Interpellation 1999/2000:217 av Gunnar Hökmark (m) till finansminister Bosse Ringholm om strukturella reformer för att höja Sveriges långsiktiga tillväxtkapacitet
"Det går bra för Sverige", har varit regeringens tes det senaste året. Den goda konjunkturens tillväxttal för några år har därmed tillåtits skymma de mer långsiktiga perspektiv som är avgörande för svensk välfärd. Det är den långsiktiga utvecklingen av företagande och jobb som är avgörande för svensk välfärd, inte de enskilda uppgångarna i ekonomin. Demokratiutredningens rapport Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? lyfter fram det faktum att svenska hushåll och den svenska välfärden har förlorat betydande belopp på en långsiktigt mycket lägre tillväxttakt än jämförbara länder.
Trots den goda konjunkturen ser vi nu mycket tydliga mönster på växande problem. Rekryteringsproblem på arbetsmarknaden. En högst måttlig tillväxt i sysselsättningen trots en mycket stark internationell konjunktur. Fortsatt utflyttning av strategiskt viktiga delar av svenskt näringsliv. Fortsatt utflyttning av ägande till svenska företag. En otillräcklig nivå på nyföretagande. Ett växande inflationstryck trots att arbetslösheten fortfarande är på en hög nivå. Dessa symtom ger tillsammans med andra ett tydligt besked om att de grundläggande problemen i svensk ekonomi kvarstår. I en globaliserad ekonomi kommer dessa problem göra oss alltmer sårbara.
Risken för att vi kommer fortsätta samma eftersläpning som Sverige drabbats av sedan de senaste 30 åren är betydande. Effekterna av en sådan långsiktig eftersläpning är dramatiska för välstånd och trygghet.
Sedan början av 1970-talet har Sverige haft en genomsnittlig BNP-tillväxt på 1,7 % per år. Det kan jämföras med de 3 % per år som är genomsnittet för OECD-länderna under samma period. Enligt en rapport från Konjunkturinstitutet från den 1 februari 2000 @ Sveriges ekonomi @ scenarier fram till år 2015 @ ser framtiden inte ljusare ut.
Under perioden 1998@2015 förutspås Sveriges tillväxt bli 1,9 % per år. Under den perioden är således de höga tillväxttalen för 1999 och 2000 inkluderade, för åren i slutet av prognosperioden är tillväxttalen lägre (för perioden 2008@2015 förutspås tillväxten bli 1,3 % per år).
Beräkningarna visar att ingenting har hänt vad gäller Sveriges långsiktiga tillväxtkapacitet. Vi har således inte lyckats lösa de problem som krävs för att vi ska komma i kapp andra länder med en tillväxt som inte bara är god under högkonjunktur. Vi kommer att fortsätta halka efter andra länder och förlora ett välstånd vi skulle kunna ha.
Men KI:s beräkningar visar också att med reformer i dag kan tillväxten bli högre de kommande åren. En flexiblare och effektivare arbetsmarknad sänker jämviktsarbetslösheten, höjer arbetskraftsutbudet och höjer sysselsättningen, vilket i förlängningen leder till högre tillväxtpotential. Det kan leda till en tillväxt kring 2,5 % per år de kommande 15 åren, dvs. i nivå med många övriga OECD-länders.
Desto mer oroväckande är det att regeringen inte givit några signaler om att åtgärder i rätt riktning skulle vara på gång. I stället för reformer har regeringen valt återställare, reformstopp och ökade utgifter. Till detta kommer att man också valt att diskutera arbetstidsförkortning hellre än reformer som ger ökat arbete och välstånd. Detta politiska faktum gör framtidsperspektiven än mer oroande. För enligt KI:s beräkningar skulle den långsiktiga tillväxten bli än lägre, ca 1,3 % per år de kommande 15 åren, om arbetstiden kortades. Det handlar om ett dråpslag mot både social trygghet och människors välfärd.
I stället för att lägga ansvaret för stigande räntor på Riksbanken borde finansministern ta de långsiktiga varningarna om svensk ekonomi på allvar. Det faktum att Riksbanken ser ett annalkande inflationstryck, samtidigt som den öppna arbetslösheten ligger på över 5 %, är ytterligare en indikation på att allt inte står rätt till i den svenska ekonomin. Med en effektivare arbetsmarknad skulle, som ovan påpekats, jämviktsarbetslösheten (NAIRU) kunna sänkas.
Uppgifter från såväl KI som Industriförbundet gör gällande att många företag upplever en stor brist på kvalificerad arbetskraft, vilket i sin tur riskerar att dämpa tillväxten (KI:s konjunkturbarometer för fjärde kvartalet 1999 och Industriförbundets konjunkturprognos från februari 2000). Detta alltså samtidigt som 390 000 personer i Sverige är arbetslösa eller saknar riktiga jobb.
Några års högkonjunktur gör inte att Sverige kommer i kapp andra länder. I stället måste åtgärder sättas in som höjer Sveriges långsiktiga tillväxtpotential. Och det bör göras nu när konjunkturen är gynnsam. Snart är det försent, och då kan tillväxttåget ha gått även för de kommande 10@15 åren. För det är just endast konjunkturen som är gynnsam. De strukturella problemen kvarstår.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga statsrådet Bosse Ringholm: