den 23 december

Interpellation 1999/2000:176 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet Britta Lejon om ungdomsfrid

Att unga människor särbehandlas på grund av sin ungdom är i dag snarare regel än undantag. Ibland går det så långt att man kan tala om diskriminering på grund av ålder! I Luleå och Torsås blir ungdomar hindrade att handla i den lokala butiken och på alltfler orter diskuteras utegångsförbud för ungdomar under helgkvällarna. Detta trots att polisen i vissa fall medgivit att det inte är ungdomarna som missköter sig utan de vuxna. Att en grupp diskrimineras enbart på grund av ålder är naturligtvis inte godtagbart i dagens Sverige. Förslag som slår mot ungdomar ska stoppas. Det kallas ungdomsfrid.

Men det räcker inte att jobba mot förslag som slår mot unga. Ett av de största problemen i dag är att det kommer alldeles för få förslag som aktivt gynnar unga. Och de förslag som kommer, inklusive regeringens ungdomsproposition, går sällan eller aldrig till botten med problemen. I stället för att se vad som är orsaken till ett problem, så tittar regeringen på symtomen och försöker dölja dem. Det håller inte. I stället för att lägga in en ny sida på Internet när, enligt Röda Korsets ungdomsförbunds undersökning Voice, endast 33 % av Sveriges unga håller med om att demokrati är det bästa styrelsesättet borde regeringen titta på varför unga misstror demokratin. Det krävs en helhetssyn som tittar på varför vi har problem och som gör något åt problemens grund om vi ska kunna få ungdomsfrid!

Röda Korsets ungdomsförbunds rapport Voice, om unga människors attityder, visar att bara 33 % av ungdomar håller med om att demokrati är det bästa styrelsesättet. Med tanke på att 65 % av ungdomarna, enligt samma rapport, anser att de sällan eller aldrig har kunnat påverka sin skolmiljö är detta kanske inte så förvånansvärt. Har man aldrig fått vara delaktig i demokratin är det kanske inte konstigt om man inte tror på den.

Vilken vuxen förtroendevald skulle orka lägga ned så mycket tid som politiken kräver om han eller hon inte såg något resultat av det som gjordes? Eller om man visste att den energi man lade ned på att få igenom ett beslut inte skulle betala sig, eftersom beslutet skulle sakna giltighet? Så ser det tyvärr ofta ut i kommunerna i dag. När kommunerna vill låta ungdomar få inflytande inrättar de ofta ett ungdomsråd, som i teorin ska få ungdomarna att engagera sig, men som i praktiken varken ger inflytande eller makt över de kommunala besluten. Vilken vuxen människa skulle engagera sig om villkoren var sådana?

Unga människor måste få verkligt inflytande över beslut som fattas. Detta inflytande kan man ge unga i skolan genom att inrätta lokala skolstyrelser. På så sätt slussas unga på ett naturligt sätt in i demokratin, får vara med och påverka och känna att de har riktig makt. Genom den riktiga makten förs det verkliga ansvaret. Ge unga en chans att känna att de har verkligt inflytande på demokratin!

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Britta Lejon:

1.Vad avser statsrådet göra med anledning av ungdomars bristande tilltro till demokrati som styrelseskick?

2.Hur vill statsrådet öka möjligheterna för unga att få inflytande över sin vardag?