Framställning till riksdagen 2015/16:RS5 | |
Det ekonomiadministrativa regelverket för riksdagens myndigheter | |
Lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen, förkortad REA-lagen, trädde i kraft den 1 januari 2007 och är utformad med lagen (1996:1059) om statsbudgeten med tillhörande ekonomiadministrativa förordningar som förebild. När REA-lagen infördes var utgångspunkten att regleringen för myndigheterna under riksdagen inom det ekonomiadministrativa området skulle överensstämma med vad som gällde för regeringen och dess myndigheter, såvida inte särskilda skäl motiverade en avvikelse.
Under den tid som gått sedan REA-lagen trädde i kraft har regeringsformens bestämmelser om finansmakten ändrats och en ny budgetlag (2011:203) trätt i kraft. Erfarenheter har också kunnat dras av tillämpningen av REA-lagen under de snart nio år som lagen har varit i kraft. Det har därför funnits ett behov av att se över REA-lagen såväl innehållsmässigt som språkligt för att säkerställa att lagstiftningen är relevant och ändamålsenlig.
Med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen har även frågor om hanteringen av s.k. chefspensioner utretts.
I framställningen föreslås en ny lag, lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter, som bättre överensstämmer med budgetlagens struktur och språk. Den nya lagen föreslås ersätta REA-lagen.
Utgångspunkten ska även fortsättningsvis vara att det ekonomiadministrativa regelverket för riksdagens myndigheter till både innehåll och språk ska överensstämma med de regler som gäller för regeringen och dess myndigheter, om en avvikelse inte kan motiveras.
Numera saknas denna överensstämmelse eftersom den nya budgetlagen har en annan struktur, delvis har fått ett annat innehåll och även har omarbetats språkligt, bl.a. för att anpassa lagen efter den nya begreppsapparaten i regeringsformen. Skillnaderna mellan regelverken, främst i struktur och språk, är så stora att REA-lagen bör ersättas med en ny lag för riksdagens myndigheter om denna överensstämmelse ska upprätthållas. De sakliga skillnaderna är däremot mindre.
Riksbanken omfattas inte av REA-lagen och föreslås inte heller omfattas av den nya lagen. Ekonomiadministrativa bestämmelser för Riksbanken finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. I den mån de ändringar som föreslås i den nya lagen också berör Riksbanken bör motsvarande ändringar göras i lagen om Sveriges riksbank.
Det föreslås också att ett förtydligande görs i lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen om förvaltningens rätt att ta ut avgifter för upplåtelser av lägenheter och lokaler i myndighetens fastigheter. Det föreslås även att det av Riksdagsförvaltningens instruktion ska framgå att sådana avgifter ska beräknas på marknadsmässiga grunder. Det innebär att hyressättningen för upplåtelse av kommersiella lokaler ska beräknas utifrån marknadshyran för det aktuella området och att hyressättningen för upplåtelse av lägenheter ska göras enligt bruksvärdesprincipen, dvs. följa utvecklingen inom allmännyttan.
Enligt förslaget ska den nya lagen, i likhet med REA-lagen, inte vara tillämplig på den verksamhet som riksdagens nämndmyndigheter bedriver. För att ändå tydliggöra ansvarsförhållandet mellan Riksdagsförvaltningen och riksdagens nämndmyndigheter i ekonomiska frågor föreslås en ändring i nämndernas instruktioner. Det föreslås att nämnderna i den verksamhetsredogörelse som de årligen ska lämna till riksdagen också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten. Vidare bör nämnderna likt övriga myndigheter under riksdagen ha styrdokument som klargör vad som gäller för verksamhetens medelsanvändning.
Riksdagsstyrelsen bedömer att förslagen kan finansieras inom befintliga ekonomiska ramar.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 2017.
Riksdagen antar riksdagsstyrelsens förslag till
Stockholm den 8 juni 2016
Urban Ahlin
Kathrin Flossing
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin, ordförande, Tomas Eneroth (S), Jessica Polfjärd (M), Håkan Bergman (S), Hans Wallmark (M), Leif Jakobsson (S), Per Ramhorn (SD), Ewa Thalén Finné (M), Eva Sonidsson (S), Anders W Jonsson (C) och Maria Ferm (MP).
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § I denna lag finns bestämmelser i anslutning till 9 kap. regeringsformen.
2 § Bestämmelserna i lagen gäller för sådan verksamhet som Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen ansvarar för. Bestämmelser om Riksbanken finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Vad som sägs om resultatredovisning i 9 kap. 3 § andra stycket ska dock inte gälla för Riksdagsförvaltningen i fråga om resultatet för riksdagens nämndmyndigheter.
Effektivitet och resultat
3 § I myndighetens verksamhet ska hög effektivitet eftersträvas och god hushållning iakttas.
4 § Myndigheten ska för riksdagen redovisa verksamhetens mål och de resultat som uppnåtts.
2 kap. Budgetering och redovisning mot inkomsttitlar och anslag
Inkomsttitlar och anslag
1 § För budgetering och redovisning av myndighetens inkomster på statens budget ska inkomsttitlar för olika slag av inkomster användas.
2 § För budgetering och redovisning av myndighetens utgifter för bestämda ändamål på statens budget ska ramanslag användas.
Budgetering och redovisning på statens budget
3 § Myndighetens inkomster och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag med de undantag som anges i 4 §.
4 § Inkomster som myndigheten får disponera ska inte budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar.
Ska inkomsterna helt eller till en bestämd del täcka utgifterna i en viss verksamhet ska inkomsterna och motsvarande utgifter inte heller budgeteras eller redovisas mot anslag. Om inkomsterna till en obestämd del ska täcka utgifter i en verksamhet ska inkomsterna redovisas mot anslag (nettoredovisning).
Villkor för ramanslag
5 § Myndigheten får tillfälligt överskrida ett anslag genom att en kredit motsvarande högst tre procent av det anvisade anslaget (anslagskredit) tas i anspråk. Följande år ska tillgängliga medel reduceras med ett belopp motsvarande den ianspråktagna anslagskrediten.
6 § Myndigheten får använda outnyttjade medel på ett anslag (anslagssparande) under följande år. Outnyttjade medel får dock användas längst två år efter det att anslaget senast var uppfört på statens budget.
7 § Myndigheten får besluta att medel på ett anvisat anslag inte ska användas.
8 § Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte om riksdagen för ett visst anslag beslutar om andra villkor.
Redovisning mot inkomsttitlar och anslag
9 § Redovisning mot inkomsttitlar och anslag ska göras enligt 10 och 11 §§, om inte riksdagen beslutar annat.
10 § Inkomster av avgifter ska redovisas mot inkomsttitel det budgetår som intäkterna hänför sig till. Övriga inkomster ska redovisas det budgetår som inkomsterna hänför sig till.
Om inkomster med stöd av 4 § andra stycket redovisas mot anslag, ska redovisningen dock göras på samma grund som gäller för de utgifter som redovisas mot anslaget enligt 11 §.
11 § Utgifter för transfereringar ska redovisas mot anslag det budgetår då betalning sker. Utgifter för transfereringar av varor och tjänster ska dock redovisas det budgetår som kostnaderna hänför sig till.
Förvaltningsutgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som kostnaderna hänför sig till. Utgifter för särskilda ekonomiska avgångsförmåner ska dock redovisas det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Övriga utgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som utgifterna hänför sig till.
12 § Redovisning ska ske löpande.
3 kap. Ekonomiska åtaganden
Beställningsbemyndiganden
1 § Myndigheten får för det ändamål och intill det belopp som riksdagen beslutat för budgetåret beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån eller liknande som medför utgifter under senare budgetår än det budgeten avser.
Myndigheten får dock utan särskilt bemyndigande göra ekonomiska åtaganden för staten om dessa uppgår till högst tio procent av ett anvisat anslag, dock högst tio miljoner kronor.
När myndigheten begär ett bemyndigande enligt första stycket ska den ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter.
Åtaganden i den löpande verksamheten
2 § Myndigheten får utan särskilt bemyndigande från riksdagen göra sådana ekonomiska åtaganden för staten som är nödvändiga för att den löpande verksamheten ska fungera tillfredsställande.
Myndigheten får dock som hyresgäst eller arrendator inte utan riksdagens bemyndigande ingå hyres- eller arrendeavtal med längre löptid än sex år.
4 kap. Finansiering av investeringar
Anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet
1 § Anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet ska, med de undantag som anges i 2–5 §§, inom de låneramar som riksdagen beslutat för budgetåret finansieras med lån i Riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret beslutar om ränta och andra villkor för sådana lån.
2 § En anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet får helt eller delvis finansieras med bidrag som mottagits från icke-statliga givare.
3 § En anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet får anskaffas genom att myndigheten ingår ett avtal om hyra eller hyrköp (leasing). Ett sådant avtal får endast ingås om det, sett över tillgångens hela ekonomiska livslängd, leder till en lägre kostnad för staten än anskaffning genom köp.
4 § En anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet och som ingår i en sådan investeringsplan som avses i 5 kap. 3 § får finansieras med sådana försäljningsinkomster som avses i 5 kap. 11 §.
5 § Konstföremål, bostadsrätter och mark samt sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska oavsett om tillgången används i myndighetens verksamhet eller inte finansieras med anslag.
Andra tillgångar
6 § Tillgångar som inte omfattas av bestämmelserna i 1–5 §§ ska finansieras med anslag.
Rörelsekapital
7 § Myndigheten ska använda ett räntekonto i Riksgäldskontoret för de likvida medel som myndigheten disponerar för sin verksamhet. Myndigheten får disponera de ränteintäkter och ska finansiera de räntekostnader som uppstår på räntekontot.
8 § Rörelsekapital i myndighetens verksamhet får finansieras med kredit på räntekontot. Krediten får, om inte riksdagen beslutar annat, uppgå till högst tio procent av de anslagsmedel som anvisats under året och som myndigheten disponerar för sin verksamhet. Riksgäldskontoret beslutar om ränta och andra villkor för krediten.
Övriga bestämmelser
9 § Bestämmelserna i 1–6 och 8 §§ gäller inte om riksdagen för en viss myndighet eller anskaffning beslutar om någon annan finansiering.
5 kap. Förvärv och överlåtelse av egendom
Inledande bestämmelser
1 § I 2–12 §§ anges grunder för myndighetens förfogande över statens egendom. Bestämmelserna gäller dock inte sådana avgifter som myndigheten får disponera med stöd av 6 kap. 5 § eller försäljning av varor för vilka sådana avgifter tas ut.
Vad som sägs om fast egendom i 2–4 §§ ska även gälla för tomträtt och byggnad som är lös egendom.
Med försäljning avses i 4, 5 och 7–9 §§ även byte.
Fast egendom och bostadsrätt
2 § Riksdagsförvaltningen får förvärva och förvalta fast egendom och bostadsrätt.
3 § Riksdagsförvaltningen ska årligen till riksdagen lämna förslag till en investeringsplan. Planen ska innehålla uppgifter om förvärv och ny- och ombyggnad av fast egendom och bostadsrätt samt förslag till finansiering av investeringarna.
Om kostnaderna för ett investeringsprojekt överstiger 20 miljoner kronor ska projektet särredovisas i investeringsplanen.
4 § Riksdagsförvaltningen får inte utan riksdagens bemyndigande sälja fast egendom.
5 § Riksdagsförvaltningen får besluta att sälja bostadsrätt om egendomen inte längre behövs för myndighetens verksamhet.
Aktier och andelar
6 § Myndigheten får inte utan riksdagens bemyndigande använda statens medel eller övriga tillgångar till att
bilda bolag, stiftelser, föreningar eller liknande rättssubjekt,
förvärva aktier eller andelar i företag, eller
göra kapitaltillskott i sådana rättssubjekt som avses i 1 och 2.
7 § Myndigheten får inte utan riksdagens bemyndigande sälja aktier eller andelar i ett företag.
Annan lös egendom
8 § Myndigheten får besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i 5 och 7 §§ om egendomen inte längre behövs för myndighetens verksamhet eller blivit obrukbar eller om den inte anskaffats med statens medel.
Affärsmässighet
9 § Förvärv genom köp eller byte och försäljning ska genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar mot det.
Disposition av försäljningsinkomster
10 § Har riksdagen beslutat om försäljning av egendom som myndigheten förvaltar ska myndigheten redovisa inkomsten mot en inkomsttitel, om inte riksdagen beslutar annat.
11 § Har Riksdagsförvaltningen beslutat om försäljning av bostadsrätt får förvaltningen disponera inkomsten för att finansiera investeringar som ingår i en sådan investeringsplan som avses i 3 §.
12 § Om myndigheten i annat fall än vad som avses i 11 § har beslutat om försäljning av lös egendom får myndigheten disponera försäljningsinkomsterna enligt följande. Har egendomen finansierats
med anslag får myndigheten disponera det som återstår av försäljningsinkomsten sedan medel motsvarande egendomens bokförda värde redovisats mot en inkomsttitel,
med lån får myndigheten disponera det som återstår av försäljningsinkomsten sedan lånet har lösts,
på något annat sätt får myndigheten disponera hela försäljningsinkomsten. Om inkomsten från en försäljning av egendom som avses i första stycket 1 uppgår till ett mindre belopp får myndigheten disponera hela inkomsten. Inkomster får endast disponeras i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.
6 kap. Avgifter
Rätten att ta ut och beräkna avgifternas storlek
1 § Myndigheten får ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek för varor och tjänster som den tillhandahåller endast om det följer av 2 eller 3 §, av en annan lag eller av ett särskilt bemyndigande av riksdagen.
2 § Myndigheten får, om det är förenligt med myndighetens uppgifter enligt lag, mot avgift tillhandahålla
1. tidskrifter och andra publikationer,
informations- och kursmaterial,
konferenser och kurser,
lokaler,
utrustning,
offentlig inköps- och resurssamordning, och
information i elektronisk form.
Varor och tjänster enligt första stycket får tillhandahållas bara om verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre omfattning.
3 § Riksdagsförvaltningen och Riksrevisionen får ta ut avgifter för kopior, avskrifter och utskrifter av allmänna handlingar.
För Riksdagens ombudsmän finns särskilda bestämmelser om sådana avgifter som avses i första stycket i 27 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.
4 § Avgifter ska, om inte riksdagen beslutar annat, beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten. Avgifter som avses i 3 § första stycket ska dock bestämmas med ledning av de regler som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Disposition av avgiftsinkomster
5 § Myndigheten får disponera avgiftsinkomster enligt 2 och 3 §§ samt avgiftsinkomster från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller.
7 kap. Donationer
Mottagande av donationer
1 § Myndigheten får ta emot en donation, om ändamålet med donationen har ett nära samband med myndighetens verksamhet. En donation får inte tas emot om den kan rubba förtroendet för myndigheten eller skada myndighetens anseende.
Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen får inte ta emot en donation om den riskerar att begränsa självständigheten i den granskande verksamheten.
2 § Myndigheten får inte ta emot en donation utan riksdagens medgivande om den överlåtna egendomen
utgörs av fast egendom, tomträtt, byggnad som är lös egendom eller bostadsrätt och egendomen ska behållas av staten längre än två år efter det att myndigheten får fri dispositionsrätt till egendomen,
utgörs av aktier eller andelar i ett företag,
inte får avyttras, eller
skulle medföra ett ökat behov av medel från statens budget för myndigheten.
Om egendomen utgörs av ett kulturföremål får myndigheten ta emot egendomen trots att den inte får avyttras.
8 kap. Kompensation för ingående mervärdesskatt
1 § Myndigheten har rätt till kompensation för belopp, motsvarande ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200), som hänför sig till verksamheten.
Myndigheten har dock inte rätt till kompensation om den ingående skatten omfattas av begränsningar i avdragsrätten enligt 8 kap. 9, 10, 15 eller 16 § mervärdesskattelagen.
9 kap. Redovisningsskyldighet och revision
Allmänt om redovisningen
1 § Myndigheten är redovisningsskyldig inför riksdagen för den verksamhet den bedriver och för de tillgångar som myndigheten förvaltar och förfogar över. Redovisningsskyldigheten omfattar även myndighetens skulder och övriga ekonomiska åtaganden.
God redovisningssed och rättvisande bild
2 § Myndigheten är bokföringsskyldig. Bokföring och redovisning i myndigheten ska fullgöras på ett sätt som stämmer överens med god redovisningssed.
Redovisningen ska ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska resultatet och ställningen samt förvaltningen av myndighetens tillgångar.
Årsredovisning
3 § Myndigheten ska senast den 22 februari varje år lämna en årsredovisning till riksdagen för det senast avslutade räkenskapsåret.
Årsredovisningen ska bestå av resultatredovisning, resultaträkning, balansräkning, anslagsredovisning och noter. Myndigheten ska i årsredovisningen även lämna information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för riksdagens uppföljning och prövning av verksamheten.
4 § Årsredovisningen ska skrivas under av myndighetens ledning.
Underskriften innebär att ledningen intygar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamhetens resultat och av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställning.
Ledningen ska i anslutning till underskriften lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
Revision
5 § Myndighetens verksamhet ska granskas genom revision. Bestämmelser om revision finns i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. och lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
6 § Myndigheten ska årligen redovisa för riksdagen vilka åtgärder som myndigheten har vidtagit eller avser att vidta med anledning av revisionens iakttagelser.
Intern styrning och kontroll
7 § Myndighetens ledning ska säkerställa att det vid myndigheten finns en intern styrning och kontroll som fungerar på ett betryggande sätt.
Internrevision
8 § Vid myndigheten ska det finnas en internrevision.
Myndigheten får samordna sin internrevision med en annan myndighet.
9 § Internrevisionen ska utifrån en analys av verksamhetens risker självständigt granska om ledningens interna styrning och kontroll är utformad så att myndigheten med rimlig säkerhet fullgör sitt verksamhetsansvar.
10 § Internrevisionen ska bedrivas enligt god sed för internrevision och internrevisorer.
11 § Myndighetens ledning ska besluta om riktlinjer och revisionsplan för internrevisionen och om åtgärder med anledning av internrevisionens iakttagelser och rekommendationer.
Rapportering till statens informationssystem för budgetering och uppföljning
12 § Rapportering till statens informationssystem för budgetering och uppföljning ska ske på det sätt och i den omfattning som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
10 kap. Övriga bestämmelser
Föreskrifter
1 § Riksdagsförvaltningen får, efter att ha gett Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen tillfälle att yttra sig, meddela föreskrifter om tillämpningen av denna lag. Sådana föreskrifter får inte begränsa Riksdagens ombudsmäns eller Riksrevisionens självständighet i den granskande verksamheten.
Överklagande
2 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017, då lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen upphör att gälla.
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1980:607) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 §
Riksdagsstyrelsen utfärdar instruktion för Riksdagens ansvarsnämnd och utser dess ledamöter.
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
12 §
Enligt 13 kap. 2 § riksdagsordningen är chefsjustitieombudsmannen administrativ chef och bestämmer inriktningen av verksamheten i stort. Chefsjustitieombudsmannen ansvarar inför riksdagen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att Riksdagens ombudsmän hushållar väl med statens medel.
Chefsjustitieombudsmannen ska, efter samråd med övriga ombudsmän, i arbetsordning meddela bestämmelser om organisationen av verksamheten och om ansvarsområden för var och en av ombudsmännen, besluta om verksamhetsplan för myndigheten samt besluta om årsredovisning och förslag till anslag på statsbudgeten för Riksdagens ombudsmän. | Chefsjustitieombudsmannen ska, efter samråd med övriga ombudsmän, i arbetsordning meddela bestämmelser om organisationen av verksamheten och om ansvarsområden för var och en av ombudsmännen, besluta om verksamhetsplan för myndigheten samt besluta om årsredovisning och förslag till anslag på statens budget för Riksdagens ombudsmän. |
Bestämmelser om internrevision finns i lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. | Bestämmelser om internrevision och intern styrning och kontroll finns i lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
Härigenom föreskrivs att 4 a, 5, 12 och 18 §§ lagen (2002:1023) om Riksrevisionen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 a §
Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar om förslag till anslag för Riksrevisionen på statsbudgeten. Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar även om årsredovisningen för Riksrevisionen. | Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar om förslag till anslag för Riksrevisionen på statens budget. Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar även om årsredovisningen för Riksrevisionen. |
5 §
Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar om arbetsordning och verksamhetsplan samt de ekonomi- och personaladministrativa föreskrifter som ska gälla för den egna verksamheten och som inte ska beslutas av Riksdagsförvaltningen enligt 7 § 1 och 2 lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen eller av riksdagsstyrelsen enligt 46 § lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. | Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar om arbetsordning och verksamhetsplan samt de ekonomi- och personaladministrativa föreskrifter som ska gälla för den egna verksamheten och som inte ska meddelas av Riksdagsförvaltningen enligt 7 § 1 lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen eller 10 kap. 1 § lagen (2016:000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. |
Enligt de förutsättningar som anges i 6 § första stycket 2 och 3 lagen (1994:260) om offentlig anställning får riksrevisorn med administrativt ansvar i särskilda fall besluta att endast svenska medborgare får vara anställda inom Riksrevisionen.
12 §
Riksrevisorerna ska för Riksrevisionens parlamentariska råd redovisa arbetet i de viktigaste granskningarna och hur granskningsplanen följs.
Innan ett beslut enligt 4 a § om förslag till anslag på statsbudgeten för Riksrevisionen fattas ska riksrevisorn med administrativt ansvar redogöra för förslaget för Riksrevisionens parlamentariska råd. | Innan ett beslut enligt 4 a § om förslag till anslag på statens budget för Riksrevisionen fattas ska riksrevisorn med administrativt ansvar redogöra för förslaget för Riksrevisionens parlamentariska råd. |
18 §
Bestämmelser om internrevision finns i lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. | Bestämmelser om internrevision och intern styrning och kontroll finns i lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
Härigenom föreskrivs att 4, 7, 10 och 11 §§ lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 §
Riksdagsförvaltningen får 1. inom myndighetens fastigheter upplåta lägenheter och lokaler, 2. inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla varor och tjänster för vilka avgifter får tas ut. Riksdagsförvaltningen bestämmer avgifternas storlek. | Riksdagsförvaltningen får inom myndighetens fastigheter upplåta lägenheter och lokaler. För sådana upplåtelser får avgifter tas ut. Avgifterna ska beräknas på marknadsmässiga grunder. Riksdagsförvaltningen får även inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla varor och tjänster för vilka avgifter får tas ut. Riksdagsförvaltningen bestämmer avgifternas storlek. |
7 §
Riksdagsförvaltningen får 1. meddela ekonomiadministrativa föreskrifter enligt 46 § lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen för riksdagens myndigheter utom Riksbanken och Riksrevisionen, 2. meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av centrala kollektivavtal som Riksdagsförvaltningen ingått, 3. meddela personaladministrativa föreskrifter i övrigt för riksdagens myndigheter utom Riksrevisionen, 4. meddela föreskrifter om att endast den som är svensk medborgare får ha en viss anställning vid Riksdagsförvaltningen, och 5. inom sitt verksamhetsområde meddela föreskrifter utöver vad som följer av punkterna 1–4. | Riksdagsförvaltningen får 1. meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av centrala kollektivavtal som Riksdagsförvaltningen ingått, 2. meddela personaladministrativa föreskrifter i övrigt för riksdagens myndigheter utom Riksrevisionen, 3. meddela föreskrifter om att endast den som är svensk medborgare får ha en viss anställning vid Riksdagsförvaltningen, och 4. inom sitt verksamhetsområde meddela föreskrifter utöver vad som följer av punkterna 1–3. |
10 §
Styrelsen beslutar om 1. framställningar och redogörelser till riksdagen, 2. Riksdagsförvaltningens årsredovisning och förslag till budget för riksdagen och Riksdagsförvaltningen, 3. åtgärder med anledning av Riksrevisionens rapporter över Riksdagsförvaltningens verksamhet och den redovisning som styrelsen ska lämna till riksdagen enligt 44 § lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen, 4. Riksdagsförvaltningens arbetsordning och verksamhetsplan, 5. föreskrifter som enligt denna lag eller andra författningar får meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte enligt 21 § får meddelas av riksdagsdirektören, 6. slutande av kollektivavtal med arbetstagarnas huvudorganisationer, avbrytande av andra förhandlingar än förhandlingar i tvister om avtal, lockouter eller andra stridsåtgärder samt andra förhandlingsfrågor som är av principiell natur eller har större ekonomisk betydelse eller är gemensamma för riksdagens myndigheter, 7. anställning av en biträdande riksdagsdirektör, avdelningschefer, chefer för utskottskanslier och en chef för EU-nämndens kansli, 8. lön och andra anställningsförmåner för riksdagsdirektören, och 9. sådana frågor som är av större vikt eller principiell betydelse eller som riksdagsdirektören hänskjuter till styrelsen. | Styrelsen beslutar om 1. framställningar och redogörelser till riksdagen, 2. Riksdagsförvaltningens årsredovisning och förslag till budget för riksdagen och Riksdagsförvaltningen, 3. åtgärder med anledning av Riksrevisionens rapporter över Riksdagsförvaltningens verksamhet och den redovisning som styrelsen ska lämna till riksdagen enligt 9 kap. 6 § lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter, 4. Riksdagsförvaltningens arbetsordning och verksamhetsplan, 5. föreskrifter som enligt denna lag eller andra författningar får meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte enligt 21 § får meddelas av riksdagsdirektören, 6. slutande av kollektivavtal med arbetstagarnas huvudorganisationer, avbrytande av andra förhandlingar än förhandlingar i tvister om avtal, lockouter eller andra stridsåtgärder samt andra förhandlingsfrågor som är av principiell natur eller har större ekonomisk betydelse eller är gemensamma för riksdagens myndigheter, 7. anställning av en biträdande riksdagsdirektör, avdelningschefer, chefer för utskottskanslier och en chef för EU-nämndens kansli, 8. lön och andra anställningsförmåner för riksdagsdirektören, och 9. sådana frågor som är av större vikt eller principiell betydelse eller som riksdagsdirektören hänskjuter till styrelsen. |
11 §
Bestämmelser om styrelsens ansvar för internrevision finns i lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. | Bestämmelser om styrelsens ansvar för internrevision och intern styrning och kontroll finns i lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
13 §
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2012:881) med instruktion för Statsrådsarvodesnämnden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
12 §
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2012:882) med instruktion för Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
12 §
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
12 §
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
12 §
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (2013:353) med instruktion för Partibidragsnämnden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
13 §
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. | Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader. |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.
2. Lagen ska tillämpas första gången i fråga om nämndens redogörelse för kalenderåret 2016.
Riksdagsstyrelsen beslutade den 26 mars 2014 att ge en kommitté i uppdrag att göra en översyn av lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen, förkortad REA-lagen, och till lagen hörande föreskrifter. Kommittén antog namnet REA-lagskommittén (dnr 1511-2013/14).
Översynen skulle enligt direktiven syfta till att förtydliga regelverket, se över regelstrukturen och föreslå en anpassning av regelverket till den nu gällande budgetlagen (2011:203). Det skulle även enligt direktiven övervägas var och på vilken nivå olika frågor borde regleras.
I kommitténs direktiv angavs ett antal frågor som kommittén särskilt skulle uppmärksamma i sitt arbete. Frågorna rörde bl.a. ansvarsförhållandet mellan Riksdagsförvaltningen och riksdagens nämndmyndigheter, regelverket om avgiftsuttag, investeringsplaner samt regler om internrevision och intern styrning och kontroll.
Utredningsarbetet inleddes i maj 2014. I kommittén har utöver företrädare för Riksdagsförvaltningen även ingått företrädare för övriga myndigheter under riksdagen – Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, Riksrevisionen och nämndmyndigheterna – samt för Regeringskansliet och Ekonomistyrningsverket.
Riksdagsstyrelsen beslutade den 15 oktober 2014 om tilläggsdirektiv enligt vilka kommittén även fick i uppdrag att föreslå hur regelverket om redovisning och ansvar för chefspensioner kan förtydligas.
I september 2015 presenterade kommittén sina förslag i betänkandet En översyn av det ekonomiadministrativa regelverket för riksdagens myndigheter (2015/16:URF1).
Förslagen i betänkandet har remissbehandlats. Remissinstanser har varit Ekonomistyrningsverket, Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna, Partibidragsnämnden, Regeringskansliet, Riksbanken, Riksdagens ansvarsnämnd, Riksdagens arvodesnämnd, Riksdagens ombudsmän, Riksdagens överklagandenämnd, Riksrevisionen, Statens tjänstepensionsverk, Statsrådsarvodesnämnden och Valprövningsnämnden. En remissammanställning finns tillgänglig hos Riksdagsförvaltningen (dnr 19-2015/16).
REA-lagen och de föreskrifter som hör till denna reglerar främst frågor om budget och ekonomiadministration inom riksdagsområdet. I lagen finns bestämmelser om effektivitet och resultat, budgetering och redovisning på statens budget, ekonomiska förpliktelser, finansiering av investeringar, avgifter, överlåtelse av statens egendom samt redovisning och revision. Därtill finns det bestämmelser om förvärv av egendom, donationer och kompensation för ingående mervärdesskatt. Lagen innehåller också bestämmelser om intern styrning och kontroll samt internrevision.
Med stöd av ett bemyndigande i REA-lagen har riksdagsstyrelsen utfärdat föreskrifter om tillämpningen av lagen. Dessa tillämpningsföreskrifter kompletterar REA-lagens bestämmelser i frågor av mer detaljerad karaktär och på områden där lagformen inte bedömts vara nödvändig eller lämplig.
REA-lagen gäller för sådan verksamhet som Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen ansvarar för. Lagen gäller däremot inte för Riksbanken. Ekonomiadministrativa bestämmelser för Riksbanken finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, i det följande riksbankslagen. REA-lagen är inte heller tillämplig för riksdagens nämndmyndigheter – Valprövningsnämnden, Statsrådsarvodesnämnden, Riksdagens arvodesnämnd, Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna, Riksdagens överklagandenämnd, Partibidragsnämnden och Riksdagens ansvarsnämnd.
REA-lagen trädde i kraft den 1 januari 2007. Syftet med lagen var att skapa en ökad klarhet om vilka skyldigheter och befogenheter riksdagens myndigheter hade på finansmaktens område. Den skulle också förenkla riksdagens styrning av myndigheterna och förtydliga befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och dess myndigheter.
Bestämmelserna utformades med utgångspunkten att det sakliga innehållet i den numera upphävda lagen (1996:1059) om statsbudgeten också skulle gälla för riksdagens myndigheter om inte särskilda skäl talade emot detta. Också flera av de förordningar som anslöt till lagen om statsbudgeten fick tjäna som förebilder för innehållet i och utformningen av REA-lagen och dess tillämpningsföreskrifter.
För Riksbankens del konstaterades att det var lämpligare att komplettera riksbankslagen inom de områden som var aktuella än att låta Riksbanken generellt omfattas av REA-lagen. Skälen för detta var bankens oberoende ställning som centralbank, med självständig förmögenhetsförvaltning och eget fastställande av budgeten. De områden där riksbankslagen behövde kompletteras var överlåtelse av egendom, redovisning och revision, rätten till kompensation för ingående mervärdesskatt och rätten att ta ut vissa avgifter (se framst. 2005/06:RS5 s. 23 f.).
Sedan REA-lagen trädde i kraft har den ändrats vid flera tillfällen.
