Interpellation 1999/2000:188 av Gunnel Wallin (c) till socialminister Lars Engqvist om psykiskt långtidssjukas situation
Socialstyrelsens utvärdering av "psykädel" efter fem år konstaterar att alldeles för många saknar meningsfull sysselsättning och arbetsrehabiliteringsmöjligheter. Utvärderingen visar att det finns stora brister i vården av de psykiskt långtidssjuka, och då särskilt inom rehabiliteringen. Personer som är psykiskt långtidssjuka är inte den grupp i samhället som är mest högljudda, de har svårt att göra sig hörda.
Riksförsäkringsverket konstaterar att personer med psykiska funktionshinder får arbetsrehabilitering i mindre grad än andra handikappade.
Detta beroende på:
Viktigt i detta är att Riksförsäkringsverkets utredning bara omfattar personer med sjukbidrag. Den stora gruppen psykiskt funktionshindrade har i dag pension och är inte aktuella för insatser.
Något som är olyckligt, personer med grava psykiska funktionshinder, kan bli och blir helt friska, och därmed även arbetsföra med rätt stöd och uppmuntran. Detta borde föranleda att pensionerna borde prövas för denna grupp med jämna mellanrum och inte ges på livstid.
Ingen myndighet har det totala ansvaret för att hjälpa människor med psykiska funktionshinder tillbaka till samhället och arbete. Trots stora insatser för samverkan mellan myndigheter faller fortfarande många mellan stolarna i brist på bra verksamheter.
Socialstyrelsen framhåller att det inte skulle behöva vara så här, i dag finns kunskapen om hur man gör. Här nämns Fountaine House-rörelsen som ett av en handfull exempel på att det kan fungera. Fontänhuset har ett helhetskoncept som omfattar en arbetsorienterad dag, boende, fritid, studier och arbete.
Fontänhuset har tidigare varit ett storstadsfenomen men det finns sedan ett antal år i Båstad kommun under namnet Kärnhuset och det har visat att detta är en bra lösning även för små kommuner.
Många kommuner har i dag planer på att starta fontänhus, behovet är stort, men det saknas pengar, samtidigt som försäkringskassan returnerar 400 miljoner till statskassan av rehabiliteringspengar.
Riksförsäkringsverkets nya direktiv är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckliga.
Försäkringskassans insatser måste bli en del i ett samhällsekonomiskt koncept, för att hjälpa människor med psykiska funktionshinder.
Någon måste ta ett ekonomiskt ansvar för mycket långsiktig kvalitetssäkrad arbetsrehabilitering, då kan många nå fram till och klara "arbetslinjen" annars kommer majoriteten av de psykiskt funktionshindrade att bli sittande i soffhörnan med en kopp kaffe.
Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att trygga tillgången till kvalitetssäkrad arbetsrehabilitering?
Är socialministern beredd att ge fontänhusen ekonomiska möjligheter att verka i fler kommuner för rehabilitering för psykiskt långtidssjuka?
Är socialministern beredd att anpassa försäkringskassornas regelverk för rehabilitering så att det även kan användas för rehabilitering av personer med psykiska handikapp?