Redogörelse till riksdagen 2015/16:ER1 | |
Från Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska församling | |
Under 2015 har församlingen vid flera tillfällen debatterat migration, flyktingkrisen och kampen mot terrorism. Liksom förra året har också Rysslands annektering av Krim och utvecklingen i östra Ukraina stått högt på dagordningen. Besluten i april 2014 och i januari 2015 att temporärt dra in Rysslands rösträtt samt andra sanktioner mot landet har präglat debatten. Under året har vidare oron för flera länders brist på respekt för sina åtaganden inom ramen för medlemskapet i Europarådet ytterligare aktualiserats. Den, till stora delar, nya svenska delegationen har deltagit aktivt i församlingens verksamhet genom bl.a. flera inlägg i debatterna. Under året antog församlingen 53 resolutioner, 22 rekommendationer, och 2 yttranden.
Riksdagens Europarådsdelegation överlämnar härmed den bifogade redogörelsen för verksamheten inom den parlamentariska församlingen under 2015. Till redogörelsen bifogas en förteckning över de rekommendationer, resolutioner och yttranden som församlingen har antagit under perioden.
Stockholm den 10 mars 2016
På delegationens vägnar
Jonas Gunnarsson
Anette Nilsson
1 Albanien, 2 Andorra, 3 Armenien, 4 Azerbajdzjan, 5 Belgien, 6 Bosnien och Hercegovina, 7 Bulgarien, 8 Cypern, 9 Danmark, 10 Estland, 11 Finland, 12 Frankrike, 13 Georgien, 14 Grekland, 15 Irland, 16 Island, 17 Italien, 18 Kroatien, 19 Lettland, 20 Liechtenstein, 21 Litauen, 22 Luxemburg, 23 Makedonien, 24 Malta, 25 Moldavien, 26 Monaco, 27 Montenegro, 28 Nederländerna, 29 Norge, 30 Polen, 31 Portugal, 32 Rumänien, 33 Ryssland, 34 San Marino, 35 Schweiz, 36 Serbien, 37 Slovakien, 38 Slovenien, 39 Spanien, 40 Storbritannien, 41 Sverige, 42 Tjeckien, 43 Turkiet, 44 Tyskland, 45 Ukraina, 46 Ungern, 47 Österrike.
Demokratipartner i församlingen: Marocko, Palestina och Kirgizistan.
Observatörer i församlingen: Israel, Kanada och Mexiko.
Observatörer i ministerkommittén: USA, Kanada, Mexiko, Japan och Heliga stolen.
Europarådet har sedan det bildades 1949 varit en huvudaktör när det gäller att skapa en gemensam europeisk värdegrund baserad på krav på mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Europarådets uppdrag är att åstadkomma ett nära och etablerat samarbete mellan medlemmarna, bl.a. genom att upprätta internationella konventioner och rekommendationer. Genom sina 217 konventioner är Europarådet en viktig normgivande institution inom europeisk politik.
Sverige var en av grundarna när Europarådets stadgar undertecknades av tio västeuropeiska stater i London den 5 maj 1949. Efter Berlinmurens fall har Europarådets medlemskrets mer än fördubblats. Vid årsskiftet 2014/15 hade Europarådet 47 medlemsländer. Samtliga europeiska länder utom Vitryssland, Kosovo och Vatikanstaten ingår. Stöd för och uppföljning av samhällsut-vecklingen i Öst- och Centraleuropa är och har varit en viktig del av arbetet i den parlamentariska församlingen. Medlemskap i Europarådet bidrar till att stärka de rättsstatliga institutionerna och främjar säkerställandet av de mänskliga fri- och rättigheterna i medlemsländerna.
En majoritet av länderna inom Europarådet utgörs i dag av EU-medlemmar. Man eftersträvar kompletterande roller; och under senare år har samarbetet mellan Europarådet och EU intensifierats och det finns nu konkreta samarbetsprojekt inom området för mänskliga rättigheter.
Europarådet arbetar på tre politiska nivåer med ett beslutande och verkställande organ (ministerkommittén), ett rådgivande och pådrivande organ (den parlamentariska församlingen) och ett organ för samarbete på lokal och re-gional nivå (Europarådets kongress för lokala och regionala organ, den s.k. kommunalkongressen).
Den parlamentariska församlingen var den första i sitt slag i Europa. Ledamöterna utses av medlemsländernas parlament och ska vara medlemmar av dessa. Antalet representanter i de nationella delegationerna fastställs i förhållande till landets invånarantal. Enligt församlingens stadga bör det underrepresenterade könet företrädas i varje delegation i minst samma utsträckning som i det na-tionella parlamentet. Minst en person i delegationen ska tillhöra det underrepresenterade könet. Församlingen har 324 medlemmar och lika många suppleanter. Dessutom deltar parlamentariker från Israel, Kanada och Mexiko som observatörer i församlingens arbete. Genom att ansöka om observatörsstatus anses landet ha gjort ett politiskt åtagande att respektera och främja principerna om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatlighet. Församlingen följer upp situationen för mänskliga rättigheter i observatörsländerna som dock inte är formellt bundna att följa Europarådets normer och konventioner. För att utveckla relationerna till fler länder i grannområdena införde församlingen 2010 en ny status, partner för demokrati. Med den statusen får landets delegation delta i församlingens sessioner och möten men inte i omröstningar. Marockos parlament och Palestinas nationella råd erhöll denna status 2011 och Kirgizistan 2014. Jordaniens ansökan från 2014 godkändes i det politiska utskottet i december 2015 och ska enligt planerna antas i en resolution vid januarisessionen 2016.
Genom denna breddning av medlemskretsen har Europarådet fått en mer heterogen sammansättning, vilket ställer speciella krav när det gäller att upprätthålla värderingar och principer. Vikten av att säkerställa att Europarådets grundläggande värderingar, och därigenom dess trovärdighet, inte försvagas har stått alltmer i fokus under de senaste åren. Det betonas att det inte räcker med att ett land ingår en principiell överenskommelse att respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Landet måste i praktisk tillämpning visa att lagstiftningen följs och att man lever upp till vad ett medlemskap innebär.
Ackrediteringen av ledamöter till församlingen kan användas som ett instrument för att förmå medlemsländerna att fullfölja sina åtaganden. Enligt stadgan ska församlingen vid öppnandet av de årliga sessionerna kontrollera och ratificera medlemmarnas och suppleanternas ackreditering. Den ryska delegationens ackreditering ifrågasattes i april 2014 och därefter i januari 2015 som en följd av annekteringen av Krim (jfr 2.8.1 och 2.8.2).
Församlingen representerar nästan hela den partipolitiska skalan i medlemsländerna, något som bidrar till dess auktoritet. Fem partigrupperingar är verksamma inom Europarådets parlamentariska församling: den socialistiska gruppen (SOC), det europeiska folkpartiet (EPP/CD), alliansen för Europas liberaler och demokrater (ALDE), europeiska konservativas grupp (EC) och den förenade europeiska vänstern (UEL). De två svenska ledamöterna från Sverigedemokraterna står tillsammans med cirka ett trettiotal andra parlamentariker utanför dessa partigrupperingar.
Församlingens externa relationer består av samverkan med Europeiska unionen (EU), Europaparlamentet, vissa utomeuropeiska länder genom deras status som observatör eller partner för demokrati samt med internationella organisationer.
Formellt har församlingen samarbetsavtal eller samverkansarrangemang med en lång rad organisationer: Organisationen för ekonomisk utveckling (OECD), Panafrikanska parlamentet, Europaparlamentet (EP), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Oberoende staters samvälde (OSS), Interparlamentariska unionen (IPU) och Nordiska rådet. Församlingens politiska underutskott för externa relationer deltar årligen i FN:s generalförsamling.
Europarådets beslutsfattande organ är ministerkommittén som består av medlemsländernas utrikesministrar. Ministerkommittén sammanträder normalt en gång om året i denna sammansättning. Däremellan representeras länderna i det löpande arbetet av ambassadörerna i Strasbourg. Ordförandeskapet i ministerkommittén roterar halvårsvis från maj till november. I maj 2015 lämnade Belgien över till Bosnien och Hercegovina och i november tog Bulgarien över. Ministerkommittén och den parlamentariska församlingen samarbetar för att nå de gemensamma målen. Ordföranden i ministerkommittén, tillika utrikesministern i ordförandelandet, presenterar vid varje församlingssession en översikt över verksamheten i ministerkommittén och svarar på parlamentarikernas frågor.
Församlingens ambition är att stärka den parlamentariska dimensionen inom Europarådet för att bättre främja öppenhet, demokratisk legitimitet och ansvarsutkrävande i organisationen. De rekommendationer som församlingen antar riktas till medlemsstaternas regeringar, och ministerkommittén ska avge sitt svar inom sex månader.
Parlamentarikerna har möjlighet att ställa skriftliga frågor till ministerkommittén, och dessa ska besvaras skriftligen eller muntligt av kommitténs ordförande vid den efterkommande sessionen. Att ministerkommittén på grund av formella regler som konsensusbeslut inte besvarar frågor från medlemmar i församlingen om t.ex. mänskliga rättigheter i medlemsländerna har blivit alltmer förekommande och är en oroande utveckling. Under 2014 ställde ledamöterna Marietta de Pourbaix-Lundin (M) och Björn von Sydow (S), i den gamla delegationen, frågor som aldrig besvarades. Frågorna besvarades först i januari respektive februari 2015 (jfr 2.1).
Sedan några år har debatten i församlingen alltmer kommit att handla om bristen på flera medlemsländers värnande av grundprinciperna demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Vissa länder har i både ord och handling visat att de inte delar de grundläggande värderingar som Europarådet står för. Detta har, menar kritiska röster, skadat organisationens trovärdighet som främsta företrädare och försvarare av mänskliga rättigheter.
Det anses vara ett allvarligt steg bakåt för Europarådet att länder som Ryssland, Ungern, Ukraina, Azerbajdzjan m.fl. fortsätter att åsidosätta de åtaganden som ett medlemskap innebär. Storbritanniens agerande upplevs också negativt med ifrågasättanden och kritik av Europarådets verksamhet. I slutet av 2015 ökade också kritiken mot Polen och dess agerande. I diskussioner som förekommit under året har hörts röster som betonar vikten av att medlemsländer inte accepterar att auktoritära regimer utnyttjar sitt medlemskap för att legitimera brott mot mänskliga rättigheter.
I de debatter som föregick antagandet av resolution 1990 (2014) och resolution 2034 (2015) om en temporär indragning av Rysslands rösträtt samt andra sanktioner vad gäller landets medverkan i församlingens arbete, som en följd av Rysslands annektering av Krim, framkom med tydlig skärpa motsättningarna inom församlingen. Också i samband med debatter inom ramen för granskningsförfaranden gentemot länder som Azerbajdzjan och Ungern har skiljelinjen blivit alltmer tydlig.
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den s.k. Europakonventionen, är Europarådets främsta rättesnöre. Europarådets 47 medlemmar, inklusive alla EU-medlemmar, har ratificerat konventionen. Den undertecknades 1950 och efterlevnaden av konventionen övervakas av Europadomstolen sedan 1959.
Europadomstolen har sitt säte i Strasbourg och består av 47 domare, en från varje medlemsland. Medlemsländernas regeringar nominerar tre kandidater till domare. Sedan 2014 säkerställer ett särskilt utskott i församlingen att samtliga kandidater lever upp till kraven som domare och avger en rekommendation om vem av de tre som är bäst lämpad. Därefter väljer församlingen domare. I församlingens riktlinjer anges att nomineringsförfarandet i medlemsstaterna bör vara öppet och att både män och kvinnor ska finnas representerade bland de tre kandidaterna. Kandidaterna ska ha gedigen erfarenhet inom området för mänskliga rättigheter. Helena Jäderblom är sedan 2012 svensk domare vid domstolen.
Vid den fjärde delsessionen redovisades församlingens åttonde rapport (Resolution 2075 (2015), Rekommendation 2079 (2015) om implementeringen av domar från Europadomstolen. I rapporten identifieras stora problem i främst nio medlemsstater med det högsta antalet domar som inte implementerats (Italien, Turkiet, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Grekland, Polen, Ungern och Bulgarien). Problemen inkluderar tiden för rättsliga processer, olaga frihetsberövande i häkte och/eller dess orimliga längd, icke-verkställighet av inhemska rättsliga beslut samt dödsfall och misshandel orsakade av brottsbekämpande myndigheter och brist på effektiva utredningar av dem. I resolutionen uppmanas till snabb implementering av Europadomstolens domar och uppbyggnaden av effektiva nationella stödjande funktioner.
Hur församlingens medlemmar uppfyller sina åtaganden i förhållande till Europakonventionen och andra konventioner undersöks inom ramen för församlingens granskningsförfarande (jfr 2.8).
I samband med att Lissabonfördraget trädde ikraft år 2009 så fick EU en skyldighet att ansluta sig till Europakonventionen, och därmed underkasta sig Europadomstolens jurisdiktion. Tanken är att det ska bli möjligt för enskilda och stater att klaga till Europadomstolen och få en prövning av om en åtgärd från EU:s institutioner eller organ strider mot Europakonventionen. Härigenom skulle också en mer enhetlig rättstillämpning mellan EU-rätten och Europakonventionen uppnås. EU och Europarådets medlemsstater har förhandlat fram en överenskommelse om ett avtalsutkast för anslutningen. EU-kommissionen begärde 2013 att EU-domstolen skulle pröva om utkastet var förenligt med EU-fördragen. EU-domstolen gav i ett utlåtande i december 2014 uttryck för att avtalsutkastet inte var fullt förenligt med fördragen. Vägen framåt är osäker och en rättslig analys av utlåtandet pågår. Det faktum att Storbritannien hotat att lämna Europakonventionen om man inte får vetorätt över domar i Europadomstolen har på olika sätt uppmärksammats i församlingens arbete under året.
Rätten till liv är en mänsklig rättighet, och respekten för liv tillhör Europarådets grundläggande värderingar. Därför ställer Europarådet kategoriska krav på att dödsstraffet ska avskaffas, inte bara i Europa utan i hela världen. Ryssland är det enda medlemslandet som inte ratificerat tilläggsprotokoll nr 6 till Europakonventionen som förbjuder dödsstraff, men någon avrättning har inte ägt rum sedan 1996. Det är endast i Vitryssland, som inte är medlem i Europarådet, som dödsstraff fortfarande verkställs.
Förekomsten av dödsstraff i några observatörsländer i Europarådet är föremål för bevakning av församlingen som konsekvent kritiserar USA och Japan. Europadagen mot dödsstraff infaller den 10 oktober varje år.
