den 23 mars
Interpellation 1999/2000:314 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om rätten till familjeåterförening
Regleringen av rätten till familjeåterförening ligger till stor del utanför den nationella rättsordningen. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna innehåller bestämmelser om skydd för familjelivet. 1951 års flyktingkonvention innehåller inga regler om familjeåterförening, men principen erkändes i slutakten från den konferens som antog konventionen.
I Sverige trädde nya regler om rätten till familjeåterförening i kraft den 1 januari 1997. Den nya regleringen innebar en mycket kraftig begränsning i rätten till familjeåterförening. Vänsterpartiet varnade i en partimotion för att de nya reglerna skulle leda till många humanitära tragedier. Erfarenheterna från tillämpningen av de nya reglerna har tyvärr visat att farhågorna var välgrundade. I otaliga fall har enskilda riksdagsledamöter i olika partier kontaktats med vädjanden om hjälp när en gammal sjuk förälder, som inte längre klarar sig själv i hemlandet, fått avslag på en ansökan om tillstånd att få bosätta sig hos sina barn i Sverige. Svenska Röda Korset gjorde en utvärdering av de nya bestämmelsernas tillämpning när de varit i kraft i ungefär ett år. Den visade med utomordentligt stor tydlighet att konsekvenserna av de nya reglerna ofta blir djupt inhumana och stötande. Riksdagen har, efter motionskrav från bl.a. Vänsterpartiet, i mars 1999 beslutat att det skyndsamt bör göras en utvärdering av lagstiftningen. Nu efter ett år har regeringen ännu inte tagit något initiativ för att genomföra vad riksdagen beslutat.
Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande hör frågorna om familjeåterförening för tredjelandsmedborgare till EU:s gemenskapslagstiftning. Kommissionen lade i december förra året fram ett förslag till direktiv om rätt till familjeåterförening.
Direktivförslaget står väsentligen i överensstämmelse med de internationella konventionerna på området. Kriterierna för att definiera vem som ingår i familjen är i vissa avseenden vidare än i utlänningslagen, det gäller framför allt gamla föräldrar som är beroende för sin försörjning av sina i ett EU-land bosatta vuxna barn. Direktivet ger t.ex. inget utrymme för sådana tilläggskriterier i form av olika tidsfrister som hos oss i de flesta fall praktiken omöjliggör en familjeåterförening. En annan sådan grupp som enligt direktivförslaget har rätt till familjeåterförening är vuxna barn som på grund av sjukdom inte kan klara sin egen försörjning. För flyktingar och för dem som beviljats uppehållstillstånd på grund av andra skyddsbehov ska särskilt generösa regler gälla.
När det gäller bevisningen för att familjeanknytningen verkligen stämmer ska flexibla bevisregler tillämpas eftersom det ofta kan vara svårt att få fram skriftlig bevisning.
Även när det gäller villkoren beträffande mottagandet föreslås regler som är ägnade att underlätta en framgångsrik integration. Den som beviljats rätt till familjeåterförening ska ha samma rätt som medborgarna i landet till utbildning, arbete och yrkesvägledning.
Beslut beträffande en ansökan om familjeåterförening måste fattas inom sex månader och ett avslag måste kunna överklagas i domstol.
Mot bakgrund av dessa fakta vill jag rikta följande frågor till statsrådet:
När avser regeringen att besluta om direktiv till den av riksdagen beställda utredningen om tillämpningen av familjeåterföreningsreglerna i utlänningslagen?
Avser regeringen att stödja direktivförslaget i dess helhet vid dess kommande behandling i rådet?
Om svaret på föregående fråga är nej, i vilka avseenden tänker regeringen föreslå ändringar i förslaget?
Hur bedömer regeringen möjligheterna att nå fram till ett enhälligt stöd för förslaget i rådet?