den 1 mars
Interpellation 1999/2000:270 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbildningsminister Thomas Östros om högskoleutbildningen
Ytterligare ansträngningar måste göras för att bredda rekryteringen och stimulera nya grupper att skaffa sig en högre utbildning. Fortfarande är det alltför få ungdomar från studieovana miljöer som söker sig till högskolan. Tillträdesreformen från 1977 grundade sig på sociala rättviseargument, rättssäkerhetsargument och effektivitetsargument. Genom särskilda regler garanterades vissa sökande en bestämd andel av platserna, en sådan var den s.k. 25:5-kvoten som byggde på arbetslivserfarenhet. Utvärderingen visade att arbetslivserfarenhet och föreningsmeriter hade gjort det svårt för kvinnorna att hävda sig i konkurrensen och andelen kvinnor hade minskat i flera långa utbildningar. En utredning att se över 1977 års tillträdesreform tillsattes först hösten 1983.
Hösten 1991 trädde förändringar av antagningsreglerna i kraft. Den grundläggande utgångspunkten var att den enskildes valmöjligheter skulle vara så stora som möjligt när villkoren för tillgång till högskoleutbildningen utformas. Arbetslivspoängen försvann och högskoleprovet infördes som urvalsgrund. I samband med 1993 års högskolereform överfördes senare ansvaret för antagningen till universiteten och högskolorna. Detta ändrades redan år 1997 med en återgång som i sina huvuddrag påminde om 80-talets centralstyrning. Urvalet bland de sökande görs huvudsakligen på grundval av betygspoäng eller poäng från högskoleprovet. Andra urvalsmetoder såsom intervjuer och särskilda prov har blivit vanligare, men fortfarande antas inte mer än några procent på detta sätt. Utvecklingen av antagningsprov och andra alternativa urvalsinstrument har avstannat. Dagens tillträdessystem med samma urvalsregler för nästan alla utbildningar tillgodoser inte önskemålen om variation och flexibilitet. Komvux har fått känna av en stor efterfrågan på kompletteringsutbildning från studerande som redan har en avslutad behörighetsgivande gymnasieutbildning.
SCB har undersökt intresset för högre studier bland elever i gymnasieskolans avgångsklasser läsåret 1998/99. Vid detta tillfälle planerade 61 % av kvinnorna och 47 % av männen att börja studera på högskola inom de närmaste tre åren. Samma undersökning visar att ungdomar från arbetarhem är underrepresenterade bland dem som går ut från treåriga studieförberedande program. Också med samma betyg går de i mindre utsträckning vidare till högskoleutbildning. Våren 1998 uppnådde 83 % av samtliga elever som fick slutbetyg grundläggande behörighet till högre studier. Variationen mellan kommunerna är stor, från 36 till 100 %. Andelen 20-åringar i Sverige med grundläggande behörighet minskade mellan 1997 och 1998 från 69 till 62 %. Högskoleverkets rapport Hur gick det sedan? Avnämarna av gymnasieskolan och av högskolans grundutbildning, serie 1999:7R visar att år 1996 nära två tredjedelar av alla från naturvetenskapliga programmet studerade vid högskola drygt ett år efter avslutad gymnasieskola. Från programmen med yrkesämnen var motsvarande siffra drygt 7 %. Endast från omvårdnadsprogrammet översteg andelen 10 %.
I en studie baserad på erfarenheterna av 1977 års tillträdesreform: "Val och urval till högre utbildning", av Lillemor Kim, påpekar författaren att "förändringar i antagningssystemet påverkar individernas utbildningsval och sökbeteende och att de sökande gradvis anpassar sig till systemet". Det måste enligt undertecknad därför vara lika viktigt att antagningssystemet är väl avvägt i förhållande till högskolestudiernas mål och syfte som att öka antalet högskoleplatser.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande frågor till utbildningsminister Thomas Östros:
Vilka åtgärder avser utbildningsministern vidta för att stimulera högskolestudier för gymnasieelever från de yrkesförberedande programmen?
På vilket sätt avser utbildningsministern stimulera utvecklingen av antagningsprov och andra alternativa urvalsinstrument?