Den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning trädde i kraft den 1 februari 1989. Konventionen bygger på artikel 3 i Europakonventionen och har ratificerats av samtliga medlemsstater. Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (CPT) inrättades 1990 för att kontrollera behandlingen av frihetsberövade. Kommittén består av en representant för varje medlemsland. Medlemmarna är oberoende experter inom olika områden med anknytning till kommitténs uppgift. Församlingens nationella delegationer nominerar kandidater till CPT, men valet sker i ministerkommittén. Sveriges representant i CPT är rättspsykiater Pelle Granström. Mandatperioden sträcker sig till december 2017.
I mandatet för Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter ingår att främja utbildning i och öka kunskapen om mänskliga rättigheter i Europarådets medlemsländer, identifiera eventuella brister i lagar och regler samt främja respekten för de mänskliga rättigheterna såsom de fastställts i Europarådets olika instrument. Kommissionären väljs av församlingen, och institutionen har sedan den inrättades 1999 åtnjutit stor respekt. Samarbete med institutioner utanför Europarådet är en viktig del i arbetet, särskilt vad gäller EU, UNHCR, FN:s flyktingkommissarie och OSSE. Mandatperioden är sex år och den nuvarande kommissionären, Nils Muižnieks från Lettland, tillträdde sin post 2012.
Vid den andra delsessionen avgav Muižnieks sin årliga redogörelse inför församlingen i vilken han informerade om utvecklingen under det senaste året och utmaningar framöver på området mänskliga rättigheter. Han hade gjort flera besök i Ukraina och konstaterade att han inte sett några framsteg. Vidare framfördes att situationen för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan försämrats avsevärt. Han lyfte också fram den svåra situationen för Europas romer och konstaterade att anti-ziganismen ökat. Vikten av respekten för de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorism betonades.
Venedigkommissionen är ett oberoende expertorgan inom Europarådet som har funnits sedan Berlinmurens fall 1990. Arbetet är inriktat på konstitutionella och andra rättsliga frågor av särskild betydelse för demokratiutvecklingen i ett land. Venedigkommissionen bistår medlemsländer, och även andra stater, genom att bl.a. ta fram demokratiska författningar och erbjuda rådgivning i frågor om val, mänskliga rättigheter och oberoende domstolar. Församlingen har ett mycket nära samarbete med Venedigkommissionen, och representanter bjuds ofta in till utskottsmöten.
Europarådets parlamentariska församling möttes under året i fyra delsessioner. Samtliga hölls i Strasbourg och ägde rum i januari, april, juni respektive i månadsskiftet september-oktober. Det ständiga utskottet, som beslutar på församlingens vägnar mellan delsessionerna, sammanträdde i mars i Paris, i maj i Sarajevo och i november i Sofia. Delegationens ordförande, Jonas Gunnarsson (S), företräder delegationen vid dessa möten.
Under sessionerna och mötena i ständiga utskottet debatterade man utskottens rapporter, antog resolutioner och yttranden samt lämnade rekommendationer till ministerkommittén. Församlingens byrå, de politiska gruppledarnas samordningsgrupp och delegationsordförandena har en viktig roll när det gäller att dra upp riktlinjer för församlingens verksamhet. Ingen svensk ledamot var medlem i församlingens byrå under 2015.
Europarådet ska enligt artikel 1 i sin stadga, utöver att värna de mänskliga rättigheterna, behandla frågor också på de ekonomiska, sociala, kulturella, vetenskapliga, juridiska och administrativa områdena. Det ingår i Europarådets och därmed församlingens roll att fokusera på de mest utsatta samhällsgruppernas villkor och rättigheter. Bland dessa grupper märks äldre, sjuka, personer med funktionsnedsättning, barn, kvinnor, minoriteter, flyktingar, tvångsförflyttade och offer för katastrofer.
Församlingens ordförande väljs av församlingen för en mandatperiod på ett år med möjlighet till omval en gång för ytterligare ett år. Anne Brasseur (ALDE) från Luxemburg blev omvald till ordförande för en andra mandatperiod vid vintersessionen 2015. Enligt fastlagd rotationsordning mellan partigrupperna valde EPP-gruppen vid höstsessionen spanjoren Pedro Agramunt till sin kandidat. Formellt utses denne dock inte till ordförande förrän vid vintersessionen 2016. Församlingen väljer också 20 vicepresidenter.
Europarådets generalsekreterare väljs av församlingen efter förslag från ministerkommittén. Generalsekreterare Torbjörn Jagland omvaldes i juni 2014 för ytterligare en femårsperiod och har lett arbetet under 2015.
Det är ministerkommittén som beslutar i frågor om Europarådets samlade budget och sålunda också om församlingens resurser. Budgetfrågorna bereds i regelutskottet och församlingen har rätt att yttra sig. Församlingens budget för 2015 omfattade 16 603 600 euro. Under 2015 beslutade Turkiet att ansenligt öka sitt bidrag till Europarådets ordinarie budget fr.o.m. den 1 januari 2016. Delar av det ökade bidraget kommer att användas för att täcka ökade kostnader till följd av att turkiska blir arbetsspråk i Europarådet (jfr 2.9).
En förteckning över den svenska delegationen som utsågs efter valet 2014 finns i bilaga 1 tillsammans med en förteckning över delegationens uppdrag och vilka utskott ledamöterna tillhör.
De svenska ledamöterna deltog under 2015 mycket aktivt i församlingens olika verksamheter. Deltagandet vid sessionerna var högt. Det svenska deltagandet i voteringar under 2015 hamnade, liksom flera tidigare år, på första plats enligt statistik från sekretariatet. Ledamöterna deltog i 92 procent av voteringarna. Ledamöterna deltog i flera debatter i plenum, signerade motioner och deklarationer, initierade och signerade ändringsförslag, samt ställde frågor till ministerkommittén m.m. Jonas Gunnarsson (S) deltog, som ordförande i delegationen, i samtliga tre möten i det ständiga utskottet.
Vid den första delsessionen presenterade Kerstin Lundgren (C) sin rapport om implementeringen av samförståndsavtalet mellan Europarådet och Europeiska unionen (se 2.2.1). Lundgren utsågs också under året till medrapportör beträffande granskningsförfarandet för Georgien. Eva-Lena Jansson (S) utsågs till rapportör för en rapport om den humanitära krisen i Gaza. Jonas Gunnarsson (S) utsågs till församlingens talesperson för hbt-frågor. Syftet med uppdraget är att bidra till att påverka situationen för hbt-personer i Europa. Inom ramen för uppdraget har Gunnarsson under året medverkat i flera konferenser samt gjort uttalanden i samband med olika händelser relaterade till diskriminering i hbt-sammanhang.
Kerstin Lundgren (C) ställde under 2015 två skriftliga frågor till ministerkommittén. Den första (Nr. 687) behandlade bristen på yttrandefrihet och mötesfrihet i Ryssland med hänvisning bl.a. till den nya lagstiftning som allvarligt beskär det civila samhällets möjlighet att verka. Den andra (Nr. 688) handlade om den förvärrade situationen för de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan och nödvändigheten av att alla politiska fångar, inklusive människorättsaktivister, journalister, bloggare och andra, friges. Den första frågan besvarades aldrig utan ministerkommittén informerade i ett brev i december att man inte kunnat nå konsensus. Vad gäller den andra frågan har den ännu inte besvarats och ingen information har erhållits från ministerkommittén.