Budgetåret 2009 övergick myndigheterna under regeringen från utgiftsmässig till kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter mot anslag. Det innebär att myndigheterna numera ska redovisa sina förvaltningsutgifter mot anslag det budgetår till vilket kostnaderna hänför sig i stället för som tidigare det budgetår till vilket utgifterna hänför sig. Med hänvisning till att samma redovisningsprinciper bör gälla för anslag som disponeras av riksdagens myndigheter som gäller för övriga anslag på statens budget ändrades också bestämmelserna om anslagsredovisning i REA-lagen (bet. 2008/09:FiU15 och rskr. 2008/09:30).
Regler om internrevision och intern styrning och kontroll infördes den 1 januari 2011 i såväl REA-lagen som riksbankslagen. Syftet var att i allt väsentligt ställa samma krav på internrevision och intern styrning och kontroll för riksdagens myndigheter som för myndigheterna under regeringen (framst. 2009/10:RS6, bet. 2010/11:KU9 och rskr. 2010/11:51).
Under 2013 ändrades REA-lagen i syfte att klarlägga ansvarsfördelningen mellan Riksdagsförvaltningen och riksdagens nämndmyndigheter (framst. 2012/13:RS1, bet. 2012/13:KU9, rskr. 2012/13:65 och framst. 2012/13:RS3, bet. 2012/13:KU24, rskr. 2012/13:219).
Innan REA-lagen trädde i kraft gavs förutsättningarna för styrningen av riksdagens myndigheter i särskilda riksdagsbeslut, uttalanden från riksdagen och framför allt i praxis. I avsaknad av reglering fanns det risk för att styrningen på sikt skulle bli svåröverskådlig. En författningsreglering inom riksdagsområdet som byggde på relevanta delar av lagen om statsbudgeten skulle enligt förarbetena till REA-lagen skapa klarhet. Vidare skulle riksdagens styrning förenklas och befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och myndigheterna förtydligas (se framst. 2005/06:RS5 s. 22).
En samlad lag med ekonomiadministrativa bestämmelser som gäller för de flesta av myndigheterna under riksdagen har skapat en större tydlighet i styrningen av dessa myndigheter och i riksdagens utövande av finansmakten. Detta kan i sin tur bidra till att säkerställa ett fortsatt högt förtroende för den verksamhet som staten genom dessa myndigheter bedriver. Att strävan varit att med beaktande av riksdagsmyndigheternas särart skapa en så likformig reglering som möjligt för alla myndigheter i staten har också inneburit en större tydlighet i synen på styrningen av staten som helhet.
Riksdagsstyrelsens förslag: Lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen upphävs och ersätts med en ny lag. Den nya lagen ska heta lag om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Kommitténs överväganden och förslag
Utgångspunkter
Kommittén hade i uppdrag att se över lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen (REA-lagen), och därtill hörande föreskrifter.
Kommittén skulle bl.a.
Det stod kommittén fritt att även i övrigt föreslå vilka åtgärder som kunde behöva vidtas för att anpassa lagstiftningen om ekonomiadministrativa bestämmelser för riksdagens myndigheter till den utveckling som har skett sedan REA-lagens tillkomst 2007.
I tilläggsdirektiv fick kommittén även i uppdrag att föreslå hur regelverket om redovisning och ansvar för chefspensioner skulle kunna förtydligas.
Anpassning till en ändrad regeringsform och en ny budgetlag
Vid utformningen av REA-lagen stod den dåvarande budgetlagen, lagen (1996:1059) om statsbudgeten, som förebild. Ett uttalat mål var att det sakliga innehållet i lagen om statsbudgeten också skulle gälla för riksdagens myndigheter om det inte fanns särskilda skäl emot detta (framst. 2005/06:RS5 s. 24).
Grunden för befogenhetsfördelningen inom finansmaktens område finns i 9 kap. regeringsformen. Riksdagen beslutade som ett led i en övergripande översyn av regeringsformen om vissa ändringar i 9 kap. regeringsformen (prop. 2009/10:80, bet. 2009/10:KU19, rskr. 2009/10:304 och bet. 2010/11:KU4, rskr. 2010/11:21). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2011.
Genom ändringarna har bestämmelserna i 9 kap. regeringsformen fått en delvis annan ordningsföljd, och flera av bestämmelserna har också omarbetats. Vidare har vissa begrepp tagits bort eller ersatts med andra. Bland annat har begreppet statsbudget ersatts med statens budget, och begreppet ekonomisk förpliktelse har ersatts med ekonomiskt åtagande.
I samband med detta gjordes också en översyn av lagen om statsbudgeten. I april 2011 trädde den nya budgetlagen (2011:203) i kraft (prop. 2010/10:40, bet. 2010/11:KU14 och rskr. 2010/11:177). Den nya budgetlagen innebar bl.a. att alla anslagstyper utom ramanslag avskaffades, att grunderna för redovisning mot inkomsttitlar och anslag i vissa avseenden ändrades, att kraven på redovisningen av beställningsbemyndiganden skärptes och att vissa grundläggande bestämmelser om årsredovisningen för staten infördes.
Ytterligare en förändring i budgetlagen var att bestämmelserna i den formulerades så att de så långt som möjligt riktar sig till regeringen och inte till riksdagen. Bakgrunden till detta var de synpunkter som bl.a. konstitutionsutskottet och finansutskottet framfört sedan lagen om statsbudgeten infördes. Vidare innebar den nya budgetlagen en språklig anpassning till ändringarna i regeringsformen.
Flera av förändringarna i budgetlagen är i förhållande till innehållet i REA-lagen inte några nyheter. Det gäller t.ex. bestämmelserna om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter. Budgetlagen har emellertid en helt ny struktur med kapitelindelning och många av bestämmelserna har omarbetats jämfört med motsvarande bestämmelser i lagen om statsbudgeten.
Utgångspunkter för en ändrad reglering
Reglerna för riksdagens myndigheter ska till både innehåll och språk i möjligaste mån överensstämma med budgetlagen och de regler som gäller för regeringens myndigheter. Avvikelser ska kunna motiveras.
En reglering måste dock beakta de aktuella myndigheternas särart. Det är vidare så att myndigheterna under riksdagen svarar direkt mot riksdagen för sin verksamhet. Myndigheterna under regeringen däremot svarar mot regeringen, som i sin tur är ansvarig inför riksdagen för den verksamhet som myndigheterna bedriver. Också detta förhållande kan inom vissa områden motivera att regelverket ser något annorlunda ut för myndigheterna under riksdagen än det som gäller för regeringens myndigheter.
En annan väsentlig skillnad mellan regleringen av myndigheterna under regeringen respektive riksdagen är att regeringen i förhållande till sina myndigheter har möjlighet att meddela föreskrifter i förordningsform. Riksdagen kan endast styra sina myndigheter genom lag. Riksdagen kan dock genom ett bemyndigande ge en myndighet under riksdagen rätt att meddela föreskrifter som avser förhållandet inom riksdagens myndigheter (se 8 kap. 13 § regeringsformen).
Bestämmelserna om budget och ekonomiadministration har en direkt koppling till riksdagens finansmakt och riksdagens styrning av annars i mycket hög grad självständiga myndigheter. Det talar för att de grundläggande reglerna om detta, i likhet med vad som är fallet i dag, bör framgå av lag. Bestämmelser av mer detaljerad karaktär och som behandlar det praktiska genomförandet av lagens bestämmelser bör däremot lämpligen regleras på lägre nivå. Härigenom tillgodoses både kravet på överensstämmelse mellan regelsystemen och behovet av en ändamålsenlig reglering med tillräcklig grad av flexibilitet.
Ändringar i REA-lagen eller en ny lag
Om principen om mesta möjliga överensstämmelse mellan reglerna för regeringens respektive riksdagens myndigheter ska upprätthållas måste REA-lagen anpassas efter ändringarna i regeringsformen och den nya budgetlagen till både innehåll, struktur och språk. En sådan anpassning kräver genomgripande ändringar i REA-lagen, främst strukturellt och språkligt men också innehållsmässigt i vissa delar.
För att öka överblickbarheten bör lagen i likhet med budgetlagen vara indelad i kapitel. Den bör också tydligare än i dag rikta sig till myndigheterna. Det innebär bl.a. att de bestämmelser som i dag är formulerade som en möjlighet för riksdagen att besluta om något som avviker från vad som sägs i lagen i stället formuleras som en upplysning till myndigheten om att vad som sägs i lagen i en viss fråga gäller, om inte riksdagen har beslutat något annat.
Vidare bör terminologin i lagen överensstämma med terminologin i regeringsformen och budgetlagen. Utformningen av de enskilda bestämmelserna i lagen bör som huvudregel också inte bara innehållsmässigt utan även språkligt överensstämma med motsvarande bestämmelser i budgetlagen. Förändringarna i sak torde däremot vara mindre genomgripande.
Sammanfattningsvis är de ändringar som bör göras i REA-lagen av den omfattningen att de inte bör genomföras i den befintliga lagen. Mot denna bakgrund anser kommittén att lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen ska upphävas och ersättas av en ny lag. Den nya lagen ska heta lag om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Ändringar i riksbankslagen
REA-lagens bestämmelser gäller som framgår ovan inte för Riksbanken. Ekonomiadministrativa bestämmelser för Riksbanken finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, förkortad riksbankslagen. I den mån kommitténs förslag även har berört Riksbanken behandlas förslagens eventuella påverkan på riksbankslagen i anslutning till det aktuella avsnittet.
Remissinstanserna
Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt, delar kommitténs uppfattning om eller har inte haft någon invändning mot förslagen i betänkandet. Riksrevisionen ser positivt på de förslag kommittén lämnat och menar att den föreslagna nya lagen innebär en ändamålsenlig och tydlig anpassning till genomförda förändringar på det statliga ekonomiadministrativa området. Ekonomistyrningsverket bedömer att de föreslagna anpassningarna till budgetlagen och de övriga ändringarna är lämpliga och väl motiverade.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
I likhet med kommittén anser riksdagsstyrelsen att den nuvarande lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen ska upphävas och ersättas med en ny lag. Den nya lagen ska heta lag om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Riksdagsstyrelsens förslag: Av den nya lagen ska det framgå att för budgetering och redovisning av myndighetens inkomster och utgifter på statens budget ska inkomsttitlar för olika slag av inkomster och ramanslag för utgifter för bestämda ändamål användas.
Nuvarande ordning
I 1 § första stycket REA-lagen anges att lagen innehåller bestämmelser i anslutning till 9 kap. regeringsformen. Av 4 § första stycket REA-lagen framgår att när riksdagen enligt 9 kap. 3–5 §§ regeringsformen anvisar anslag till angivna ändamål ska anslagstypen ramanslag användas.
Kommitténs överväganden och förslag
Av 9 kap. 3 § regeringsformen framgår bl.a. att riksdagen beslutar om en beräkning av statens inkomster och om anslag för bestämda ändamål. Av regeringsformen framgår däremot inte vad de inkomster som riksdagen beräknar ska budgeteras och redovisas mot. Inte heller regleras i regeringsformen vilka slags anslag som finns.
Av 3 § lagen om statsbudgeten framgick att det fanns tre olika anslagstyper – obetecknade anslag, reservationsanslag och ramanslag – för vilka olika villkor gällde. När REA-lagen infördes konstaterades att anslagstypen ramanslag borde användas när riksdagen anvisar anslag till riksdagens myndigheter, och det kom också till uttryck i 4 § REA-lagen (framst. 2005/06:RS5 s. 34).
Sedan 2006 är ramanslag den enda anslagstyp som används inom staten. I samband med att budgetlagen infördes avskaffades också alla andra anslagstyper än ramanslag. I 3 kap. 2 § budgetlagen anges numera att ramanslag ska användas vid budgetering av utgifter för bestämda ändamål. Av 3 kap. 1 § budgetlagen framgår vidare att för budgetering och redovisning av inkomster på statens budget ska inkomsttitlar för olika slag av inkomster användas. Någon motsvarande bestämmelse som introducerar begreppet inkomsttitel finns inte i REA-lagen.
Begreppen inkomsttitel och ramanslag används inte i regeringsformen men är av central betydelse för de bestämmelser om budgetering och redovisning som meddelas i de lagar som knyter an till regeringsformens bestämmelser. I budgetlagen finns bestämmelser om att inkomsttitlar ska användas för budgetering och redovisning av olika slag av inkomster och att ramanslag ska användas vid budgetering av utgifter för bestämda ändamål. Enligt kommittén behövs bestämmelser som introducerar dessa begrepp också i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Till skillnad från den nuvarande regleringen i REA-lagen är syftet med en bestämmelse om att ramanslag ska användas inte att ge uttryck för ett val mellan olika anslagstyper. En sådan bestämmelse syftar i stället endast till att introducera begreppet inför de efterföljande bestämmelserna. På samma sätt syftar en bestämmelse om att inkomster på statens budget ska budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar till att introducera begreppet inkomsttitel inför de efterföljande bestämmelserna.
Mot bakgrund av detta föreslår kommittén att det av den nya lagen ska framgå att för budgetering och redovisning av myndighetens inkomster och utgifter på statens budget ska inkomsttitlar för olika slag av inkomster och ramanslag för utgifter för bestämda ändamål användas.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Myndighetens inkomster och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag på statens budget. Detta ska dock inte gälla för sådana inkomster som myndigheten får disponera.
Inkomster som myndigheten får disponera ska inte budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar. Om inkomsterna helt eller till en bestämd del ska täcka utgifterna i en viss verksamhet ska inkomsterna och motsvarande utgifter inte heller budgeteras och redovisas mot anslag. Om inkomsterna till en obestämd del ska täcka utgifterna i en verksamhet ska inkomsterna redovisas mot anslag (nettoredovisning).
Nuvarande ordning
REA-lagen
Enligt 5 § REA-lagen ska inkomster som myndigheten inte disponerar redovisas mot en inkomsttitel.
Av 7 § första stycket samma lag framgår att myndighetens inkomster och utgifter ska redovisas brutto på statens budget, den s.k. bruttoprincipen. I andra stycket görs ett undantag från bruttoprincipen för sådan verksamhet där inkomsterna bara ska bidra till att täcka verksamhetens utgifter. I fråga om sådan verksamhet får utgifterna redovisas netto mot anslag. Inkomster och utgifter från sådan verksamhet ska alltså redovisas på statens budget, men redovisningen får göras netto.
Enligt 8 § REA-lagen ska en verksamhet där myndighetens kostnader helt ska täckas med verksamhetens intäkter och där myndigheten får disponera intäkterna inte redovisas mot anslag eller inkomsttitlar, dvs. varken verksamhetens intäkter eller kostnader ska redovisas på statens budget.
REA-lagens bestämmelser i denna del är utformade med 9, 17 och 18 §§ lagen om statsbudgeten som förebild.
Regeringsformen och den nya budgetlagen
Enligt 9 kap. 2 § regeringsformen i dess lydelse före 2011 får statens medel inte användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Om användningen av statsmedel för skilda behov bestämmer riksdagen genom budgetreglering enligt 3–5 §§. Riksdagen får dock bestämma att medel tas i anspråk i annan ordning.
Av samma lydelse i 9 kap. 3 § regeringsformen framgick bl.a. att riksdagen vid budgetregleringen bestämmer till vilka belopp statsinkomsterna ska beräknas och anvisar anslag till angivna ändamål. Av 9 § lagen om statsbudgeten framgick att inkomster som beräknas av riksdagen ska redovisas mot inkomsttitel. Av de angivna bestämmelserna följde endast indirekt att inkomster som riksdagen inte beräknat inte skulle redovisas mot inkomsttitel. Sådana inkomster ansågs ha specialdestinerats till en verksamhet.
Inom ramen för översynen av regeringsformen 2011 ändrades bl.a. bestämmelserna om riksdagens beslut om budget i 9 kap. regeringsformen. Av 9 kap. 3 § framgår numera bl.a. följande. Riksdagen beslutar om budget för det följande budgetåret. Riksdagen beslutar då om en beräkning av statens inkomster och om anslag för bestämda ändamål. Riksdagen kan besluta om att statens inkomster får tas i anspråk för bestämda ändamål på annat sätt än genom beslut om anslag. Det senare kallas s.k. specialdestination.
I samband med översynen av lagen om statsbudgeten konstaterades att det av budgetlagen uttryckligen borde framgå att de undantag från bruttoredovisning på statens budget som lagen medger bara avser inkomster som specialdestinerats till en viss verksamhet. Det konstaterades också att undantagen från bestämmelsen om bruttoredovisning av inkomster och utgifter på statens budget för specialdestinerade inkomster i form av nettoredovisning respektive redovisning vid sidan av statens budget behövde få en tydligare reglering i den nya lagen (prop. 2010/11:40 s. 35 f.).
Den nya budgetlagen har utformats i enlighet med detta utan att någon ändring i sak varit avsikten. I 3 kap. 4 § budgetlagen anges att statens inkomster och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag med de undantag som anges i 6 §. Av 3 kap. 6 § första stycket budgetlagen, som ersatt 9 § lagen om statsbudgeten, följer att om riksdagen har beslutat att inkomster får tas i anspråk för ett bestämt ändamål på annat sätt än genom beslut om anslag (specialdestination), ska inkomsterna inte budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar. Bestämmelsen avser alla inkomster som har specialdestinerats till en viss verksamhet. Den omfattar därmed såväl belastande som frivilliga avgifter och andra inkomster, t.ex. räntebetalningar och inkomster från försäljning av egendom.
En verksamhet där intäkterna helt ska täcka verksamhetens kostnader skulle enligt 18 § lagen om statsbudgeten inte budgeteras eller redovisas mot anslag eller inkomsttitlar. I förarbetena till budgetlagen anfördes att detsamma borde gälla också när en bestämd del av verksamhetens kostnader ska täckas av intäkterna. Bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket andra meningen budgetlagen gavs därför en något annan utformning än sin föregångare. Det förtydligades också i förarbetena att formuleringen helt eller till en bestämd del avser sådana fall där ett ekonomiskt mål gäller för verksamheten.
Vad gäller sådan verksamhet där intäkterna endast ska bidra till att täcka verksamhetens kostnader, dvs. verksamhet för vilken något ekonomiskt mål inte fastställts, anfördes i förarbetena att bestämmelsen om nettoredovisning i 17 § andra stycket lagen om statsbudgeten gav intryck av att det fanns en valmöjlighet genom att det i bestämmelsen stod får. Någon sådan valmöjlighet fanns inte i och med att redovisning mot inkomsttitel enligt 18 § lagen om statsbudgeten inte skulle göras om en inkomst specialdestinerats till en verksamhet. Bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket budgetlagen har utformats i enlighet med detta.
Kommitténs överväganden och förslag
Bestämmelserna om budgetering och redovisning på statens budget har genomgått en omfattande omarbetning i budgetlagen jämfört med lagen om statsbudgeten. Någon egentlig förändring i sak har emellertid inte varit avsikten. Omarbetningen har motiverats dels av ändringar i regeringsformen, dels av en strävan efter att regleringen ska vara tydlig och överensstämma med praxis.
En utgångspunkt för kommitténs översyn är som tidigare angetts att samma regler ska gälla för myndigheterna under riksdagen som för regeringens myndigheter, såvida inte särskilda skäl motiverar en avvikelse. Detta innebär också att bestämmelserna så långt det är möjligt och ändamålsenligt bör utformas på samma sätt för att undvika tolkningsproblem.
Kommittén konstaterar att strukturen och utformningen av bestämmelserna i budgetlagen i denna del gjort regleringen både mer översiktlig och lättare att förstå. Kommittén anser därför att bestämmelserna om budgetering och redovisning på statens budget i den nya lagen bör utformas med budgetlagens bestämmelser som förebild.
Enligt kommittén kan det dock vara motiverat att i ett avseende avvika från budgetlagens utformning. I REA-lagen används inte begreppet specialdestinerade inkomster. I stället är det avgörande för hur budgetering och redovisning ska ske om myndigheten får disponera inkomsterna eller inte. Detta motsvarar hur bestämmelserna i 15 och 16 §§ anslagsförordningen (2011:223) är utformade. Anslagsförordningen är en del av det ekonomiadministrativa regelverket som riktar sig till myndigheterna under regeringen. Förordningen ger så att säga uttryck för det praktiska genomförandet av budgetlagens bestämmelser på myndighetsnivå.
Med hänsyn till att såväl REA-lagen som den föreslagna nya lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter riktar sig till riksdagens myndigheter anser kommittén att det är motiverat att även fortsättningsvis i lagen tala om inkomster som myndigheten disponerar i stället för specialdestinerade inkomster.
Mot bakgrund av detta föreslår kommittén att myndighetens inkomster och utgifter enligt den nya lagen ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag på statens budget. Detta ska dock inte gälla för sådana inkomster som myndigheten får disponera.
Inkomster som myndigheten får disponera ska inte budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar. Om inkomsterna helt eller till en bestämd del ska täcka utgifterna i en viss verksamhet ska inkomsterna och motsvarande utgifter inte heller budgeteras och redovisas mot anslag. Om inkomster till en obestämd del ska täcka utgifterna i en verksamhet ska inkomsterna redovisas mot anslag (nettoredovisning).
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Enligt den nya lagen ska, om inte riksdagen beslutar annat, redovisning mot inkomsttitlar göras enligt följande:
– Inkomster av avgifter ska redovisas det budgetår som intäkterna hänför sig till.
– Övriga inkomster ska redovisas det budgetår som inkomsterna hänför sig till.
– Inkomster som ska nettoredovisas ska redovisas på samma grund som gäller för de utgifter som redovisas mot anslaget.
Redovisning mot anslag ska, om inte riksdagen beslutar annat, göras enligt följande:
– Utgifter för transfereringar ska redovisas det budgetår då betalning sker. Utgifter för transfereringar av varor och tjänster ska dock redovisas det budgetår som kostnaderna hänför sig till.
– Förvaltningsutgifter ska redovisas det budgetår som kostnaderna hänför sig till.
– Övriga utgifter ska redovisas det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Nuvarande ordning
REA-lagen
Enligt 5 § REA-lagen ska inkomster som myndigheten inte disponerar redovisas mot inkomsttitel. Av 6 § fjärde stycket REA-lagen framgår att redovisning mot inkomsttitel ska göras det budgetår som inkomsten hänför sig till.
Redovisningen av utgifter mot anslag görs enligt 6 § REA-lagen på olika grunder utifrån vad för slags utgifter det är fråga om. Transfereringar ska redovisas mot anslag det budgetår då betalning sker (första stycket). Utgifter för egen verksamhet och utgifter för transfereringar av varor och tjänster ska redovisas mot anslag det budgetår som kostnaderna hänför sig till (första och andra styckena). Övriga utgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som utgiften hänför sig till (tredje stycket).
Av 6 § REA-lagen framgår också att riksdagen kan besluta att redovisning mot anslag eller inkomsttitel ska göras på någon annan grund.
Den nya budgetlagen
I 4 kap. 1 § budgetlagen anges att om inte riksdagen beslutar annat ska redovisning mot inkomsttitlar och anslag göras enligt 2 och 3 §§.
Enligt 4 kap. 2 § budgetlagen ska inkomster av skatter och avgifter redovisas det budgetår som intäkterna hänför sig till. Övriga inkomster ska redovisas mot inkomsttitel det budgetår som inkomsterna hänför sig till. Av paragrafen framgår också att redovisning av sådana specialdestinerade inkomster som ska nettoredovisas mot anslag ska göras på samma grund som gäller för de utgifter som redovisas mot anslaget.
I 13 § anslagsförordningen tydliggörs att även liknande ersättningar ska redovisas mot inkomsttitel på intäktsmässig grund. Med andra liknande ersättningar avses försäljningsinkomster, kostnadsersättningar och finansiella ersättningar som till sin karaktär liknar avgifter (se Ekonomistyrningsverkets föreskrifter till 13 § anslagsförordningen).
Utgifter för transfereringar ska enligt 4 kap. 3 § budgetlagen redovisas det budgetår då betalning sker. Förvaltningsutgifter ska enligt samma bestämmelse redovisas det budgetår som kostnaderna hänför sig till och övriga utgifter det budgetår som utgifterna hänför sig till. Att utgifter för transfereringar av varor och tjänster ska redovisas mot anslag det budgetår som kostnaderna hänför sig till framgår av ett särskilt inhämtat bemyndigande från riksdagen och av 12 § anslagsförordningen.
En nyhet i budgetlagen jämfört med lagen om statsbudgeten är övergången från inkomstmässig till intäktsmässig redovisning av skatte- och avgiftsinkomster. Övergången motiverades enligt följande. Skatteinkomster har i praktiken redovisats på intäktsmässig grund sedan 2006. I fråga om inkomster av avgifter redovisas huvuddelen av statens inkomster från frivilliga och belastande avgifter intäktsmässigt vid sidan av statens budget eller netto under anslag. Det är därmed svårt att se något skäl till varför inte även motsvarande avgiftsinkomster som redovisas mot inkomsttitlar ska budgeteras och redovisas på intäktsmässig grund (se prop. 2010/11:40 s. 63).
Tillägget i andra stycket om hur redovisning av inkomster ska göras vid nettoredovisning motiverades med att det låg i sakens natur att inkomster och utgifter redovisas på samma grund vid nettoredovisning (s. 63).
Kommitténs överväganden och förslag
Redovisning av inkomster
Riksdagens myndigheter ska enligt REA-lagen redovisa sådana inkomster som de inte disponerar på inkomstmässig grund. Enligt budgetlagen gäller numera att inkomster av skatter och avgifter ska redovisas mot inkomsttitel på intäktsmässig grund och inte som tidigare på inkomstmässig grund.
Med hänsyn till vad som tidigare uttalats om att samma redovisningsprinciper ska tillämpas av riksdagens myndigheter som gäller för statens budget i övrigt är frågan vilka effekter en övergång från inkomstmässig till intäktsmässig redovisning skulle få för riksdagens myndigheter.
Riksdagens myndigheter har inte några skatteinkomster men däremot inkomster av avgifter och undantagsvis även av andra liknande ersättningar, t.ex. försäljningsinkomster, kostnadsersättningar och finansiella ersättningar, som till sin karaktär liknar avgifter. Myndigheternas inkomster utgörs främst av inkomster av avgifter från tillhandahållandet av frivilligt efterfrågade varor och tjänster. Dessa inkomster redovisas inte mot inkomsttitel och skulle därmed inte beröras av en ändring.
Det finns dock ett undantag från detta, nämligen Riksrevisionens avgiftsinkomster för årlig revision enligt lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. Dessa inkomster, som 2014 uppgick till närmare 140 miljoner kronor, får Riksrevisionen inte disponera, och de redovisas mot inkomsttitel. Det skulle undantagsvis också kunna förekomma andra inkomster hos myndigheterna som ska redovisas mot inkomsttitel, t.ex. inkomster från en försäljning av fast egendom hos Riksdagsförvaltningen. Dessa ska dock även fortsättningsvis redovisas mot inkomsttitel på inkomstmässig grund eftersom de är s.k. övriga inkomster.
Huvuddelen av de inkomster som berörs av en övergång till intäktsmässig redovisning utgörs alltså av Riksrevisionens inkomster för årlig revision. Enligt uppgift i Riksrevisionens årsredovisning redovisar Riksrevisionen sedan 2012 dessa inkomster på intäktsmässig grund, se t.ex. Riksrevisionens årsredovisning för 2012 (2012/13:RR1 s. 53). Effekterna av en övergång från inkomstmässig till intäktsmässig redovisning för avgiftsinkomster mot inkomsttitel bedöms därför bli ytterst begränsade.
Slutligen bör bestämmelsen enligt kommittén även i övrigt utformas med motsvarande bestämmelse i budgetlagen som förebild. Det innebär att ett sådant förtydligande som gjorts i budgetlagen om att inkomster som nettoredovisas mot anslag ska redovisas på samma grund som gäller för de utgifter som redovisas mot anslaget också bör göras i förhållande till myndigheterna under riksdagen.
Mot bakgrund av detta föreslår kommittén sammanfattningsvis att inkomster av avgifter enligt den nya lagen ska redovisas mot inkomsttitel det budgetår som intäkterna hänför sig till. Övriga inkomster ska redovisas det budgetår som inkomsterna hänför sig till. Inkomster som ska nettoredovisas mot anslag ska redovisas på samma grund som gäller för de utgifter som redovisas mot anslaget.
Redovisning av utgifter
Bestämmelserna om redovisning mot anslag för myndigheterna under riksdagen motsvarar vad som gäller för myndigheterna under regeringen. I budgetlagen används dock begreppet förvaltningsutgifter i stället för utgifter för egen verksamhet. Bestämmelserna om anslagsredovisning i dessa delar behöver därför enligt kommittén inte ändras på något annat sätt än att utgifter för egen verksamhet ersätts med förvaltningsutgifter.
Kommittén föreslår mot bakgrund av detta att enligt den nya lagen ska utgifter för transfereringar redovisas mot anslag det budgetår då betalning sker. Utgifter för transfereringar av varor och tjänster ska dock redovisas det budgetår som kostnaderna hänför sig till. Förvaltningsutgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som kostnaderna hänför sig till. Övriga utgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Riksdagens möjlighet att besluta om redovisning på någon annan grund
Riksdagen kan enligt 6 § REA-lagen besluta att redovisning mot inkomsttitel eller anslag ska ske på någon annan grund än vad som anges i lagen. En motsvarande bestämmelse finns i 4 kap. 1 § budgetlagen och i dess företrädare 10 § lagen om statsbudgeten.
Kommittén anför att lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter tydligare än REA-lagen bör rikta sig till myndigheterna. Det innebär att de bestämmelser i REA-lagen som är formulerade som en möjlighet för riksdagen att besluta om något som avviker från vad som sägs i lagen i stället bör formuleras som en upplysning till myndigheten om att vad som sägs i lagen i en viss fråga gäller, om inte riksdagen beslutar annat. Därför föreslår kommittén att det av den nya lagen ska framgå att redovisning mot inkomsttitlar och anslag ska göras i enlighet med vad som anges i lagen, om inte riksdagen beslutar annat.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Utgifter för särskilda ekonomiska avgångsförmåner ska redovisas mot anslag det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Bakgrund
Regeringen övergick budgetåret 2009 från utgiftsmässig till kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter på statens budget. I samband med att finansutskottet behandlade frågan tog utskottet initiativ till en ändring i 6 § REA-lagen för att principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter också skulle gälla i förhållande till de anslag som myndigheterna under riksdagen disponerade.
Utskottet anförde som skäl att en överensstämmelse av redovisningsprinciper för statsbudgetens anslag mellan de anslag som disponeras av regeringen respektive riksdagens myndigheter ansågs som självklar. Samtidigt infördes i 6 § REA-lagen också en möjlighet för riksdagen att besluta om redovisning på statens budget på en annan grund än vad som föreskrivs i lagen. Bakgrunden till undantagsregeln var att utskottet ansåg att det fanns ett behov av ett undantag från regeln om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter för avsättningar för riksdagsledamöternas pensioner och inkomstgarantier (se bet. 2008/09:FiU15 s. 9 och 11 f. och rskr. 2008/09:30).
År 2014 beslutade riksdagen med stöd av bestämmelsen i 6 § REA-lagen om ännu ett undantag från principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter på statens budget. Undantaget avser Riksrevisionens avsättningar för riksrevisorernas chefspensioner som fr.o.m. budgetåret 2015 ska redovisas mot anslag på utgiftsmässig grund (bet. 2013/14: FiU35 s. 17 f. och rskr. 2013/14:299).
