den 17 mars
Interpellation 1999/2000:303 av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om utsatta barn i Sverige
Det går bra för Sverige. När vi säger det så talar vi om den materiella välfärden. Marknaden slår ännu ett köprekord, börsen går upp och det skapas fler arbeten. I denna ekonomiska yra är det lätt att glömma att det finns andra värden som inte går att mäta i pengar. Det finns i dag många människor som har det svårt i livet, som mår dåligt själsligt eller kroppsligt. Många tänker på hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka, flyktingar eller liknande. Vi tänker på de vuxna människor som har det svårt. Det är lätt att glömma att det i närheten av varje vuxen många gånger finns ett eller flera barn.
I offentliga utredningar och rapporter talas det ofta om "osedda barn" eller "de glömda barnen". Men det borde inte finnas osedda eller glömda barn. Barn föds in i ett socialt nätverk med föräldrar, släktingar, grannar och vänner till familjen. Dessutom kantas barnens liv av en lång rad privat- och offentliganställd personal. I spädbarnsåldern möter de sjuksköterskan och läkaren på barnavårdscentralen. Många barn går sedan på förskola eller hos en dagmamma flera timmar varje dag. Alla går de så småningom i skolan och en del också till fritidshem. Problemet är inte att vissa barn försvinner ur sikte, utan snarare att vi ibland blundar för barnens svårigheter. Författaren Sven Delblanc skriver i en av sina sista böcker att "Var tid har sin blinda fläck". Jag skräms av tanken att det är våra barn som kommer att utses till vår tids blinda fläck @ inte för att de saknat materiella tillgångar, utan för att de inte fått tillräckligt med tid, ömhet, respekt, trygghet och värme.
Orsaker till barns lidande, situation eller utsatthet kan vara lika många som det finns barn. Även om statistik och siffror är opersonliga och inte alltid kan återge hela sanningen så ger det oss ändå en bild av något som händer runtomkring oss och omfattningen. Det är viktigt att alltid komma ihåg att det bakom varje siffra döljer sig ett barn, en individ med känslor, hopp och längtan. I Dagens Nyheter den 28 december 1999 presenterades följande siffror. Antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i 7@14-årsåldern har sedan 1982 femdubblats. Anmälningarna om brott mot 0@6-åriga barn har fyrdubblats. 1998 anmäldes 4 817 fall av misshandel mot barn i åldrarna 7@14 år och 825 fall av misshandel mot barn i åldrarna 0@6 år.
Årligen går 45 000 barn igenom en skilsmässa, 10 000 av dem för andra gången. Närmare 450 000 barn i Sverige, drygt 20 % av alla barn under 18 år, lever i en familj som inte består av barnets båda biologiska föräldrar. Så många som var fjärde tonåring har i dag varit med om en skilsmässa och bor nu i sju av åtta fall hos sin mor.
Barngruppernas storlek i förskolan och fritidshemmen har ökat under hela 1990-talet och fortsätter öka. Den genomsnittliga gruppen i förskolan är ca 17 barn och på fritidshem 24 barn, antal barn per förskolelärare är cirka sex stycken.
100 000 barn mobbas varje år. BRIS, Barnens Rätt i Samhället, redovisar att under 1996 var mobbning en av de vanligaste orsakerna till att barn ringde. Barnombudsmannen menar att statistiken för de senaste fem åren ger en bild av att mobbning är ett av de allvarligaste problemen i barns och ungdomars liv.
Barn som drabbats av sorg
Det är alltid svårt att acceptera att en närstående dör. Att plötsligt en människa som stått nära inte finns längre är ett mysterium som ingen fullt kan förstå förrän man själv drabbats. När ett barn drabbas av att en förälder eller ett syskon dör så blir livet kaotiskt. Döden är något som skrämmer samtidigt som vuxna ofta tröstar och stöttar på olika sätt. Ändå återstår det faktum att tomheten, sorgen och saknaden är något man tvingas leva med. De flesta barn uttrycker någon gång att det värsta som skulle kunna hända dem är om mamma eller pappa dör. Tryggheten är så starkt förknippad med föräldrarna och deras existens.