Under den tredje delsessionen ställde Kerstin Lundgren (C) en fråga till Europarådets generalsekreterare Torbjörn Jagland om hur han avsåg hantera problemet med att några medlemsländer, bl.a. Storbritannien, börjat diskutera att dra sig ur Europakonventionen. Vilka effekter skulle detta få för konventionen och för Europarådet? Jagland svarade att han kände oro och att han varit i kontakt med regeringen i Storbritannien och även skulle kontakta andra berörda länder.
De rapporter som lades fram för församlingen vid sessionerna och vid mötena i det ständiga utskottet hade förberetts och debatterats i fackutskotten eller i deras underutskott. Under 2015 antog församlingen 53 resolutioner, 22 rekommendationer och 2 yttranden. I bilaga 2 återfinns en lista över samtliga texter som antogs under året. I denna årsredogörelse kommenteras dock främst de sammanhang i vilka svenska ledamöter deltog. Vidare redogörs dock också för utvecklingen inom ramen för församlingens viktiga granskningsförfarande samt beträffande budgeten.
Värt att notera är att det under året ägde rum fler s.k. brådskande och aktuella debatter än vanligt främst till följd av flyktingkrisen och terroristattackerna i Paris men också med anledning av utvecklingen i Ukraina. Nyheten från 2012 med fri debatt, som ger ledamöterna möjlighet att tala i plenum om frågor som inte står på dagordningen, har visat sig fungera väl och är mycket uppskattad. Ingen svensk ledamot deltog i den fria debatten under 2015.
Rapport 13655, Resolution 2029, Rekommendation 2060
Kerstin Lundgren (C) presenterade sin rapport om implementeringen av samförståndsavtalet mellan Europarådet och EU vid årets första delsession och församlingen gav sitt stöd för ett stärkande av partnerskapet mellan Europarådet och Europeiska unionen. I de antagna texterna välkomnades en förstärkt politisk dialog, fler gemensamma samarbetsprogram och ökat rättsligt samarbete i en anda av delat ansvar. Alla parter uppmanades att agera snabbt och konstruktivt för att slutföra förhandlingarna och säkerställa en snabb anslutning av Europeiska Unionen till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Ett antal rekommendationer gavs till EU, till ministerkommittén i Europarådet och till den parlamentariska församlingen, i syfte att ytterligare fullfölja skapandet av ett gemensamt område till skydd för mänskliga rättigheter och för att säkerställa komplementaritet och enhetliga standarder, samt för att tillse övervakningen av deras genomförande.
Rapport 13648, Resolution 2031, Rekommendation 2061
Med anledning av terroristattackerna i Paris i januari 2015 beslutade församlingen vid den första delsessionen att hålla en brådskande debatt. I de texter som antogs betonades att åtgärder som syftar till att stärka kampen mot terrorism måste vidtas med full respekt för de mänskliga rättigheterna och åtföljas av förebyggande åtgärder som syftar till att utrota grunderna för radikalisering och religiös fanatism. Likaså betonades vikten av att bekämpa den framväxande antisemitismen. Debatten kom till stor del att handla om balansen mellan yttrandefrihet och respekten för olika religioner. En majoritet menade att yttrandefriheten inte fick inskränkas medan andra ansåg att bilderna i Charlie Hebdo varit på gränsen till vad som kunde accepteras.
Julia Kronlid (SD) framförde att attackerna i Paris var en attack på grundläggande demokratiska värden. Utvecklingen var oroande inte minst när det gällde den alltmer omfattande resandeverksamheten och risken för att individer som tränats och ingått i t.ex. IS återvänder till Europa för att utföra terroristdåd. Det var hög tid att deltagande i terroristverksamhet i utlandet kriminaliserades. Hon nämnde också oron över den framväxande antisemitismen.
Vid den andra delsessionen beslutade församlingen att hålla en aktuell debatt om den politiska situationen i Ukraina. I debatten konstaterades att inga framsteg skett beträffande det ryska agerandet och att den ryska aggressionen måste upphöra. Den fängslade parlamentarikern Nadija Savtjenko nämndes av flera. Nödvändig övervakning av att Minsk II-överenskommelsen efterlevdes betonades. Sedan den trädde i kraft i februari hade båda sidor brutit mot avtalet. Behovet av reformer i Ukraina lyftes fram och det handlade om genomgripande reformer av konstitutionen och ekonomin. Sanktionsinstrumentets effektivitet debatterades, men samtidigt konstaterades att alternativen var få.
Kerstin Lundgren (C) betonade vikten av Ukrainas territoriella integritet och framförde att situationen i Ukraina påverkade säkerheten för hela Europa. Den ryska aggressionen hade ett tydligt syfte och Ukrainas redan ömtåliga situation hade utnyttjats. Hon hoppades att Boris Nemtsovs rapport om kriget skulle finnas tillgänglig så snart som möjligt. Minsköverenskommelsen var konstruerad på ett sätt som bidrog till att öka spänningarna och det var centralt att dra lärdomar av det som skett i Georgien. Hon gav också sitt stöd till en frigivning av Nadija Savtjenko.
Rapport 13807, Resolution 2061
Rapporten var en uppföljning till resolution 1942 (2013) i vilken beslutats att förlänga översynen med två år till 2015 beträffande hur Marocko implementerat de åtaganden som följer på tilldelad status som partner för demokrati, vilken erhölls 2011. Beträffande politiska reformer var bilden övervägande positiv och det konstaterades att partnerskapet bidragit till den positiva utvecklingen. Samarbetet mellan Europarådet och marockanska institutioner hade ökat. Den juridiska och institutionella reformprocessen borde dock skyndas på. Parlamentet måste göra mer för att avskaffa dödsstraffet, förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna och för att säkerställa lika rättigheter för män och kvinnor. Församlingen åtog sig att fortsätta översynen av politiska reformer samt att ge stöd till det marockanska parlamentet i denna process. Västsaharafrågan lyftes fram och FN:s ansträngningar för att bistå parterna att finna en politisk lösning välkomnades. I debatten stod Västsahara och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i fokus och den slutliga resolutionen blev starkare i fråga om kritiken mot Marocko.
Lotta Johnsson Fornarve (V) menade att Marocko gjort framsteg men att det fortfarande ägde rum allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den illegala ockupationen av Västsahara var den största överträdelsen. Hon hade deltagit i en delegation som inte släppts in i Västsahara, vilket bevisade att Marocko inte ville att världen skulle se vad som pågick. Europa hade bidragit till konflikten och hade ett ansvar för att lösa den genom att sätta press på Marocko så att den av FN beslutade folkomröstningen snarast äger rum.
Julia Kronlid (SD) skickade in sitt anförande i efterhand eftersom talarlistan bröts. Hon konstaterade att Marocko gjort framsteg men att ockupationen av Västsahara måste upphöra. Ett ökat tryck på Marocko var nödvändigt. Som villkor för att få ingå partnerskap borde reformer redan ha introducerats eller uppnåtts av landet innan ett sådant beslut togs, i stället för att man ska vänta i åratal på att dessa efterlevs.
Rapport 13806, Resolution 2064
I januari 2011 beslutade församlingen, på svenskt initiativ, att inleda en förgranskning av Ungern som en reaktion mot den nya konstitutionen och innehållet i ett antal nya lagar som införts av regeringen Orbán. Kerstin Lundgren (C) och en ledamot från Tjeckien utsågs till rapportörer. Under 2013 beslutade församlingen, genom ett ändringsförslag i resolution 1941 (2013), att inte in- leda ett regelrätt granskningsförfarande för Ungern. Beslutet föregicks av omfattande diskussioner. I resolutionen beslutades i stället att under två år följa hur Ungern implementerade ett antal rekommendationer. Ärendet fördes till politiska utskottet där en rapportör utsågs.