Kommitténs överväganden och förslag
Ett av syftena med REA-lagen var att genom reglering skapa klarhet i vad som gäller inom det ekonomiadministrativa området för myndigheterna under riksdagen. Genom regleringen i 6 § REA-lagen blev det tydligt hur myndigheterna ska redovisa sina utgifter mot anslag. Därefter har riksdagen vid två tillfällen beslutat om undantag från dessa regler. Undantagen framgår inte av REA-lagen utan endast av riksdagsbesluten och de underliggande utskottsbetänkandena.
Enligt kommittén kan det ifrågasättas hur väl en sådan ordning förhåller sig till det uttalade syftet med REA-lagen, dvs. att det ska vara tydligt vad som gäller. En fråga som kommittén därmed måste ta ställning till är hur dessa undantag ska hanteras i samband med en översyn av lagen. Bör undantagen framgå direkt av lagen, eller är de av det slaget att det är tillräckligt att de framgår av riksdagstrycket, dvs. av riksdagsbeslut och utskottsbetänkanden?
Med anledning av regeringens förslag om en övergång från utgiftsmässig till kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter uttalade finansutskottet att huvudprinciperna för anslagsavräkning bör framgå av lagtexten (bet. 2008/09:FiU15 s. 6). Ett sådant synsätt talar för att specifika undantag från lagen bör hanteras vid sidan av lagen.
I samma betänkande föreslog utskottet också att riksdagen skulle besluta om ett undantag från principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsavgifter för avsättningar för riksdagsledamöternas pensioner och inkomstgarantier. Det var ett undantag som inte skulle framgå av REA-lagen. Hanteringen motiverades med att metoden för beräkning av dessa ersättningar var ny och oprövad och att nya överväganden om hanteringen borde göras när ytterligare erfarenheter hade vunnits (bet. 2008/09:FiU15 s. 12 f.).
Undantaget har nu tillämpats sedan 2009, och avsättningarna för ledamöternas pensioner och inkomstgarantier omfattar i praktiken numera också andra förmåner som ekonomiskt omställningsstöd. Av Riksdagsförvaltningens årsredovisning för 2014 framgår att dessa avsättningar uppgår till väsentliga belopp, flera miljarder kronor.
Kommittén anser att effekten av undantaget, även om det är fråga om ett specifikt undantag, är sådan att det inte kan sägas utgöra ett mindre och begränsat avsteg från principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter. Detta talar för att det aktuella undantaget är av det slaget att det i enlighet med finansutskottets uttalande bör framgå direkt av lagen.
Riksdagen beslutade 2014 om ytterligare ett undantag från principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter. Undantaget avser Riksrevisionens avsättningar för riksrevisorernas chefspensioner. Ett undantag som kommittén föreslår i sitt betänkande ska utvidgas till att inte bara omfatta avsättningar för riksrevisorernas chefspensioner utan avsättningar för chefspensioner vid alla riksdagens myndigheter.
Undantaget torde visserligen inte avse lika stora belopp som undantaget för riksdagsledamöternas pensioner och inkomstgarantier men berör å andra sidan samtliga här aktuella myndigheter under riksdagen. Ett av de uttalade syftena med att införa REA-lagen var att komma ifrån en ordning där man för att få klarhet i vad som gäller måste läsa flera enskilda utskottsbetänkanden, något som kan bli ett svårt och tidsödande arbete när ett antal år passerat. Detta talar för att också det senare undantaget bör framgå direkt av lagen.
Kommittén föreslår att undantaget i lagen bör formuleras så att det omfattar samtliga nu gällande och här föreslagna undantag från principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter. Det bör därför enligt kommittén framgå direkt av lagen att sådana förvaltningsutgifter som utgörs av särskilda ekonomiska avgångsförmåner ska redovisas mot anslag det budgetår som utgifterna hänför sig till, dvs. på utgiftsmässig grund.
Med särskilda ekonomiska avgångsförmåner avses i detta sammanhang avsättningar för pensioner, inkomstgarantier och ekonomiskt omställningsstöd till riksdagsledamöter enligt lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Med särskilda ekonomiska avgångsförmåner avses också avsättningar för s.k. chefspension, dvs. viss ersättning som den som lämnar vissa statliga chefsanställningar kan ha rätt till fram till dess han eller hon fyller 65 år enligt förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m., förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m. eller förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning.
Mot bakgrund av detta föreslår kommittén att utgifter för särskilda ekonomiska avgångsförmåner ska redovisas mot anslag det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: När myndigheten begär ett beställningsbemyndigande ska den ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter.
Nuvarande ordning
REA-lagen
Enligt 9 § REA-lagen får myndigheten för det ändamål och med högst det belopp som riksdagen beslutar beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån eller liknande som medför utgifter under senare budgetår än det år statsbudgeten avser.
Regeringsformen och den nya budgetlagen
I 9 kap. 3 § regeringsformen anges att riksdagen beslutar om budget för det följande budgetåret. Av 9 kap. 8 § regeringsformen framgår att regeringen inte utan att riksdagen har medgett det får ta upp lån eller göra andra ekonomiska åtaganden för staten.
Enligt 6 kap. 1 § budgetlagen får regeringen för det ändamål och intill det belopp som riksdagen beslutat för budgetåret beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån eller liknande som medför utgifter under senare budgetår än det år budgeten avser. När regeringen begär ett sådant bemyndigande ska den ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter. Av samma bestämmelse framgår också att regeringen utan särskilt bemyndigande får göra ekonomiska åtaganden för staten om dessa uppgår till högst tio procent av ett anvisat anslag, dock högst tio miljoner kronor.
Kommitténs överväganden och förslag
För att myndigheten ska få göra åtaganden som medför utgifter under senare år än budgetåret krävs att riksdagen lämnat sitt medgivande. Detta gör riksdagen genom att besluta om ett s.k. beställningsbemyndigande. Genom beslutet om ett beställningsbemyndigande åtar sig riksdagen att anvisa medel för de utgifter som uppstår när åtagandena infrias i framtiden.
I den nya budgetlagen har bestämmelsen om beställningsbemyndiganden (6 kap. 1 §) omarbetats för att det tydligare ska framgå att bemyndigandet är tidsmässigt begränsat till budgetåret och att det endast avser åtaganden som medför utgifter under senare budgetår än det år som budgeten avser. Vidare har bestämmelsen ändrats något språkligt.
Syftet med den nya formuleringen är att bättre återspegla hur bestämmelsen tillämpas i praktiken. Riksdagen fastställer nämligen varje år en ram som omfattar sådana beställningar m.m. som gjorts under tidigare budgetår men som ännu inte har infriats och sådana åtaganden som görs under året och som medför utgifter under kommande år. Bemyndigandet omfattar därmed inte åtaganden som medför utgifter under det år budgeten avser. För sådana åtaganden används i stället anslag. Någon ändring i sak jämfört med motsvarande bestämmelse i lagen (1996:1059) om statsbudgeten är inte avsedd.
En nyhet i budgetlagen jämfört med lagen om statsbudgeten är kravet att regeringen när den begär ett beställningsbemyndigande ska ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter. Det innebär att det av regeringens förslag till bemyndigande ska framgå dels under vilka år som åtagandena kan komma att infrias, dels vilket år som åtagandena kommer att vara slutbetalda. Kravet är en följd av påpekanden från finansutskottet om vikten av tidsbestämda bemyndiganden för att behålla kontrollen över åtagandena (se bet. 2007/08:FiU11 och bet. 2008/09:FiU11).
De bestämmelser som riktar sig till myndigheterna under riksdagen ska som huvudregel överensstämma till både innehåll och språk med de bestämmelser som riktar sig till regeringen och dess myndigheter. Kommittén anser därför att de ändringar som gjorts i budgetlagens bestämmelse om beställningsbemyndiganden också bör få genomslag på motsvarande bestämmelse i den lag som riktar sig till myndigheterna under riksdagen.
Vad gäller kravet att ange under vilka år ett beställningsbemyndigande beräknas medföra utgifter är finansutskottets påpekande om kontroll över åtagandena relevant även för myndigheterna under riksdagen, då samma krav på kontroll och hushållning med statens medel gäller för dessa som för regeringen och dess myndigheter.
Ändringarna innebär inte någon ändring i sak. Av riksdagens myndigheter är det i dagsläget endast Riksrevisionen som har ett beställningsbemyndigande. Bemyndigandet är kopplat till myndighetens biståndsanslag och är redan i dag utformat utifrån de regler som gäller för myndigheter under regeringen vad gäller exempelvis information om under vilka år åtagandena beräknas medföra utgifter (se prop. 2014/15:1 utg.omr. 7 avsnitt 2.7.5).
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att myndigheten enligt den nya lagen för det ändamål och intill det belopp som riksdagen beslutat för budgetåret får beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån eller liknande som medför utgifter under senare budgetår än det år budgeten avser. Kommittén föreslår vidare att den nya lagen ska innehålla en bestämmelse om att myndigheten när den begär ett sådant bemyndigande ska ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Myndigheten ska utan särskilt bemyndigande få göra ekonomiska åtaganden för staten om dessa uppgår till högst tio procent av anvisat anslag, dock högst tio miljoner kronor.
Kommitténs överväganden och förslag
En nyhet i budgetlagen är möjligheten för regeringen att utan ett särskilt bemyndigande göra ekonomiska åtaganden för staten om dessa uppgår till högst tio procent av ett anvisat anslag, dock högst tio miljoner kronor. Den möjligheten gäller dock bara under förutsättning att ett beställningsbemyndigande inte har beslutats för anslaget.
Bakgrunden till bestämmelsen är enligt förarbetena att antalet beställningsbemyndiganden ökat till både antal och omfattning. Ökningen kan förklaras dels av att rutinerna kring ekonomiska åtaganden stramats upp, dels av att ekonomiska åtaganden gjorda med stöd av beräknade anslagssparanden respektive reservationer på de tidigare reservationsanslagen ersatts med bemyndiganden. Vidare ansågs systemet med bemyndiganden vara administrativt betungande och skapa administrativa kostnader vars nytta kunde ifrågasättas (se prop. 2010/11:40 s. 68 f.).
Frågan är om en motsvarande möjlighet bör införas också för riksdagens myndigheter. Av dessa myndigheter är det endast Riksrevisionen som i dagsläget bedriver sådan verksamhet att myndigheten har behov av ett beställningsbemyndigande. Riksrevisionen behöver inom ramen för sitt internationella utvecklingsarbete kunna göra fleråriga åtaganden i form av exempelvis avtal om samarbetsprojekt. Myndighetens anslag för internationellt utvecklingsarbete uppgick 2009–2015 till 40 miljoner kronor årligen, och beställningsbemyndigandena kopplade till anslaget uppgick till 20–30 miljoner kronor.
Kommittén konstaterar att åtagandena uppgår till sådana belopp att de inte kan hanteras genom ett sådant generellt bemyndigande som nu diskuteras. Att det i dagsläget inte finns något behov av en bestämmelse av detta slag innebär emellertid inte att ett sådant behov inte skulle kunna uppstå i framtiden. Med hänsyn till att utgångspunkten är att reglerna i så stor utsträckning som möjligt ska vara desamma för myndigheterna under riksdagen som för myndigheterna under regeringen anser kommittén att en sådan möjlighet ändå bör införas i den nya lagen.
Mot bakgrund av detta föreslår kommittén att myndigheten utan särskilt bemyndigande ska få göra ekonomiska åtaganden för staten om dessa uppgår till högst tio procent av anvisat anslag, dock högst tio miljoner kronor.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Det ska framgå av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter att huvudregeln är att anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet ska finansieras med lån i Riksgäldskontoret inom de ramar som riksdagen har beslutat för budgetåret.
Sådana tillgångar får också finansieras med bidrag som mottagits från icke-statliga givare.
Sådana tillgångar får under vissa förutsättningar anskaffas genom att myndigheten ingår ett avtal om hyra eller hyrköp (leasing).
Om en sådan tillgång ingår i en investeringsplan får Riksdagsförvaltningen finansiera investeringen med försäljningsinkomster från en försäljning av bostadsrätt som myndigheten beslutat om.
Konstföremål, bostadsrätter, mark och sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska oavsett om tillgången används i myndighetens verksamhet eller inte finansieras med anslag.
Andra tillgångar ska finansieras med anslag.
Nuvarande ordning
I 11–13 §§ REA-lagen finns bestämmelser om finansiering av anläggningstillgångar. Enligt 11 § första stycket ska anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet, med de undantag som anges i 12 och 13 §§, inom en eller flera ramar som riksdagen årligen fastställer finansieras med lån i Riksgäldskontoret, om inte riksdagen beslutar om att finansiering ska ske på annat sätt. I 11 § andra stycket anges att anläggningstillgångar som inte används i myndighetens verksamhet ska finansieras med anslag.
Av 12 § framgår att konstföremål, bostadsrätter och mark samt sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska finansieras med anslag. Med riksbyggnaderna avses byggnaderna på Helgeandsholmen. Enligt 13 § får en anläggningstillgång trots bestämmelserna i 11 och 12 §§ finansieras med donation eller bidrag, om bidraget eller donationen ska svara för hela eller en del av finansieringen.
Enligt 15 § REA-lagen får ett avtal om hyra eller hyrköp (leasing) träffas under förutsättning att det, sett över hela den ekonomiska livslängden, leder till en lägre kostnad för staten än anskaffning genom köp.
Vidare får Riksdagsförvaltningen enligt 31 § REA-lagen disponera inkomsten från en försäljning av bostadsrätt, om förvaltningen beslutat om försäljningen, för att finansiera investeringar som ingår i en sådan investeringsplan som avses i 23 §, dvs. en plan som innehåller uppgifter om förvärv samt ny- och ombyggnad av fast egendom, bostadsrätt, tomträtt och byggnad som är lös egendom.
För regeringen och dess myndigheter finns bestämmelser om finansiering av investeringar dels i 7 kap. budgetlagen (2011:203), dels i 2 och 5 kap. kapitalförsörjningsförordningen (2011:210).
Kommitténs överväganden och förslag
Allmänt
Bestämmelserna i REA-lagen motsvarar delvis bestämmelserna i lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Bestämmelserna är dock i vissa delar mer detaljerade och har den numera upphävda kapitalförsörjningsförordningen (1996:1188) som förebild. I den nya budgetlagen och kapitalförsörjningsförordningen har de här aktuella bestämmelserna fått en delvis annan utformning. Även om det sakliga innehållet i bestämmelserna i huvudsak är oförändrat medför den nya strukturen, i framför allt kapitalförsörjningsförordningen, att bestämmelserna framstår som tydligare än sina företrädare.
Kommittén föreslår inte någon ändring i sak av bestämmelserna om investeringar. Kommittén anser ändå att bestämmelserna i den nya lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter i möjligaste mån bör följa strukturen i budgetlagen och den nya kapitalförsörjningsförordningen.
Anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet
Med anläggningstillgångar avses sådana tillgångar som är avsedda för stadigvarande bruk eller innehav. Innebörden av begreppet stadigvarande preciseras av god redovisningssed och varierar för olika slag av tillgångar. Att en anläggningstillgång används i en myndighets verksamhet innebär att den ska utgöra en produktionsfaktor, en s.k. insatsresurs i verksamheten. Det är alltså fråga om investeringar för förvaltningsändamål, t.ex. maskiner, inventarier och it-system men också fastigheter, mark och byggnader.
Huvudregeln ska även i fortsättningen vara att anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet inom de ramar som riksdagen årligen bestämmer ska finansieras med lån i Riksgäldskontoret. I anslutning till huvudregeln bör dock varje undantag från huvudregeln regleras i enskilda paragrafer. De undantag som avses är dels möjligheten till finansiering genom bidrag som mottagits från icke-statliga givare, dels möjligheten till anskaffning genom leasing, dels möjligheten för Riksdagsförvaltningen att finansiera vissa investeringar med inkomster från en försäljning av bostadsrätt, dels anslagsfinansiering av konstföremål, bostadsrätter, mark och investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna (se vidare om detta i avsnitt 7.2). Vad gäller det sistnämnda undantaget gäller detta till skillnad från de övriga undantagen oavsett om tillgångarna används i myndighetens verksamhet eller inte (se framst. 2005/06:RS5 s. 115).
Med en sådan reglering blir det enligt kommittén tydligare än i dag i vilka situationer anläggningstillgångar som används i verksamheten faktiskt får eller ska finansieras på annat sätt än med lån. Det framgår exempelvis endast genom en läsning av 23 och 31 §§ REA-lagen tillsammans att Riksdagsförvaltningen, om den beslutat om försäljning av bostadsrätt, får använda inkomsterna från försäljningen för att finansiera investeringar i sådana anläggningstillgångar i myndighetens verksamhet som ingår i myndighetens investeringsplan.
Andra tillgångar
Investeringar i andra tillgångar än de ovannämnda ska finansieras med anslag. Det torde enligt kommittén inte vara särskilt vanligt att myndigheterna under riksdagen gör investeringar i sådana tillgångar som inte omfattas av den ovannämnda huvudregeln och undantagen till denna. Det skulle emellertid undantagsvis kunna förekomma sådana investeringar, t.ex. att Riksrevisionen inom ramen för sin biståndsverksamhet investerar i anläggningstillgångar som inte används i myndighetens verksamhet.
Kommittén anser att det av lagen uttryckligen bör framgå att andra tillgångar ska finansieras med anslag, för att regleringen ska vara heltäckande och därmed också bidra till en ökad tydlighet.
Sammanfattning
Kommittén föreslår att det av den nya lagen ska framgå att anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet som huvudregel ska finansieras med lån i Riksgäldskontoret inom de ramar som riksdagen har beslutat för budgetåret. Sådana investeringar ska också få finansieras med bidrag som mottagits från icke-statliga givare. Sådana anläggningstillgångar ska under vissa förutsättningar få anskaffas genom att myndigheten ingår ett avtal om hyra eller hyrköp (leasing).
Det föreslås vidare att det av den nya lagen ska framgå att om en anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet ingår i en investeringsplan får Riksdagsförvaltningen finansiera investeringen med försäljningsinkomster från försäljning av bostadsrätt som beslutats av myndigheten. Av lagen ska det också framgå att konstföremål, bostadsrätter, mark och sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska finansieras med anslag. Kommittén föreslår slutligen att det av lagen även ska framgå att andra tillgångar ska finansieras med anslag.
De ändringar som kommittén föreslår är endast språkliga, och någon ändring i sak föreslås inte jämfört med REA-lagens bestämmelser.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Bestämmelsen om finansiering av investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna förs med endast begränsade språkliga justeringar över till den nya lagen.
Nuvarande ordning
Av 12 § REA-lagen framgår att bl.a. sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska finansieras med anslag. Bestämmelsen utgör ett undantag från vad som anges i 11 § om lånefinansiering av anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet.
Av förarbetena framgår att bestämmelsen gäller oavsett om tillgångarna används i myndighetens verksamhet eller inte. Investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska alltid finansieras med anslag. Detta hindrar inte att en sådan investering även kan ha ett verksamhetsmässigt intresse. Avgörande för om anslagsfinansiering ska ske är om investeringen kan sägas ha ett vidare samhälleligt eller statligt intresse. Karakteristiskt för de investeringar som avses med undantaget är också att de tar betydande resurser i anspråk. Sådana investeringar i riksbyggnaderna som har en mer direkt koppling till riksdagens verksamhet ska dock finansieras med lån enligt huvudregeln. Med riksbyggnaderna avses byggnaderna på Helgeandsholmen (se framst. 2005/06:RS5 s. 115 f.).
Hur har bestämmelsen tillämpats i praktiken?
I förarbetena till REA-lagen gjordes en genomgång av då kända större fastighetsprojekt, bl.a. det s.k. Tätskärmsprojektet och Bankkajsprojektet. Utifrån redovisningen konstaterades följande.
Investeringarna i Bankkajen och Tätskärmsprojektet syftar huvudsakligen till att bevara riksbyggnaderna på Helgeandsholmen. Bevarandet av dessa byggnader är en angelägenhet både för Riksdagsförvaltningen och – i en vidare bemärkelse – för staten. Byggnaderna har i detta avseende vissa likheter med kulturtillgångar, genom att det finns samhälleliga skäl till att bevara dessa byggnader för framtiden. Mot bakgrund av att investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna bedöms tjäna vidare statliga intressen än bara de rent verksamhetsmässiga och det faktum att dessa investeringar tar betydande resurser i anspråk i Riksdagsförvaltningens verksamhet bör anslag anvisas för sådana investeringar.
Riksdagsförvaltningen driver emellertid även andra projekt som kräver finansiering. Som exempel kan nämnas ombyggnaden av plenisalen och riksdagens entréer och anskaffningen av reservkraftsanläggningar, som har en direkt koppling till riksdagens verksamhet. Sådana investeringar i byggnader och markanläggningar har begränsad ekonomisk livslängd. Vid lånefinansiering överensstämmer lånets löptid med den ekonomiska livslängden, vilket innebär att amorteringsbelopp och avskrivningsbelopp blir desamma. Räntan speglar kapitalkostnaden för lånet. Om lånefinansiering tillämpas belastas anslaget med avskrivning och ränta. Anslagsbelastningen speglar de faktiska kostnaderna för anläggningstillgången. Investeringens kostnad kan därmed ställas mot de löpande personal-, lokal- och driftskostnaderna i verksamheten på ett rättvisande sätt (se framst. 2005/06:RS5 s. 55 f.).
Sammanfattningsvis föreslogs att investeringar i byggnader och markanläggningar som huvudregel borde lånefinansieras. Undantag borde dock göras för investeringar som huvudsakligen syftade till att bevara riksbyggnaderna på Helgeandsholmen, vilka borde anslagsfinansieras.
Sedan REA-lagen infördes har följande större investeringar gjorts i riksbyggnaderna utöver de projekt som redan nämnts i förarbetena. År 2007 vidtogs åtgärder för att stabilisera Riksgatans norra del. Kostnaderna för detta uppgick till 13,2 miljoner kronor, varav 8,3 miljoner kronor bedömdes som en investering och finansierades med anslagsmedel med hänvisning till bestämmelsen om finansiering av investeringar i mark och investeringar som huvudsakligen avser bevarandet av riksbyggnaderna i REA-lagen. Övriga kostnader bedömdes utgöra driftskostnader.
Samma år installerades spänningsställverk för totalt 4,7 miljoner kronor. År 2008 iordningställdes Riksgatans entréer för 30,4 miljoner kronor. En investering i en reservkraftsanläggning om 22,8 miljoner kronor gjordes 2010, och slutligen vidtogs under 2014 trafikbegränsande åtgärder till en kostnad om 13,4 miljoner kronor.
Av de ovan angivna investeringarna är det endast stabiliseringen av Riksgatans norra del som finansierats med anslag. Övriga investeringar har i enlighet med huvudregeln för investeringar i anläggningstillgångar som används i verksamheten finansierats med lån.
Kommitténs överväganden och förslag
Investeringar i riksbyggnaderna, dvs. fastigheterna på Helgeandsholmen, kan avse såväl anläggningstillgångar som har en direkt koppling till verksamheten, t.ex. iordningställande av entréer, som anläggningstillgångar som saknar en sådan direkt koppling. Tätskärmsprojektet exempelvis syftade till att stabilisera grundvattennivån runt Helgeandsholmen för att långsiktigt säkra Riksdagshusets trägrundläggning.
Kommittén konstaterar inledningsvis att de motiv som anfördes i förarbetena till REA-lagen till att investeringar för bevarandet av riksbyggnaderna ska anslagsfinansieras fortfarande är relevanta. Sådana investeringar bör därför även fortsättningsvis finansieras med anslag. Frågan är hur gränsdragningen mellan dessa investeringar och sådana som inte avser bevarandet ska göras.
Den genomgång av gjorda investeringar i riksbyggnaderna som redovisats ovan visar att det hittills endast förekommit vid tre tillfällen att en investering bedömts uppfylla kriterierna för anslagsfinansiering. Det är dock endast ett av de tre projekten, stabiliseringen av Riksgatans norra del, som har bedömts utifrån REA-lagens bestämmelser.
Vad gäller det projektet bedömdes endast drygt hälften av kostnaderna över huvud taget utgöra en investering. Den investeringen bedömdes i sin tur vara av det slag att den skulle finansieras med anslag med hänvisning till bestämmelsen om anslagsfinansiering av investeringar i mark och bevarandeåtgärder i 12 § REA-lagen. Någon redogörelse för hur bedömningen gjorts finns inte. Om investeringen ansågs vara i mark eller för bevarande klargjordes inte närmare.
Det finns inte heller några sådana redogörelser för de projekt i fråga om riksbyggnaderna som ansetts ha en så direkt koppling till verksamheten att de lånefinansierats enligt huvudregeln. Det är således svårt att utifrån tidigare genomförda projekt dra några tydliga slutsatser om hur bedömningen gjorts och om det förekommit några gränsdragningsproblem.
Kommittén kan dock konstatera att det inte verkar vara lagen och hur bestämmelsen är utformad som skapar problem med vilka investeringar som ska omfattas av undantaget från kravet på lånefinansiering. Frågan är i stället hur bedömningen ska göras i det enskilda fallet. Kommittén föreslår därför inte någon ändring av bestämmelsen, utan den bör med endast begränsade språkliga justeringar föras över till den nya lagen.
Kommittén anser att de problem som kan uppstå när det gäller investeringar för bevarandet av riksbyggnaderna bör hanteras genom att det arbete som Riksdagsförvaltningen har påbörjat med att ta fram interna styrdokument för olika processer kompletteras med styrdokument också i denna fråga. Sådana styrdokument kan också bidra till att länka ihop olika processer inom Riksdagsförvaltningen och därmed exempelvis säkerställa att planerade investeringar identifieras i tid för att kunna hanteras i budgetprocessen på ett ändamålsenligt sätt.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Vad som anges om finansiering av investeringar i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter ska gälla, om inte riksdagen för en viss myndighet eller anskaffning beslutar om någon annan finansiering.
Nuvarande ordning
REA-lagen
Av 11 § första stycket REA-lagen framgår att vad som sägs i paragrafen om hur anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet ska finansieras inte gäller om riksdagen beslutar om någon annan finansiering.
Den nya budgetlagen
Av 7 kap. 6 § budgetlagen följer bl.a. att vad som anges om finansiering av investeringar inte gäller om riksdagen för en viss myndighet, ett visst lån eller en viss anskaffning beslutar om någon annan finansiering.
Kommitténs överväganden och förslag
Bestämmelsen i REA-lagen om att riksdagen kan besluta om någon annan finansiering gäller enligt sin ordalydelse endast investeringar i anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet. Motsvarande bestämmelse i budgetlagen innebär att riksdagen för alla sorters investeringar kan besluta om att finansiering ska ske på ett sätt som avviker från vad som anges i lagen. Av bestämmelsen framgår också uttryckligen att ett sådant beslut kan omfatta en hel myndighet.
Kommittén kan inte se annat än att det också för riksdagens myndigheter bör finnas en generell möjlighet för riksdagen motsvarande den i budgetlagen att besluta om någon annan finansiering både i fråga om en viss investering och i fråga om en viss myndighet. Det är också så bestämmelsen i 11 § REA-lagen enligt förarbetena är avsedd att tillämpas och även har tillämpats i praktiken. En ändring i denna del innebär således endast en anpassning till praxis.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Bakgrund
I kommitténs uppdrag ingick som tidigare angetts att analysera behovet av investeringsplaner hos myndigheterna, var beslut om sådana planer bör fattas och vilka beloppsgränser som bör gälla. I den analysen har hänsyn tagits till de ändringar i bestämmelserna om investeringar i förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag som trädde i kraft den 1 januari 2016.
Nuvarande ordning
Myndigheter under riksdagen
I 23 § REA-lagen anges att Riksdagsförvaltningen ska lämna ett förslag till en investeringsplan till riksdagen. Planen ska innehålla uppgifter om förvärv samt ny- och ombyggnad av fast egendom och bostadsrätt samt förslag till finansiering av investeringarna. Investeringsprojekt med en kostnad överstigande 20 miljoner kronor ska särredovisas i planen. Med fast egendom avses enligt 21 § REA-lagen även tomträtter och byggnader som är lös egendom.
Enligt 11 § REA-lagen ska anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet som huvudregel finansieras med lån i Riksgäldskontoret, om inte riksdagen beslutar att finansiering ska ske på annat sätt.
Riksdagsförvaltningen disponerar såvitt här är av intresse två anslag för sin verksamhet, Riksdagens förvaltningsanslag och Riksdagens fastighetsanslag. I anslutning till förvaltningsanslaget finns en låneram som årligen beslutas av riksdagen för finansiering av investeringar i anläggningstillgångar som används i Riksdagsförvaltningens verksamhet.
Till anslaget Riksdagens fastighetsanslag finns en låneram för investeringar i fastigheter och tekniska anläggningar. I anslutning till anslaget lämnar Riksdagsförvaltningen ett förslag till en investeringsplan som riksdagen godkänner. I planen redovisas planerade investeringar fördelat på anläggningstillgångar samt underhåll och renoveringsplan. I planen redovisas också hur dessa investeringar ska finansieras, med anslag eller med lån i Riksgäldskontoret. Planen avser de kommande fyra budgetåren.
I fråga om Riksdagens ombudsmän framgår av ändamålet med anslaget Riksdagens ombudsmän (JO) att detta utöver att användas för myndighetens förvaltningskostnader också får användas för anskaffningar av anläggningstillgångar. Riksdagen har alltså med stöd av 11 § REA-lagen beslutat om ett undantag från huvudregeln att anläggningstillgångar som används i verksamheten ska finansieras med lån.
Motivet till undantaget är att investeringsverksamheten vid Riksdagens ombudsmän är av mycket begränsad omfattning och att de positiva styreffekter som lånefinansiering skulle kunna ge inte bedöms uppväga den administrativa merkostnad som följer med lånefinansiering (se framst. 2005/06:RS5 s. 51).
För finansiering av investeringar i anläggningstillgångar som används i verksamheten har Riksrevisionen en låneram som årligen beslutas av riksdagen. Någon närmare redovisning av de investeringar som låneramen ska användas för lämnas inte i budgetpropositionen.
Myndigheter under regeringen
Myndighetens budgetunderlag ska enligt 9 kap. 3 § förordningen om årsredovisning och budgetunderlag i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 2016 bl.a. innehålla uppgifter om investeringar. De uppgifter som avses är enligt 9 kap. 4 § samma förordning och lydelse förslag till en investeringsplan för investeringar som avser samhällsändamål och information om planerade investeringar i anläggningstillgångar i myndighetens verksamhet (verksamhetsinvesteringar). Uppgifterna ska avse de kommande fyra budgetåren.
Investeringsplanen ska vara uppdelad på objekt eller objekttyper och omfatta såväl nya investeringar som åtgärder för vidmakthållande av befintliga investeringar. I planen ska anges hur stor del av investeringarna som myndigheten beräknar att den kommer att redovisa som anläggningstillgångar. Av planen ska även framgå hur myndigheten avser att finansiera investeringarna.
Informationen om verksamhetsinvesteringar ska vara uppdelad på tillgångsslag. Om investeringsutgifterna för ett objekt överstiger 20 miljoner kronor ska dessa specificeras. Det ska även framgå hur myndigheten avser att finansiera verksamhetsinvesteringarna.
