den 27 mars
Interpellation 1999/2000:317 av Berndt Ekholm (s) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om insatser i Kongo-Kinshasa respektive Kongo-Brazzaville
I månadsskiftet februari-mars genomförde riksdagsledamöter för samtliga partier en studieresa till Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) respektive Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville).
Vi kunde konstatera att situationen i de båda länderna är mycket svår. Det råder brist på mat, bostäder, skolgång, sjukvård, jobb, farbara vägar och gator osv. Ekonomin är till stor del byggd på den informella sektorn. Brotten mot mänskliga rättigheter är vanligt förekommande och staten saknar auktoritet.
Orsaken till situationen är närmast krigen. I Kongo-Kinshasa pågår de framför allt i de östra delarna, även om Lusakaavtalet stipulerar vapenvila fr.o.m. den 1 mars och därmed kan komma att få en avkylande effekt på striderna. I Kongo-Brazzaville är inbördeskriget just över och två avtal har ingått som grund för en fredlig process.
Men orsakerna är djupare än så. Genom dåligt ledarskap och brist på demokrati har utvecklingen aldrig riktigt tagit fart, till skillnad från andra delar i Afrika men kanske framför allt utvecklingen på andra kontinenter. Ländernas ledarskap har mer eller mindre ständigt legat i fejd med andra som ansett sig ha anledning att ta makten.
Bakom utvecklingen ligger också kolonial- och stormakternas politik i området. De kan givetvis inte beskyllas för allt. Långt därifrån, men de har inte givit högsta prioritet åt fred och utveckling, samling och försoning utan snarare åt egenintressen i utvinning av olika naturresurser. En politik som förts intill i dag.
För att få rätsida på utvecklingen krävs således omfattande politiska insatser både i länderna och i omvärlden. Mycket handlar om politiska struktur- och maktfrågor, där EU kan spela en mycket viktig roll och således även Sverige.
Denna interpellation lämnar dock dessa politiska frågor åt sidan och berör i stället hur svenskt bistånd kan bidra till en förändrad utveckling.
Vi kunde alltså ta del av en fruktansvärd social misär. I Kongo-Kinshasa fick vi en bedömning att endast hälften av barnen går i skola. Arbetslösheten är i båda länderna kanske ännu värre. Till detta kommer sedan brist på mat och bostäder, sjukdomar och en infrastruktur som fungerar mycket dåligt.
Till detta kommer en flyktingsituation väl i nivå med den vi mött i Kosovo. I Kongo-Brazzaville har 800 000 människor av ca tre miljoner varit på flykt. 600 000 beräknas ha återvänt till städer och byar från ett bedrövligt liv i djungeln. Nu finns de i flyktingläger, i bästa fall tillbaks i sina plundrade bostäder. Många totalt utblottade. Inte bara internflyktingar finns att ta hand om utan också flyktingar från Kongo-Kinshasa.
Situationen är lika svår i Kongo-Kinshasa. Där finns i nedre Kongo flyktingar från Kongo-Brazzaville och i öster, där situationen är mest akut, internflyktingar och flyktingar från angränsande länder. Sedan 1998 beräknas en miljon ha flytt här. Undernäringen bland såväl dessa flyktingar som de i Kongo-Brazzaville är påtaglig. Djungeln ger skydd men inte tillräckligt med mat. Och dessutom fler sjukdomar.
Det mest positiva vi kunde konstatera var det civila samhällets uttalade intresse av fred. Och det engagemang som visades för detta från inte minst kyrkornas sida. Där arbetas med ett medvetandegörande om grunderna för fred och vikten av försoning för bestående fred. Den nationella dialog som kyrkorna i Kongo-Kinshasa tagit initiativ till pågick just under den vecka vi besökte landet. Ca 1 000 deltagare samlades i olika arbetsgrupper för att diskutera lösningar på landets problem, vilka sedan skulle föreläggas presidenten. Bland förslagen fanns bl.a. kraven på demokrati och val.
I Kongo-Brazzaville är uppföljningskommissionen till de två ingångna avtalen om ett slut på inbördeskriget en lovande ansats för en fredlig och demokratisk utveckling.
Trots allt dystert som kan konstateras så finns ansatserna för en positiv utveckling. Men de måste då ges stöd nu och inte senare. Det finns nämligen en risk att om inte avväpning, jobb och utveckling går hand i hand, så återgår ungdomarna till plundring och våld som metod att försörja sig.
Sverige har redan givit olika former av stöd till regionen, men det måste vidareutvecklas, särskilt i ljuset av att Sverige kan spela en något balanserande roll mot allt stormaktsintresse som finns. Sverige är väl sett och kan få ett utrymme. En del av det består av insatser inom biståndsområdet.
Jag vill därför fråga biståndsministern om regeringen är beredd:
att utöka insatserna för att ge skydd i närområdet och överlevnadsmöjligheter för dem som tvingats och fortfarande tvingas att fly,
att utöka insatserna för att hjälpa de flyktingar som kan återintegreras i samhället, inte minst dem som burit vapen och snabbt måste få annan "försörjning",
att ge ett ökat stöd till frivilligorganisationerna som arbetar med olika överlevnadsprojekt @ mat, kläder, bostäder, hälsovård, skolgång, enklare jobb osv.,
att ge stöd till insatser som kan underlätta en utveckling mot demokrati, t.ex. resurser för folkräkning, organisering av valsystem, folkrörelseutveckling och förstärkning av samhällets institutioner,
att ge svenska företag en möjlighet att få stöd även i osäkra situationer som de nu aktuella länderna genomgår för att möjliggöra insatser för att utveckla arbetsmarknaden samt
att verka för att EU tar ett större ansvar för infrastrukturinsatser än vad som hittills skett?