Två år efter antagandet av resolution 1941 (2013) stod därmed Ungern åter på agendan. I resolutionen välkomnades de framsteg som gjorts beträffande lagen om religionsfrihet, lagen om val av ledamöter av parlamentet, lagen om författningsdomstolen, lagarna om domstolsväsendet och medielagstiftningen. Samtidigt noterades att inte alla rekommendationer uppfyllts, och ungerska myndigheter uppmanades att anstränga sig ytterligare. Man uppmuntrade till fortsatt dialog med Europarådet men ansåg att församlingens bevakning av utvecklingen kunde avslutas. I debatten menade många att detta var fel beslut givet den oroväckande utvecklingen i Ungern under 2015 beträffande bl.a. inskränkningar i yttrandefriheten.
Kerstin Lundgren (C) menade i debatten att Ungern måste stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet. Det ungerska folkets frihet och välgång måste garanteras. Rapporter från Freedom House där Ungern degraderats från att vara en konsoliderad demokrati till en semikonsoliderad demokrati gav upphov till bekymmer. Hon uppmanade kollegor att stödja tillägg till resolutionen som klargjorde att utvecklingen i Ungern måste följas.
Rapport 13648, Resolution 2045, Rekommendation 2067
Vid den andra delsessionen debatterades den massövervakning och de intrång som avslöjades 2013 av visselblåsaren Edward Snowden. I flera länder hade massiva övervakningssystem utvecklats, vilka riskerade att undgå demokratisk kontroll och ansvarsskyldighet. De metoder som beskrevs äventyrade grundläggande mänskliga rättigheter. I resolutionen uttrycktes oro över bristen på säkerheten på internet, vilket kunde utnyttjas av terrorister och andra brottslingar. Behovet av transatlantiskt samarbete i kampen mot terrorism och andra former av brottslighet lyftes fram. Sådant samarbete måste dock bygga på ömsesidigt förtroende baserat på respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Snowdens avslöjanden hade allvarligt skadat förtroendet, och för att återskapa detta måste ett rättsligt och tekniskt ramverk, en underrättelseuppförandekod, inrättas på nationell och internationell nivå.
Niklas Karlsson (S) konstaterade att respekt för demokrati och de mänskliga rättigheterna måste upprätthållas i kampen mot terrorism men att balansen ibland var hårfin. Det var väsentligt att det skapades garantier för att inte övervakningssystem skulle missbrukas. Han nämnde att Snowden mottagit The Right Livelyhood Award och betonade vikten av att förbättra skyddet för visselblåsare eftersom dessa behövs som garant för demokratin.
Lotta Johnsson Fornarve (V) lyfte fram att massövervakning underminerar flera fundamentala rättigheter och går emot centrala artiklar i Europakonven-tionen. Rättsstatsprinciper måste stå över övervakningen av misstänkta aktiviteter. Hon gav sitt stöd till att inför ett tekniskt ramverk för att förbättra samarbetet och öka förtroendet mellan underrättelseorgan samt betonade vikten av att skydda visselblåsare.
Rapport 13791, Resolution 2060, Rekommendation 2073
I resolutionen som antogs vid den tredje delsessionen betonas visselblåsares viktiga roll för att främja yttrandefrihet, rätten till privatliv och för att bekämpa korruption både i privat och offentlig verksamhet. Den välkomnar att församlingen sedan tidigare antagit en resolution som lyfter fram vikten av att skapa regelverk för att skydda visselblåsare, men konstaterar att visselblåsare som avslöjar information som rör nationella säkerhetsintressen inte tillräckligt omfattas. Medlemsländerna uppmanas att skapa lagar som skyddar individer som avslöjar information, inklusive anställda inom nationell säkerhet och i underrättelseväsendet. Medlemsländerna uppmanas att ge asyl, så långt nationell lagstiftning tillåter, till visselblåsare som hotas av repressalier i sina hemländer under förutsättning att deras avslöjanden kvalificerar för skydd inom ramen för de principer som lagts fast av församlingen. I en rekommendation välkomnades att ministerkommittén antagit en resolution för att stärka skyddet och det framhölls att ministerkommittén borde bistå medlemsländerna med implementering samt vidta åtgärder för att ytterligare öka skyddet. Ett tilläggsförslag till resolutionen om vikten av att asyl prövas enligt nationell lagstiftning lades fram av svenska ledamöter och förslaget gavs bifall.
Lotta Johnsson Fornarve (V) talade för sin politiska grupp UEL, den förenade europeiska vänstern, och framförde att visselblåsares roll är av stor vikt eftersom de bidrar till att våra demokratier stärks och hjälper till att skydda yttrandefriheten. Snowdens intentioner hade varit att låta allmänheten bestämma om de vill leva i en värld med konstant statlig övervakning. Hon poängterade dock att det självfallet fanns behov av att bekämpa internationell brottslighet och terrorism men att det måste göras inom ramen för de mänskliga rättigheterna. Ett effektivt och förbättrat skydd för visselblåsare måste dock utformas snarast.
Niklas Karlsson (S) betonade att det är av största vikt att förbättra skyddet för visselblåsare och att Snowden gjort oss alla en stor tjänst genom att avslöja den massövervakning som sker. De flesta av oss förväntar sig att våra styrande organ är öppna och att makthavare respekterar lagen samt skyddar oss från kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det rättsliga och tekniska ramverket är avgörande, liksom den juridiska och parlamentariska granskningen som garanterar demokrati och mänskliga rättigheter.
Monica Haider (S) menade att även visselblåsare som arbetar inom underrättelsetjänster måste känna sig trygga. Eventuella kränkningar skulle inte kunna skyddas i egenskap av att det är statshemligheter. Församlingen borde bejaka behovet av ordentlig juridisk och parlamentarisk granskning av både staten och de som arbetar på uppdrag av den.
Rapport 13730, Resolution 2049, Rekommendation 2068
I resolutionen som debatterades vid den andra delsessionen konstaterades att barn har rätt att skyddas mot alla former av våld, övergrepp och vanvård. Men barn har också rätten att inte skiljas från sina föräldrar mot sin vilja, utom när behöriga myndigheter beslutar att ett omhändertagande är nödvändigt och i barnets intresse. Barns rättigheter kränks dock både av omotiverade beslut som fattats i medlemsstaterna om omhändertagande och genom omotiverade beslut att inte omhänderta. Medlemsstaterna rekommenderades därmed att införa lagar, förordningar och förfaranden som sätter barnets bästa först. Berörda Europarådsorgan bör utveckla politiska riktlinjer för medlemsstaterna om hur man undviker praxis som anses kränkande, nämligen (utom i undantagsfall) att bryta familjeband helt, att omhänderta barn redan vid födseln och att utföra adoptioner utan föräldrarnas samtycke.
Boriana Åberg (M) skickade in sitt anförande i efterhand eftersom talarlistan bröts. Hon konstaterade att det var svåra beslut som ledde fram till att skilja ett barn från sina föräldrar. Barnets och föräldrarnas intressen stod ofta i strid med varandra och i Sverige stod barnets rätt främst. Hon informerade om svensk lagstiftning och betonade vikten av relevant utbildning för socialarbetare och andra relevanta yrkesgrupper. Slutligen betonades att permanent eller långvarig fosterhemsplacering inte alltid var i barnets bästa och att adoptioner i vissa fall oftare borde övervägas.
