den 17 januari

Interpellation 2000/01:214 av Maud Ekendahl (m) till socialminister Lars Engqvist om assistentersättningen

När den borgerliga regeringen drev igenom LSS, lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och LSS, lag (1993:389) om assistentersättning, innebar detta för många funktionshindrade början på ett nytt och värdigare liv.

Efter regimskiftet 1994 har dessa bägge lagar urholkats och försämrats. Effekterna slår igenom allteftersom och drabbar hårt dem som har det allra mest besvärligt i vårt samhälle.

Till exempel har försäkringskassan omprövat beslutet gällande en funktionshindrad flicka i nordvästra Skåne. Flickan erhöll för sex år sedan personlig assistent. Allt fungerade fram till hösten 2000 då försäkringskassenämnden plötsligt beslöt att flickan inte skulle ha rätt till personlig assistent under den tid hon deltar i dagcenterverksamhet, vilket är en följd av de nämnda försämringarna. Därmed raserades en stor del av flickans lilla värld. Hon blev orolig och nervös. Något hon ger uttryck genom att skrika. Flickan är, på grund av sitt multihandikapp, beroende av en trygg och kontinuerlig kontakt med någon som känner henne väl och kan förstå vad hon menar och som dessutom kan hjälpa till och tolka omvärlden för henne. Därför klarar hon inte av att bli lämnad på dagcenterverksamheten utan den assistent som hon är van vid.

Denna flicka är bara en i raden av funktionshindrade barn och ungdomar som fått sin tillvaro sönderslagen genom den lagändring som innebär att statens ansvar för assistans slutar där kommunens skola eller dagcenterverksamhet tar över. Staten och kommunerna har hittills inte kunnat lösa detta problem på ett sätt som skonat den funktionshindrade från lidande.

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att LSS och LASS åter ska kunna ge funktionshindrade en värdig och trygg tillvaro?