den 12 mars
Interpellation 2000/01:315 av Margit Gennser (m) till justitieminister Thomas Bodström om yttrandefriheten i EU
Offentlighetsprincipen var en för Sverige stor fråga vid anslutningsförhandlingarna till EU. Frågan har ännu inte fått en tillfredsställande lösning. Inget tyder i dag på att motståndet mot medborgarnas insyn inom EU håller på att mjukna. EU-kommissionen anser att de sekretessregler som nu gäller är väl avvägda och att sekretessen inte kan mjukas upp. Denna ståndpunkt motiveras med hänvisning till kommissionens arbetsro och behov av tid att utforma sin politik med eftertanke, innan förslagen förs ut till allmänheten. Tidningen Aftonbladet konstaterar (den 6 mars 2001) att "EU:s ledande tjänstemän inte begriper att demokrati förutsätter att medborgarna får relevant information, innan besluten fattas. De gör i stället en dygd av elitmakt och toppstyrning".
Värnandet om EU-administrationens slutenhet har lett till att tjänstemän som arbetar inom EU:s institutioner beläggs med munkavle. Än värre är att kritik av EU, dess ledande tjänstemän och politiker enligt ett aktuellt domslut i EU-domstolen icke är tillåtet. Domslutet gäller målet mellan Europakommissionen och Bernard Connolly. Eftersom domslutet är uppseendeväckande och dessutom kan få effekter även för svenska medborgare återges fallet här i sina huvuddrag.
Europakommissionen mot Bernard Connolly
Den engelska ekonomen Bernard Connolly avskedades 1995 som EU-tjänsteman för att han skrivit en kritisk bok om den europeiska integrationen The Rotten Heart of Europe. Connolly hävdar att allt han sagt och skrivit skedde i enlighet med hans anställningskontrakt, eftersom han inte avslöjade någon hemlig information i samband med hans arbete vid kommissionen. Boken skrevs helt och hållet på hans fritid. Dessa fakta har inte ifrågasatts.
Målet har nu behandlats i alla instanser och EG-domstolen kom med det slutliga utslaget 2001 03 06. EU:s högsta rättsliga instans konstaterade i domslutet att kommissionen hade rätt att avskeda Connolly för hans kritik mot kommissionen i syfte att "skydda andras rätt" och att straffa "individer som skadar institutionens anseende och rykte". Fallet gäller således inte enbart personer som arbetar inom EU-byråkratin utan även andra EU-medborgare.
Domstolen kallar Connollys bok "aggressiv, kränkande och förolämpande". Särskilt stötande anses författarens uppfattning vara, att den ekonomiska och monetära unionen utgör ett hot mot demokrati, frihet och en definitiv fred. I domen framhålls därför att det finns situationer, i vilken det är legalt att begränsa yttrandefriheten. Som exempel anför domstolen att publicering av förhållanden som är till förfång för den europeiska gemenskapen kan förbjudas i enlighet med artikel 10(2) i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Denna artikel säger att yttrandefrihet kan begränsas för att skydda andra människors rykte och rättigheter. I utlåtandet i en tidigare instans hänvisades till rättsfallet Wingrove mot Storbritannien vid Europarådsdomstolen i Strasbourg, där det i domskälen anfördes att det finns uttrycksformer som kan vara så kränkande för andra att dessa kan begränsas. Det fall som avsågs gällde en video av kvalificerad pornografisk art innehållande centrala religiösa symboler.
I domskälen gällande målet Wingrove mot Storbritannien angavs särskilt att domskälen inte kan användas av regeringar och andra offentliga institutioner för att inskränka yttrandefriheten och liknande i politiska sammanhang, dvs. yttrandefriheten får inte inskränkas för att skydda regeringars eller andra politiska organs anseende. Detta innebär att Europadomstolen har utsträckt skyddet i Europakonventionen för mänskliga rättigheter från att gälla enskilda individer till att skydda Europaunionens institutioner.
Generaladvokaten Colomer framhåller i sitt utlåtande i november 2000 att brittisk yttrandefrihet inte har någon grund eller relevans i europeisk lag och antydde att Europadomstolen inte har anledning att ta hänsyn till brittiska legala traditioner. Den slutsats som kan dras är att motsvarande gäller svenska legala regler, t.ex. offentlighetsprincipen.
Fallet Connolly visar att den syn vi har i Sverige på myndigheters offentlighet och på yttrandefriheten kommer i konflikt med de utgångspunkter som höga jurister inom Europadomstolen tillämpar. Det är dessa jurister som bl.a. ska avgöra vad som avses med rättsliga begrepp som "allmänt intresse", "nödvändigt", "skäligt" etc. Detta innebär att när våra rättigheter kommer i konflikt med EU:s politiska ambitioner och andra länders rättstraditioner, kan vi utgå ifrån att våra rättigheter får ett svagt skydd.
Rättighetsstadgan som antogs i Nice, dock enligt beslutet utan juridisk status, försvagar ytterligare skyddet för yttrandefriheten i vissa fall. I artikel 52 i rättighetsstadgan anges att det finns en rätt att begränsa yttrandefrihet "om det är nödvändigt" och "om detta krävs för att skydda allmänna intressen inom unionen".
Vare sig rättighetsstadgan är juridiskt bindande eller inte har den redan tillämpats i ett domslut den 9 februari 2001. I ett mål om brittiska arbetstidsbestämmelser använde sig Europadomstolen av rättighetsstadgan i sina motiveringar.
Både EU:s inställning till den svenska offentlighetsprincipen och de rättsfall som berörts ovan visar att grundläggande demokratiska värden inte skyddas av EU och Europadomstolen.
Europadomstolens fällande dom för vad som EU-eliten uppfattat som skadlig kritik mot EU och dess institutioner innebär att ur svenskt perspektiv normal rätt till yttrandefrihet inte gäller om kritiken riktas mot EU:s institutioner och makthavare. Detta strider mot svensk uppfattning om grundläggande fri- och rättigheter. Detta rättsliga hot fördjupas, om EU går vidare och skapar en gemensam straffrätt och en europeisk åklagarmyndighet.
Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att skydda svenska medborgares yttrandefrihet och deras rätt att kritisera EU, dess politik och dess institutioner?