den 28 april

Interpellation 1999/2000:409 av Karin Pilsäter (fp) till statsrådet Ingela Thalén om perinatal död och spädbarnsdöd

Att förlora ett barn i samband med förlossning (perinatal död) eller som spädbarn är en stor sorg och en mycket svår situation att råka ut för. Få föräldrar är förberedda på att detta faktiskt kan hända. Få i omgivningen förstår och kan hantera den ofattbara sorgen. Det stöd och den hjälp föräldrar och eventuella syskon behöver kan vara av avgörande betydelse för familjens möjlighet att gå vidare och hantera vardag och framtid. Vissa dödsorsaker kan förebyggas, bättre kunskap kan komma fram via forskning och utveckling av metoder. Mödra- och barnhälsovården, förlossningsvård och övrig sjukvård är viktiga parter. Den ideella sektorn, med föräldragrupper och föräldraföreningar är för många av avgörande betydelse.

Ungefär en av hundra graviditeter slutar med att barnet avlider perinatalt eller under spädbarnstiden. I många fall är det helt oförklarligt, i andra fall av sjukdom och skador. Det som i dag är oförklarligt kanske med forskningens hjälp kan förklaras och t.o.m. förebyggas, det som är klarlagt kan kanske få behandlingsmetoder. Mycket har utvecklats på senare år men det är lång väg kvar att gå. Rutiner och metoder kring omhändertagande av föräldrar och syskon kan utvecklas så att det går att lära sig leva med att en älskad och väntad familjemedlem inte finns med. Försäkringskassa, socialtjänst m.fl. myndigheter har regler och attityder som behandlar familjen som om det bortgångna barnet aldrig funnits. Sjukvården behandlar inte alltid föräldrar med den respekt och den hänsyn som krävs. Ett konkret exempel är att föräldraförsäkringens regler är utformade så att barn som har avlidit inte anses ha funnits då familjen ska få ett nytt barn. Förutom att det i vissa fall kan ge ekonomiska konsekvenser är det naturligtvis oerhört kränkande för de föräldrar som drabbats.

Kommuner, landsting, forskningsrådsnämnd och myndigheter såsom Folkhälsoinstitutet har naturligtvis en viktig uppgift. Men detta är inte tillräckligt. Den ideella sektorn måste också ha en viktig roll. Förståelsen för den tragedi det innebär att förlora ett litet barn och det stöd och den hjälp familjen och de anhöriga kan behöva är fortfarande begränsad i vårt samhälle i stort, vilket tyvärr också får till följd att människor som drabbats drabbas en gång till av att deras sorg och deras behov inte erkänns eller anses passa in. Men den ideella sektorn har inte ens lyckats få statens stöd och erkännande av att behövas.

Att förändra politiken, regelverken, bemötandet, inriktning på forskning och vård så att spädbarnsdöd kan förebyggas och att de som ändå drabbas kan få ett bättre stöd och bemötande förefaller inte heller klart vara någons ansvar i regeringen, men eftersom biträdande socialministern är barnminister borde det kunna ligga inom ramen för detta ansvarsområde.

Mina frågor till biträdande socialministern är:

  1. På vilket sätt avser biträdande socialministern att bryta för att underlätta så att den ideellt arbetande sektorn ges en hygglig chans att arbeta med stöd och information till familjer som drabbas av spädbarnsdöd?
  2. På vilket sätt avser biträdande socialministern bidra till att kunskapen kring perinatal död och spädbarnsdöd och de därmed sammanhängande frågorna sprids och uppmärksammas inom regeringskansli, myndigheter, kommuner och landsting?
  3. På vilket sätt avser biträdande socialministern att aktivt verka för att forskning och metodutveckling kring perinatal död och spädbarnsdöd samt omhändertagande och stöd till de drabbade får en mer framskjuten position?