Rapport 13795, Resolution 2068
Den europeiska sociala modellen, en uppsättning gemensamma principer med olika landspecifika uttryck över kontinenten, har präglat de europeiska socioekonomiska institutionerna och relationerna under många decennier. Detta har haft positiv inverkan på EU:s ekonomi och på människors välbefinnande. Dock har globaliseringen, den tekniska utvecklingen och befolkningsutveck-lingen, liksom den ekonomiska och finansiella krisen, utmanat europeiska miniminormer och värden relaterade till social solidaritet. I resolutionen uttrycks oro över ökade sociala och ekonomiska klyftor, korruption och bedrägeri som hotar den sociala sammanhållningen och den politiska stabiliteten i ett antal länder. Behovet av att ta itu med den nedgraderingen av anställnings- och arbetsvillkor, försvagning av kollektiva förhandlingar och minskningen i omfattning och kvalitet av offentliga tjänster lyfts fram.
Carina Ohlsson (S) betonade vikten av att diskutera sociala rättigheter, jämlikhet och jämställdhet. Det handlar om att bekämpa barnfattigdom, stärka kvinnors roll, att ha högkvalitativ barn- och äldreomsorg, ett hållbart socialt skyddsnät, främja anställning av unga samt vikten av utbildning. Socialt skydd är avgörande för att minska fattigdom, ojämlikhet och kvinnors risk att stanna i dessa förhållanden livet ut.
Rapport 13764, Resolution 2050
Församlingen beslutade under den andra delsessionen att behandla tragedin i Medelhavet i en brådskande debatt. Det konstaterades att antalet migranter som korsade Medelhavet hade ökat stadigt under de senaste åren men att antalet exploderat från andra halvåret 2014. Tyvärr hade antalet dödsfall ökat proportionellt, och det var en stor tragedi som utspelade sig. Väpnade konflikter och instabilitet, förföljelse på etniska eller religiösa grunder och extrem fattigdom i Afrika och Mellanöstern skulle fortsätta att generera stora antal flyktingar och asylsökande. Den parlamentariska församlingen uppmanade medlemsstaterna i Europeiska unionen att anta en övergripande strategi för att hantera migrations- och flyktingströmmarna över Medelhavet i syfte att utföra brådskande och samordnade åtgärder.
Eva-Lena Jansson (S) konstaterade att alltför få framsteg hade gjorts sedan katastrofen utanför Lampedusa två år tidigare. Hon lyfte fram vikten av solidaritet inom Europa och nämnde Tysklands och Sveriges stora åtaganden. Inte minst måste EU-länderna ta emot sin andel kvotflyktingar. Det var av stor vikt att skapa legala vägar in i Europa för att motverka människosmuggling. Vidare var det av vikt att stödja Jordanien, Libanon och Turkiet som tog emot en majoritet av de syriska flyktingarna.
Tina Ghasemi (M) underströk att det var dags att Europa skapade en flyktingpolitik som inte tvingade människor att riskera sina liv. Hon lyfte fram vikten av solidaritet och tog upp Tysklands och Sveriges åtagande. Om EU-länderna tog ansvar för att ta emot sin andel kvotflyktingar skulle detta betyda ett nytt liv för omkring 100 000 flyktingar om året. Räddningsoperationerna måste utökas och människosmugglarna bekämpas. Att hantera grundorsakerna såsom att skapa fred i Libyen var nödvändigt.
I samband med årets tredje delsession beslutade församlingen att hålla en aktuell debatt om utmaningarna på migrationsområdet. Vikten av att EU antar en övergripande strategi för att hantera migrationsströmmarna betonades. Brådskande och samordnade åtgärder var nödvändiga och sätt att skapa legala vägar in i Europa måste undersökas. Tragedin fick inte fortsätta. Alla länder måste ta emot sin andel kvotflyktingar och nödvändigheten av att finna en lösning på grundorsakerna till flyktingströmmarna - krig, tortyr, väpnade konflikter och fattigdom - betonades.
Carina Ohlsson (S) förklarade att kortsiktigt var det centrala att förhindra förlusten av liv samt att tillhandahålla humanitär hjälp liksom att skydda flyktingarna från hänsynslösa människosmugglare. Nyckeln var att åtgärda grundorsakerna som fattigdom, ojämna resurstillgångar, konflikter och kriser samt brist på mänskliga rättigheter. Hon betonade det centrala i att Europa hanterar det som sker på ett solidariskt sätt.
Kerstin Lundgren (C) tackade kollegorna från Turkiet, Tyskland, Italien och alla länder som agerat utifrån sitt humanitära ansvar. Synen på alla människors lika värde lyftes fram liksom vikten av lika möjlighet till rörelsefrihet. Utifrån situationen i EU och utifrån Ban Ki-moons ord om att det ligger i vårt DNA att sträva efter ett bättre liv för våra barn, betonade hon vikten av att komma ihåg att Europa har utvecklats genom migration. Vi måste lära oss av historien, låt oss hålla Europa öppet!
Julia Kronlid (SD) framhöll att Europa och världen stod inför en serie svåra kriser och konflikter. Rapporter från UNHCR beskrev att runt 60 miljoner människor var på flykt. Hon konstaterade att vi i Europa tycktes ha fastnat i diskussion kring den hjälp vi bör ge till den jämförelsevis begränsade grupp människor som har lyckats komma hit. Hjälpen kan nå många fler om fokus läggs på att hjälpa i närområdet. Europa borde generöst bistå UNHCR i dess uppdrag att på plats hjälpa flyktingar.
Församlingen beslutade vid den fjärde delsessionen att hålla en aktuell debatt om migrations- och flyktingkrisen i Europa. I debatten betonades vikten av solidaritet och humanism och att lösningen inte var att bygga murar. Legala vägar till Europa nämndes av flera liksom att länder särskilt borde ta sitt ansvar för kvotflyktingar. Andra röster menade dock att det gått för långt och att det varit nödvändigt att stänga gränser och att vidta åtgärder utanför Dublinförordningens regelverk.
Tina Ghasemi (M) betonade att Sverige och Tyskland tagit ett stort ansvar i flyktingkrisen och också fortsatt skulle göra så. Fler länder måste dock göra detsamma. De legala migrationsvägarna måste utökas och systemet för kvotflyktingar måste användas i realiteten och av fler länder än vad som görs i dag. Europa måste visa humanitet i stället för att bygga murar.
Kerstin Lundgren (C) konstaterade att den största andelen flyktingar befann sig i närområdena samtidigt som det ändå talades om flyktingkrisen i Europa. Människor knackade på Europas dörr för att erhålla sina mänskliga rättigheter och Europa borde öppna upp för de som söker skydd. Migrationen kommer att fortsätta och Europa måste bestämma hur man bäst anpassar sig till situationen. Det handlar om värderingar och om dessa ska skyddas eller inte.
Eva-Lena Jansson (S) lämnade in sitt tal i efterhand eftersom talarlistan bröts. Vikten av solidaritet, humanism och att inte bygga murar betonades. Asylsökande är inte illegala immigranter, de är legala migranter som har tvingats ta sig till Europa utanför de regelverk vi beslutat om. Vissa länders hantering hade varit oacceptabel, men den starka rörelse i Europa som kämpar för flyktingars rätt var positiv.
