den 28 april

Interpellation 1999/2000:410 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om arbetslöshet bland invandrare

En stor omstrukturering av arbetsmarknadspolitiken äger rum. En hel rad dokument presenterar denna förändring @ inklusive regeringens proposition 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt.

Men läsningen av dessa dokument reser många frågor: De talar genomgående om arbetslösa som får anställning eller erbjuds utbildning och praktik och om arbetsmarknadspolitiken som ger människorna kompetens.

Individerna och grupperna presenteras som mer eller mindre passiva mottagare av arbetstillfällen och utbildning, åtgärder och kompetens. Näringsdepartementets experter verkar tro på en stor arbetsmarknadspolitisk apparat som frikostigt delar ut nya jobb och skänker bort kompetens och kunskap. Att människor som drabbas av arbetslöshet har förmåga att axla ansvar, att de själva kan skapa nya arbetstillfällen genom att finna nya arbetssätt eller lansera starka affärsidéer verkar inte ingå i de tänkesätt som inspirerar förändringarna i politiken. Ordet "delaktighet" upprepas ofta i alla möjliga dokument, men förblir tomt, utan förankring i konkreta modeller för en riktig ömsesidig kommunikation mellan arbetsförmedlare och arbetslösa.

Fraserna om de personliga handlingsplanerna som ska frälsa folket från arbetslöshet övertygar inte. Sådana planer har under år ingått i den metodik som arbetsförmedlingarna uppmuntras följa, men t.o.m. regeringens arbetsmarknadspolitiska proposition erkänner att planerna ofta har varit till intet förpliktigande byråkratiska produkter. "I många fall har kvaliteten och delaktigheten i handlingsplanerna ifrågasatts." Allt detta leder till en slutsats: Den förnyelse av arbetsmarknadspolitiken som med så stora ord annonseras ser inte de arbetslösa som levande mänskliga varelser med egen vilja och egen energi utan fortsätter @ som många andra tidigare författade socialdemokratiska skrivelser @ att beskriva folk utan anställning som en opersonlig massa. Statens arbetsmarknadspolitik är kallad att "åtgärda" alla dessa anonyma varelsers passivitet och isolering.

Det som mest förvånar både i den aktuella propositionen och i AMS rapporter och förslag är avsaknaden av en analys om det segregerade arbetslivet. Invandrarnas arbetslöshet nämns upprepade gånger, men inget utrymme ges till en djupare diskussion om den. Varför somalier eller irakier har så svårt att tränga in i det produktiva livet, hur det kommer sig att högre utbildade invandrare saknar arbete i mycket större utsträckning än svenskar med likvärdig kompetens t.o.m. när det gäller yrken med uppenbar brist på arbetskraft, varför det finns ytterst få utomlandsfödda bland t.ex. lärare; dessa frågor ställs inte.

Vi inom Folkpartiet tror att många svårigheter när det gäller integration i arbetslivet har sina rötter i en överdriven tilltro till storskalig samhällsplanering. Invandrarnas arbetslöshet började växa under 80-talet mitt under högkonjukturen. Då hade ett system för mottagning av nyanlända cementerats @ ett system som först krävde långa väntetider i flyktingförläggningar och sedan rekommenderade kommunplacering finansierad genom socialbidrag. På 80-talet kunde man på socialkontor och arbetsförmedlingar träffa tjänstemän som på fullt allvar tyckte att fem år av svenskundervisning och liv på olika komvuxkurser är absolut nödvändigt för "anpassning" till det svenska samhället. Dessa tjänstemän verkade inte förstå att fem år utan inkomstbringande verksamhet fullständigt diskvalificerar invandrarna i personalchefers och arbetsgivares ögon. Den färska svenska arbetslivserfarenheten är ju den högsta meriten för den som söker jobb. Människor bundna till alla slags introduktionsprogram utan kontakt med arbetslivet förlorade enormt mycket på detta.

Frågan som de nya förslagen reser är: Kan den nya obligatoriska aktivitetsgarantin plötsligt och utan särskilda förberedelser ersätta den långa passivitet i vilken många permanent arbetslösa hittills har levt? Att binda ett lågt bidrag till tvångssysslor kan förvärra situationen. Andra allvarliga invändningar mot aktivitetsgaranti och rekryteringsstöd har att göra med undanträngningen av riktiga jobb, ett känt fenomen. Hur många riktiga jobb riskeras när en hel armé av nästan gratis arbetskraft erbjuds till arbetsgivarna?

De personer som strängt kommenderas fram till ett arbetet med ytterst låga ersättningar får anledning att undra vart den svenska respekten för den personliga integriteten har tagit vägen. De etniska relationerna hotar att förfalla.

Vi socialliberaler har under år hävdat att människovärdet kränks när människor tvingas leva i bidragens sociala tomrum. Vi ser det anständigt betalda arbetet som en levande länk mellan människor, vi betraktar de passiviserande socialbidragen som en kontraproduktiv lösning på försörjningsfrågan. Men vi är tveksamma gentemot en politik som i någorlunda försiktiga formuleringar förespråkar tvångsarbete. Självklart skulle uppmuntran och lättnader för företagen leda till betydligt bättre resultat, framför allt därför att det är företag som skapar riktiga jobb.

När denna interpellation skrivs diskuteras att bristen på arbetskraft under en snar framtid kommer att bli ett allvarligt hot mot samhället och import av arbetskraft förespråkas. Det är viktigt att påpeka att i Sverige i dag lever en stor mängd högt utbildade invandrare som under mycket långa tider inte har kunnat försörja sig inom det egna yrket. Att nu börja planera eller t.o.m. verkställa import av arbetskraft betyder att slå alla dessa människor rakt i ansiktet, att definitivt döma dem till kroniskt och förnedrande bidragsberoende.

Med tanke på alla dessa fakta vill jag påminna det ansvariga statsrådet om vissa positiva erfarenheter som arbetslösa invandrare har kunnat göra efter Sveriges inträde i EU. Först med stöd av pengar från socialfonden mål 3 @ mycket mindre pengar än de astronomiska summor Sverige lägger i AMS-systemet @ kunde vissa invandrargrupper lägga fram egna projektförslag och driva igenom egna program. Dessa experiment har inte varit många @ mindre än 1 % av de genomförda projekten skapades och genomfördes av invandrare; dock har de bevisat att människor växer avsevärt när de får agera efter de idéer och handlingsplaner som de själva har tänkt ut och omsatt i praktik och när de bär hela ansvaret för verksamhetens ekonomiska grund.

De frågor som jag nu ställer har som centralpunkt invandrarnas äkta delaktighet i kampen mot arbetslöshet.

1.Vad gör statsrådet för att öppna vägen till egen makt @ på EU:s språk empowerment @ för långvarigt arbetslösa invandrare?

2.De flesta av de nya planerna och åtgärderna kommer att genomföras uppifrån och ned, med exakta planer och detaljkontroll från länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar @ hur tänker statsrådet öppna rum för experiment som verkligen startar nedifrån och upp?

3.Avser statsrådet uppmuntra och ge konkret stöd till de grupper som redan under första perioden med EU-projekt har skapat egna arbetsmetoder och egna nätverk i kampen mot arbetslöshet och på vilket sätt gestaltas detta konkreta stöd?

  1. Vilka nya åtgärder avser regeringen att vidta för att underlätta denna övergång i arbetsmarknadspolitikens nya strukturer?