Om man erbjuds något stöd över huvud taget av samhället vid dödsfall så är den i princip av rent ekonomisk karaktär. Försäkringar och pensioner utgör naturligtvis en viktig trygghet men det är inte allt. I de fall där ett barn får överförmyndare har denne enbart till uppgift att bevaka barnets ekonomiska tillgångar till dess barnet blir myndigt. Men för ett barn som förlorar en förälder vore det minst lika angeläget att få erbjudande om en resurs i form av stödperson/familj. Även om den andre föräldern finns kvar kan vederbörande ha svårt att se till barnets alla behov eftersom man själv befinner sig i en kris. Det är viktigt att de ickemateriella behoven lyfts fram så att barn som drabbas av sorg i familjen får den hjälp de verkligen behöver.
Barn på flykt
Varje år tvingas många barn lämna sitt hemland på grund av krig och förföljelse. En del av dessa får sin frizon i Sverige eftersom vi i likhet med ett hundratal andra länder skrivit under FN:s flyktingkonvention vilken garanterar en fristad för de som har starka skäl för att inte kunna vara kvar i sitt hemland. Många av dessa barn kommer utan vårdnadshavare och dessa har det särskilt svårt. Att både vara i ett främmande land och dessutom sakna föräldrar eller andra vårdnadshavare kan te sig som ett oöverstigligt problem. Många känner sig utelämnade även om de kommit till ett rikt land med bra socialt skyddsnät.
Det är djupt beklagligt att de asylsökande, och barnen i synnerhet, får vänta så länge innan besked kommer om de får stanna. Många kan få vänta upp till tre år innan det första beskedet. Ett barn har lättare att acklimatisera sig och kommer snabbt in i ett lands kultur såväl vad beträffar språk som seder och bruk. På två, tre år händer det så mycket i ett barns liv. Tiden upplevs som mycket längre för ett barn än för en vuxen. Därför kan det för ett barn upplevas som särskilt svårt att leva i ovisshet. Vi måste på ett betydligt bättre sätt se till att alla asylsökande får det så bra som möjligt när de är här och att de får ett besked snarast. Ett år bör vara den absoluta längsta tid någon ska behöva vänta på besked.
Barn till missbrukare
Många barn har föräldrar som missbrukar alkohol eller andra droger. Precis som andra barn älskar de sina föräldrar. De försvarar dem ofta och försöker i det längsta hålla missbruket hemligt för omvärlden. Hemma blir de ofta föräldrar till sina föräldrar. De handlar, städar och lagar mat medan de avstår kontakt med kamrater. Tiden räcker inte till och "tänk om kamraterna skulle få veta". Förutom denna rädsla av att bli upptäckt känner de ofta en oro för vad föräldrarna tar sig till när de är berusade. Hårda ord och kanske slagsmål, men också oro för förälderns eget välbefinnande och olust inför ett annorlunda beteende. Dessa faktorer tillsammans sätter en enorm press på ett barn. Att aldrig kunna känna fullständig trygghet hemma, att ständigt uppleva oro för föräldrarna när man är i skolan är enormt påfrestande i längden.
För att kunna hjälpa till krävs ofta att någon i omgivningen upptäcker att något inte står rätt till. För det krävs personkännedom, kunskap och civilkurage. I vårt samhälle har trenden varit att var och en ska sköta sig själv. Speciellt när det gäller missbruk har det varit känsligt. Förr när människor levde mer tillsammans fanns det alltid någon som man kunde prata med eller som tidigt insåg problemen. Om vi vill leva efter FN:s barnkonvention måste vi sätta barnen i fokus och då får vi sätta oss själva och vår egen prestige i andra rummet. Vi måste våga fråga när vi ser att något är på tok. Det är inte bara det vi gör som kan bli fel utan även det vi avstår från att göra. Att bry oss är den bästa hjälpen vi kan ge ett barn. När så missbruket uppdagas är barnen den bästa motivationen för rehabilitering och familjen kan tillsammans aktivt delta i den. Det borde vara lika självklart att alla som arbetar med barn får lära sig att se signaler när ett barn mår dåligt som det är för en sjuksköterska att se när en patient har kroppsliga smärtor.