Rapport 13866, Resolution 2072
Rapport 13867, Resolution 2073, Rekommendation 2078
Vid den fjärde delsessionen beslutades att två rapporter om flyktingkrisen skulle debatteras samtidigt i en s.k. gemensam debatt.
I rapporten om Dublinförordningen konstaterades att sedan den introducerades 1990 hade omfattningen av migration till Europa ökat avsevärt och fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna var extremt ojämn. I resolutionen betonades dock att Dublinsystemet inte var avsett att fungera som en bördefördelnings"-mekanism för att motverka denna orättvisa, som tvärtom förvärrats av Dublinöverföringar av asylsökande. Förordningen hade därmed blivit en symbol för orättvisa och brist på solidaritet i den europeiska asylpolitiken. Dessutom hade Dublinsystemet gett upphov till allvarliga kränkningar av asylsökandes mänskliga rättigheter. Dublinsystemet var ineffektivt vad gällde att uppnå sina grundläggande mål, och till oacceptabelt höga kostnader, både resursmässigt och för människor. I resolutionen föreslog församlingen därför en rad reformer av Dublinsystemet.
I den andra rapporten betonades att migrationspolitik måste ses i ett globalt perspektiv, som omfattar samordning mellan ursprungs-, transit- och destina-tionsland, och fokuserar på situationen för individer. EU:s relationer med transitländer betonar en migrationspolitik baserad på externalisering av gränskontroll, vilket gör att migranter och flyktingar löper risk för övergrepp och våld. Exemplen Turkiet och Marocko visade att det finns potential för att förbättra situationen i transitländerna; exemplet Libyen illustrerade ett katastrofalt alternativ. EU borde garantera koherens i migrationspolitiken, som omfattar transit- och ursprungsländer, främja och respektera de mänskliga rättigheterna och undvika en smal inriktning på gränskontroll och säkerhet.
Lotta Johnsson Fornarve (V) talade för sin grupp den förenade europeiskavänstern (UEL). Hon konstaterade att det rika Europa med 730 miljoner invånare inte borde ha några svårigheter att ta emot ca 1 en miljon människor som flyr undan krig och förtryck. Dublinförordningen borde upphävas helt. I stället behövdes ett gemensamt ansvar för flyktingmottagning hos alla EU:s medlemsländer. Det vedervärdiga sätt flyktingar togs emot på i en del länder nämndes, men också hur andra stater visat prov på solidaritet.
Julia Kronlid (SD) menade att dagens situation inte kunde fortgå men att Europa tillät det ske genom den politik som fördes. Hon förstod rapportörens intentioner men ansåg att det som föreslogs i rapporten skulle öka risken för människosmuggling. Dublinförordningen behövde stärkas snarare än försvagas. Kronlid betonade vikten av att främja lagliga sätt för vidarebosättning genom UNHCR, bistå närområdena med resurser samt öka det internationella ansvaret för att ge skydd åt de närliggande regionerna.
Carina Ohlsson (S) lämnade in sitt tal i efterhand eftersom talarlistan bröts. Hon betonade Europas gemensamma ansvar att ta emot flyktingar. Hon förklarade att mänskliga rättigheter är individuella och universella och innefattar både rätten till internationellt skydd och en rättssäker asylprocess. Den rådande situationen i Europa innebar att dessa rättigheter till stora delar inte uppfylldes vilket innebar att Dublinförordningen måste reformeras.
Rapport 13803, Resolution 2066, Rekommendation 2075
Etiska regler som antagits av journalister och medier är ett frivilligt uttryck för god yrkessed och för att göra sig ansvariga inför allmänheten. Självreglering av medier är ett sätt att minska statens och andra samhällssektorers påverkan över innehållet i media. I resolutionen konstateras att i många av Europas länder arbetar journalister under förhållanden som är juridiskt osäkra, vilket gör dem sårbara för påverkan på sitt arbete av tredje part. Etiska koder och medie-ombudsmän bör etableras, samt mekanismer för klagomål och andra reak-tioner från läsare, lyssnare eller tittare när det gäller efterlevnaden av dessa koder. I en rekommendation välkomnar församlingen att mediefrihet är en prioritet för Europarådet och rekommenderar ministerkommittén att ytterligare stärka regelverk och riktlinjer.
Johan Nissinen (SD) uppskattade att rapporten betonade vikten av att hitta balans mellan att garantera yttrandefrihet i enlighet med Europakonventionen och kravet på att media visar sig värdig det ansvar som medföljer en sådan frihet. Han höll med om rekommendationen att fortsätta rapportera verkligheten så som den är, även känsliga ämnen som några vill undanhålla samhällsdebatten. Han stödde resolutionens förslag om att avkriminalisera förtal, samt rätten att svara för personer som ansåg sig ha blivit felbehandlande.
Rapport 13851, Resolution 2076, Rekommendation 2080
Hotet från religiös extremism och främlingsfientlighet debatterades vid årets fjärde delsession. Vikten av att stater och företrädare för olika religioner arbetar tillsammans för att främja dialog lyftes fram. Religioner har en grundläggande skyldighet att främja de gemensamma värderingar och principer som ligger till grund för att leva tillsammans. Stater måste sträva efter inkludering och mångfald. Målet ska vara rätten till religionsfrihet och att undvika eventuella begränsningar av denna. Utbildning är nyckeln till att bekämpa okunskap, att bryta ner stereotyper, skapa förtroende och ömsesidig respekt och främja stöd för gemensamma värderingar. Europarådet borde inrätta en stabil plattform för dialog med höga företrädare för religioner och icke-konfessionella organisationer i syfte att främja engagemang från alla berörda parter.
Julia Kronlid (SD) framförde att religionsfrihet är grundläggande i ett fritt samhälle men att religion inte får användas som svepskäl för att attackera eller ifrågasätta de mänskliga rättigheter som värdesätts i Europakonventionen. Hon manade till försvar av religionsfrihet grundad på demokrati och till att ta strid mot religiös extremism, intolerans och förtryck. Vikten av att upprätthålla mottagarländers kulturella arv underströks.
Rapport 13852, Resolution 2080
I resolutionen framförs att dopning underminerar sportetik och förstör bilden av idrott. Trots olika insatser fortsätter dopning av idrottare på hög nivå att öka. Dopning har också ökat inom amatöridrott och idrott som utövas av miljontals ungdomar. Dopning underminerar idrottsetiken och utgör stora risker för folkhälsan samt bidrar till att berika kriminella grupper. För att bekämpa dopning föreslås i resolutionen att pröva nya vägar som t.ex. ökad harmonisering av nationell lagstiftning, ökade utredningsresurser tillgängliga för polismyndigheter med ansvar för att bekämpa dopning, förstärkt polissamarbete, utbildning av specialiserade domare samt ett ökat samarbete mellan myndigheter och idrottsorganisationer och utbyte av information. Medlemsstaterna bör utveckla informations- och upplysningsåtgärder på alla nivåer, och söka samarbeta med idrottsorganisationer.
Lotta Johnsson Fornarve (V) tackade rapportören för en bra rapport och ansåg att argumenten för dopningsförbud kunde sammanfattas med fyra skäl. Dopning är för det första fusk, för det andra är det farligt av medicinska skäl, och för det tredje skadar det idrottens trovärdighet. Vidare kan det vara olagligt. Ökade prioriteringar på det förebyggande arbetet mot dopning, speciellt rörande barn och unga, borde göras.