Av det underlag som ligger till grund för de nya bestämmelserna i förordningen om årsredovisning och budgetunderlag, bl.a. promemorian En utförligare reglering av myndigheters investeringar och avgifter (dnr Fi2014/2712), framgår bl.a. följande. Med samhällsinvesteringar avses investeringar för samhällsändamål, vilket i huvudsak är investeringar i infrastruktur, försvarsmateriel, samhällsberedskap och naturmiljö. Till samhällsinvesteringar hör också investeringar i fastigheter som ägs och förvaltas för samhällsändamål. Dessa investeringar finansieras genom särskilda beslut, dvs. genom anslag eller särskilda låneramar.
Med verksamhetsinvesteringar avses enligt promemorian sådana investeringar i anläggningstillgångar som används i myndigheternas verksamhet och som finansieras via den generella låneramen som riksdagen beslutar om. Med stöd av riksdagens beslut om generell låneram tilldelar regeringen myndigheterna låneramar i myndigheternas regleringsbrev.
Enligt promemorian ska de uppgifter som myndigheterna ska lämna användas i flera syften. Uppgifterna ska dels möjliggöra för regeringen att för riksdagen presentera enhetligt strukturerade investeringsplaner, dels ligga till grund för en sammanställning över statens totala investeringar som regeringen avser att lämna i budgetpropositionen, dels förbättra regeringens möjlighet till styrning, kontroll och uppföljning av sina myndigheters verksamheter.
Riksdagsstyrelsens bedömning: Riksdagsförvaltningen bör i resultatredovisningen redovisa och övergripande kommentera investeringsutfallet i förhållande till den investeringsplan som riksdagen godkänt. Myndigheten bör också särskilt kommentera väsentliga avvikelser för investeringsprojekt som överstiger 20 miljoner kronor, dvs. de projekt som särredovisas i planen.
Kommitténs överväganden
Investeringsplaner
Kommittén konstaterar inledningsvis att ingen av de berörda myndigheterna under riksdagen har några renodlade investeringar för samhällsändamål i enlighet med hur detta definieras i promemorian till de nya bestämmelserna om myndigheters investeringar. De nya reglerna om investeringsplaner för samhällsändamål som ska gälla för regeringens myndigheter är därför inte aktuella för riksdagens myndigheter.
Riksdagsförvaltningen har rätt att förvärva och förvalta fastigheter. Av de fastigheter som Riksdagsförvaltningen förvaltar har flera stora kulturvärden, och fastigheterna på Helgeandsholmen kan i vissa avseenden också anses vara av samhälleligt intresse. Förvaltningen av dessa fastigheter är dock inte huvudsakligen motiverad av fastigheternas samhälleliga värde utan syftar främst till att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler för den verksamhet som riksdagen bedriver. Det är således inte fråga om förvaltning av fastigheter för samhällsändamål i den mening som avses i förordningen om årsredovisning och budgetunderlag.
I enlighet med vad som gäller för fastighetsförvaltande myndigheter under regeringen har Riksdagsförvaltningen enligt REA-lagen en skyldighet att årligen lämna förslag till en investeringsplan kopplad till denna verksamhet. I investeringsplanen lämnar Riksdagsförvaltningen uppgifter om investeringar i såväl anläggningstillgångar som underhåll och renoveringsplan samt uppgifter om hur myndigheten avser att finansiera investeringarna för de kommande fyra budgetåren. Om kostnaderna för ett investeringsprojekt överstiger 20 miljoner kronor ska Riksdagsförvaltningen också särredovisa projektet i planen. Riksdagen godkänner investeringsplanen och tar därmed indirekt ställning till de investeringar som ingår i planen och till hur dessa ska finansieras.
Kommittén anser att den gällande ordningen med krav på att Riksdagsförvaltningen ska lämna förslag till investeringsplan för investeringar i fast egendom m.m. fyller flera viktiga funktioner. Den innebär en möjlighet för förvaltningen att låta sin uppdragsgivare riksdagen ta ställning till strategiska frågor med tydlig koppling till den egna verksamheten. Det kan många gånger också vara frågor som har påverkan på myndighetens behov av medel. Ordningen innebär också en överensstämmelse mellan de regler som gäller för myndigheterna under riksdagen och regeringens myndigheter (se förordningen [1993:527] om förvaltning av statliga fastigheter, m.m.).
Vad gäller frågan om vilka uppgifter som ska redovisas i inves-teringsplanen är det naturligt att den ska innehålla en samlad redovisning av samtliga planerade investeringar och information om finansieringen av dessa. Dessa uppgifter ligger i sin tur till grund för bl.a. beräkningen av anslag och låneram beroende på finansieringsform. Ska investeringsplanen ha något värde som strategiskt dokument där riksdagen ges möjlighet till insyn och påverkan på investeringsverksamheten är det emellertid inte tillräckligt att i planen endast redovisa en klumpsumma som gäller alla investeringar. Större och mer kostnadskrävande projekt bör därför särredovisas i planen.
Enligt nuvarande regler ska investeringsprojekt där de totala kostnaderna för projektet beräknas överstiga 20 miljoner kronor särredovisas i investeringsplanen. Den nuvarande gränsen ger enligt kommittén uttryck för en bra avvägning mellan en alltför hög grad av detaljstyrning och en möjlighet till insyn i och kontroll över större projekt. Beloppsgränsen motsvarar också vad som gäller för Statens fastighetsverk.
I planen ingår också information om underhåll och renoveringsplan för fastigheterna samt hur investeringarna ska finansieras. Riksdagsförvaltningen lämnar alltså redan i dag i hög grad information motsvarande vad myndigheterna under regeringen ska lämna i sina budgetunderlag enligt de nya bestämmelserna i förordningen om årsredovisning och budgetunderlag.
De uppgifter som Riksdagsförvaltningen lämnar i investeringsplanen och i anslutning till denna kan också användas av regeringen för att tillgodose dess behov av uppgifter till den totalsammanställning över statens investeringar som regeringen avser att lämna i budgetpropositionen.
Sammanfattningsvis anser kommittén att de nuvarande reglerna om investeringsplaner är ändamålsenliga och att det inte behövs några ytterligare bestämmelser om investeringar för samhällsändamål eller i fast egendom i den nya lagen.
Uppföljning
Den investeringsplan som riksdagen godkänner ska omfatta Riksdagsförvaltningens alla investeringar i fast egendom, tomträtt, byggnad som är lös egendom och bostadsrätt oavsett investeringens storlek. Investeringsplanen är alltså en sammanställning över alla investeringar under året, oavsett om det är fråga om stora och genomgripande investeringsprojekt eller om det avser andra investeringar. Detta innebär att planen med nödvändighet många gånger behöver ta höjd även för oplanerade investeringar.
Riksdagsförvaltningen följer löpande upp utfallet av investeringsplanen under året men lämnar inte någon samlad uppföljning av planen till riksdagen. Riksdagen gör inte heller någon uppföljning av utfallet i förhållande till den godkända investeringsplanen.
Det är en naturlig och god ordning att investeringsverksamhet följs upp. En sådan uppföljning ska för att fylla sin funktion vara relevant och ändamålsenlig. Kommittén anser därför att inriktningen på riksdagens uppföljning av investeringsplanen måste förhålla sig till vad som ovan anförts om investeringsplanens roll som strategiskt dokument och att den samtidigt utgör ett sammandrag av såväl små som stora investeringar.
Kommittén anser mot bakgrund av det anförda att Riksdagsförvaltningen i resultatredovisningen i årsredovisningen bör redovisa och översiktligt kommentera investeringsutfallet i förhållande till den investeringsplan som riksdagen har godkänt. Myndigheten bör också särskilt kommentera väsentliga avvikelser för investeringsprojekt som överstiger 20 miljoner kronor, dvs. de projekt som särredovisas i planen.
REA-lagens bestämmelser om årsredovisning är tämligen övergripande, och kommittén föreslår inte någon större förändring av inriktningen på dessa. Bestämmelser om årsredovisningens närmare innehåll lämnas i dag i föreskrifterna till REA-lagen. Frågan om Riksdagsförvaltningens uppföljning av en investeringsplan är därför enligt kommittén en sådan sak som lämpligen regleras i föreskrifterna och inte i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på kommitténs överväganden i denna del.
Riksdagsstyrelsens bedömning
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs bedömning i denna del.
Riksdagsstyrelsens bedömning: Myndigheterna bör i anslutning till förslaget till låneram kommentera ökningar eller minskningar av låneramen jämfört med föregående års låneram, om förändringen är av någon betydelse. Myndigheten bör även lämna information om investeringsprojekt som ingår i låneramen om kostnaden för projektet överstiger 20 miljoner kronor.
Kommitténs överväganden
För myndigheter under regeringen gäller fr.o.m. den 1 januari 2016 att de i sina budgetunderlag ska lämna information om planerade investeringar i anläggningstillgångar i myndighetens verksamhet, s.k. verksamhetsinvesteringar. Denna information ska bl.a. ligga till grund för regeringens förslag till generell låneram för investeringar i anläggningstillgångar som används i statens verksamhet.
Uppgifterna ska också användas av regeringen i dess uppföljning av myndigheternas verksamhet genom att myndigheterna under vissa förutsättningar i sina resultatredovisningar ska följa upp utfallet och kommentera väsentliga avvikelser mellan planerade investeringar och utfall. De uppgifter som myndigheterna lämnar till regeringen kommer däremot inte att redovisas för riksdagen annat än på aggregerad nivå.
Till skillnad från vad som gäller för regeringen och dess myndigheter är riksdagens beslut i frågor om styrning och finansiering i förhållande till myndigheterna under riksdagen individualiserade på myndighetsnivå. Det finns inte någon generell låneram att fördela mellan myndigheterna, utan riksdagen beslutar om de finansiella villkoren direkt för varje myndighet.
Både Riksdagsförvaltningen och Riksrevisionen har låneramar som riksdagen har beslutat för investeringar i anläggningstillgångar som används i verksamheten. Dessa låneramar uppgår till väsentliga belopp. Någon närmare information om vilka investeringar som dessa låneramar avser att täcka lämnas vanligen inte. Detta motsvarar i allt väsentligt den information som regeringen lämnar till riksdagen som underlag för riksdagens beslut om generell låneram.
Riksdagens ombudsmän däremot finansierar sedan länge anläggningstillgångar som används i verksamheten med anslagsmedel och har därför inte någon låneram. Detta beror på att myndighetens investeringsverksamhet är av mycket begränsad omfattning. Kommittén noterar att det förekommer att Riksdagens ombudsmän i sitt budgetförslag till riksdagen i anslutning till anslagsförslaget lämnar information om myndighetens planerade investeringsbehov, till både belopp och innehåll.
Kommittén kan konstatera att det här finns en stor skillnad mellan myndigheterna under riksdagen och regeringens myndigheter. I förhållande till myndigheterna under regeringen beslutar riksdagen endast om en generell låneram som regeringen fördelar vidare till myndigheterna.
För att regeringen ska kunna lämna ett förslag till låneram till riksdagen är det nödvändigt att myndigheterna tillhandahåller underlag. Innehållet i underlagen används också för regeringens styrning och uppföljning av myndigheternas verksamhet. Den information som regeringen i sin tur lämnar till riksdagen till grund för förslaget till generell låneram är däremot på aggregerad nivå. I budgetpropositionen jämför regeringen endast ramens storlek med föregående års låneram och kommenterar större förändringar.
I fråga om myndigheterna under riksdagen beslutar riksdagen som sagt däremot i förhållande till varje myndighet om en eventuell låneram för investeringar i anläggningstillgångar i verksamheten. Det kan därför finnas anledning att ställa något högre krav på myndigheterna under riksdagen att i anslutning till förslaget om låneram också lämna viss information om de investeringar som ligger till grund för beräkningen av låneramen. Samtidigt är det viktigt att den information som lämnas till riksdagen inte är på en sådan nivå att den utgör en hämsko vid genomförandet av verksamheten eller dränker riksdagen i information som riksdagen inte har efterfrågat.
Ett sätt att uppnå denna balans är enligt kommittén att myndigheterna i sina budgetförslag kommenterar varför en föreslagen låneram ökat eller minskat jämfört med föregående års låneram, om förändringen är av någon betydelse. Myndigheten bör i sitt budgetförslag även kommentera större planerade investeringar som ingår i låneramen.
I fråga om vad som ska anses vara en större investering kan den gräns om 20 miljoner kronor som gäller för myndigheterna under regeringen och som redan i dag gäller för särredovisning av projekt i investeringsplanen för fast egendom tjäna som riktmärke. Utifrån den information som lämnas kan riksdagen sedan i den utsträckning den anser det nödvändigt följa upp dessa investeringar.
De uppgifter som myndigheterna lämnar i budgetförslaget kan också användas av regeringen för att tillgodose dess behov av uppgifter till den totalsammanställning över statens investeringar som regeringen avser att lämna i budgetpropositionen.
Sammanfattningsvis anser kommittén att myndigheten i anslutning till förslaget till låneram bör kommentera ökningar eller minskningar av låneramen jämfört med föregående års låneram, om förändringen är av någon betydelse. Myndigheten bör även lämna information om större investeringsprojekt som ingår i låneramen.
Dessa frågor är dock enligt kommittén av sådan detaljeringsgrad att de varken lämpar sig att reglera i lagen eller i föreskrifterna till lagen. I stället är det något som med fördel bör framgå av de anvisningar för utarbetandet av förslag till anslag på statens budget för riksdagens myndigheter som Riksdagsförvaltningen ska utfärda enligt 2 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på kommitténs överväganden i denna del.
Riksdagsstyrelsens bedömning
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs bedömning i denna del.
Riksdagsstyrelsens förslag: Förvärv genom köp eller byte och försäljning ska genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar mot det.
Nuvarande ordning
REA-lagen
Enligt 29 § REA-lagen ska förvärv och försäljning genomföras affärsmässigt. I förarbetena till REA-lagen gjordes bedömningen att några särskilda skäl att frångå affärsmässighet motsvarande den möjlighet som fanns i den dåvarande lagen (1996:1056) om statsbudgeten inte bedömdes kunna uppkomma hos riksdagens myndigheter. Ett undantag från kravet på affärsmässighet ansågs därför inte behövas i REA-lagen (se framst. 2005/06:RS5 s. 76 och 121).
Den nya budgetlagen
Av 8 kap. 7 § budgetlagen framgår att förvärv genom köp eller byte och försäljning ska genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar mot det. Bestämmelsen om krav på affärsmässighet vid förvärv och överlåtelse av statens tillgångar i budgetlagen motsvarar med vissa smärre justeringar bestämmelsen i lagen om statsbudgeten.
I förarbetena lämnas vissa exempel på när riksdagen ansett det motiverat att frångå kravet på affärsmässighet i förhållande till olika slags tillgångar. Som exempel nämns försäljningar av fast egendom där jordbrukspolitiska och regionalpolitiska skäl har motiverat ett avsteg eller försäljning av lös egendom till utvecklingsländer. I förarbetena uttalas vidare att det är viktigt med en restriktiv bedömning vid en prövning av om det finns särskilda skäl att frångå kravet på affärsmässighet. Egendomens värde ska tillmätas betydelse, och avsteg från principen om affärsmässighet bör inte göras utan riksdagens godkännande vid försäljning av egendom som har ett betydande värde (se prop. 1995/96:220 s. 103 f.).
Kommitténs överväganden och förslag
Affärsmässighet innebär att priset ska vara så fördelaktigt som möjligt för staten, att försäljningar till underpris inte ska äga rum och att försäljningsärenden ska handläggas utan ovidkommande hänsyn. I samband med införandet av REA-lagen ansågs det inte finnas något behov av ett undantag från kravet på affärsmässighet för riksdagens myndigheter.
Kommittén konstaterar emellertid att det under utredningen framkommit att det även i förhållande till myndigheterna under riksdagen undantagsvis kan förekomma situationer där ett avsteg från kravet på affärsmässighet kan vara motiverat.
Det förekommer exempelvis att Riksrevisionen inom ramen för sin biståndsverksamhet har anskaffat egendom, t.ex. datorer eller annan kontorsutrustning, för ett visst projekt som i samband med att projektet avslutas lämpligen överlåts vederlagsfritt eller till underpris till myndighetens samarbetsparter på plats. Det kan också förekomma situationer där det av miljöhänsyn skulle kunna vara motiverat att avvika från kravet på affärsmässighet.
Det bör därför enligt kommittén även för myndigheterna under riksdagen i vissa särskilda situationer vara möjligt att avvika från kravet på affärsmässighet vid förvärv och överlåtelse av egendom. Vid en prövning av om det finns särskilda skäl att avvika från kravet på affärsmässighet ska, i enlighet med uttalandena i förarbetena till budgetlagen, restriktivitet vara påkallad och egendomens värde tillmätas betydelse.
Bestämmelsen bör även i övrigt överensstämma med hur motsvarande bestämmelse i budgetlagen är utformad. Det innebär att det av bestämmelsen ska framgå att med förvärv avses såväl köp som byte. Kommittén föreslår därför att förvärv genom köp eller byte och försäljning enligt den nya lagen ska genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar mot det.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Myndigheten ska få disponera hela försäljningsinkomsten från en försäljning av lös egendom, om inkomsten uppgår till ett mindre belopp och egendomen har finansierats med anslag.
Nuvarande ordning
REA-lagen
Av 32 § REA-lagen framgår bl.a. att om en myndighet har beslutat om försäljning av lös egendom som har finansierats med anslag, får myndigheten disponera försäljningsinkomsten till den del den överstiger det bokförda värdet. Försäljningsinkomster får endast disponeras i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.
Budgetlagen
Av 8 kap. 10 § budgetlagen följer bl.a. att regeringen får besluta att hela inkomsten ska disponeras i den verksamhet där den sålda egendomen har använts om den sålda egendomen har finansierats med medel från anslag och inkomsten uppgår till ett mindre belopp. Bestämmelsen motsvarar med vissa smärre justeringar 32 § lagen om statsbudgeten.
Kommitténs överväganden och förslag
Budgetlagens bestämmelser erbjuder en möjlighet för regeringen och i förlängningen dess myndigheter att disponera hela inkomsten från en försäljning av egendom som har finansierats med anslag under förutsättning att försäljningsinkomsten endast uppgår till ett mindre belopp. Med mindre belopp avses att inkomsten inte bör överstiga mer än några basbelopp.
Syftet med en sådan ordning är enligt förarbetena till lagen om statsbudgeten att möjliggöra administrativ förenkling och erbjuda ett incitament för att kravet på affärsmässighet ska uppfyllas (prop. 1995/96:220 s. 106). Dessa skäl kan enligt kommitténs mening också göras gällande i förhållande till myndigheterna under riksdagen. En sådan möjlighet bör därför enligt kommittén införas även för myndigheterna under riksdagen.
Mot denna bakgrund föreslår kommittén att myndigheten ska få disponera hela försäljningsinkomsten från en försäljning av lös egendom, om inkomsten uppgår till ett mindre belopp och egendomen har finansierats med anslag.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Nuvarande ordning
REA-lagen
I 17–20 §§ REA-lagen finns gemensamma bestämmelser om avgifter för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. Där framgår att myndigheterna får ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek endast om det följer av REA-lagen, annan lag eller ett särskilt bemyndigande av riksdagen. Avgifterna ska enligt 17 § första stycket beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten.
I 18 § ges ett generellt bemyndigande att mot avgift tillhandahålla vissa frivilligt efterfrågade varor och tjänster som räknas upp i bestämmelsen, under förutsättning att det är förenligt med myndighetens uppgift enligt lag och att verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre omfattning.
Rätten att ta ut avgifter för kopior, avskrifter och utskrifter av allmänna handlingar framgår av 19 §. Sådana avgifter ska bestämmas med ledning av de regler som gäller för myndigheter under regeringen (17 § andra stycket).
Bestämmelserna i 19 § REA-lagen om avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar gäller inte för Riksdagens ombudsmän. För Riksdagens ombudsmän finns regler om detta i stället i 27 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. Av den bestämmelsen framgår att Riksdagens ombudsmän får ta ut avgifter för kopior m.m. endast om det finns särskilda skäl och att avgiften i sådana fall ska bestämmas med ledning av de regler som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Avgiftsintäkter för kopior m.m. får disponeras av myndigheten (20 § REA-lagen och 27 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän). Detsamma gäller i fråga om avgiftsintäkter från frivilligt efterfrågade varor och tjänster, om intäkterna helt eller delvis ska täcka myndighetens kostnader för verksamheten (20 § REA-lagen).
Riksbankslagen
Riksbanken får enligt 9 kap. 9 § riksbankslagen ta ut avgifter för kopior, avskrifter och utskrifter av allmänna handlingar. Avgifterna ska bestämmas med ledning av de regler som gäller för myndigheter under regeringen. Vidare får Riksbanken enligt 8 kap. 5 § riksbankslagen mot betalning utföra tjänster som har anknytning till bankens verksamhet som centralbank.
De tjänster som avses med bestämmelsen sträcker sig enligt förarbetena utöver de uppgifter som banken ska utföra inom ramen för sin funktion som centralbank. Det är främst fråga om sådana tjänster som har samband med Riksbankens uppgift att svara för sedelförsörjningen (prop. 1986/87:143 s. 72).
För Riksbankens del behövs inte någon bestämmelse om dispositionsrätt eftersom Riksbanken har en självständig förmögenhetsförvaltning och fastställer sin egen budget. Riksbanken disponerar samtliga intäkter som uppstår i verksamheten.
Riksdagsförvaltningens instruktion
I 4 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen anges att Riksdagsförvaltningen får upplåta lägenheter och lokaler inom myndighetens fastigheter. Förvaltningen får vidare enligt samma bestämmelse inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla varor och tjänster för vilka avgifter får tas ut.
Till skillnad från 18 § REA-lagen är Riksdagsförvaltningens möjlighet att ta ut avgifter enligt 4 § instruktionen inte begränsad till om verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre omfattning. Riksdagsförvaltningen bestämmer avgifternas storlek och får disponera avgiftsintäkterna (se 17 och 20 §§ REA-lagen).
Riksrevisionens instruktion m.m.
Riksrevisionen ska enligt 14–16 §§ lagen om revision av statlig verksamhet m.m. ta ut avgifter för bl.a. årlig revision. Sådana avgifter ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås. Avgifterna ska bestämmas efter den tid som behövs för att fullgöra uppdraget och utifrån en taxa som anges i lagen. Därtill ska ersättning för direkta kostnader för konsulter, resor och liknande bestämmas för sig (15 §). Riksrevisionen äger inte rätt att disponera dessa avgiftsintäkter, utan de ska redovisas mot en inkomsttitel på statens budget (16 §).
Riksrevisionen får också enligt 22 § lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen ta betalt för och bestämma avgifternas storlek för uppdrag och tjänster som myndigheten tillhandahåller på det internationella området. Riksrevisionen bestämmer avgifternas storlek och får disponera avgiftsintäkterna (se 17 och 20 §§ REA-lagen).
Vilka avgiftsinkomster har myndigheterna?
Riksbanken
Riksbankens inkomster av avgifter uppgick 2014 till ca 68 miljoner kronor. Dessa inkomster utgjordes främst (drygt 64 miljoner kronor) av inkomster enligt 8 kap. 5 § riksbankslagen för deltagande i Riksbankens system för avveckling av betalningar (RIX) samt vissa ersättningar och avgifter kopplade till kontantförsörjningen, bl.a. inlösen av ogiltiga sedlar (ca 2,9 miljoner kronor) och ersättning för differenser i inlämnade sedelbuntar och arbetskostnadsersättning för hantering av infärgade sedlar (ca 0,9 miljoner kronor).
Avgiften för att delta i RIX regleras i avtal. Avgiftssättningen bygger på principen om full kostnadstäckning. Vissa andra avgifter förknippade med Riksbankens tjänster framgår av bankens föreskrifter. Av exempelvis 34 § Riksbankens föreskrifter (RBFS 2013:2) om kontantförsörjning framgår att ett institut är skyldigt att kompensera Riksbanken för merarbete som kan uppstå för banken om institutet inte följer reglerna i föreskrifterna om att lämna och hämta ut kontanter till och från Riksbanken. Sådan kompensation ska enligt föreskrifterna beräknas utifrån Riksbankens kostnader för nedlagd tid.
Vad gäller avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar har Riksbanken de senaste åren inte tagit ut några avgifter för detta och har därmed inte några sådana inkomster.
Riksdagsförvaltningen
Riksdagsförvaltningens inkomster av avgifter och andra ersättningar uppgick 2014 till ca 32 miljoner kronor. Av inkomsterna utgjordes drygt 19 miljoner kronor av hyresinkomster från upplåtelser av lokaler dels för kommersiella ändamål, dvs. till restauranger och butiker (drygt 10 miljoner kronor), dels till Riksdagens ombudsmän (knappt 9 miljoner kronor). Inkomsterna av försäljningsverksamhet uppgick till 9 miljoner kronor och avser främst avgifter från serviceavtal med Riksdagens ombudsmän i fråga om diverse tjänster som gäller ekonomiadministration, personal, tryckeri, bevakning, it och fastighetsskötsel (knappt 5 miljoner kronor) och försäljning av riksdagstryck (drygt 3 miljoner kronor). Riksdagsförvaltningen tillhandahåller också flera andra tjänster för vilka förvaltningen får ta ut avgifter, t.ex. tv-sändningar och barnverksamhet.
Riksdagsförvaltningen bestämmer avgifternas storlek och disponerar avgiftsinkomsterna. Vad gäller upplåtelser av lägenheter och lokaler ska hyressättningen enligt Riksdagsförvaltningens anslagsdirektiv ske utifrån bruksvärdesprincipen för lägenheter, dvs. följa utvecklingen inom allmännyttan, respektive på marknadsmässiga grunder för kommersiella lokaler. I övrigt är huvudprincipen full kostnadstäckning vid prissättning.
Avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar ska bestämmas med ledning av vad som gäller för myndigheter under regeringen. Riksdagsdirektören beslutade i ett särskilt beslut den 16 januari 2014 om avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar. Den närmare beräkningen av avgifterna enligt det särskilda beslutet överensstämmer med vad som gäller för myndigheter under regeringen (se 15–17 §§ avgiftsförordningen). Intäkterna för kopior m.m. av allmänna handlingar uppgick 2014 till totalt ca 10 000 kronor.
Riksdagens ombudsmän
Riksdagens ombudsmän tar ut avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar i enlighet med vad som uttalas i förarbetena till bestämmelsen i 27 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän, dvs. vid exempelvis okynnesbeställningar eller stora beställningar. Sådana avgifter bestäms utifrån avgiftsförordningens bestämmelser.
Myndighetens avgiftsinkomster uppgick 2014 till ca 33 000 kronor och avser i huvudsak avgifter för dagliga elektroniska utskick av handlingar till nyhetsbyråer. Avgifterna utgår från en uppskattning av myndighetens kostnader för att ta fram och skicka handlingarna i elektronisk form. Myndigheten får disponera dessa avgiftsinkomster.
Riksdagens ombudsmän har inte några avgiftsinkomster i övrigt.
Riksrevisionen
Riksrevisionens inkomster av avgifter och andra ersättningar uppgick 2014 till drygt 139 miljoner kronor. I stort sett hela summan avsåg ersättning för årlig revision enligt lagen om revision av statlig verksamhet m.m. Dessa inkomster disponeras inte av myndigheten utan redovisas mot en inkomsttitel på statens budget. Det ekonomiska målet för Riksrevisionens verksamhet när det gäller årlig revision är full kostnadstäckning, och det framgår av lagen hur avgifterna ska bestämmas.
Endast drygt 300 000 kronor av de totala avgiftsinkomsterna 2014 utgjordes av sådana avgifter som Riksrevisionen får disponera. Dessa avgifter fördelades på inkomster av uppdragsverksamhet (knappt 200 000 kronor), inkomster enligt 18 § REA-lagen (ca 100 000 kronor) och övriga inkomster av avgifter och andra ersättningar (knappt 40 000 kronor).
Inkomster av uppdragsverksamhet avser den internationella verksamheten och tas ut med stöd av 22 § lagen med instruktion för Riksrevisionen. Inkomsterna avser bl.a. revision av Östersjöstaternas råd. Övriga inkomster av avgifter och andra ersättningar avser främst internationella samarbeten som Riksrevisionen deltar i med stöd av 22 § lagen med instruktion för Riksrevisionen, t.ex. s.k. peer review. Ersättningen är i regel avtalsreglerad och innebär att Riksrevisionen ersätts för delar av sina kostnader för revisionsarbetet.
Riksrevisionen tar inte ut några avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar.
Riksdagsstyrelsens förslag: Av den nya lagen ska framgå att avgifter ska beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten, om inte riksdagen beslutar annat.
Kommitténs överväganden och förslag
Regleringen av myndigheternas avgiftsuttag är enligt kommitténs bedömning ändamålsenlig. Bestämmelserna om avgiftsuttag i REA-lagen reglerar inte bara rätten att ta ut avgifter utan också myndigheternas rätt att bestämma avgifternas storlek och disponera avgiftsinkomsterna.
Avgifterna ska enligt REA-lagen beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten, dvs. avgifterna ska till en obestämd del täcka verksamhetens kostnader. Det innebär att riksdagen inte har beslutat om något ekonomiskt mål för verksamheten.
För vissa avgiftsbelagda verksamheter framgår det dock direkt av den lag som reglerar rätten till avgiftsuttag också hur avgifterna ska beräknas. Ett exempel på detta är bestämmelserna om Riksrevisionens avgifter för årlig revision. Där framgår direkt av lagen att sådana avgifter ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås.
En grundläggande princip för statlig verksamhet är kravet på effektivitet. Det gäller också i förhållande till avgiftsbelagd verksamhet. Genom bl.a. val av ekonomiskt mål för verksamheten kan efterfrågan styras så att myndigheternas resurser utnyttjas effektivt samtidigt som avgifterna inte får sättas på ett sådant sätt att de motverkar syftet med verksamheten.
För myndigheter under regeringen gäller, med undantag för sådana varor och tjänster som myndigheterna får tillhandahålla med stöd av det generella bemyndigandet i 4 § avgiftsförordningen, ett krav på full kostnadstäckning för avgiftsbelagd verksamhet om något annat inte har föreskrivits, se 5 § avgiftsförordningen. För Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen gäller som sagt i stället att avgifter ska beräknas så att de högst täcker verksamhetens kostnader.
Kommittén har inom ramen för sitt uppdrag prövat om det finns anledning att ändra den generella grunden för beräkning av avgifter när det gäller myndigheterna under riksdagen, t.ex. genom att, i likhet med vad som gäller för myndigheterna under regeringen, införa ett generellt krav på full kostnadstäckning.
Trots att full kostnadstäckning normalt är målet för avgiftsbelagd verksamhet kan kommittén konstatera att det hos riksdagens myndigheter finns flera exempel på verksamheter där ett sådant krav skulle kunna motverka syftet med verksamheten. Exempel på sådana verksamheter är Riksdagsförvaltningens tillhandahållande av riksdagstryck och Riksrevisionens internationella samarbeten.
