den 17 februari

Interpellation 1999/2000:243 av Elver Jonsson (fp) till utrikesminister Anna Lindh om situationen i Kongostaterna, Sierra Leone och Rwanda

Nästan parallellt med Sydafrikas första demokratiska val sammanföll katastroferna i dåvarande Zaire, Sierra Leone och staten Rwanda. Trots ständiga medlarförsök pågår fortfarande stridigheter och våldshandlingar i länderna Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazaville, Sierra Leone samt Rwanda. Krigen har utvecklats till den hittills största internationella konflikten i Afrika och påverkar stora delar av kontinenten.

De väpnade konflikterna har medfört enorma lidanden för civilbefolkningen i dessa länder. Folkmordet i Rwanda 1994, då uppåt 800 000 människor mördades, är det värsta exemplet. I en nyutkommen rapport skriven av bl.a. Ingvar Carlsson har FN fått förödande kritik för oförmågan att hindra folkmordet, som beskrivs som en av de mest avskyvärda händelserna under 1900-talet. Mördandet fortgår, men världssamfundet förhåller sig passivt. Just nu upplever man att FN och de tongivande länderna "vänt Afrika ryggen".

Ungdomar, som samtidigt medverkar till och är offer för dessa återkommande krig, är en del av befolkningen som drabbas hårt. Bara i Sierra Leone har Unicef uppskattat att rebellerna där har rövat bort omkring 5 400 barn och tvingat dessa att delta i striderna. Omkring 4 000 av dessa saknas alltjämt, och enligt FN är över hälften av dessa "dokumenterade fall av kidnapping".

Ungdomar från olika fraktioner ställs mot varandra. De strider och dör i hundratal. Enligt rapporter från bl.a. Amnesty international och Läkare utan gränser har flickor och kvinnor våldtagits systematiskt. Detta förvärras ytterligare genom spridningen av aids. De svagaste grupperna, barnen, de gamla, de sjuka, dör i stort antal. Tusentals människor tvingas fly och står utan mat och mediciner.

Den politiska situationen i de bägge Kongo-staterna, Sierra Leone och Rwanda är kaotisk. I Kongo-Kinshasa har president Kabila sett till att samla all makt i egna händer. Människorättsaktivister, oppositionspolitiker och regimkritiska journalister förföljs. Upprepade rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna har lagts fram, bl.a. om massakrer på hundratals civila. I Kongo-Brazaville är läget lika förödande. Enligt Amnesty ligger regeringen och de väpnade oppositionsstyrkorna bakom en våg av dödande och försvinnanden. Konflikten i landet har skördat tusentals offer bland civilbefolkningen under 1998 och 1999. Sedan flerpartivalen 1992 har över 10 000 civila avrättats av regeringsstyrkor och väpnade grupper.

Det tragiska är tydligen inte kampen som gäller folkets intresse, eller ens motsättningar mellan folkgrupper, utan den kamp som är iscensatt av intressen som understöds av några få @ dvs. de som tjänar på krigen alltmedan utländska oljebolag ostört kan pumpa upp olja utan att Kongos folk och land får någon rimlig del av inkomsterna.

Vad som nu erfordras är att de stridande parterna måste besinna sig, komma till förhandling, och oljebolagens profitmotiverade understöd av våldet måste stoppas. Inga demokratiska beslut synes komma åt detta. Därför måste det internationella samfundet sätta press dels på ländernas ledare, dels på själva den orättfärdiga utsugningen.

Svenska biståndsorganisationer @ i detta fallet flera kristna samfund och deras motsvarigheter i Norge @ har gått ut i en aktion för dessa områden under fältropet "Låt Afrika leva". Vid flera kongresser och samfundskonferenser har uttalanden gjorts med uppmaningar till både den svenska och norska regeringen att agera. De många uttalandena har välvilligt tagits emot av dessa nordiska regeringar men har inte lett till att man med kraft aktiverat sig för att bryta det svåra läget och som nu har utmynnat i närmast en total mänsklig katastrof.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till utrikesministern:

Vad gör regeringen och vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta inom ramen för det nordiska samarbetet, EU och FN för att förhindra fortsatta övergrepp på civila samt för att bistå dessa länder i riktning mot demokratisk och ekonomisk utveckling och för att de ska respektera de mänskliga rättigheterna?