Barn till föräldrar på anstalt
Mer än hälften av dem som sitter på anstalt runtom i landet är föräldrar. Man beräknar att minst 8 000 barn varje år har en frihetsberövad förälder. Dessa barn har precis som alla andra barn behov av sina föräldrar. Man glömmer lätt att föräldrarnas straff även drabbar barnen, trots att de ingenting gjort. Även föräldrar behöver sina barn och därför kan kontakten med barnen vara positiv för föräldrars rehabilitering. Barn och förälder kan tillsammans skapa goda förutsättningar för en normal livssituation. Därför är det för samhället en god investering att satsa på familjen, inte splittra den.
Det måste skapas goda förutsättningar för små barn 0@3 år och lite äldre förskolebarn att kunna ha en bra kontakt med sina föräldrar på anstalten. Det grundläggande är att fängelserna med olika medel görs helt drogfria. Fängelsemiljön måste anpassas bättre efter barns behov med t.ex. öppna lekrum samt grönområden och lekparker i anslutning till anstalter. Små barn ska inte heller behöva åka längre sträckor för att träffa mamma eller pappa under några få timmar. Det måste finnas möjlighet att kunna stanna en lite längre tid.
Ett annat problem är att det i dag saknas föreskrifter om barns besök i fängelse. Detta leder till att barnen nu ofta låses in med besökande förälder och intagen under några timmar. Under dessa timmar ska föräldrarna umgås och barnen är hela tiden hänvisade till att vara med även om föräldrarna har sexuellt umgänge. Om den intagne besöks på sin vårdavdelning kan barnet hänvisas till övriga intagna och befintlig personal medan föräldrarna låser in sig i cellen. Det behövs särskilda bestämmelser för utformning av hur barns besök ska gå till beträffande besöksrum, dess inredning och storlek, tid för besök, särskilda utrymmen för barn och föräldrar och särskilt utbildad personal vid bevakade besök.
Barnpsykologisk expertis måste få medverka då socialförvaltningen fattar beslut om barnens behandling när deras förälder tas in på anstalt. I dag fattar socialsekreteraren oftast beslut om fosterhemsplacering utan hörande av legitimerad barnpsykologisk expertis med kunskaper om barnets behov och utveckling. Vid anstaltsplacering bör hänsyn tas till hur viktigt det är att vidmakthålla eller bygga upp kontakten med familjen, övervakaren, arbetskamraterna och andra resurspersoner i barnens släkt eller omedelbara närhet.
Barn behöver båda föräldrarna. Pappor och mammor är viktiga för sina barn oavsett var de befinner sig. Kontakten måste därför kunna byggas upp och upprätthållas även under en fängelsetid. En permanent föräldragruppverksamhet bör finnas på alla anstalter. Det är också nödvändigt att föräldrar och barn får stöd och hjälp efter frigivningen.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till socialministern:
Avser regeringen ta ett samlat grepp vad gäller utsatta barn genom t.ex. att ge ett uppdrag till Barnombudsmannen?
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att barn som drabbats av sorg ska kunna erbjudas även annan hjälp än den rent ekonomiska?
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att lyfta fram barnets perspektiv i flyktingsituationen?
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att barn till missbrukare upptäcks tidigare än vad som i dag är fallet?
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att skapa förutsättningar för att barn som har förälder på anstalt ska kunna ha en god kontakt med denne?