Mot denna bakgrund anser kommittén att det generella kravet även fortsättningsvis ska vara att avgifterna ska beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten. Kommittén anser dock att bestämmelsen i den nya lagen bör utformas så att det tydligare än i REA-lagen framgår att detta gäller under förutsättning att riksdagen inte har beslutat något annat för den aktuella verksamheten. Kommittén föreslår därför att det ska framgå av den nya lagen att avgifter ska beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten, om inte riksdagen beslutar annat.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Avgifter för kopior, avskrifter och utskrifter av allmänna handlingar ska bestämmas med ledning av vad som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Kommitténs överväganden och förslag
Beräkning av avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar
Avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar bör beräknas på samma sätt inom hela staten oavsett om en handling begärs ut från en myndighet under riksdagen eller under regeringen. I förhållande till regeringens myndigheter finns det tydliga regler om beräkningen av sådana avgifter i avgiftsförordningen. Motsvarande bestämmelser saknas för myndigheterna under riksdagen. I REA-lagen och riksbankslagen anges i stället att avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar ska bestämmas med ledning av vad som gäller för myndigheter under regeringen.
Med den nuvarande regleringen binds riksdagens myndigheter uttryckligen vid föreskrifter utfärdade av regeringen i form av avgiftsförordningen. Detta är en praktisk ordning. Kommittén anser dock att det kan vara tveksamt att i en lag som vänder sig till myndigheter under riksdagen genom en hänvisning så tydligt överlåta till regeringen att bestämma grunderna för myndigheternas avgiftsberäkning. I 27 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän som reglerar motsvarande fråga är hänvisningen i stället formulerad som att avgifterna ska bestämmas med ledning av vad som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Kommittén anser att bestämmelsen om avgifter för kopior m.m. för allmänna handlingar i den nya lagen, i likhet med hur bestämmelsen i lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän är formulerad, bör hänvisa till vad som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Kommittén föreslår därför att avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar enligt den nya lagen ska bestämmas med ledning av vad som gäller för statliga myndigheter i allmänhet. Kommittén anser att motsvarande ändring även bör göras i 9 kap. 9 § riksbankslagen.
Någon ändring i sak inte är avsedd, utan myndigheterna kan och bör i den utsträckning som det bedöms vara lämpligt även i fortsättningen använda avgiftsförordningens bestämmelser som riktmärke vid beräkningen av de aktuella avgifterna.
Avgifter för tillhandahållandet av allmänna handlingar i elektronisk form
Under kommitténs arbete har det framkommit att myndigheterna har upplevt en ökad efterfrågan på att få ta del av allmänna handlingar i elektronisk form. Kommittén har därför även diskuterat frågan om möjligheten att ta ut avgifter för detta och hur sådana avgifter ska beräknas.
Kommittén konstaterar att myndigheterna såväl under riksdagen som under regeringen hanterar sådana utlämnanden olika. Vissa myndigheter lämnar inte ut allmänna handlingar i elektronisk form, medan andra gör det. Av de myndigheter som lämnar ut allmänna handlingar i elektronisk form tar vissa betalt för denna tjänst med stöd av det generella bemyndigandet om avgiftsuttag för tillhandahållande av information i elektronisk form i 18 § första stycket 7 REA-lagen respektive 4 § första stycket 8 avgiftsförordningen, medan andra myndigheter gör detta utan avgift.
Frågan om att mot avgift tillhandahålla allmänna handlingar i elektronisk form berör inte bara myndigheterna under riksdagen. Det är därför enligt kommitténs mening lämpligt att denna fråga löses på ett sätt som är likartat för alla statliga myndigheter. Det är således en fråga som kräver ett bredare grepp än vad som kan åstadkommas inom ramen för denna utredning. Kommittén har därför valt att inte gå vidare i denna fråga. Kommittén vill dock framhålla att detta är en viktig fråga för myndigheterna under riksdagen som bör prioriteras.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Myndigheten ska få disponera avgiftsinkomster från kopior m.m. av allmänna handlingar och från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller.
Kommitténs överväganden och förslag
Enligt 20 § REA-lagen får myndigheten disponera intäkter från avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar samt från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller under förutsättning att intäkterna helt eller delvis ska täcka myndighetens kostnader för verksamheten.
De frivilligt efterfrågade varor och tjänster som avses är främst de som omfattas av uppräkningen i 18 § REA-lagen, men även sådana varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller med stöd av annan lag omfattas, t.ex. Riksrevisionens internationella utvecklingssamarbete enligt 22 § lagen med instruktion för Riksrevisionen.
Kravet på att avgiftsintäkterna helt eller delvis ska täcka kostnaderna för verksamheten för att myndigheten ska få disponera avgiftsintäkterna i 20 § REA-lagen innebär i praktiken att myndigheterna disponerar alla intäkter från frivilligt efterfrågade varor och tjänster. Det motsvarar också vad som gäller enligt 3 kap. 7 § budgetlagen (2011:203). Kommittén anser att bestämmelsen bör anpassas utifrån detta och att vad som sägs om att intäkterna helt eller delvis ska täcka verksamhetens kostnader för att myndigheten ska få disponera intäkterna därmed ska tas bort. Vidare bör bestämmelsen anpassas språkligt till begreppsapparaten i övriga bestämmelser i den nya lagen. Det innebär att det i bestämmelsen bör stå avgiftsinkomster i stället för avgiftsintäkter.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att myndigheten ska få disponera avgiftsinkomster från kopior m.m. av allmänna handlingar och från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Av lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen ska det framgå att Riksdagsförvaltningen får ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek för upplåtelser av lägenheter och lokaler inom myndighetens fastigheter. Sådana avgifter ska beräknas på marknadsmässiga grunder.
Kommitténs överväganden och förslag
Rätten att ta ut avgifter för upplåtelser
Som genomgången i avsnitt 9.1 visar har Riksdagsförvaltningen inkomster från upplåtelser av lokaler till bl.a. Riksdagens ombudsmän men också till kommersiella aktörer, t.ex. restauranger och butiker. Riksdagsförvaltningen har också ett större antal övernattningsbostäder som myndigheten upplåter till riksdagsledamöter.
Enligt 9 § i Riksdagsförvaltningens tidigare instruktion, lagen (2000:419) med instruktion för riksdagsförvaltningen, gällde att Riksdagsförvaltningen inom sitt verksamhetsområde fick utföra uppdrag och tillhandahålla varor och tjänster samt inom riksdagens fastigheter upplåta lägenheter och lokaler. För sådana varor och tjänster samt uppdrag och upplåtelser fick förvaltningen ta ut avgifter.
Den 1 juli 2011 trädde lagen med instruktion för Riksdagsförvaltningen i kraft. Enligt 4 § i denna får Riksdagsförvaltningen dels inom myndighetens fastigheter upplåta lägenheter och lokaler, dels inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla varor och tjänster för vilka avgifter får tas ut. Någon uttrycklig rätt till avgiftsuttag för upplåtelser av lägenheter och lokaler finns inte enligt den nya instruktionen.
Av förarbetena till den nya instruktionen framgår inte annat än att avsikten varit att Riksdagsförvaltningen även fortsättningsvis ska ha möjlighet att upplåta lägenheter och lokaler (2009/10:URF1, framst. 2010/11:RS3 och bet. 2010/11:KU30). Det finns inte heller något i förarbetena som antyder att avsikten varit att förvaltningen inte längre ska få ta ut avgifter för sådana upplåtelser. Bestämmelsens lydelse gör emellertid att en sådan tolkning kan ifrågasättas, varför regelverket bör förtydligas i detta avseende. Kommittén föreslår därför att det av lagen med instruktion för Riksdagsförvaltningen uttryckligen ska framgå att Riksdagsförvaltningen får ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek för upplåtelser av lägenheter och lokaler inom myndighetens fastigheter. Med lägenheter avses även s.k. övernattningsbostäder, dvs. övernattningslägenheter eller övernattningsrum, se riksdagsstyrelsens föreskrift (RFS 2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter.
Beräkning av avgifterna
Avgifterna för sådan verksamhet ska enligt 17 § REA-lagen, i likhet med vad som gäller för Riksdagsförvaltningens avgiftsbelagda verksamhet i övrigt, beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten, dvs. upp till full kostnadstäckning. Riksdagen kan dock alltid besluta om att avgifter för en viss avgiftsbelagd verksamhet ska beräknas på något annat sätt.
I förhållande till den verksamhet som det nu är fråga om kan en beräkningsgrund som baserar sig på myndighetens kostnader för verksamheten vara tveksam. En sådan beräkningsgrund kan medföra gränsdragningsproblem vad gäller vilka kostnader som ska ingå i beräkningen. Vidare riskerar en avgiftssättning för upplåtelser av lägenheter och lokaler som bygger på kostnadstäckning, med hänsyn till de attraktiva lägena på riksdagens fastigheter, att leda till ett lågt eller t.o.m. mycket lågt avgiftsuttag, dvs. en hyressättning som avviker från vad som gäller för övriga upplåtelser inom de aktuella områdena. Det kan i sin tur medföra att verksamheten snedvrider konkurrensen på ett icke avsett sätt.
För de fastighetsförvaltande myndigheterna under regeringen gäller att upplåtelser ska ske på marknadsmässiga villkor och ersättningen för sådana upplåtelser ska fastställas på marknadsmässig grund, se 12 § förordningen (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. En utgångspunkt för kommitténs uppdrag är att regleringen för riksdagens myndigheter ska överensstämma med regleringen för myndigheter under regeringen om inte särskilda skäl talar mot det. Några sådana särskilda skäl har inte framkommit. Det framstår tvärtom mot bakgrund av vad som angetts ovan om gränsdragningsproblem och risk för snedvridning av konkurrensen som både lämpligt och rimligt att Riksdagsförvaltningens hyressättning vid upplåtelser av lägenheter och lokaler sker på samma villkor som gäller för övriga fastighetsförvaltande myndigheter inom staten, dvs. beräknas på marknadsmässig grund.
Med marknadsmässig grund avses i detta sammanhang att hyressättningen för upplåtelser av kommersiella lokaler ska beräknas med utgångspunkt i marknadshyran för det aktuella området och för upplåtelser av lägenheter enligt bruksvärdesprincipen, dvs. följa utvecklingen inom allmännyttan. En sådan hyressättning utgör ett avsteg från den generella grunden för avgiftsberäkning som föreslås i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter, och det måste därför särskilt framgå av Riksdagsförvaltningens instruktion att avgifterna ska beräknas på marknadsmässig grund.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att det av lagen med instruktion för Riksdagsförvaltningen ska framgå att avgifter för upplåtelser av lägenheter och lokaler ska beräknas på marknadsmässig grund.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Myndigheten ska inte utan riksdagens medgivande få ta emot en donation om den överlåtna egendomen utgörs av aktier eller andelar i ett företag.
Nuvarande ordning
En myndighet får enligt 33 § REA-lagen ta emot en donation under förutsättning bl.a. att ändamålet med donationen har ett nära samband med myndighetens verksamhet.
Av 34 § REA-lagen framgår att myndigheten, trots att kravet i 33 § är uppfyllt, inte utan riksdagens medgivande får ta emot en donation om den överlåtna egendomen uppfyller vissa kriterier, t.ex. inte får avyttras, medför ett ökat behov av medel från statens budget för myndigheten eller om den donerade egendomen utgörs av en viss sorts egendom.
Kommitténs överväganden och förslag
Enligt 26 § REA-lagen får myndigheten inte utan riksdagens bemyndigande använda statens medel eller övriga tillgångar till att förvärva aktier eller andelar i företag. Myndigheten får dock utan riksdagens medgivande ta emot en donation som utgörs av aktier eller andelar i ett företag. För att myndigheten ska få avyttra aktier eller andelar i ett företag krävs däremot enligt 27 § REA-lagen alltid riksdagens bemyndigande oavsett hur aktierna eller andelarna förvärvats.
Med den nuvarande ordningen får en myndighet utan inblandning från riksdagen besluta att ta emot en donation i form av aktier eller andelar i ett företag. För att myndigheten ska få avyttra sådan egendom krävs däremot ett bemyndigande från riksdagen. En sådan ordning framstår enligt kommittén som något motstridig. Det har under utredningen inte kommit fram något som motiverar att man behåller en sådan ordning.
Det kan vidare konstateras att det inte ingår i någon av myndigheternas uppdrag att förvalta egendom av det slag som här är aktuellt. Det är därför rimligt att en myndighet innan den påbörjar en sådan verksamhet låter riksdagen ta ställning i frågan. Kommittén anser därför att riksdagens medgivande bör krävas för att en myndighet ska få ta emot en donation som utgörs av egendom i form av aktier eller andelar i ett företag.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att myndigheten inte ska få ta emot en donation utan riksdagens medgivande om den överlåtna egendomen utgörs av aktier eller andelar i ett företag.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Nuvarande ordning
Enligt 3 § REA-lagen ska myndigheten för riksdagen redovisa verksamhetens mål och de resultat som uppnåtts. Av förarbetena till REA-lagen framgår att med mål avses som huvudregel inte mål som beslutats av riksdagen utan att det kan vara fråga om interna verksamhetsmål och liknande. Myndigheterna bör vidare enligt förarbetena arbeta med mål och uppföljning av resultat, men det bör i huvudsak vara myndighetens ansvar att bedöma vilka mål som är relevanta att redovisa för riksdagen (se framst. 2005/06:RS5 s. 30 f.)
I 37 § REA-lagen finns bestämmelser om årsredovisning. Av bestämmelsen framgår att myndigheten varje år senast den 22 februari ska lämna en årsredovisning till riksdagen för det senast avslutade räkenskapsåret. Årsredovisningen ska bestå av resultatredovisning, resultaträkning, balansräkning, anslagsredovisning och noter. I årsredovisningen ska myndighetens ledning också lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
Ytterligare bestämmelser om det närmare innehållet i årsredovisningen finns i riksdagsstyrelsens föreskrift (RFS 2006:10) om tillämpningen av lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. I föreskrifterna hänvisas till 2 kap. 3–8 §§ förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag med tillhörande föreskrifter och allmänna råd som ska gälla i tillämpliga delar. Dessa hänvisningar fångar t.ex. krav på ledningens undertecknande av årsredovisningen, utformningen av årsredovisningen och principer för redovisningen.
I 10 kap. 3 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, i det följande riksbankslagen, finns bestämmelser om årsredovisning för Riksbanken. Enligt den bestämmelsen ska direktionen varje år före den 22 februari lämna en årsredovisning för det föregående räkenskapsåret till riksdagen, Riksrevisionen och fullmäktige. Årsredovisningen ska omfatta en resultaträkning, en balansräkning och en förvaltningsberättelse. I årsredovisningen ska direktionen lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid Riksbanken är betryggande.
Riksdagsstyrelsens förslag: Myndigheten ska i årsredovisningen utöver resultatredovisning, resultaträkning, balansräkning, anslagsredovisning och noter även lämna information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för uppföljningen och prövningen av verksamheten.
Kommitténs överväganden och förslag
Bestämmelserna om årsredovisning i budgetlagen (2011:203) har utvecklats avsevärt jämfört med lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Budgetlagens bestämmelser är väsentligt mer detaljerade och styrande för innehållet i årsredovisningen än vad deras föregångare var. Bestämmelserna rör dock årsredovisningen för staten, vilket är något annat än de enskilda myndigheternas årsredovisningar. De enskilda myndigheternas årsredovisningar utgör dock underlag för årsredovisningen för staten. Regler om årsredovisning för myndigheterna under regeringen finns i förordningen om årsredovisning och budgetunderlag.
En utgångspunkt för årsredovisningen för staten som också bör gälla för myndigheterna under riksdagen är att innehållet i årsredovisningen bör ansluta till riksdagens budgetbeslut. Det är bara på så sätt som årsredovisningen kan fungera som underlag för riksdagens uppföljning av den verksamhet som bedrivs såväl hos de enskilda myndigheterna som i staten i stort (se prop. 2010/11:40 s. 110).
Årsredovisningarna för myndigheterna under riksdagen överensstämmer till innehåll och form i allt väsentligt med årsredovisningarna för myndigheterna under regeringen. Det är naturligt eftersom myndigheterna är en del av staten och ingår i årsredovisningen för staten. Det följer också av de föreskrifter till REA-lagen som riksdagsstyrelsen har beslutat. Avsikten med föreskrifterna är att de ska komplettera och bygga vidare på de mer övergripande bestämmelserna i REA-lagen.
Till de bestämmelser som omfattas av den hänvisning som görs i föreskrifterna till REA-lagen hör 2 kap. 4 § förordningen om årsredovisning och budgetunderlag. Av bestämmelsen framgår bl.a. följande. Årsredovisningen ska bestå av resultatredovisning, resultaträkning, balansräkning, anslagsredovisning och noter. Årsredovisningen ska även innehålla en sammanställning över väsentliga uppgifter från resultaträkning, balansräkning och anslagsredovisning samt uppgifter om låneram, anslagskredit och vissa nyckeltal. Vidare ska myndigheten i årsredovisningen även lämna information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för uppföljningen och prövningen av verksamheten.
Bestämmelsen om årsredovisningens innehåll i REA-lagen är utformad med 2 kap. 4 § förordningen om årsredovisning och budgetunderlag som förebild men är mer kortfattad och övergripande. Med hänsyn till att årsredovisningen utgör grunden för riksdagens uppföljning av myndigheternas verksamhet menar dock kommittén att även vissa andra delar som är väsentliga för årsredovisningen bör framgå direkt av lagen.
En sådan fråga är myndighetens skyldighet att i årsredovisningen lämna information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för riksdagens uppföljning och prövning av verksamheten. Vad som avses är information om förhållanden och händelser som inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut och där ett utelämnande eller en felaktighet i uppgifterna kan påverka de beslut som fattas på basis av informationen i årsredovisningen.
Kommittén föreslår mot bakgrund av det anförda att myndigheten i årsredovisningen, utöver resultatredovisning, resultaträkning, balansräkning, anslagsredovisning och noter, även ska lämna information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för uppföljningen och prövningen av verksamheten.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
12.1.2 Årsredovisningens undertecknande
Riksdagsstyrelsens förslag: Av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter ska det framgå att myndighetens ledning ska skriva under årsredovisningen och i anslutning till underskriften lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande. Av lagen ska det även framgå att underskriften innebär att ledningen intygar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamhetens resultat och av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställning.
Kommitténs överväganden och förslag
Hänvisningen till förordningen om årsredovisning och budgetunderlag i föreskrifterna till REA-lagen omfattar också 2 kap. 8 § nämnda förordning. Av den bestämmelsen framgår att årsredovisningen ska undertecknas av myndighetens ledning. Underskriften innebär att ledningen intygar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamhetens resultat och av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställning. I anslutning till underskriften ska ledningen också lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
I REA-lagens bestämmelser om årsredovisning finns det inte något krav på att ledningen ska underteckna årsredovisningen. Ledningarna för myndigheterna under riksdagen skriver i praktiken ändå under myndigheternas årsredovisningar och intygar också redovisningarnas riktighet. I anslutning till undertecknandet gör de också en bedömning av den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten. Att en sådan bedömning ska lämnas i årsredovisningen framgår uttryckligen av 37 § REA-lagen.
Att myndighetens ledning ska skriva under årsredovisningen anser kommittén vara en fråga av sådan vikt att det ska framgå direkt av lagen. Det är ytterst en fråga som är kopplad till riksdagens förtroende för myndighetsledningen och ansvarsutkrävandet. Ledningen har enligt REA-lagen en skyldighet att i årsredovisningen lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande. I detta avseende föreslås inte någon ändring. Däremot blir det, genom att kravet på ledningens underskrift och ledningens bedömning av den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten kopplas ihop, tydligare att bedömningen av den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten ska lämnas i anslutning till undertecknandet.
Kommittén föreslår mot bakgrund av det anförda att det ska framgå av den nya lagen att myndighetens ledning ska skriva under årsredovisningen och i anslutning till underskriften lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
Vad som ovan anförts gäller också i förhållande till Riksbanken, och kommittén anser därför att motsvarande ändring även bör göras i riksbankslagen.
Remissinstanserna
Ekonomistyrningsverket anser att det i lagen bör tas med en bestämmelse som motsvarar 2 kap. 8 § förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag om att underskriften av årsredovisningen innebär att ledningen intygar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamhetens resultat och av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställning. Remissinstanserna i övrigt har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar Ekonomistyrningsverkets uppfattning att det av lagen även ska framgå att underskriften av årsredovisningen innebär att ledningen intygar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamhetens resultat och av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställning. I övrigt delar riksdagsstyrelsen kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter ska det framgå att myndighetens verksamhet ska granskas genom revision och att bestämmelser om revision finns i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. och i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
Nuvarande ordning
Enligt 44 § REA-lagen ska myndigheten årligen redovisa för riksdagen vilka åtgärder myndigheten vidtagit eller avser att vidta med anledning av revisionens iakttagelser. De iakttagelser som avses är enligt förarbetena till lagen iakttagelser i revisionsberättelser eller i granskningsrapporter vid extern revision, dvs. iakttagelser med anledning av årlig revision och effektivitetsrevision (se framst. 2005/06:RS5 s. 125). Av förarbetena framgår även att en sådan redovisning, i likhet med vad som gäller för myndigheter under regeringen, bör lämnas samlat för varje myndighet i budgetpropositionen. Bestämmelsen motsvarar 47 § lagen om statsbudgeten i dess lydelse före den 1 januari 2011.
Kommitténs överväganden och förslag
Sedan REA-lagens bestämmelse om revision infördes har ordningen kring Riksrevisionens effektivitetsrevisioner ändrats när det gäller granskningar av sådan verksamhet som regeringen eller någon av dess myndigheter ansvarar för (se framst. 2009/10:RS4, bet. 2009/10:KU17 och bet. 2010/11:KU2). Ändringen innebär att riksdagen lämnar granskningsrapporter som rör regeringen eller en myndighet under regeringen till regeringen, som inom fyra månader i en skrivelse till riksdagen ska redovisa vilka åtgärder den har vidtagit eller avser att vidta med anledning av iakttagelserna i rapporten (9 kap. 19 § riksdagsordningen).
Med anledning av den nya ordningen framgår numera enligt 10 kap. 6 § budgetlagen att regeringen ska lämna en samlad redovisning av vilka åtgärder som vidtagits med anledning av Riksrevisionens iakttagelser i årsredovisningen för staten. Redovisning av åtgärder med anledning av eventuella iakttagelser i samband med den årliga revisionen lämnas fortfarande i budgetpropositionen. Detta framgår dock inte uttryckligen av budgetlagen.
Den nya ordningen vad gäller effektivitetsrevisioner påverkar inte de av riksdagens myndigheter som kan bli föremål för sådan revision, dvs. Riksbanken, Riksdagsförvaltningen och Riksdagens ombudsmän. I den mån en effektivitetsgranskning avser verksamhet som riksdagen eller någon av dess myndigheter ansvarar för ska granskningsrapporten lämnas till riksdagen som en redogörelse och beredas av det ansvariga utskottet (9 kap. 18 § riksdagsordningen). Utskottet kan inom ramen för sin beredning begära in ett yttrande från den berörda myndigheten, men granskningsrapporterna ställs inte till myndigheten.
Den ändrade ordningen innebär således enligt kommittén inte behov av några ändrade regler i dessa avseenden. Bestämmelsen om åtgärder med anledning av revisionens iakttagelser kan därför med endast smärre språkliga justeringar föras över till den nya lagen. Myndigheterna under riksdagen ska alltså även fortsättningsvis lämna en samlad redogörelse för åtgärder med anledning av iakttagelser inom ramen för den årliga revisionen i budgetpropositionen.
En otydlighet med den nuvarande regleringen i REA-lagen är emellertid att det inte direkt av lagen går att utläsa att det är åtgärder med anledning av extern revision, dvs. årlig revision och i förekommande fall effektivitetsrevision, som myndigheterna ska redovisa för riksdagen. Med den struktur REA-lagen har går det att tolka bestämmelsen som att den även omfattar iakttagelser från internrevisionen.
Ökad tydlighet kan uppnås genom att i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter använda rubriker som särskiljer bestämmelserna om revision från bestämmelserna om internrevision. Ytterligare tydlighet kan åstadkommas genom att föra in en bestämmelse i lagen om att myndighetens verksamhet ska granskas genom revision och var bestämmelser om sådan revision finns. En motsvarande bestämmelse finns i 10 kap. 11 § budgetlagen.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att det av den nya lagen ska framgå att myndighetens verksamhet ska granskas genom revision och att bestämmelser om revision finns i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. och i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens bedömning: De grundläggande bestämmelserna om intern styrning och kontroll och internrevision bör framgå av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Bakgrund
Fram till 2011 reglerades förekomsten av internrevision för myndigheterna under riksdagen i varje myndighets instruktion respektive i riksbankslagen, och det fanns inte några bestämmelser alls om intern styrning och kontroll för någon av myndigheterna under riksdagen. Samtliga myndigheter utom Riksdagens ombudsmän tillämpade dock i praktiken delar av förordningen (2007:603) om intern styrning och kontroll.
Med anledning av nya och förtydligade regler om internrevision och intern styrning och kontroll för regeringens myndigheter initierades 2008 en översyn av hur dessa frågor skulle hanteras hos riksdagen och dess myndigheter. Översynen resulterade i en tydligare reglering av ledningens övergripande verksamhetsansvar hos respektive myndighet.
I varje myndighets instruktion togs bestämmelser in som dels pekar ut vem eller vilka som är myndighetens ledning, dels uttryckligen klargör vilket ansvar ledningen har. Av respektive myndighets instruktion framgår numera också som en följd av översynen att ledningen (Riksbankens direktion, riksdagsstyrelsen, chefsjustitieombudsmannen respektive riksrevisorn med administrativt ansvar) ansvarar för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel. Vidare överfördes bestämmelserna om internrevision från respektive myndighets instruktion till REA-lagen, och reglerna anpassades också efter den utveckling som skett på området. I REA-lagen togs också bestämmelser om intern styrning och kontroll in (se 2008/09:URF4, framst. 2009/10:RS6 och bet. 2010/11:KU9). De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 2011.
De nya reglerna utformades med internrevisionsförordningen (2006:1228) och förordningen om intern styrning och kontroll som förebilder och motsvarar i allt väsentligt de regler som gäller för myndigheter under regeringen. Bestämmelserna i REA-lagen är dock i vissa avseenden mer övergripande, och i vissa frågor har medvetna avsteg gjorts i REA-lagen. Sådana avsteg har framför allt gjorts i förhållande till internrevisionsförordningen.
Som skäl för att samla alla bestämmelser i REA-lagen anfördes att man fick ett i huvudsak sammanhållet och överskådligt regelverk för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen där gemensamma föreskrifter kan tas fram (framst. 2009/10:RS6 s. 3). För Riksbankens del samlades alla bestämmelser i riksbankslagen.
Nuvarande ordning
Intern styrning och kontroll
I 39 och 40 §§ REA-lagen finns bestämmelser om intern styrning och kontroll. I 39 § regleras ledningens ansvar för den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten, och i 40 § förklaras vad som avses med intern styrning och kontroll. Vidare framgår av 37 § tredje stycket REA-lagen att myndighetens ledning i årsredovisningen ska lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
Av 9 kap. 1 a § riksbankslagen framgår dels att direktionen bär ansvaret för den interna styrningen och kontrollen vid Riksbanken, dels vad som avses med intern styrning och kontroll. Vidare framgår av 10 kap. 3 § fjärde stycket samma lag att direktionen i årsredovisningen ska lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid Riksbanken är betryggande.
Internrevision
Bestämmelser om internrevision finns i 41–43 §§ REA-lagen. Av dessa framgår att det vid varje myndighet ska finnas en internrevision, att en myndighet får samordna sin internrevision med en annan myndighet samt att det är myndighetens ledning som ska besluta om riktlinjer och revisionsplan för internrevisionen och om åtgärder med anledning av internrevisionens iakttagelser och rekommendationer (41 och 43 §§). Internrevisionen ska bedrivas enligt god sed för internrevision och internrevisorer och ska granska om ledningens interna styrning och kontroll är utformad så att myndigheten med rimlig säkerhet fullgör sitt verksamhetsansvar (42 §). Motsvarande regler för Riksbanken finns i 9 kap. 2 och 2 a §§ riksbankslagen.
Kommitténs överväganden
Intern styrning och kontroll är en process som syftar till att myndigheten med rimlig säkerhet ska fullgöra sitt ansvar för verksamheten. Den interna styrningen och kontrollen ska fortlöpande följas upp och utvecklas. Utöver den fortlöpande utvärderingen och uppföljningen som ingår i myndighetens interna styrning och kontroll ingår det också i uppdraget för myndighetens internrevision att granska kvaliteten i den interna styrningen och kontrollen.
Intern styrning och kontroll är alltså ett arbetssätt för att inom myndigheten identifiera, värdera, åtgärda och följa upp verksamhetsrisker. Detta arbete ska dokumenteras. Genom att arbeta på ett systematiskt och genomtänkt sätt med verksamhetsrisker säkerställs att myndigheten med rimlig säkerhet lever upp till kraven på bl.a. effektivitet, regelefterlevnad och redovisning. Det innebär också att den interna styrningen och kontrollen ska vara verksamhetsanpassad, dvs. den ska vara anpassad efter myndighetens specifika förutsättningar och uppgifter.
Syftet med intern styrning och kontroll och internrevision är sammanfattningsvis att se till att myndigheten fullgör sina uppgifter och lever upp till de krav som ställs på verksamheten. Det är myndighetens ledning som inför sin uppdragsgivare ansvarar för att myndigheten lever upp till verksamhetskraven. Bestämmelserna om intern styrning och kontroll och internrevision har således en tydlig koppling till reglerna om verksamhetskrav och ledningens ansvar. Bestämmelser om detta finns i myndigheternas instruktioner och i riksbankslagen.
REA-lagen, där bestämmelserna om intern styrning och kontroll och internrevision är placerade, innehåller främst bestämmelser med koppling till frågor om budget och ekonomiadministration. Området för arbetet med intern styrning och kontroll och internrevision är emellertid bredare än så och omfattar all verksamhet som myndigheten bedriver eller ansvarar för. Bestämmelsernas nuvarande placering kan därmed ge intryck av att reglerna endast avser frågor med koppling till myndigheternas budget och ekonomiadministration.
Det talar för att bestämmelserna bör föras över till myndigheternas instruktioner. En sådan ordning skulle också bidra till en tydligare koppling till kraven på verksamheten och verksamhetsansvaret, och därmed skulle också regleringen av den faktiska innebörden av verksamhetsansvaret för varje myndighetsledning bli tydligare och mer sammanhållen.
Det som talar för att behålla ordningen med en gemensam reglering är det som anfördes i samband med att bestämmelserna infördes i REA-lagen, nämligen att regleringen därigenom skulle bli i huvudsak sammanhållen och överskådlig för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen. Det skulle också göra det möjligt att ta fram gemensamma föreskrifter till bestämmelserna. Med en gemensam reglering säkerställs också att utvecklingen på området sker samlat och att opåkallad spretighet i regleringen mellan de olika myndigheterna undviks. Vidare bör det framhållas att verksamhetsansvaret inte uteslutande framgår av myndigheternas instruktioner utan också av portalparagrafen om effektivitet och hushållning i den gemensamma lagen (se 2 § REA-lagen respektive förslaget till 1 kap. 2 § lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter).
Skälen för att behålla den nuvarande ordningen med en gemensam reglering för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen väger vid en samlad bedömning tyngre än skälen för att splittra regleringen på de olika myndigheternas instruktioner. Kommittén anser därför att de grundläggande bestämmelserna om intern styrning och kontroll och internrevision även fortsättningsvis bör framgå av den myndighetsgemensamma lagen.
