försoningsprocessen genom ökat stöd till frivilligorganisationer och till Unesco,
att utöka stödet till de frivilligorganisationer som arbetar med humanitära insatser i de båda länderna,
att ge stöd till demokratiutveckling, t.ex. folkräkning och rättsväsende,
att arbeta för att en sanningskommission inrättas,
att aktivt driva frågan om Kongostaterna i det internationella samfundet: EU, FN, IMF och Världsbanken samt
att i EU-samarbetet ta upp frågan om Frankrikes roll i konflikten i Kongo-Brazzaville?