den 26 april

Interpellation 2000/01:444 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet Britta Lejon om jämställdhet i arbetslivet

I samband med EU-toppmötet i Stockholm och etableringen av best practise inom olika prioriterade områden inom EU, framfördes kritik mot Sverige för bl.a. den könsmässiga segregeringen på arbetsmarknaden. På vissa håll, t.ex. i Stockholmsregionen, har utvecklingen t.o.m. gått bakåt. Det visar att det s.k. aktiva jämställdhetsarbetet med jämställdhetsplaner inte är tillräckligt för att bryta gamla könsrelaterade mönster.

Det är ett känt faktum att Sverige i jämförelse med många andra i-länder har få kvinnor på de högsta befattningarna inom såväl offentlig sektor som privat näringsliv. I styrelsesammanhang benämns kvinnor t.o.m. som "en minoritetsgrupp" av framträdande manliga företrädare för näringslivet. Det faktum att män är helt dominerande i styrelser, företagsledningar och andra beslutsfattande organ avspeglas i sin tur i företags och organisationers normer när det gäller såväl övergripande mål och strategier som personal- och lönepolitik. Detta hindrar jämställdhet och mångfald.

I socialdemokraternas nya partiprogram lyfts jämlikhet och mångfald fram, utifrån bl.a. insikten att det i praktiken är skillnad mellan mäns och kvinnors livsvillkor. För att bryta könsrelaterade mönster på arbetsmarknaden och främja mångfald som norm i företag och organisationer måste kvinnor in i högsta beslutsfattande organ. Det handlar då inte om någon enstaka kvinna i personal- och informationsroller utan om kvinnor i pluralis i alla olika typer av roller. Förslag om att åstadkomma detta genom kvotering dyker upp med jämna mellanrum. Många män i näringsliv och organisationer uttalar i dessa sammanhang att det saknas kvinnor med kompetens, andra hävdar att kvinnor av olika skäl inte är beredda att ta på sig dessa roller. Ingetdera är med verkligheten överensstämmande.

Jämställdhetslagen och JämO tillkom för att främja utvecklingen mot jämställdhet. Redan 1990 konstaterades i SOU 1990:41 att de stora stegen när det gäller jämställdhet togs innan jämställdhetslagen trädde i kraft medan förändringarna under 1980-talet däremot inte varit särskilt stora.

JämO:s prioriterade uppgift var enligt de ursprungliga direktiven att övervaka att förbudet mot diskriminering efterföljdes. Det visade sig dock vara svårt för JämO att nå framgång i diskrimineringstvister i Arbetsdomstolen, AD. En orsak till detta anges vara att AD sänkte kraven på arbetsgivarnas motbevisning. Det gjorde det närmast nödvändigt för arbetstagarsidan att föra bevisning om ett könsdiskriminerande syfte hos arbetsgivaren. AD å sin sida klagade över att processerna i stor utsträckning dominerades av frågor om meritvärdering, vilket givetvis är en nödvändighet. Det är mycket märkligt att dåvarande JämO själv under utredningen med den nya jämställdhetslagen som trädde i kraft den 1 januari 1992 framförde förslag om att myndigheten inte alls borde ägna sig åt diskrimineringstvister i domstol. I stället för att ta reda på vad som måste göras för att JämO ska nå framgång i diskrimineringstvister föreslog utredaren en omprioritering av JämO:s arbetsuppgifter mot rådgivning och information, vilket också märkligt nog ansågs ligga helt i linje med lagstiftarens intentioner om vad JämO ska syssla med.

Min fråga till statsrådet är:

Vad avser ministern göra för att se över de lagar och förordningar som är grunden för ett framgångsrikt jämställdhetsarbete inom arbetslivets såväl offentliga som privata sektorer?