Övriga bestämmelser av mer förklarande eller detaljerad karaktär kan däremot med fördel regleras i föreskrifterna till lagen. Härigenom säkerställs även i dessa delar ett gemensamt regelverk utan att lagen tyngs med detaljerade bestämmelser på området. Vidare innebär en placering av sådana bestämmelser i föreskrifterna större möjlighet att låta bestämmelserna vara mer detaljerade och även en möjlighet att successivt bygga ut och ändra dessa i takt med att området utvecklas och förändras.
För Riksbankens del innebär det sagda inte någon förändring av den nuvarande regleringen i och med att det saknas möjlighet att utfärda föreskrifter som knyter an till de aktuella bestämmelserna i riksbankslagen. Det har inte heller under utredningens gång framkommit att det skulle finnas behov av att införa en sådan möjlighet, utan den nuvarande regleringen är ändamålsenlig och tillgodoser bankens behov.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på kommitténs överväganden i denna del.
Riksdagsstyrelsens bedömning
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs bedömning i denna del.
Riksdagsstyrelsens förslag: I lagen ska bestämmelser tas in om
– ledningens ansvar för intern styrning och kontroll
– ledningens skyldighet att i årsredovisningen lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande
– krav på myndigheten att ha en internrevision
– möjligheten för en myndighet att samordna sin internrevision med en annan myndighet
– internrevisionens uppdrag och bedrivande
– beslutsrätt i fråga om riktlinjer och revisionsplan för internrevisionen och åtgärder med anledning av internrevisionens iakttagelser.
Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén har ovan gjort bedömningen att de grundläggande bestämmelserna om intern styrning och kontroll och internrevision bör tas in i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Frågan är vilka bestämmelser som är att anse som grundläggande och som därmed ska tas in i lagen.
Intern styrning och kontroll
I REA-lagen regleras ledningens ansvar för att det vid myndigheten finns en intern styrning och kontroll och ledningens skyldighet att i årsredovisningen lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen är betryggande. I lagen definieras också vad som avses med intern styrning och kontroll.
Att det vid myndigheten ska finnas en intern styrning och kontroll som fungerar på ett betryggande sätt och ledningens ansvar för detta är enligt kommittén en sådan sak som bör framgå direkt av lagen. Likaså bör det av lagen framgå att ledningen i myndighetens årsredovisning ska lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen är betryggande – detta eftersom en sådan bedömning är av betydelse för riksdagens uppföljning av verksamheten och i slutändan för ansvarsutkrävandet. Vidare är innebörden av ledningens bedömning i årsredovisningen av sådant slag att skyldigheten att lämna en sådan bedömning bör regleras i lag.
Intern styrning och kontroll definieras i REA-lagen som den process som syftar till att myndigheten med rimlig säkerhet fullgör sitt verksamhetsansvar. I processen ska det enligt lagen ingå vissa uppräknade moment. Bestämmelsen är en sammanfattning av 2–6 §§ förordningen om intern styrning och kontroll och av Ekonomistyrningsverkets föreskrifter och allmänna råd till förordningen. I dessa definieras och förklaras innebörden av processen för intern styrning och kontroll och de moment som ingår i denna.
Bakgrunden till förordningen om intern styrning och kontroll var bl.a. oklarheter om tolkningen av begreppet intern styrning och kontroll, Internrevisionsutredningens synpunkter om att ansvaret för intern styrning och kontroll inte var tydligt reglerat och att det var otydligt på vilket sätt ledningen skulle redovisa att den uppfyllt sitt ansvar (se Internrevision i staten SOU 2003:93). Avsaknaden av en fastlagd innebörd av begreppet och ett tydligt regelverk gjorde det svårt för myndighetsledningarna att upprätta och vidmakthålla ett system för intern styrning och kontroll.
Kommittén kan konstatera att trots att arbetet med intern styrning och kontroll har bedrivits under ett antal år inom myndigheterna förefaller kunskapen ibland vara otillräcklig om vad intern styrning och kontroll är och vad det syftar till. En gemensam definition av intern styrning och kontroll fyller därför fortfarande en funktion för myndigheternas fortsatta arbete på området. En definition medför också att regelverket, och därmed kraven på myndigheterna under riksdagen vad gäller intern styrning och kontroll, bättre överensstämmer med motsvarande regelverk och krav för myndigheterna under regeringen.
Det är därför motiverat att även fortsättningsvis ha en gemensam definition av intern styrning och kontroll. Detta är emellertid inte något som enligt kommitténs mening bör regleras i lagen utan lämpligen kan tas in i föreskrifterna till lagen. Genom att regleringen av definitionen av intern styrning och kontroll flyttas över till föreskrifterna blir det också möjligt att bygga ut definitionen och vid behov ge den ytterligare innehåll.
Sammanfattningsvis föreslår kommittén att det i den nya lagen ska tas in bestämmelser om ledningens ansvar för intern styrning och kontroll och om ledningens skyldighet att i årsredovisningen lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
Internrevision
Bestämmelserna om internrevision i REA-lagen inbegriper bestämmelser om krav på myndigheten att ha en internrevision, möjligheten för myndigheten att samordna sin internrevision med en annan myndighet, internrevisionens uppdrag och krav på att den ska bedrivas i enlighet med god sed. Vidare innehåller REA-lagen också bestämmelser om att ledningen ska besluta riktlinjer och revisionsplan för internrevisionen och åtgärder med anledning av revisionens iakttagelser. Dessa bestämmelser är enligt kommittén av det slag att de även fortsättningsvis ska framgå av lag.
Av betydelse för internrevisionen är också frågor om hur internrevisionen ska vara organiserad vid myndigheten och formerna för rapportering till myndighetens ledning. Dessa frågor har enligt kommittén en tydlig koppling till kravet på att ha en internrevision och regleringen av internrevisionens uppdrag, frågor som kommittén föreslår ska regleras i lagen. Frågorna är samtidigt också av mer detaljerad karaktär och hanteras därför lämpligen i föreskrifterna till lagen.
Mot bakgrund av detta föreslår kommittén att det i den nya lagen ska tas in bestämmelser om att myndigheten ska ha en internrevision, om möjligheten för myndigheten att samordna sin internrevision med en annan myndighet, om internrevisionens uppdrag och bedrivande samt om beslutsrätten i fråga om riktlinjer och revisionsplan för internrevisionen och om åtgärder med anledning av internrevisionens iakttagelser.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter ska det framgå att rapportering till statens informationssystem för budgetering och uppföljning ska ske på det sätt och i den omfattning som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén föreslog i betänkandet att rapportering till statsredovisningen ska ske på det sätt och i den omfattning som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Remissinstanserna
Ekonomistyrningsverket har anfört att innebörden av rapportering till statsredovisningen blir tydlig när det gäller ekonomiskt utfall men kan tolkas som en skillnad gentemot REA-lagen, där det anges att rapportering ska göras till statens informationssystem för budgetering och uppföljning. Detta syftar på systemet Hermes, där statsredovisningen är en del. Om regeringen har behov av rapportering av prognoser för riksdagsmyndigheternas anslag, kan innebörden bli oklar. Formuleringen skulle kunna tolkas som att de berörda myndigheterna inte behöver lämna sådana prognoser, varför den behöver övervägas ytterligare. Övriga remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar Ekonomistyrningsverkets uppfattning att innebörden av rapportering till statsredovisningen kan bli oklar. Av lagen ska det därför framgå att rapportering ska ske till statens informationssystem för budgetering och uppföljning på det sätt och i den omfattning som gäller för statliga myndigheter i allmänhet. Riksdagsstyrelsens förslag överensstämmer således delvis med kommitténs förslag.
Med chefspension avses i detta sammanhang viss ersättning som den som lämnar vissa statliga chefsanställningar kan ha rätt till fram till dess att han eller hon fyller 65 år enligt följande förordningar: förordnandepension enligt förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m., chefspension enligt förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m. och inkomstgaranti enligt förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning. I det följande används genomgående begreppen chefspension eller åtagande om chefspension oavsett på vilken förordning rätten till ersättning grundar sig.
Nuvarande ordning
Av riksdagsstyrelsens föreskrift (RFS 2003:9) om tillämpningen av förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning med tillhörande övergångsbestämmelser följer att de nyss nämnda förordningarna om chefspension ska tillämpas på arbetstagare som efter beslut av riksdagen och dess myndigheter har tillträtt en chefsanställning som är tidsbegränsad enligt 9 § 1 anställningsförordningen (1994:373). I fråga om arbetstagare i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen gäller detta endast under förutsättning att riksbanksfullmäktige eller Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna inte har beslutat något annat.
Enligt 6 § REA-lagen ska utgifter för egen verksamhet (s.k. förvaltningsutgifter) redovisas mot anslag det budgetår till vilket kostnaden hänför sig, dvs. på kostnadsmässig grund. Riksdagen kan dock enligt sjätte stycket samma bestämmelse besluta att redovisning mot anslag ska göras på någon annan grund. Riksdagen har fr.o.m. räkenskapsåret 2015 beslutat om ett sådant undantag för Riksrevisionens avsättningar för chefspensioner för riksrevisorer. Sådana avsättningar ska redovisas mot anslag på utgiftsmässig grund i stället för på kostnadsmässig grund.
Hur sköts det i praktiken?
Pensionsavsättningar generellt
Riksdagsförvaltningen och de centrala fackliga organisationerna har träffat avtal om att Pensionsavtal för arbetstagare hos staten m.fl. (PA 03) ska gälla för riksdagen och dess myndigheter. Det framgår av bilagan Arbetsgivare inom tillämpningsområde för statliga pensionsbestämmelser till PA 03.
Vid handläggningen av ärenden om pensionsförmåner ska i tillämpliga delar förordningen (1997:909) om handläggning av ärenden om statliga tjänstepensionsförmåner gälla även myndigheter under riksdagen, se riksdagens förvaltningsstyrelses föreskrift (RFS 1998:2) om handläggning av ärenden om statliga tjänstepensionsförmåner och 1 § nyss nämnda förordning.
För förmåner enligt bl.a. den statliga tjänstepensionen betalar myndigheterna under riksdagen löpande pensionspremier till Statens tjänstepensionsverk (SPV). Dessa premier ska även täcka kostnaderna för administrationen av förmånerna, se riksdagsstyrelsens föreskrift (RFS 2003:1) om tillämpningen av förordningen (1997:908) om premier för statens avtalsförsäkringar och 1–3 §§ nyss nämnda förordning. Detta innebär att samma regelverk som gäller för myndigheter under regeringen också ska tillämpas för myndigheter under riksdagen vad gäller dessa förmåner och finansieringen av förmånerna.
Riksbanken
Av 9 kap. 13 § regeringsformen framgår att Riksbanken har elva fullmäktige som väljs av riksdagen och att banken leds av en direktion som utses av fullmäktige. Enligt 1 kap. 4 § riksbankslagen utses en ledamot i direktionen för en tid av fem eller sex år. Det finns inte något hinder mot att en ledamot utses på nytt sedan förordnandetiden gått ut. Enligt 4 kap. 5 § riksbankslagen fastställs lön och andra anställningsförmåner för ledamöter i direktionen av fullmäktige.
Fullmäktige tillämpar riksdagsstyrelsens föreskrift om tillämpningen av förordningen om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning i förhållande till ledamöterna i direktionen. Någon utbetalning med anledning av rätten till chefspension har inte aktualiserats.
Riksbanken har inte redovisat några avsättningar eller ansvarsförbindelser med anledning av sådana åtaganden. Om frågan om chefspension skulle aktualiseras är det SPV som administrerar och betalar ut pensionen. SPV i sin tur fakturerar Riksbanken för kostnaden.
Riksdagsförvaltningen
Av 14 kap. 5 § riksdagsordningen följer att riksdagen för varje valperiod väljer en riksdagsdirektör. En riksdagsdirektör kan väljas om obegränsat antal gånger. Av 10 § 8 lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen framgår att lön och andra anställningsförmåner för riksdagsdirektören beslutas av riksdagsstyrelsen. Riksdagsstyrelsen har beslutat att förordningen om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning ska gälla för riksdagsdirektören. Tidigare omfattades även andra personalkategorier av en sådan rätt, och det finns fortfarande kvar en chef inom förvaltningen som har kvar rätten till chefspension enligt den gamla ordningen.
År 2010 aktualiserades ett ärende där en person hade rätt till chefspension. SPV administrerade utbetalningarna och fakturerade månatligen Riksdagsförvaltningen kostnaden för pensionen. Riksdagsförvaltningen redovisade hela pensionskostnaden mot sitt förvaltningsanslag på kostnadsmässig grund.
Riksdagsförvaltningen har i övrigt inte redovisat några avsättningar eller ansvarsförbindelser med anledning av åtaganden om chefspension. Skulle frågan om chefspension aktualiseras är det SPV som administrerar och betalar ut pensionen. SPV i sin tur fakturerar Riksdagsförvaltningen för kostnaden.
Riksdagens ombudsmän
Av 13 kap. 6 § regeringsformen framgår att Riksdagens ombudsmän väljs av riksdagen. Enligt 13 kap. 3 § riksdagsordningen följer att en ombudsman väljs på fyra år och kan väljas om obegränsat antal gånger. Lön, avgångsersättning och övriga anställningsförmåner för ombudsmännen beslutas av Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna (se 1 § lagen [2012:882] med instruktion för Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna). Nämnden tillämpar riksdagsstyrelsens föreskrift om tillämpning av förordningen om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning och dess föregångare i förhållande till ombudsmännen.
Riksdagens ombudsmän har inte redovisat några avsättningar eller ansvarsförbindelser med anledning av sådana åtaganden. Om frågan om chefspension skulle aktualiseras är det SPV som administrerar och betalar ut pensionen. SPV i sin tur fakturerar Riksdagens ombudsmän för kostnaden.
Riksrevisionen
Riksrevisorerna väljs enligt 13 kap. 8 § regeringsformen av riksdagen. Av 13 kap. 6 § riksdagsordningen följer att en riksrevisor väljs på sju år och inte kan väljas om. Lön, avgångsersättning och övriga anställningsförmåner för riksrevisorerna beslutas av Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna (se 1 § lagen med instruktion för Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna). Nämnden tillämpar riksdagsstyrelsens föreskrift om tillämpningen av förordningen om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning och dess föregångare i förhållande till riksrevisorerna.
Riksrevisionen redovisar åtaganden vad gäller chefspensioner enligt följande. När en rätt till chefspension aktualiserats redovisas åtagandet som en avsättning för det nästkommande året och för övriga år som en ansvarsförbindelse. Avsättningarna redovisas mot anslag på kostnadsmässig grund. Utbetalningar av chefspension administreras av SPV, som i sin tur fakturerar Riksrevisionen för utbetalningarna.
Myndigheter under regeringen
Myndigheterna under regeringen gör inte några avsättningar för förväntade utbetalningar av chefspensioner. Administrationen av chefspensioner sköts av SPV. SPV fakturerar inte myndigheterna för eventuella utbetalningar utan kostnaden belastar inom anslaget Statliga tjänstepensioner m.m. utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning.
SPV tar upp en avsättning för chefspension i sin balansräkning först när någon blivit beviljad en sådan pension. Motivet till att det inte görs någon avsättning tidigare, dvs. under tiden för chefsförordnandet, är att det inte är möjligt att beräkna i hur många fall rätten till chefspension kommer att utnyttjas.
SPV redovisar inte avsättningen mot anslag, utan redovisningen mot anslag sker på utgiftsmässig grund, dvs. i princip när en utbetalning görs. Att anslagsredovisning sker på utgiftsmässig grund beror på att kostnaden hos SPV inte är en förvaltningsutgift utan en övrig utgift. Övriga utgifter redovisas mot anslag det budgetår som utgiften hänför sig till (se 4 kap. 3 § budgetlagen [2011:203], 12 § anslagsförordningen [2011:223] och 6 § REA-lagen).
Riksdagsstyrelsens bedömning: I föreskrifterna till lagen bör det tydliggöras att ett åtagande om chefspension ska redovisas när det har fattats ett beslut om att chefspension ska betalas ut. Myndigheten bör vid den tidpunkten redovisa åtagandet som en avsättning i sin balansräkning. Vid beräkningen av avsättningens storlek bör myndigheten göra en bedömning av hur mycket den uppskattar att den kommer att betala ut som chefspension under hela åtagandetiden.
Kommitténs överväganden
Som konstaterats ovan ska varje myndighet under riksdagen ansvara för åtaganden om chefspension till befattningshavare vid myndigheten. Av finansutskottets betänkande 2013/14:FiU35 framgår att detta innebär att myndigheten också ska redovisa sådana åtaganden i enlighet med god redovisningssed. I sitt betänkande redogör finansutskottet för de uppgifter Ekonomistyrningsverket lämnat om god redovisningssed i ärendet. Av betänkandet framgår att god redovisningssed innebär att en myndighet ska göra en avsättning av det belopp som myndigheten uppskattar att den kommer att behöva betala ut som chefspension (se bet. 2013/14:FiU35 s. 18 f.).
Med avsättning avses en skuld som är oviss till belopp eller till den tidpunkt skulden kommer att regleras. En avsättning ska redovisas i balansräkningen när myndigheten har ett åtagande som en följd av en inträffad händelse, det är troligt att ett utflöde av resurser krävs för att reglera åtagandet och en tillförlitlig uppskattning av beloppet kan göras (se ESV:s föreskrifter till 4 kap. 2 § förordningen [2000:605] om årsredovisning och budgetunderlag).
Åtaganden om chefspension vad gäller myndigheterna under regeringen anses inte vara myndighetens eget åtagande, och myndigheterna redovisar inte heller några avsättningar med anledning av dessa åtaganden i sin balansräkning. I stället redovisar SPV en avsättning i sin balansräkning som avser alla åtaganden om chefspension vid myndigheterna, men detta görs först när det finns ett beslut om att chefspension ska betalas ut. SPV gör alltså inte några avsättningar med anledning av ett åtagande om chefspension under förordnandetiden. Detta beror på att SPV bedömer att det inte är möjligt att beräkna i hur många fall rätten till chefspension kommer att utnyttjas.
Osäkerheten om ett åtagande om chefspension också kommer att aktualisera en utbetalning av pension är densamma vid myndigheterna under riksdagen som vid regeringens myndigheter. Med hänsyn till detta och vad som anförts i andra sammanhang om vikten av att samma redovisningsprinciper tillämpas av riksdagens myndigheter som för staten i övrigt (se t.ex. framst. 2005/06:RS5 s. 40) bör riksdagens myndigheter redovisa åtaganden om chefspension på samma sätt som sådana åtaganden redovisas för myndigheterna under regeringen.
Vad gäller riksrevisorerna skulle det kunna argumenteras för att bedömningen av sannolikheten för att ett åtagande om chefspension ska aktualiseras skiljer sig något åt från bedömningen i fråga om övriga befattningar. En riksrevisor kan inte väljas om. Det kan därför argumenteras för att det redan vid förordnandet av en riksrevisor kan bedömas som mer sannolikt att en utbetalning med anledning av ett åtagande om chefspension kan komma att aktualiseras än i förhållande till övriga här berörda befattningar. Osäkerheten är dock fortfarande stor också i förhållande till en riksrevisor. Att en riksrevisor sedan förordnandetiden gått ut inte kan förordnas på nytt är därför enligt kommitténs bedömning inte skäl för att göra avsteg från vad som ovan uttalats om hur åtaganden om chefspension ska redovisas i förhållande till Riksrevisionen.
Sammanfattningsvis anser alltså kommittén att ett åtagande om chefspension bör redovisas först när ett beslut har fattats om att chefspension ska betalas ut. Åtagandet bör då redovisas i myndighetens balansräkning som en avsättning. Vid beräkningen av avsättningens storlek bör myndigheten göra en bedömning av hur mycket den uppskattar att den kommer att betala ut som chefspension under hela åtagandetiden.
Detta är emellertid en sådan fråga som enligt kommittén är på en sådan detaljnivå att den inte bör regleras i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. I stället bör det tydliggöras genom att det i föreskrifterna till lagen tas in en bestämmelse med ovanstående innebörd.
Den nya lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter och därtill hörande föreskrifter föreslås i likhet med REA-lagen tillämpas i förhållande till Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen men däremot inte i förhållande till Riksbanken.
För Riksbankens del gäller enligt 10 kap. 3 § riksbankslagen att banken är bokföringsskyldig och att denna skyldighet ska fullgöras i enlighet med god redovisningssed. Riksbanken får inte utfärda några föreskrifter till den aktuella bestämmelsen. Riksbanken har dock en lagstadgad skyldighet att fullgöra sin bokföring i enlighet med god redovisningssed. Kommittén anser därför att det är naturligt att Riksbanken trots avsaknad av uttryckliga föreskrifter på området redovisar sådana åtaganden i enlighet med de uttalanden som gjorts här.
Remissinstanserna
Riksrevisionen anser att formuleringen i förslaget till föreskrifter – att avsättningen för chefspension ska redovisas till det försäkringstekniska värde som motsvarar utbetalningarna med anledning av åtagandet – kan innebära att hänsyn inte tas till eventuella övriga inkomster som en anställd bedöms ha från anställning eller annat förvärvsarbete. Detta kan enligt Riksrevisionen i sin tur leda till att avsättningen ges ett för högt belopp. Endast det belopp som myndigheten uppskattar sannolikt kommer att utbetalas ska enligt Riksrevisionen redovisas som en avsättning i resultat- och balansräkningen.
Skälen för riksdagsstyrelsens bedömning
Riksdagsstyrelsen delar Riksrevisionens uppfattning. Av föreskrifterna ska det därför framgå att avsättningen ska redovisas till det belopp som myndigheten bedömer att den kommer att betala ut under hela åtagandetiden, grundat på det försäkringstekniska värde som motsvarar åtagandet. Riksdagsstyrelsens bedömning överensstämmer således delvis med kommitténs bedömning i denna del.
Riksdagsstyrelsens förslag: Avsättningar för chefspensioner ska redovisas mot anslag det budgetår till vilket utgiften hänför sig.
Kommitténs överväganden och förslag
Riksbanken har inte något anslag, redovisar därmed inte några utgifter mot anslag och berörs därför inte av denna fråga.
Myndigheternas avsättningar för chefspensioner är förvaltningsutgifter. Förvaltningsutgifter ska enligt 6 § andra stycket REA-lagen redovisas mot anslag det budgetår som kostnaden hänför sig till, dvs. på kostnadsmässig grund. Någon förändring av detta föreslås inte i den nya lagen (se avsnitt 6.3).
Riksdagen har med stöd av 6 § sjätte stycket REA-lagen beslutat att Riksrevisionens avsättningar för chefspensioner fr.o.m. räkenskapsåret 2015 ska redovisas mot anslag på utgiftsmässig grund (se bet. 2013/14:FiU35 och rskr. 2013/14:299). Detta är ett undantag från huvudregeln om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter och innebär att redovisning mot anslag för myndighetens avsättningar för chefspensioner ska ske det budgetår som utgiften hänför sig till, dvs. det budgetår utgiften uppkommer och inte det budgetår avsättningen görs.
Bakgrunden till riksdagens beslut om undantag är att förvaltningsutgifter sedan 2009 redovisas mot anslag på kostnadsmässig grund. Fram till 2009 redovisades förvaltningsutgifter mot anslag det budgetår som utgifterna hänförde sig till, dvs. på utgiftsmässig grund. Syftet med övergången till kostnadsmässig anslagsavräkning var att anslagsutfallet skulle ge en mer rättvisande bild av myndigheternas resursförbrukning under respektive budgetår.
I sitt betänkande konstaterar finansutskottet emellertid att med hänsyn till de stora osäkerheter som är förknippade med åtaganden om chefspensioner kan en kostnadsmässig anslagsavräkning i detta fall inte sägas leda till en mer rättvisande bild av resursförbrukningen under budgetåret, utan snarare det motsatta.
Det är vidare så att för myndigheter under riksdagen är kostnader för chefspensioner en förvaltningsutgift medan motsvarande kostnad för regeringens myndigheter är en övrig utgift hos SPV som därmed redovisas mot anslag det budgetår då utgiften uppkommer. Detta innebär att samma kostnad behandlas olika beroende på om kostnaden hänför sig till en myndighet under riksdagen eller regeringen. Denna skillnad ansåg riksdagen inte vara motiverad och beslutade därför att Riksrevisionens avsättningar för chefspensioner ska redovisas mot anslag på utgiftsmässig grund.
Kommittén ska enligt sina direktiv föreslå hur ansvaret för och redovisningen av chefspensioner kan förtydligas för alla myndigheter under riksdagen, till skillnad från riksdagens tillkännagivande som endast behandlar Riksrevisionen. Kommittén anser mot bakgrund av det anförda att det undantag från kostnadsmässig redovisning mot anslag för avsättningar för chefspensioner som riksdagen beslutat bör gälla för alla myndigheter under riksdagen, utom Riksbanken.
Med hänsyn till att det är fråga om att göra ett undantag från en bestämmelse i en lag bör undantaget framgå direkt av lagen. Kommittén föreslår därför att avsättningar för chefspensioner ska redovisas mot anslag det budgetår som utgiften hänför sig till.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen delar kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Av nämndernas instruktioner framgår följande. Nämnderna är myndigheter under riksdagen med eget verksamhetsansvar. De är dock inte självständiga redovisningsobjekt. I verksamhetsansvaret ingår att se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt, att resultatet redovisas tillförlitligt och rättvisande samt att nämnden hushållar väl med statens medel. Det är ledningen, dvs. respektive nämnds ordförande och ledamöter, som ansvarar för verksamheten. Nämnderna ska besluta om en arbetsordning och i den meddela de närmare föreskrifter som behövs om nämndens organisation, arbetsfördelning m.m. Nämnderna upprättar inte några egna årsredovisningar. I stället ska varje nämnd senast den 22 februari varje år lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret till riksdagen. Dessa verksamhetsredogörelser utlöser motionsrätt (se 9 kap. 12 § riksdagsordningen).
Nämnderna disponerar inte egna anslag, utan deras verksamhet finansieras med medel från anslaget Riksdagens förvaltningsanslag utgiftsområde 1 Rikets styrelse. Av anslagsändamålet framgår att anslaget bl.a. får användas för kostnader för nämnder enligt lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen. Anslaget disponeras av Riksdagsförvaltningen. Nämndernas tilldelning av medel från anslaget framgår av Riksdagsförvaltningens internbudget.
Riksdagsförvaltningen ska enligt myndighetens instruktion ansvara för löner, arvoden och andra ersättningar till arbetstagare och arvodesberättigade hos nämnderna (2 § första stycket 5), svara för utbetalningar som följer av beslut av nämnderna om kostnaden ska belasta anslag som anvisats Riksdagsförvaltningen (2 § första stycket 7) och utföra övriga ekonomiadministrativa uppgifter åt nämnderna (2 § första stycket 8) samt träffa en överenskommelse med var och en av nämnderna om kanslistöd (7 a §).
Enligt 1 § andra stycket REA-lagen gäller lagen för verksamhet som Riksdagsförvaltningen ansvarar för. Det innebär bl.a. att när Riksdagsförvaltningen utför ekonomiadministrativa uppgifter åt nämnderna ska förvaltningen tillämpa REA-lagen. REA-lagen är däremot inte tillämplig på den verksamhet nämnderna själva ansvarar för. Detta tydliggörs i 1 § tredje stycket REA-lagen där det anges att vad som sägs om resultatredovisning i årsredovisningen inte ska gälla för Riksdagsförvaltningen i fråga om resultatet i riksdagens nämndmyndigheter.
I och med att kostnaderna för nämndernas verksamhet belastar Riksdagsförvaltningens anslag ingår dessa kostnader i Riksdagsförvaltningens finansiella redovisning och framgår av Riksdagsförvaltningens årsredovisning. Detta innebär också att den bedömning av intern styrning och kontroll som Riksdagsförvaltningens ledning enligt 37 § tredje stycket REA-lagen ska lämna i årsredovisningen även i viss mån kan sägas innefatta nämndernas verksamhet.
Riksdagsstyrelsens bedömning: Nämnderna bör i sina arbetsordningar klargöra vad som gäller för medelsanvändningen i verksamheten.
Kommitténs överväganden
En väsentlig del av nämndernas självständiga ställning är, som också framhållits i tidigare utredningar, att de inte ska vara beroende av att Riksdagsförvaltningen tilldelar dem medel. De kostnader som följer av nämndernas verksamhet ska belasta riksdagens förvaltningsanslag utan att Riksdagsförvaltningen gör en prövning av kostnaderna.
Som framgått tidigare ingår det i Riksdagsförvaltningens uppdrag att bl.a. sköta nämndernas ekonomiadministrativa uppgifter. Det innebär bl.a. att Riksdagsförvaltningen ska sköta utbetalningar med anledning av nämndernas beslut och övrig ekonomiadministration åt nämnderna.
Riksdagsförvaltningen ska när den utför dessa uppgifter tillämpa REA-lagen. Vid sidan av REA-lagen har Riksdagsförvaltningen, och även övriga myndigheter under riksdagen, tagit fram olika styrdokument för myndighetens verksamhet, t.ex. föreskrifter om representation, om beslutanderätt i ekonomiska frågor och om tjänsteresor.
De ekonomiadministrativa rutiner som myndigheterna har kan fånga upp eventuella avvikelser från sådana styrdokument. Riksdagsförvaltningens styrdokument gäller dock inte i förhållande till nämndernas verksamhet i och med att Riksdagsförvaltningen i förhållande till nämnderna endast ska ombesörja utbetalningar och dylika ekonomiadministrativa uppgifter, inte pröva riktigheten i de beslut som ligger till grund för utbetalningarna. Däremot måste naturligtvis alla utbetalningar kunna verifieras med underlag i enlighet med god redovisningssed.
Nämnderna är självständiga och oberoende inom ramen för sitt beslutsfattande i de ärenden de ska hantera. Nämndernas självständiga ställning hindrar däremot inte att de likt övriga myndigheter inom staten, domstolarna inräknade, har regler och riktlinjer för sin administration och dylika frågor. Nämnderna finansieras med allmänna medel, och det kan därför krävas att dessa hanteras i enlighet med de krav som ställs på övrig statlig verksamhet.
En lösning som, utan att innebära en inskränkning i nämndernas oberoende, skulle bidra till att ge fastare ramar för medelsanvändningen vid nämnderna vore enligt kommittén att varje nämnd i likhet med övriga myndigheter under riksdagen tog fram regler om detta.
Varje nämnd ska enligt sin instruktion besluta om en arbetsordning av vilken nämndens organisation, arbetsfördelningen inom nämnden, möjligheten till delegation av beslutanderätt, formerna för handläggning av ärenden och formerna i övrigt för verksamheten ska framgå. Nämnderna skulle således i sina arbetsordningar kunna ta in bestämmelser om t.ex. representation och beslutsrätt i ekonomiska frågor.
Att ta fram egna styrdokument innebär ett visst administrativt merarbete för nämnderna, och ett alternativ kan vara att nämnderna i de fall de finner det vara lämpligt hänvisar till relevanta styrdokument som redan finns på området hos exempelvis Riksdagsförvaltningen. Hänvisningar till vad som gäller inom Riksdagsförvaltningen förekommer redan i nämndernas instruktioner i fråga om rätten till resekostnadsersättning och traktamente vid resa.
Sammanfattningsvis anser kommittén att nämnderna i sina arbetsordningar bör klargöra vad som gäller för medelsanvändningen i verksamheten.
Remissinstanserna
Partibidragsnämnden konstaterar att framtagande av styrdokument innebär ett visst merarbete för nämnden. Uppgiften framstår som oproportionerlig i förhållande till den verksamhet som nämnden bedriver.
