den 9 februari

Interpellation 1999/2000:221 av Karin Pilsäter (fp) till socialminister Lars Engqvist om spädbarnsdöd och stöd till drabbade familjer

Att förlora ett barn i samband med förlossning (perinatal död) eller som spädbarn är en stor sorg och en mycket svår situation att råka ut för. Få föräldrar är förberedda på att detta faktiskt kan hända. Få i omgivningen förstår och kan hantera den ofattbara sorgen. Det stöd och den hjälp föräldrar och eventuella syskon behöver kan vara av avgörande betydelse för familjens möjlighet att gå vidare och hantera vardag och framtid. Vissa dödsorsaker kan förebyggas, bättre kunskap kan komma fram via forskning och utveckling av metoder. Mödra- och barnhälsovården, förlossningsvård och övrig sjukvård är viktiga parter. Den ideella sektorn, med föräldragrupper och föräldraföreningar, är för många av avgörande betydelse.

Ungefär en av hundra graviditeter slutar med att barnet avlider perinatalt eller under spädbarnstiden. I många fall är det helt oförklarligt, i andra fall av sjukdom och skador. Det som i dag är oförklarligt kanske med forskningens hjälp kan förklaras och t.o.m. förebyggas, det som är klarlagt kan kanske få behandlingsmetoder. Mycket har utvecklats på senare år men det är lång väg kvar att gå. Rutiner och metoder kring omhändertagande av föräldrar och syskon kan utvecklas så att det går att lära sig leva med att en älskad och väntad familjemedlem inte finns med. Försäkringskassa, socialtjänst med flera myndigheter har regler och attityder som behandlar familjen som om det bortgångna barnet aldrig funnits. Sjukvården behandlar inte alltid föräldrar med den respekt och den hänsyn som krävs.

Kommuner, landsting, forskningsrådsnämnd och myndigheter såsom Folkhälsoinstitutet har naturligtvis en viktig uppgift. Men detta är inte tillräckligt. Tyvärr är det återigen så att Föräldraföreningen Spädbarnsdöd, vilka under många år levt med osäkra ekonomiska villkor, ställs helt utan statligt stöd.

Socialministern har i ett frågesvar om detta av den 26 januari angivit att "Förebyggande insatser genom bl.a. mödra- och barnhälsovården samt ökad kunskap och forskning om spädbarnsdöd är frågor som prioriteras högt inom regeringen. Min förhoppning är att Föräldraföreningen plötslig spädbarnsdöd kommer att finna en lösning på sin ekonomiska situation bl.a. genom stöd från kommuner och landsting."

Detta svar måste, mot bakgrund av att socialministern anger frågan som viktig, omprövas! Det är orimligt att statlig byråkrati och regelverk ställer en viktig central verksamhet utan stöd på den grunden att den inte faller inom ramen för de upprättade kriterierna. Det är ingen handikapporganisation eller anhörigorganisation, barnen är ju döda. Därigenom får man inte bidrag och kan i och med det inte få bidrag från kommuner och landsting. Bara med något enstaka undantag får man regionalt stöd och motiven för avslag är avsaknaden av statligt stöd för riksorganisation.

Mina frågor till socialministern är därför:

1.På vilket sätt avser socialministern att bryta de byråkratiska murarna så att den ideellt arbetande sektorn ges en hygglig chans att arbeta med stöd och information kring familjer som drabbas av spädbarnsdöd?

2.På vilket sätt avser socialministern bidra till att kunskapen kring perinatal död och spädbarnsdöd och de därmed sammanhängande frågorna sprids och uppmärksammas inom regeringskansli, myndigheter, kommuner och landsting?

3.På vilket sätt avser socialministern att aktivt verka för att forskning och metodutveckling kring perinatal död och spädbarnsdöd samt omhändertagande och stöd till de drabbade får en mer framskjuten position?