den 14 februari
Interpellation 2000/01:249 av Carina Hägg (s) till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén om kirunasvenskarna
I Sverige använder vi begreppet kirunasvenskar. Men det lär även ha varit bortemot 10 000 emigranter som samtidigt med kirunasvenskarna värvades av Stalins utsända i USA och Kanada. Detta debatteras mer öppet på andra håll och då inte minst i dagens Ryssland. Flera av Sovjetfararna har likt makarna Fors under senare år rehabiliterats av Ryssland.
Men än i dag uppfattas det som känsligt att tala om kirunasvenskarnas öde i Sverige. Fortfarande är det känsligt att tala om de som försvann, gick under eller om de som slutade sina dagar i Stalins massgravar. Än i dag läggs locket på och forskare väjer för ämnet.
Kirunasvenskarna är ett begrepp som naturligtvis omfattar människor från fler orter i Sverige än de som kom från Kiruna. Men Kiruna var en kommun som betalade resebidrag till Sovjetfararna @ dock utan att någon uppföljning har kunnat återfinnas. En uppföljning av dessa resebidrag återstår och bör snarast vidtagas och då i vid bemärkelse. För UD och beskickningen i Moskva har regeringen uppgett att kirunasvenskarna blev ett ärende från slutet av 1930-talet. Då vände sig anhöriga till UD med en begäran om hjälp så att de utvandrade skulle kunna få återvända till Sverige och för att få sända förnödenheter och pengar till sina släktingar.
Flera har med eller mot sin vilja blivit sovjetiska medborgare vilket försvårade hjälpinsatser och återvändande. Mycket lite hände i sak fram till tiden efter Stalins död. I maj 1955 vände sig den socialdemokratiska kretsföreningen i Kiruna till UD med en vädjan för kirunasvenskarna. Dåvarande statsminister Tage Erlanders förestående besök i Moskva väckte förhoppningar. Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén har uppgett att så sent som i början av 1990-talet återvände kirunasvenskar till Sverige.
Kirunasvenskarnas öde är en till stora delar fortfarande okänd del av vår nutidshistoria. Politisk terror är en del av den svenska kommunismens historia. Nu är det angeläget att denna så mörka del av den svenska kommunismens historia klarläggs. Det svenska kommunistpartiet deltog i de värvningskampanjer som lockade människor att utvandra till Sovjetunionen.
Värvare tjänade också pengar på emigranterna. Värvarna var dåtidens människohandlare som fick betalt för varje arbetare. Dagens vänsterparti väljer fortfarande att mörka denna del av sin historia. Men vi har alla ett ansvar för att kasta ljus över detta historiska skeende. I Kaa Enebergs bok Tvingade till tystnad kan vi läsa en skakande skildring av de människor som trodde på ett bättre liv i Sovjetunionen. Många drömde om det kommunistiska paradiset, andra reste av äventyrslusta eller flydde ofrihet och arbetslöshet.
Men det de mötte var en brutal verklighet. Många återvände snart till Sverige, andra stannade och en del blev sovjetiska medborgare. En del av dessa föll offer för Stalins utrensningar i slutet av 1930-talet. Ända fram i vår tid har återvändande och släktingar i Sverige känt sig tvingade till tystnad. Få av Sovjetfararna och deras anhöriga har velat framträda öppet. Sovjetiska KGB uppges ha belagt svenska medborgare med tystnadsplikt och svenska kommunisters agerande och kontakter har haft betydelse.
Vi kan i Kaa Enebergs bok Tvingade till tystnad läsa om makarna Otto och Aili Fors och sonen Julius öden. Vidare kan vi läsa dokumentationen om ett trettiotal personer som avrättats, hur andra sändes till fångläger och barn till barnhem. Leif Eriksson har valt att berätta om sina morföräldrar som utvandrade till Karelen på 1930-talet, men som aldrig återkom. Hans mor Astrid kom däremot att tillhöra de som genom statsminister Tage Erlanders försorg kom tillbaka till Sverige i slutet av 1930-talet. Vi har vetat att en del precis som Leo Erikssons släktingar reste till Sovjetunionen och vi har även vetat att en del mötte ett hårt öde. Vi har dock inte haft den fulla kunskapen om hur många som reste från Sverige och det öde de gick till mötes.
I dag vet vi mer men fortfarande är mycket av denna mörka del av vår nutidshistoria fördold. De som ännu kan berätta om kirunasvenskarnas öde besitter kunskaper som bör dokumenteras åt eftervärlden. De vägar till forskning som regeringen visat på har i praktiken inte visat sig vara öppna.
Därför kvarstår frågan om hur vi ska dokumentera denna mörka del av vår nutidshistoria. Genom att dokumentera övergrepp i det förgångna ökar vi vår kunskap samtidigt som vi vaccinerar oss mot framtida illdåd i olika totalitära lärors namn.
Mina frågor till regeringen är:
1.På vilket sätt agerar regeringen i dag för att synliggöra kirunasvenskarnas historia och klarlägga ansvarighetsfrågan för kirunasvenskarnas öden?
2.Avser regeringen ge ett utredningsuppdrag för att i bred och djup bemärkelse kartlägga historien kring kirunasvenskarna?