Riksdagens överklagandenämnd ser inte något behov av att komplettera nämndens arbetsordning med bestämmelser om medelsanvändning i verksamheten.
Statsrådsarvodesnämnden anför att det i betänkandet saknas ett resonemang om avvägningen mellan nyttan av och kostnaden för att ytterligare öka nämndens administrativa börda. Nämnden anför vidare att kravet på ett klargörande i arbetsordningen är förknippat med ett visst merarbete för nämnden, som påpekar att nämndernas administrativa åligganden har ökat under senare år.
Övriga remissinstanser har inte haft några synpunkter.
Skälen för riksdagsstyrelsens bedömning
Riksdagsstyrelsen anser att ett klargörande i nämndernas arbetsordningar om vad som gäller för medelsanvändningen i verksamheten skulle bidra till att öka transparensen gentemot riksdagen och allmänheten. Riksdagsstyrelsen delar således kommitténs uppfattning att nämnderna i sina arbetsordningar bör klargöra vad som gäller för medelsanvändningen i verksamheten.
Riksdagsstyrelsens förslag: Av nämndernas instruktioner och av lagen (1980:607) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter ska det framgå att den årliga verksamhetsredogörelsen också ska innehålla en redovisning av verksamhetens kostnader.
Kommitténs överväganden och förslag
Nämnderna disponerar inte egna anslag, lämnar inte någon årsredovisning och omfattas inte av reglerna om årlig revision (se 3 § lagen [2002:1022] om revision av statlig verksamhet m.m.). Den finansiella redovisningen av nämndernas verksamhet framgår av Riksdagsförvaltningens årsredovisning där de kostnader för nämndernas verksamhet som belastat riksdagens förvaltningsanslag under budgetåret redovisas och en hänvisning görs till nämndernas verksamhetsredogörelser.
Av sammanställningen i Riksdagsförvaltningens årsredovisning framgår per nämnd hur många sammanträden som hållits under året, antalet ledamöter och totala kostnader. Någon uppdelning av kostnaderna på olika kostnadsslag görs inte. Inte heller lämnas någon resultatredovisning för nämndernas verksamhet. I stället lämnar varje nämnd årligen en redogörelse för sin verksamhet, en verksamhetsredogörelse. En sådan bör enligt förarbetena innehålla uppgifter om nämndens arbetsuppgifter, ledamöter, hur verksamheten bedrivs och de övriga upplysningar som behövs för att ge en rättvisande bild av verksamheten (framst. 2012/13:RS1 s. 120).
Kostnaderna för nämndernas verksamhet uppgår till i sammanhanget begränsade belopp. För 2014 uppgick kostnaderna för alla nämnder tillsammans till totalt 1 677 000 kronor. År 2013 var motsvarande kostnad 919 000 kronor. Den stora skillnaden mellan åren kan till stor del förklaras av att 2014 var ett valår. Under valår är kostnaderna generellt sett högre för Valprövningsnämndens verksamhet, vilket till stor del förklarar skillnaden.
Två av nämnderna lämnar inte någon kostnadsredovisning alls i sina verksamhetsredogörelser. Fem av de sju nämnderna lämnade i sin verksamhetsberättelse för verksamhetsåret 2014 uppgifter om kostnaderna för nämndens verksamhet under det aktuella året. I tre av dessa fem redogörelser har kostnaderna redovisats uppdelat på dels kostnader för ledamöter och personal, dels övriga driftskostnader. Redovisningen har även inkluderat en jämförelse med föregående års kostnader. I ett fall har en förklaring också lämnats till varför kostnadsbilden skiljer sig åt under de redovisade åren. I de övriga två redogörelserna redovisas verksamhetens kostnader som en klumpsumma för året.
Konstitutionsutskottet uttalade i samband med sin behandling av nämndernas redogörelser för 2013 och 2014 följande. Verksamheten i riksdagens nämndmyndigheter är olika, och av detta faller det sig enligt utskottets mening naturligt att även verksamhetsredogörelserna skiljer sig något åt. En viktig utgångspunkt är dock enligt utskottet att redogörelserna, i enlighet med vad som uttrycks i förarbetena, ger en rättvisande bild av verksamheten (bet. 2013/14:KU43 s. 10 och bet. 2014/15:KU13 s. 11).
Kommittén instämmer i detta men anser att det ytterligare skulle förbättra redovisningen av nämndernas verksamhet och därigenom transparensen i verksamheterna om alla nämndmyndigheter i sina verksamhetsredogörelser också redovisar kostnaderna för verksamheten. Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på åtminstone kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
En sådan redovisning av kostnaderna för genomförandet av verksamheten i den årliga redogörelsen över verksamheten skulle ge en bättre helhetsbild av verksamheten. Det skulle också göra det naturligt för nämnden att i verksamhetsredogörelsen förklara eventuella förändringar av kostnadsbilden för det aktuella året. Redovisningen skulle inte behöva medföra något administrativt merarbete för nämnderna eftersom Riksdagsförvaltningen redan i dag tillhandahåller nämnderna dessa uppgifter inför nämndernas upprättande av verksamhetsredogörelserna.
Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén att det ska framgå av respektive nämnds instruktion att den årliga verksamhetsredogörelsen också ska innehålla en redovisning av verksamhetens kostnader. I fråga om Riksdagens ansvarsnämnd finns bestämmelserna om skyldighet att lämna en verksamhetsredogörelse inte i nämndens instruktion utan i lagen om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter. I förhållande till Riksdagens ansvarsnämnd ska den föreslagna ändringen därför göras i den lagen och inte i nämndens instruktion.
Remissinstanserna
Partibidragsnämnden anför att det kan framstå som befogat med ett krav att
den årliga verksamhetsredogörelsen också ska innehålla en redovisning av verksamhetens kostnader, när de olika nämndmyndigheterna redovisar sina kostnader på olika detaljnivåer. Nämnden har ingen invändning mot en sådan reglering, om syftet är att skapa större enhetlighet. Dock anser nämnden att behovet kan ifrågasättas, eftersom det i praktiken förhåller sig så att uppgifterna om nämndens kostnader som lämnas i verksamhetsredogörelsen kommer från Riksdagsförvaltningen.
Riksdagens överklagandenämnd hänvisar till de synpunkter som nämnden lämnade om ett liknande förslag i utredningsbetänkandet Reglering av riksdagens nämnder, där nämnden framhöll att den inte har några kostnader utöver arvoden och att dessa är reglerade i annan ordning. Uppgifter om kostnaderna skulle nämnden först få skaffa från Riksdagsförvaltningen. Nämnden ansåg därför att den borde undantas från en sådan bestämmelse. Nämnden anför att den inte har någon annan uppfattning i dag, och menar att förslaget framstår som överdrivet och omotiverat.
Statsrådsarvodesnämnden ifrågasätter behovet av en uttrycklig reglering, dels av det skälet att nämnden i de två verksamhetsredogörelser som hittills lämnats har redovisat verksamhetens kostnader, dels på grund av att de uppgifter om kostnader som lämnas i verksamhetsredogörelsen kommer från Riksdagsförvaltningen.
Övriga remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen anser att redovisningen av nämndernas kostnader ska vara tydlig. En uttrycklig reglering av denna redovisning skulle därför enligt riksdagsstyrelsen bidra till att öka transparensen gentemot riksdagen och allmänheten. Riksdagsstyrelsen delar således kommitténs uppfattning och anser att förslaget bör genomföras.
Riksdagsstyrelsens förslag: Lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter ska träda i kraft den 1 januari 2017, när lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen ska upphöra att gälla.
Förslagen till ändringar i nämndmyndigheternas instruktioner och i lagen (1980:607) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter ska träda i kraft den 1 januari 2017 och tillämpas första gången i fråga om myndigheternas redogörelser för kalenderåret 2016.
Även övriga lagförslag ska träda i kraft den 1 januari 2017.
Kommitténs överväganden och förslag
Lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter behandlar frågor med koppling till myndigheternas budget, bokföring och årsredovisningar. Myndigheternas budgetår sammanfaller med kalenderåret (se 9 kap. 5 § riksdagsordningen). Med hänsyn till detta bör lagen lämpligen träda i kraft vid ett årsskifte. Första tidpunkt för ikraftträdande är därmed den 1 januari 2017. I samband med att lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter träder i kraft bör REA-lagen upphöra att gälla.
Den nya lagen innebär inte några större förändringar i sak jämfört med REA-lagen. Skillnaderna i den nya lagen jämfört med REA-lagen utgörs främst av en ny struktur och av att vissa bestämmelser skrivits om för att bli tydligare. I den mån förslaget till ny lag innebär ändringar i sak, t.ex. övergången från inkomstmässig till intäktsmässig redovisning av avgifter mot inkomsttitel, är ändringarna huvudsakligen endast en anpassning efter en redan etablerad praxis. Det finns därför inte något behov av övergångsbestämmelser.
Även övriga lagändringar bör, även om det inte är nödvändigt, träda i kraft samtidigt som den nya lagen, dvs. den 1 januari 2017. De ändringar som föreslås i riksdagens nämndmyndigheters instruktioner och i lagen om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter bör därmed tillämpas i förhållande till de verksamhetsredogörelser för 2016 som myndigheterna ska lämna i februari 2017.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på kommitténs förslag.
Skälen för riksdagsstyrelsens förslag
Riksdagsstyrelsen har inte någon annan uppfattning än kommittén och anser att förslagen bör träda i kraft den 1 januari 2017.
Enligt kommitténs direktiv ska kommittéförordningens bestämmelser tillämpas på utredningen. Det innebär att kommittén i enlighet med 14 och 15 §§ nämnda förordning ska göra en konsekvensanalys av de förslag som lämnas. Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller enskilda ska, enligt 14 § kommittéförordningen, en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet.
Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska också dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner och landsting ska kommittén föreslå en finansiering. Om förslagen har betydelse för den kommunala självstyrelsen ska konsekvenserna anges i betänkandet enligt 15 § kommittéförordningen. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättningen och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
De förslag och bedömningar som kommittén lämnar i detta betänkande riktar sig till och berör i det närmaste uteslutande riksdagen och dess myndigheter. Syftet med förslagen är främst att göra regelverket tydligare och anpassa det efter den utveckling som skett sedan REA-lagen trädde i kraft 2007. Det innebär också att regelverket i vissa frågor medför nya krav t.ex. i fråga om kostnadsredovisning för riksdagens nämndmyndigheter. Dessa förslag är dock inte av den karaktären att de innebär några kostnadsmässiga eller andra konsekvenser som avses i 14 och 15 §§ kommittéförordningen.
Med REA-lagen avses i det följande lagen (2006:999) med ekonomiadministrativa bestämmelser m.m. för Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § I denna lag finns bestämmelser i anslutning till 9 kap. regeringsformen.
I paragrafen finns en upplysning om att bestämmelserna i lagen är en komplettering till bestämmelserna om finansmakten i 9 kap. regeringsformen. Bestämmelsen motsvarar 1 § första stycket REA-lagen.
2 § Bestämmelserna i lagen gäller för sådan verksamhet som Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen ansvarar för. Bestämmelser om Riksbanken finns i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Vad som sägs om resultatredovisning i 9 kap. 3 § andra stycket ska dock inte gälla för Riksdagsförvaltningen i fråga om resultatet för riksdagens nämndmyndigheter.
I paragrafen finns bestämmelser om i förhållande till vilken verksamhet lagen ska tillämpas. Bestämmelsen motsvarar 1 § andra och tredje styckena REA-lagen.
Effektivitet och resultat
3 § I myndighetens verksamhet ska hög effektivitet eftersträvas och god hushållning iakttas.
I paragrafen finns en bestämmelse om att hög effektivitet och god hushållning ska iakttas i myndighetens verksamhet. Bestämmelsen motsvarar 2 § REA-lagen.
4 § Myndigheten ska för riksdagen redovisa verksamhetens mål och de resultat som uppnåtts.
I paragrafen anges myndighetens skyldighet att inför riksdagen redovisa verksamhetens mål och de resultat som uppnåtts. Bestämmelsen motsvarar 3 § REA-lagen.
2 kap. Budgetering och redovisning mot inkomsttitlar och anslag
Inkomsttitlar och anslag
1 § För budgetering och redovisning av myndighetens inkomster på statens budget ska inkomsttitlar för olika slag av inkomster användas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.1.
I paragrafen, som ska fungera som en länk mellan 9 kap. regeringsformen och följande bestämmelser i lagen, introduceras begreppet inkomsttitel. Paragrafen saknar motsvarighet i REA-lagen och har utformats med 3 kap. 1 § budgetlagen (2011:203) som förebild.
2 § För budgetering och redovisning av myndighetens utgifter för bestämda ändamål på statens budget ska ramanslag användas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.1.
I paragrafen, som ska fungera som en länk mellan 9 kap. regeringsformen och följande bestämmelser i lagen, introduceras begreppet ramanslag. I regeringsformen används inte uttrycket ramanslag utan det talas om anslag för utgifter för bestämda ändamål. Paragrafen saknar motsvarighet i REA-lagen och har utformats med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (3 kap. 2 §) som förebild.
Budgetering och redovisning på statens budget
3 § Myndighetens inkomster och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag med de undantag som anges i 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.
I paragrafen kommer huvudregeln för budgetering och redovisning av myndighetens inkomster och utgifter till uttryck. Den innebär att myndighetens inkomster och utgifter, med de undantag som framgår av 4 §, ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar respektive anslag.
Tillsammans med 4 § ersätter bestämmelsen 5, 7 och 8 §§ REA-lagen. Bestämmelsen har utformats med motsvarande bestämmelser i budgetlagen (3 kap. 4 och 6 §§) som förebild. Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 § Inkomster som myndigheten får disponera ska inte budgeteras och redovisas mot inkomsttitlar.
Ska inkomsterna helt eller till en bestämd del täcka utgifterna i en viss verksamhet ska inkomsterna och motsvarande utgifter inte heller budgeteras eller redovisas mot anslag. Om inkomsterna till en obestämd del ska täcka utgifter i en verksamhet ska inkomsterna redovisas mot anslag (nettoredovisning).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.
I paragrafen anges de undantag som finns från huvudregeln i 3 §. Av första stycket framgår att en förutsättning för att ett undantag ska vara aktuellt är att det är fråga om inkomster som myndigheten får disponera. En myndighets rätt att disponera en inkomst kan framgå antingen av en lag eller av ett särskilt beslut. Sådana inkomster ingår inte i den inkomstberäkning som riksdagen beslutar om inom ramen för sitt beslut om budget för det följande budgetåret. Inkomsterna utgör s.k. specialdestinerade inkomster, jfr 9 kap. 3 § regeringsformen. Inkomster som myndigheten disponerar ska därmed inte budgeteras eller redovisas mot en inkomsttitel.
I andra stycket första meningen regleras sådana inkomster som helt eller till en bestämd del ska täcka utgifterna i en viss verksamhet. Sådana inkomster och motsvarande utgifter ska inte heller budgeteras och redovisas mot anslag. Att inkomsterna helt eller till en bestämd del ska täcka utgifterna för verksamheten innebär att riksdagen har beslutat om ett ekonomiskt mål för verksamheten. Ett ekonomiskt mål kan vara att inkomsterna helt ska täcka utgifterna i en viss verksamhet (full kostnadstäckning). Ett ekonomiskt mål kan också vara att en bestämd andel av de totala utgifterna eller vissa särskilt utpekade utgifter ska täckas av inkomsterna i verksamheten.
Andra stycket andra meningen behandlar inkomster från sådan verksamhet där inkomsterna endast till en obestämd del ska täcka utgifter i verksamheten. Sådana inkomster ska redovisas på statens budget. Inkomsterna ska dock redovisas mot anslag, dvs. nettoredovisas. Detta utgör ett avsteg från den s.k. bruttoprincipen som kommer till uttryck i 3 §. Att inkomsterna till en obestämd del ska täcka utgifterna för verksamheten innebär att inkomsterna endast ska bidra till att täcka utgifterna i verksamheten, dvs. att riksdagen inte har beslutat om ett ekonomiskt mål för verksamheten.
Tillsammans med 3 § ersätter bestämmelsen 5, 7 och 8 §§ REA-lagen. Bestämmelsen har utformats med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (3 kap. 6 §) som förebild. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Villkor för ramanslag
5 § Myndigheten får tillfälligt överskrida ett anslag genom att en kredit motsvarande högst tre procent av det anvisade anslaget (anslagskredit) tas i anspråk. Följande år ska tillgängliga medel reduceras med ett belopp motsvarande den ianspråktagna anslagskrediten.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens befogenhet att överskrida ett anslag, s.k. anslagskredit. Bestämmelsen motsvarar 4 § andra stycket REA-lagen. Paragrafen har bearbetats något språkligt för att överensstämma med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (3 kap. 8 § första stycket). Någon ändring i sak är inte avsedd.
6 § Myndigheten får använda outnyttjade medel på ett anslag (anslagssparande) under följande år. Outnyttjade medel får dock användas längst två år efter det att anslaget senast var uppfört på statens budget.
I paragrafen finns bestämmelser om s.k. anslagssparande. Bestämmelsen motsvarar 4 § tredje stycket REA-lagen. Paragrafen har bearbetats något språkligt för att stämma överens med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (3 kap. 10 §). Någon ändring i sak är inte avsedd.
7 § Myndigheten får besluta att medel på ett anvisat anslag inte ska användas.
I paragrafen regleras myndighetens befogenhet att besluta att medel på ett anslag som myndigheten disponerar inte ska användas. Bestämmelsen motsvarar 4 § fjärde stycket REA-lagen.
8 § Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte om riksdagen för ett visst anslag beslutar om andra villkor.
Paragrafen innehåller en upplysning om att de anslagsvillkor som framgår av 5–7 §§ endast gäller under förutsättning att riksdagen i förhållande till ett visst anslag inte beslutar om andra villkor. Bestämmelsen motsvarar 4 § femte stycket REA-lagen men har omarbetats något för att det tydligt ska framgå att bestämmelsen är en upplysning som riktar sig till myndigheten och inte en reglering av riksdagens beslutsrätt. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Redovisning mot inkomsttitlar och anslag
9 § Redovisning mot inkomsttitlar och anslag ska göras enligt 10 och 11 §§, om inte riksdagen beslutar annat.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.
Paragrafen innehåller en upplysning om att vad som sägs om redovisning mot inkomsttitlar och anslag i 10 och 11 §§ gäller under förutsättning att riksdagen inte i förhållande till en viss inkomst eller utgift eller grupper av inkomster eller utgifter beslutar att redovisning ska göras på någon annan grund.
Bestämmelsen motsvarar 6 § sjätte stycket REA-lagen men har omarbetats något för att dels tydligare rikta sig till myndigheterna, dels stämma bättre överens med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (4 kap. 1 §). Någon ändring i sak är inte avsedd.
10 § Inkomster av avgifter ska redovisas mot inkomsttitel det budgetår som intäkterna hänför sig till. Övriga inkomster ska redovisas det budgetår som inkomsterna hänför sig till.
Om inkomster med stöd av 4 § andra stycket redovisas mot anslag, ska redovisningen dock göras på samma grund som gäller för de utgifter som redovisas mot anslaget enligt 11 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.
I paragrafen anges när sådana inkomster som myndigheten har och som ska redovisas på statens budget ska redovisas mot en inkomsttitel på budgeten. Bestämmelsen har delvis utarbetats med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (4 kap. 2 §) som förebild.
Av första stycket första meningen framgår att inkomster av avgifter ska redovisas mot inkomsttitel det budgetår som intäkterna hänför sig till, dvs. på intäktsmässig grund. Som avgifter räknas också andra liknande ersättningar i form av försäljningsinkomster, kostnadsersättningar och finansiella ersättningar som till sin karaktär liknar avgifter. Att inkomster av avgifter ska redovisas på intäktsmässig grund är en anpassning till de redovisningsprinciper som enligt budgetlagen gäller för statlig verksamhet i övrigt.
Av andra meningen följer att övriga inkomster ska redovisas det budgetår som inkomsterna hänför sig till. Med övriga inkomster avses t.ex. sådana försäljningsinkomster som myndigheten inte får disponera. Bestämmelsen i denna del ersätter 6 § fjärde stycket REA-lagen.
Andra stycket saknar motsvarighet i REA-lagen och utgör en kodifiering av vad som hittills gällt enligt praxis och numera uttryckligen regleras i budgetlagen. Genom andra stycket framgår det direkt av lagen vad som gäller i fråga om sådana inkomster som ska nettoredovisas enligt 4 §. Sådana inkomster ska redovisas i enlighet med vad som enligt 11 § gäller för de utgifter som de redovisas mot.
11 § Utgifter för transfereringar ska redovisas mot anslag det budgetår då betalning sker. Utgifter för transfereringar av varor och tjänster ska dock redovisas det budgetår som kostnaderna hänför sig till.
Förvaltningsutgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som kostnaderna hänför sig till. Utgifter för särskilda ekonomiska avgångsförmåner ska dock redovisas det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Övriga utgifter ska redovisas mot anslag det budgetår som utgifterna hänför sig till.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3, 6.4 och 14.2.1.
I paragrafen anges när myndighetens utgifter ska redovisas mot anslag på statens budget. Vad som sägs i bestämmelsen gäller också i förhållande till sådana inkomster som enligt 4 § andra stycket andra meningen ska redovisas mot anslag, se 10 § andra stycket.
Första och tredje styckena motsvarar 6 § första och tredje styckena REA-lagen.
Andra stycket första meningen motsvarar 6 § andra stycket REA-lagen med den ändringen att utgifter för egen verksamhet har ersatts med förvaltningsutgifter. Ändringen är en anpassning till språkbruket i motsvarande bestämmelse i budgetlagen (4 kap. 3 §). Någon ändring i sak är inte avsedd.
I andra stycket andra meningen görs ett undantag från principen om kostnadsmässig redovisning av förvaltningsutgifter för utgifter för särskilda ekonomiska avgångsförmåner. Sådana utgifter ska i stället redovisas det budgetår som utgifterna hänför sig till. Bestämmelsen i denna del saknar motsvarighet såväl i REA-lagen som i budgetlagen.
Med särskilda ekonomiska avgångsförmåner avses avsättningar för pensioner, inkomstgarantier och ekonomiskt omställningsstöd till riksdagsledamöter enligt lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Med särskilda ekonomiska avgångsförmåner avses också avsättningar för s.k. chefspension, dvs. sådan ersättning som den som lämnar vissa statliga chefsanställningar kan ha rätt till fram till dess att han eller hon fyller 65 år enligt förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m., förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m. eller förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning.
12 § Redovisning ska ske löpande.
I paragrafen anges att myndighetens redovisning ska göras löpande. Bestämmelsen motsvarar 6 § femte stycket REA-lagen. Paragrafen har omarbetats något för att stämma överens med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (4 kap. 4 §). Någon ändring i sak är inte avsedd.
3 kap. Ekonomiska åtaganden
Beställningsbemyndiganden
1 § Myndigheten får för det ändamål och intill det belopp som riksdagen beslutat för budgetåret beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning, lån eller liknande som medför utgifter under senare budgetår än det budgeten avser.
Myndigheten får dock utan särskilt bemyndigande göra ekonomiska åtaganden för staten om dessa uppgår till högst tio procent av ett anvisat anslag, dock högst tio miljoner kronor.
När myndigheten begär ett bemyndigande enligt första stycket ska den ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.1 och 7.2.
Riksdagen beslutar enligt 9 kap. 3 § regeringsformen om budget för ett budgetår i taget, eller om det finns särskilda skäl för en annan budgetperiod. Det kan emellertid många gånger finnas behov för en myndighet att fatta beslut som medför behov av medel under senare budgetår. I paragrafen regleras en myndighets möjlighet att fatta sådana beslut som innebär ekonomiska åtaganden för staten för tid efter det aktuella budgetåret.
Första stycket motsvarar 9 § REA-lagen. Bestämmelsen i denna del har omarbetats något språkligt för att bättre stämma överens med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (6 kap. 1 §). Någon ändring i sak är inte avsedd.
I andra stycket ges ett generellt bemyndigande för myndigheten att utan särskilt beslut av riksdagen göra sådana ekonomiska åtaganden för staten som inte uppgår till mer än högst tio procent av det anvisade anslaget, dock högst tio miljoner kronor. Bestämmelsen är endast tillämplig om något bemyndigande enligt första stycket inte har lämnats. Någon motsvarighet till bestämmelsen i denna del finns inte i REA-lagen. Bestämmelsen är utformad med 6 kap. 1 § budgetlagen som förebild.
Också bestämmelsens tredje stycke saknar motsvarighet i REA-lagen och är utformat med 6 kap. 1 § budgetlagen som förebild. Enligt detta stycke ska myndigheten när den lämnar ett förslag till bemyndigande till riksdagen ange under vilka år det ekonomiska åtagandet beräknas medföra utgifter.
Åtaganden i den löpande verksamheten
2 § Myndigheten får utan särskilt bemyndigande från riksdagen göra sådana ekonomiska åtaganden för staten som är nödvändiga för att den löpande verksamheten ska fungera tillfredsställande.
Myndigheten får dock som hyresgäst eller arrendator inte utan riksdagens bemyndigande ingå hyres- eller arrendeavtal med längre löptid än sex år.
I paragrafen finns ett bemyndigande för myndigheterna att göra sådana ekonomiska åtaganden som är nödvändiga för att den löpande verksamheten ska fungera tillfredsställande. Bestämmelsen motsvarar 10 § REA-lagen. Begreppet ekonomiska förpliktelser har ersatts med ekonomiska åtaganden som en anpassning till att det är så det numera benämns i 9 kap. 9 § regeringsformen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 kap. Finansiering av investeringar
Anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet
1 § Anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet ska, med de undantag som anges i 2–5 §§, inom de låneramar som riksdagen beslutat för budgetåret finansieras med lån i Riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret beslutar om ränta och andra villkor för sådana lån.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.
I paragrafen anges hur investeringar i sådana anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet ska finansieras. Huvudregeln är att sådana investeringar i likhet med vad som gäller enligt budgetlagen (7 kap. 1 §) ska lånefinansieras. Av 2–5 §§ framgår de undantag som finns från huvudregeln.
Tillsammans med 9 § ersätter bestämmelsen 11 § första stycket REA-lagen.
2 § En anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet får helt eller delvis finansieras med bidrag som mottagits från icke-statliga givare.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.
I paragrafen regleras möjligheten att helt eller delvis finansiera anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet med bidrag som mottagits från icke-statliga givare. Med bidrag avses i detta sammanhang också en donation. Icke-statliga givare är andra än statliga myndigheter och omfattar även bidrag från EU, FN och Nordiska rådet.
Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln i 1 § om lånefinansiering av sådana tillgångar och motsvarar 13 § REA-lagen. Paragrafen har utformats med 2 kap. 3 § kapitalförsörjningsförordningen (2011:210) som förebild. Någon ändring i sak är inte avsedd.
3 § En anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet får anskaffas genom att myndigheten ingår ett avtal om hyra eller hyrköp (leasing). Ett sådant avtal får endast ingås om det, sett över tillgångens hela ekonomiska livslängd, leder till en lägre kostnad för staten än anskaffning genom köp.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens möjlighet att anskaffa anläggningstillgångar som används i verksamheten genom leasing. Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln i 1 § om lånefinansiering av sådana tillgångar och motsvarar 15 § REA-lagen. Bestämmelsen har omarbetats något med 2 kap. 5 § kapitalförsörjningsförordningen som förebild. Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 § En anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet och som ingår i en sådan investeringsplan som avses i 5 kap. 3 § får finansieras med sådana försäljningsinkomster som avses i 5 kap. 11 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.
I paragrafen anges att en anläggningstillgång som används i myndighetens verksamhet får finansieras med sådana försäljningsinkomster som avses i 5 kap. 11 §, om investeringen ingår i en sådan investeringsplan som avses i 5 kap. 3 §. Det innebär att Riksdagsförvaltningen får finansiera en investering med inkomster från en försäljning av bostadsrätt som förvaltningen har beslutat om under förutsättning att investeringen omfattas av den investeringsplan för fast egendom m.m. som riksdagen har beslutat om för budgetåret.
Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln i 1 § om lånefinansiering av sådana tillgångar. REA-lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen syftar till att i det aktuella sammanhanget tydliggöra att anläggningstillgångar under vissa förutsättningar också får finansieras med försäljningsinkomster. Bestämmelsen har utformats med 2 kap. 4 § kapitalförsörjningsförordningen som förebild.
5 § Konstföremål, bostadsrätter och mark samt sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska oavsett om tillgången används i myndighetens verksamhet eller inte finansieras med anslag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1 och 8.2.
I paragrafen finns bestämmelser om att investeringar i vissa anläggningstillgångar (konstföremål, bostadsrätter och mark) och sådana investeringar som huvudsakligen syftar till att bevara riksbyggnaderna ska finansieras med anslag. Bestämmelsen motsvarar 12 § REA-lagen med den ändringen att det uttryckligen framgår att finansiering av sådana investeringar som räknas upp i bestämmelsen ska finansieras genom anslag oavsett om en sådan tillgång används i myndighetens verksamhet eller inte. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Andra tillgångar
6 § Tillgångar som inte omfattas av bestämmelserna i 1–5 §§ ska finansieras med anslag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.
I paragrafen finns bestämmelser om hur andra investeringar än sådana som avser anläggningstillgångar som omfattas av bestämmelserna i 1–5 §§ ska finansieras. Tillgångar som omfattas av bestämmelsen ska finansieras mot anslag. Bestämmelsen motsvarar delvis 11 § andra stycket REA-lagen och har utformats med 7 kap. 5 § budgetlagen som förebild.
Rörelsekapital
7 § Myndigheten ska använda ett räntekonto i Riksgäldskontoret för de likvida medel som myndigheten disponerar för sin verksamhet. Myndigheten får disponera de ränteintäkter och ska finansiera de räntekostnader som uppstår på räntekontot.
I paragrafen finns bestämmelser om att myndigheten ska ha ett räntekonto i Riksgäldskontoret. Bestämmelsen motsvarar 14 § första och tredje styckena REA-lagen. Ett förtydligande har gjorts i paragrafen om att myndigheten inte bara får disponera de ränteintäkter som uppstår på räntekontot utan också ska finansiera de räntekostnader som uppstår på kontot. Någon ändring i sak är inte avsedd.
8 § Rörelsekapital i myndighetens verksamhet får finansieras med kredit på räntekontot. Krediten får, om inte riksdagen beslutar annat, uppgå till högst tio procent av de anslagsmedel som anvisats under året och som myndigheten disponerar för sin verksamhet. Riksgäldskontoret beslutar om ränta och andra villkor för krediten.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens finansiering av rörelsekapital. Bestämmelsen motsvarar 14 § andra stycket REA-lagen men har omarbetats något språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Övriga bestämmelser
9 § Bestämmelserna i 1–6 och 8 §§ gäller inte om riksdagen för en viss myndighet eller anskaffning beslutar om någon annan finansiering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.
Paragrafen innehåller en upplysning till myndigheten om att det som sägs om hur anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet (1–5 §§), andra tillgångar (6 §) och rörelsekapital (8 §) ska finansieras inte gäller om riksdagen i förhållande till en viss myndighet eller en viss anskaffning beslutar om någon annan finansiering.
Bestämmelsen motsvarar delvis 11 § första stycket andra meningen REA-lagen. Möjligheten att besluta om någon annan finansiering har dock utökats jämfört med REA-lagens bestämmelse till att avse finansiering av alla slags tillgångar och inte endast anläggningstillgångar som används i myndighetens verksamhet. Det framgår också direkt av bestämmelsen att en hel myndighet kan undantas från kravet på lånefinansiering av anläggningstillgångar som används i verksamheten. Det motsvarar hur bestämmelsen i 11 § REA-lagen har tillämpats i praktiken i förhållande till Riksdagens ombudsmän.
Bestämmelsen har formulerats som en upplysning till myndigheten om att det som sägs i lagen gäller såvida inte riksdagen beslutar om någon annan finansiering. Den stämmer därmed också bättre överens med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (7 kap. 6 §).
5 kap. Förvärv och överlåtelse av egendom
Inledande bestämmelser
1 § I 2–12 §§ anges grunder för myndighetens förfogande över statens egendom. Bestämmelserna gäller dock inte sådana avgifter som myndigheten får disponera med stöd av 6 kap. 5 § eller försäljning av varor för vilka sådana avgifter tas ut.
Vad som sägs om fast egendom i 2–4 §§ ska även gälla för tomträtt och byggnad som är lös egendom.
Med försäljning avses i 4, 5 och 7–9 §§ även byte.
Paragrafen utgör en inledning till det kapitel i lagen som behandlar frågor om myndighetens förfogande över den egendom som myndigheten förvaltar och förfogar över. Bestämmelsen motsvarar 21 § REA-lagen men har omarbetats något. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Fast egendom och bostadsrätt
2 § Riksdagsförvaltningen får förvärva och förvalta fast egendom och bostadsrätt.
I paragrafen regleras Riksdagsförvaltningens rätt att förvärva och förvalta fast egendom och bostadsrätt. Med fast egendom avses också tomträtt och byggnad som är lös egendom, jfr 1 §. Bestämmelsen motsvarar 22 § REA-lagen.
3 § Riksdagsförvaltningen ska årligen till riksdagen lämna förslag till en investeringsplan. Planen ska innehålla uppgifter om förvärv och ny- och ombyggnad av fast egendom och bostadsrätt samt förslag till finansiering av investeringarna.
Om kostnaderna för ett investeringsprojekt överstiger 20 miljoner kronor ska projektet särredovisas i investeringsplanen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4.
I paragrafen finns bestämmelser om Riksdagsförvaltningens skyldighet att lämna förslag till investeringsplan till riksdagen. Bestämmelsen motsvarar med vissa språkliga ändringar 23 § REA-lagen. I bestämmelsen har tydliggjorts att ett förslag till investeringsplan ska lämnas årligen till riksdagen. Detta är i överensstämmelse med vad som uttalas i förarbetena till REA-lagen och med hur bestämmelsen har tillämpats i praktiken. Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 § Riksdagsförvaltningen får inte utan riksdagens bemyndigande sälja fast egendom.
I paragrafen anges att Riksdagsförvaltningen inte får sälja fast egendom utan riksdagens bemyndigande. Bestämmelsen motsvarar 24 § REA-lagen.
5 § Riksdagsförvaltningen får besluta att sälja bostadsrätt om egendomen inte längre behövs för myndighetens verksamhet.
I paragrafen anges att Riksdagsförvaltningen får sälja en bostadsrätt, under förutsättning att egendomen inte längre behövs. Bestämmelsen motsvarar 25 § REA-lagen.
Aktier och andelar
6 § Myndigheten får inte utan riksdagens bemyndigande använda statens medel eller övriga tillgångar till att
bilda bolag, stiftelser, föreningar eller liknande rättssubjekt,
förvärva aktier eller andelar i företag, eller
göra kapitaltillskott i sådana rättssubjekt som avses i 1 och 2.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens rätt att bilda bolag, stiftelser, föreningar eller liknande rättssubjekt och att förvärva aktier eller andelar i företag eller göra kapitaltillskott. Bestämmelsen motsvarar 26 § REA-lagen men har omarbetats något. Någon ändring i sak är inte avsedd.
7 § Myndigheten får inte utan riksdagens bemyndigande sälja aktier eller andelar i ett företag.
I paragrafen finns en bestämmelse om att myndigheten inte utan riksdagens bemyndigande får sälja aktier eller andelar i ett företag. Bestämmelsen motsvarar 27 § REA-lagen men har omarbetats något språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Annan lös egendom
8 § Myndigheten får besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i 5 och 7 §§ om egendomen inte längre behövs för myndighetens verksamhet eller blivit obrukbar eller om den inte anskaffats med statens medel.
I paragrafen regleras myndighetens rätt att överlåta annan lös egendom än bostadsrätter och aktier eller andelar i ett företag. Vad som sägs i bestämmelsen gäller inte heller i förhållande till tomträtt och byggnad som är lös egendom eftersom sådan egendom i detta sammanhang likställs med fast egendom, jfr 1 §. Bestämmelsen motsvarar 28 § REA-lagen.
Affärsmässighet
9 § Förvärv genom köp eller byte och försäljning ska genomföras affärsmässigt, om inte särskilda skäl talar mot det.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.
I paragrafen anges att förvärv och försäljning ska genomföras affärsmässigt. Bestämmelsen motsvarar 29 § REA-lagen. Ett tillägg har gjorts i förhållande till regleringen i REA-lagen för att tydliggöra att förvärv kan göras genom såväl köp som byte och att kravet på affärsmässighet gäller oavsett förvärvsform. Härigenom stämmer bestämmelsen bättre överens med motsvarande bestämmelse i budgetlagen (8 kap. 7 §).
Vidare har i likhet med hur bestämmelsen i budgetlagen är utformad en möjlighet till avsteg från kravet på affärsmässighet införts, under förutsättning att det finns särskilda skäl. Vid prövning av om det finns särskilda skäl att frångå kravet på affärsmässighet är en restriktiv bedömning påkallad, varvid egendomens värde ska tillmätas betydelse.
Disposition av försäljningsinkomster
10 § Har riksdagen beslutat om försäljning av egendom som myndigheten förvaltar ska myndigheten redovisa inkomsten mot en inkomsttitel, om inte riksdagen beslutar annat.
I paragrafen anges att om riksdagen har beslutat om en försäljning av egendom ska inkomster från försäljningen redovisas mot en inkomsttitel. Riksdagen kan dock alltid besluta om att en försäljningsinkomst ska hanteras på något annat sätt än att föras till en inkomsttitel. Ett sådant beslut fattas lämpligen i samband med beslutet om försäljning (jfr prop. 1995/96:220 s. 66 och 104).
Bestämmelsen motsvarar 30 § REA-lagen. Bestämmelsen har språkligt omarbetats något. Någon ändring i sak är inte avsedd.
11 § Har Riksdagsförvaltningen beslutat om försäljning av bostadsrätt får förvaltningen disponera inkomsten för att finansiera investeringar som ingår i en sådan investeringsplan som avses i 3 §.
I paragrafen finns en bestämmelse om Riksdagsförvaltningens rätt att disponera inkomsterna från en försäljning av bostadsrätt. Bestämmelsen motsvarar 31 § REA-lagen.
12 § Om myndigheten i annat fall än vad som avses i 11 § har beslutat om försäljning av lös egendom får myndigheten disponera försäljningsinkomsterna enligt följande. Har egendomen finansierats
med anslag får myndigheten disponera det som återstår av försäljningsinkomsten sedan medel motsvarande egendomens bokförda värde redovisats mot en inkomsttitel,
med lån får myndigheten disponera det som återstår av försäljningsinkomsten sedan lånet har lösts,
på något annat sätt får myndigheten disponera hela försäljningsinkomsten.
Om inkomsten från en försäljning av egendom som avses i första stycket 1 uppgår till ett mindre belopp får myndigheten disponera hela inkomsten.
Inkomster får endast disponeras i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens rätt att under vissa förutsättningar disponera inkomsterna från en försäljning av lös egendom. Bestämmelsen motsvarar delvis 32 § REA-lagen.
Smärre språkliga justeringar har gjorts i första stycket 1 och 2 för att bestämmelsen i dessa delar bättre ska stämma överens med motsvarande bestämmelser i budgetlagen (8 kap. 10 § första stycket och 11 § första stycket). Någon ändring i sak är inte avsedd.
I andra stycket, som är nytt och motsvarar 8 kap. 10 § andra stycket budgetlagen, ges myndigheten rätt att disponera hela försäljningsinkomsten om denna endast uppgår till ett mindre belopp och egendomen har finansierats med anslag. För att en försäljningsinkomst i detta sammanhang ska anses uppgå till ett mindre belopp bör den inte överstiga mer än några basbelopp.
Av tredje stycket framgår att myndigheten endast får använda försäljningsinkomsterna i den verksamhet från vilken inkomsten härrör.
6 kap. Avgifter
Rätten att ta ut och beräkna avgifternas storlek
1 § Myndigheten får ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek för varor och tjänster som den tillhandahåller endast om det följer av 2 eller 3 §, av en annan lag eller av ett särskilt bemyndigande av riksdagen.
I paragrafen behandlas myndighetens rätt att ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek för varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller. Bestämmelsen motsvarar 17 § första stycket REA-lagen.
2 § Myndigheten får, om det är förenligt med myndighetens uppgifter enligt lag, mot avgift tillhandahålla
1. tidskrifter och andra publikationer,
informations- och kursmaterial,
konferenser och kurser,
lokaler,
utrustning,
offentlig inköps- och resurssamordning, och
information i elektronisk form.
Varor och tjänster enligt första stycket får tillhandahållas bara om verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre omfattning.
I paragrafen finns ett generellt bemyndigande för myndigheten att mot avgift tillhandahålla vissa varor och tjänster under förutsättning att verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre omfattning. Bestämmelsen motsvarar 18 § REA-lagen.
3 § Riksdagsförvaltningen och Riksrevisionen får ta ut avgifter för kopior, avskrifter och utskrifter av allmänna handlingar.
För Riksdagens ombudsmän finns särskilda bestämmelser om sådana avgifter som avses i första stycket i 27 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.
I paragrafen ges Riksdagsförvaltningen och Riksrevisionen rätt att ta ut avgifter för kopior, avskrifter och utskrifter av allmänna handlingar. För Riksdagens ombudsmän finns särskilda bestämmelser om detta i myndighetens instruktion.
Bestämmelsen motsvarar 19 § REA-lagen. Andra stycket har formulerats om något för att det av bestämmelsen tydligt ska framgå att det endast är avseende rätten att ta ut avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar som det finns särskilda bestämmelser för Riksdagens ombudsmän. Övriga bestämmelser om avgifter i lagen gäller även i förhållande till Riksdagens ombudsmän. Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 § Avgifter ska, om inte riksdagen beslutar annat, beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten. Avgifter som avses i 3 § första stycket ska dock bestämmas med ledning av de regler som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.1.1.
I paragrafen finns bestämmelser om hur avgifter ska beräknas. Bestämmelsen motsvarar 17 § andra stycket REA-lagen. Bestämmelsen har dock omarbetats något.
Av första meningen framgår att det som sägs i paragrafen om att avgifter ska beräknas så att de högst täcker myndighetens kostnader för verksamheten ska gälla för all avgiftsbelagd verksamhet, om inte riksdagen i förhållande till en viss verksamhet särskilt beslutar något annat.
Avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar ska enligt andra meningen bestämmas med ledning av vad som gäller för statliga myndigheter i allmänhet i stället för som det anges i REA-lagen med ledning av vad som gäller för myndigheter under regeringen. Syftet med ändringen är att göra regleringen normhierarkiskt bättre utformad. Den nya utformningen stämmer också överens med hur motsvarande bestämmelse i 27 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän är utformad.
Någon ändring i sak är inte avsedd. Beräkningen av avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar ska även fortsättningsvis göras på ett likartat sätt inom hela staten. Det innebär att myndigheten även framgent kan använda avgiftsförordningens (1992:191) bestämmelser som riktmärke vid bestämmandet av dessa avgifter.
Disposition av avgiftsinkomster
5 § Myndigheten får disponera avgiftsinkomster enligt 2 och 3 §§ samt avgiftsinkomster från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som myndigheten tillhandahåller.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.1.3.
I paragrafen ges ett generellt bemyndigande till myndigheten att disponera vissa avgiftsinkomster. De inkomster som avses är avgifter för kopior m.m. av allmänna handlingar och avgifter från frivilligt efterfrågade varor och tjänster. Med frivilligt efterfrågade varor och tjänster avses både sådana som omfattas av uppräkningen i 2 § och sådana som myndigheten får tillhandahålla enligt en annan lag eller ett särskilt beslut av riksdagen.
Bestämmelsen ersätter 20 § REA-lagen och har omarbetats något bl.a. utifrån motsvarande bestämmelse i budgetlagen (3 kap. 7 §).
7 kap. Donationer
Mottagande av donationer
1 § Myndigheten får ta emot en donation, om ändamålet med donationen har ett nära samband med myndighetens verksamhet. En donation får inte tas emot om den kan rubba förtroendet för myndigheten eller skada myndighetens anseende.
Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen får inte ta emot en donation om den riskerar att begränsa självständigheten i den granskande verksamheten.
I paragrafen regleras förutsättningarna för att myndigheten ska få ta emot en donation. Bestämmelsen motsvarar 33 § REA-lagen och har endast omarbetats på så sätt att den för att bli mer lättillgänglig för läsaren har delats i två stycken.
2 § Myndigheten får inte ta emot en donation utan riksdagens medgivande om den överlåtna egendomen
utgörs av fast egendom, tomträtt, byggnad som är lös egendom eller bostadsrätt och egendomen ska behållas av staten längre än två år efter det att myndigheten får fri dispositionsrätt till egendomen,
utgörs av aktier eller andelar i ett företag,
inte får avyttras, eller
skulle medföra ett ökat behov av medel från statens budget för myndigheten.
Om egendomen utgörs av ett kulturföremål får myndigheten ta emot egendomen trots att den inte får avyttras.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.1.
I paragrafen anges de fall där myndigheten inte får ta emot en donation som i och för sig uppfyller kraven i 1 §, utan att riksdagen har lämnat sitt medgivande. Bestämmelsen motsvarar med vissa ändringar och språkliga justeringar 34 § REA-lagen.
I första stycket 1 har tomträtt och byggnad som är lös egendom lagts till uppräkningen av sådana donationer som kräver riksdagens medgivande. I REA-lagen framgår detta endast av 21 och 34 §§ lästa tillsammans. Genom ändringen framgår det direkt av den aktuella bestämmelsen som därigenom blir tydligare. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Första stycket 2 är ny och innebär att riksdagen måste lämna sitt medgivande till att myndigheten tar emot en donation, om donationen utgörs av aktier eller liknande andelar i ett företag. Syftet med tillägget är att skapa en heltäckande reglering av förvärv av aktier och liknande andelar. Enligt 5 kap. 6 och 7 §§ krävs riksdagens bemyndigande för att myndigheten ska få förvärva eller avyttra aktier eller andelar i bolag, stiftelser, föreningar eller liknande rättssubjekt. Genom ändringen krävs också riksdagens bemyndigande för att förvärva sådan egendom genom donation.
8 kap. Kompensation för ingående mervärdesskatt
1 § Myndigheten har rätt till kompensation för belopp, motsvarande ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200), som hänför sig till verksamheten.
Myndigheten har dock inte rätt till kompensation om den ingående skatten omfattas av begränsningar i avdragsrätten enligt 8 kap. 9, 10, 15 eller 16 § mervärdesskattelagen.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens rätt till kompensation för ingående mervärdesskatt. Bestämmelsen motsvarar 16 § REA-lagen.
9 kap. Redovisningsskyldighet och revision
Allmänt om redovisningen
1 § Myndigheten är redovisningsskyldig inför riksdagen för den verksamhet den bedriver och för de tillgångar som myndigheten förvaltar och förfogar över. Redovisningsskyldigheten omfattar även myndighetens skulder och övriga ekonomiska åtaganden.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens allmänna redovisningsskyldighet inför riksdagen. Bestämmelsen motsvarar 35 § REA-lagen men har språkligt anpassats efter begreppsapparaten i den senaste lydelsen av regeringsformen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
God redovisningssed och rättvisande bild
2 § Myndigheten är bokföringsskyldig. Bokföring och redovisning i myndigheten ska fullgöras på ett sätt som stämmer överens med god redovisningssed.
Redovisningen ska ge en rättvisande bild av verksamheten, det ekonomiska resultatet och ställningen samt förvaltningen av myndighetens tillgångar.
I paragrafen finns bestämmelser om att myndighetens bokföring och redovisning ska göras på ett sätt som stämmer överens med god redovisningssed och att redovisningen ska ge en rättvisande bild av verksamheten. Bestämmelsen motsvarar 36 § REA-lagen. Bestämmelsen har språkligt anpassats efter den nya lydelsen av regeringsformen och bestämmelsens motsvarighet i budgetlagen (10 kap. 2 §). Någon ändring i sak är inte avsedd.
Årsredovisning
3 § Myndigheten ska senast den 22 februari varje år lämna en årsredovisning till riksdagen för det senast avslutade räkenskapsåret.
Årsredovisningen ska bestå av resultatredovisning, resultaträkning, balansräkning, anslagsredovisning och noter. Myndigheten ska i årsredovisningen även lämna information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för riksdagens uppföljning och prövning av verksamheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.1.1.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens årsredovisning – vad årsredovisningen ska innehålla och när den ska lämnas. Första stycket och andra stycket första meningen motsvarar 37 § första och andra styckena REA-lagen.
Andra stycket andra meningen, som saknar motsvarighet i REA-lagen, innehåller en bestämmelse om att årsredovisningen också ska innehålla information om andra förhållanden av väsentlig betydelse för riksdagens uppföljning och prövning av verksamheten. Sådan information som avses är information om förhållanden och händelser av väsentlig betydelse som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut och där ett utelämnande eller en felaktighet i informationen kan påverka de beslut som riksdagen fattar på basis av informationen i årsredovisningen. Paragrafen i denna del är utformad med 2 kap. 4 § fjärde stycket förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag som förebild.
4 § Årsredovisningen ska skrivas under av myndighetens ledning.
Underskriften innebär att ledningen intygar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamhetens resultat och av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställning.
Ledningen ska i anslutning till underskriften lämna en bedömning av om den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten är betryggande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.1.2.
I paragrafen finns bestämmelser om årsredovisningens undertecknande. Av första stycket, som saknar motsvarighet i REA-lagen, framgår att årsredovisningen ska skrivas under av myndighetens ledning. Tredje stycket motsvarar 37 § tredje stycket REA-lagen men har omarbetats för att bättre knyta an till paragrafens första stycke. Paragrafen har utformats med 2 kap. 8 § förordningen om årsredovisning och budgetunderlag som förebild.
Revision
5 § Myndighetens verksamhet ska granskas genom revision. Bestämmelser om revision finns i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. och lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.
I paragrafen lämnas en upplysning om att myndighetens verksamhet ska granskas genom revision och var de närmare bestämmelserna om detta finns. Med revision avses extern revision, dvs. årlig revision och i förekommande fall effektivitetsrevision. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i REA-lagen, har utformats med 10 kap. 11 § budgetlagen som förebild.
6 § Myndigheten ska årligen redovisa för riksdagen vilka åtgärder som myndigheten har vidtagit eller avser att vidta med anledning av revisionens iakttagelser.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen för riksdagen redovisa vilka åtgärder som myndigheten har vidtagit eller avser att vidta med anledning av revisionens iakttagelser. Den revision som avses är revison enligt 5 §, dvs. extern revision i form av årlig revision och effektivitetsrevision. Bestämmelsen motsvarar 44 § REA-lagen.
Intern styrning och kontroll
7 § Myndighetens ledning ska säkerställa att det vid myndigheten finns en intern styrning och kontroll som fungerar på ett betryggande sätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1 och 13.2.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetsledningens ansvar för den interna styrningen och kontrollen vid myndigheten. Bestämmelsen motsvarar 39 § REA-lagen.
Internrevision
8 § Vid myndigheten ska det finnas en internrevision.
Myndigheten får samordna sin internrevision med en annan myndighet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1 och 13.2.
I paragrafen regleras skyldigheten för myndigheten att ha en internrevision och möjligheten att samordna denna med en annan myndighet. Bestämmelsen motsvarar 41 § REA-lagen.
9 § Internrevisionen ska utifrån en analys av verksamhetens risker självständigt granska om ledningens interna styrning och kontroll är utformad så att myndigheten med rimlig säkerhet fullgör sitt verksamhetsansvar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1 och 13.2.
I paragrafen finns bestämmelser om internrevisionen och dess granskningsuppdrag. Bestämmelsen motsvarar 42 § första stycket REA-lagen.
10 § Internrevisionen ska bedrivas enligt god sed för internrevision och internrevisorer.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1 och 13.2.
I paragrafen anges ett krav på att internrevisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision och internrevisorer. Bestämmelsen motsvarar 42 § andra stycket REA-lagen.
11 § Myndighetens ledning ska besluta om riktlinjer och revisionsplan för internrevisionen och om åtgärder med anledning av internrevisionens iakttagelser och rekommendationer.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1 och 13.2.
I paragrafen finns bestämmelser om att myndighetens ledning ska besluta om riktlinjer och revisionsplan m.m. för internrevisionen. Bestämmelsen motsvarar 43 § REA-lagen.
Rapportering till statens informationssystem för budgetering och uppföljning
12 § Rapportering till statens informationssystem för budgetering och uppföljning ska ske på det sätt och i den omfattning som gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.3.
I paragrafen finns bestämmelser om myndighetens rapportering till statens informationssystem för budgetering och uppföljning. Bestämmelsen motsvarar 38 § REA-lagen men har omarbetats något för att göra bestämmelsen normhierarkiskt bättre utformad. Någon ändring i sak är inte avsedd.
10 kap. Övriga bestämmelser
Föreskrifter
1 § Riksdagsförvaltningen får, efter att ha gett Riksdagens ombudsmän och Riksrevisionen tillfälle att yttra sig, meddela föreskrifter om tillämpningen av denna lag. Sådana föreskrifter får inte begränsa Riksdagens ombudsmäns eller Riksrevisionens självständighet i den granskande verksamheten.
I paragrafen ges Riksdagsförvaltningen rätt att meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagen. Bestämmelsen ersätter 46 § REA-lagen.
Överklagande
2 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.
I paragrafen finns en bestämmelse om överklagandeförbud. Bestämmelsen motsvarar 45 § REA-lagen.
4 § Riksdagsstyrelsen utfärdar instruktion för Riksdagens ansvarsnämnd och utser dess ledamöter.
Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
|
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
12 § Enligt 13 kap. 2 § riksdagsordningen är chefsjustitieombudsmannen administrativ chef och bestämmer inriktningen av verksamheten i stort. Chefsjustitieombudsmannen ansvarar inför riksdagen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att Riksdagens ombudsmän hushållar väl med statens medel.
Chefsjustitieombudsmannen ska, efter samråd med övriga ombudsmän, i arbetsordning meddela bestämmelser om organisationen av verksamheten och om ansvarsområden för var och en av ombudsmännen, besluta om verksamhetsplan för myndigheten samt besluta om årsredovisning och förslag till anslag på statens budget för Riksdagens ombudsmän.
Bestämmelser om internrevision och intern styrning och kontroll finns i lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
I paragrafen finns bestämmelser om Riksdagens ombudsmäns organisation. Ändringen i paragrafens andra stycke är en anpassning till att det i 9 kap. regeringsformen numera talas om statens budget i stället för statsbudgeten.
Ändringen i tredje stycket är en följd av att REA-lagen föreslås upphöra att gälla och ersättas av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Samtidigt har bestämmelsen kompletterats med en upplysning om att det i den lagen också finns bestämmelser om intern styrning och kontroll.
Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 a § Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar om förslag till anslag för Riksrevisionen på statens budget. Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar även om årsredovisningen för Riksrevisionen.
12 § Riksrevisorerna ska för Riksrevisionens parlamentariska råd redovisa arbetet i de viktigaste granskningarna och hur granskningsplanen följs.
Innan ett beslut enligt 4 a § om förslag till anslag på statens budget för Riksrevisionen fattas ska riksrevisorn med administrativt ansvar redogöra för förslaget för Riksrevisionens parlamentariska råd.
I paragraferna finns bestämmelser om Riksrevisionens beslut om förslag till anslag på statens budget. Ändringarna är en anpassning till att det i 9 kap. regeringsformen numera talas om statens budget i stället för statsbudgeten. Någon ändring i sak är inte avsedd.
5 § Riksrevisorn med administrativt ansvar beslutar om arbetsordning och verksamhetsplan samt de ekonomi- och personaladministrativa föreskrifter som ska gälla för den egna verksamheten och som inte ska meddelas av Riksdagsförvaltningen enligt 7 § 1 lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen eller 10 kap. 1 § lagen (2016:000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
Enligt de förutsättningar som anges i 6 § första stycket 2 och 3 lagen (1994:260) om offentlig anställning får riksrevisorn med administrativt ansvar i särskilda fall besluta att endast svenska medborgare får vara anställda inom Riksrevisionen.
I paragrafen finns bestämmelser om rätten för riksrevisorn med administrativt ansvar att fatta beslut i vissa administrativa frågor, bl.a. om ekonomi- och personaladministrativa föreskrifter för den egna verksamheten. Ändringen är en följd av att REA-lagen föreslås upphöra att gälla och ersättas av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter samt vissa ändringar i 7 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
18 § Bestämmelser om internrevision och intern styrning och kontroll finns i lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
I paragrafen finns en upplysning om att bestämmelser om intern styrning och kontroll och internrevision finns i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Ändringen är en följd av att REA-lagen föreslås upphöra att gälla och ersättas av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Samtidigt har bestämmelsen kompletterats med en upplysning om att det i den lagen också finns bestämmelser om intern styrning och kontroll. Någon ändring i sak är inte avsedd.
4 § Riksdagsförvaltningen får inom myndighetens fastigheter upplåta lägenheter och lokaler. För sådana upplåtelser får avgifter tas ut. Avgifterna ska beräknas på marknadsmässiga grunder.
Riksdagsförvaltningen får även inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla varor och tjänster för vilka avgifter får tas ut. Riksdagsförvaltningen bestämmer avgifternas storlek.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.2.
I paragrafens första stycke regleras Riksdagsförvaltningens rätt att upplåta lägenheter och lokaler. Ändringen i första stycket innebär att Riksdagsförvaltningen får en uttrycklig rätt att ta ut avgifter och bestämma avgifternas storlek för sådana upplåtelser av lägenheter och lokaler i myndighetens fastigheter som förvaltningen enligt bestämmelsen har rätt att göra. Med lägenheter avses även s.k. övernattningsbostäder, dvs. övernattningslägenheter eller övernattningsrum (se riksdagsstyrelsens föreskrift [RFS 2005:9] om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter).
Avgifter för upplåtelser av lägenheter och lokaler ska beräknas på marknadsmässig grund. Med marknadsmässig grund avses i detta sammanhang att hyressättningen för upplåtelser av kommersiella lokaler ska beräknas med utgångspunkt i marknadshyran för det aktuella området och för upplåtelser av lägenheter enligt bruksvärdesprincipen, dvs. följa utvecklingen inom allmännyttan.
I andra stycket anges att Riksdagsförvaltningen även inom sitt verksamhetsområde får tillhandahålla varor och tjänster för vilka avgifter får tas ut. Riksdagsförvaltningen bestämmer sådana avgifters storlek. Avgifterna ska beräknas så att de högst täcker Riksdagsförvaltningens kostnader för verksamheten, jfr 6 kap. 4 § lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
7 § Riksdagsförvaltningen får
1. meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av centrala kollektivavtal som Riksdagsförvaltningen ingått,
2. meddela personaladministrativa föreskrifter i övrigt för riksdagens myndigheter utom Riksrevisionen,
3. meddela föreskrifter om att endast den som är svensk medborgare får ha en viss anställning vid Riksdagsförvaltningen, och
4. inom sitt verksamhetsområde meddela föreskrifter utöver vad som följer av punkterna 1–3.
I paragrafen regleras Riksdagsförvaltningens rätt att meddela föreskrifter inom olika områden. Bestämmelsen i första punkten om förvaltningens rätt att meddela ekonomiadministrativa föreskrifter enligt 46 § REA-lagen framgår direkt av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter och regleringen i instruktionen är därmed en onödig dubbelreglering av denna rätt. Ändringen innebär att första punkten utgår och att de efterföljande punkterna numreras om som en följd av detta. Någon ändring i sak är inte avsedd. Det innebär också att den hänvisning till Riksdagsförvaltningens instruktion som görs i 5 § lagen med instruktion för Riksrevisionen ska justeras i enlighet med detta.
10 § Styrelsen beslutar om
1. framställningar och redogörelser till riksdagen,
2. Riksdagsförvaltningens årsredovisning och förslag till budget för riksdagen och Riksdagsförvaltningen,
3. åtgärder med anledning av Riksrevisionens rapporter över Riksdagsförvaltningens verksamhet och den redovisning som styrelsen ska lämna till riksdagen enligt 9 kap. 6 § lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter,
4. Riksdagsförvaltningens arbetsordning och verksamhetsplan,
5. föreskrifter som enligt denna lag eller andra författningar får meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte enligt 21 § får meddelas av riksdagsdirektören,
6. slutande av kollektivavtal med arbetstagarnas huvudorganisationer, avbrytande av andra förhandlingar än förhandlingar i tvister om avtal, lockouter eller andra stridsåtgärder samt andra förhandlingsfrågor som är av principiell natur eller har större ekonomisk betydelse eller är gemensamma för riksdagens myndigheter,
7. anställning av en biträdande riksdagsdirektör, avdelningschefer, chefer för utskottskanslier och en chef för EU-nämndens kansli,
8. lön och andra anställningsförmåner för riksdagsdirektören, och
9. sådana frågor som är av större vikt eller principiell betydelse eller som riksdagsdirektören hänskjuter till styrelsen.
I paragrafen finns bestämmelser om vad riksdagsstyrelsen beslutar om. Ändringen i tredje punkten är en följd av att REA-lagen föreslås upphöra att gälla och ersättas av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Någon ändring i sak är inte avsedd.
11 § Bestämmelser om styrelsens ansvar för internrevision och intern styrning och kontroll finns i lagen (2016:0000) om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter.
I paragrafen finns en upplysning om att bestämmelser om intern styrning och kontroll och internrevision finns i lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Ändringen är en följd av att REA-lagen föreslås upphöra att gälla och ersättas av lagen om budget och ekonomiadministration för riksdagens myndigheter. Samtidigt har bestämmelsen kompletterats med en upplysning om att det i den lagen också finns bestämmelser om intern styrning och kontroll. Någon ändring i sak är inte avsedd.
13 § Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
12 § Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
12 § Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
12 § Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
12 § Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
13 § Nämnden ska senast den 22 februari varje år till riksdagen lämna en redogörelse för sin verksamhet under det senaste kalenderåret. I redogörelsen ska nämnden också redovisa verksamhetens kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.1.
I paragrafen anges en skyldighet för myndigheten att årligen till riksdagen lämna en redogörelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret. Bestämmelsen är ny och innebär ett krav på att nämnden i sin årliga verksamhetsredogörelse också ska redovisa de kostnader som är förknippade med verksamheten.
Kostnaderna bör lämpligen redovisas fördelade på i vart fall kostnader för ledamöter och personal respektive övriga driftskostnader och med föregående års kostnader som referensuppgift.
Tryck: Elanders, Vällingby 2016
Tryck: Elanders, Vällingby 2016