Johan Nissinen (SD) konstaterade att fler länder måste skriva under de internationella konventioner som föreslår ny lagstiftning och förbättrade sätt att upptäcka dopningsfall. Han lyfte fram behovet av att ändra inställningen till uppdraget att bekämpa narkotika, och den roll som idrott har i våra liv. Vinstintresset inom idrotten behöver tonas ned, och i stället behöver mer etiska och spirituella värderingar uppmärksammas.
I resolutionen konstateras att religionsfrihet är en grundläggande rättighet och en av grundvalarna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Intolerans och diskriminering på grund av religion eller övertygelse måste fördömas. Europarådets medlemsstater uppmanades att främja en kultur av samexistens samt att skydda yttrande- och mötesfrihet. En rimlig anpassning för att respektera människors religiösa övertygelser, särskilt på arbetsplatser och inom utbildning, måste göras. Stater måste fördöma och bestraffa hatiska uttalanden och våldshandlingar, inklusive mot kristna.
Jonas Gunnarsson (S) talade för den socialistiska gruppen (SOC) och konstaterade att religion är ett känsligt område och att diskussionerna i kommittén varit omfattande. Till syvende och sidst handlade det om att skapa samhällen där en rimlig anpassning görs för att alla trosuppfattningar ska få en plats, samhällen där vi respekterar varandra trots olika tro och uppfattningar.
Julia Kronlid (SD) betonade vikten av religionsfrihet och skydd av kristna. Kronlid lyfte också fram rätten till samvetsfrihet och välkomnade Europarådets resolution 1763 i frågan. Hon informerade om Sverigedemokraternas önskan att införa en samvetsklausul som ger vårdpersonal rätt att vägra medverka vid abort och dödshjälp.
Rapport 13742, Resolution 2048
Rapporten om transsexuella föregicks av en intensiv debatt under den andra delsessionen. I resolutionen konstaterades att transpersoner fortfarande står inför omfattande diskriminering i Europa, t.ex. vad gäller tillgång till arbete, bostäder och hälsovård. De drabbas av mobbning, fysiskt och psykiskt våld samt hatbrott. Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer i samband med juridisk könstillhörighet, eftersom dessa förfaranden i de flesta europeiska länder kräver sterilisering och skilsmässa för erkännande. Kunskapen om utmaningar för transpersoner är otillräcklig och behovet av kunskapsspridning stort. I en rekommendation uppmanades medlemsstaternas regeringar att anta relevant lagstiftning. Samtidigt välkomnades de framsteg som gjorts de senaste åren och att diskriminering på grund av könsidentitet nu var förbjudet i flera av medlemsstaterna. På Malta hade ett sådant förbud till och med inkluderats i konstitutionen.
Jonas Gunnarsson (S), som talade för SOC-gruppen, välkomnade rapporten och berättade en historia från sin hemstad om en 63-årig kvinna vid namn Tina som fötts som Tommy. Först när hon fyllt 60 år hade hon vågat ta steget att leva som kvinna. Stigmatisering och fördomar mot transpersoner var omfattande och självmord inte ovanligt. Ansvarsfulla politiker måste vidta åtgärder för att förbättra situationen för denna utsatta grupp.
Olof Lavesson (M) berömde rapportören och informerade om alla de framsteg som gjorts i Sverige på området. Han bemötte också den kritik som riktats mot att resolutionen skulle inkräkta på nationell lagstiftning och betonade att mänskliga rättigheter är något som alla medborgare ska åtnjuta och som måste gälla över nationsgränserna.
Rapport 13809, Resolution 2069
I resolutionen konstaterades att en stigande våg av rasism, främlingsfientlighet och intolerans växte fram i Europa, som särskilt drabbade invandrare, muslimer, judar och romer. Den ekonomiska krisen och instabiliteten i Nordafrika och Mellanöstern hade bidragit till utvecklingen. Hets mot folkgrupp gav anledning till oro. I resolutionen betonades att politiker borde vara medvetna om effekten av deras ord på den allmänna opinionen och därmed avstå från att använda kränkande eller aggressivt språk om grupper eller kategorier av människor. Rasism är ett komplext fenomen och kampen mot den måste bekämpas på flera fronter. Förutom rättsliga instrument, som syftar till att förbjuda och straffa uttryck för rasism, inklusive hatspråk, måste intolerans bekämpas med hjälp av kulturella och sociala instrument. Utbildning och information måste spela en viktig roll i att utbilda allmänheten att respektera etnisk, kulturell och religiös mångfald.
Carina Ohlsson (S) lyfte fram att rasism är ett komplext fenomen som måste bekämpas på flera fronter - rättsligt, socialt och kulturellt. Även om öppen rasism är relativt ovanlig är omedveten rasism vittspridd. Utbildning och information har stor roll i att fostra allmänheten i att respektera den etniska, kulturella och religiösa mångfald som finns. Församlingen måste uppmana na-tionella myndigheter att vara extremt vaksamma.
Lotta Johnsson Fornarve (V) konstaterade att det fanns en ökning av rasism, xenofobi och intolerans i Europa som i synnerhet drabbade immigranter, judar och romer. Civilsamhället hade en viktig roll i arbetet mot rasism genom att bygga broar. Myndigheter och politiska partier måste lagföra rasistiska uttalanden. Det mest effektiva vapnet var att angripa grundorsakerna som bristen på jämställdhet, arbetslöshet och ekonomisk ojämlikhet. Lösningen var politiska beslut som ledde till investeringar i jobb och social välfärd.
Julia Kronlid (SD) var tveksam till rapportens titel. Vad menades med neo-rasism? Hon uppskattade de goda intentionerna, men betonade vikten av rätt ordval. Varje form av rasistiskt, hatiskt eller annat skadligt språk måste undvikas. Samtidigt måste våra samhällen till fullo skydda den mest grundläggande mänskliga rättigheten - rätten till yttrandefrihet i enlighet med Europakonventionen samt skyddandet av fria och oberoende medier. Hon menade att delar av rapporten syntes förespråka intrång i dessa rättigheter.
Rapport 13870, Resolution 2079
I en resolution om jämställdhet och fäders roll vid separationer konstaterades att det skett stora förändringar i Europa och att ansvaret för familjen nu delas mer jämnt mellan kvinnor och män. Men samtidigt medgavs att lagar, praxis och könsstereotyper om kvinnors och mäns roller ibland orsakar att fäder berövas långsiktiga relationer med sina barn. I resolutionen uppmanades medlemsstaterna att i större utsträckning använda sig av delad vårdnad, vilket ofta är det bästa sättet att bevara kontakten mellan barn och deras föräldrar. Dock måste delad vårdnad användas insiktsfullt, och alltid med tanke på barnets bästa. Också verkställighet av boende- och umgängesbeslut måste tillgodoses bättre i medlemsstaterna. Det betonades att medan föräldrarna visserligen har rättigheter, har de först och främst skyldigheter och ansvar gentemot sina barn.
Jonas Gunnarsson (S) talade för den socialistiska gruppen och konstaterade att rapporten var viktig för diskussionerna om ett mer rättvist och jämställt Europa. Han tackade utskottet för att man drev det som sorgligt nog fortfarande ansågs vara radikala idéer. Han informerade om hur föräldraledigheten i Sverige ser ut och välkomnade att rapporten framhöll att barn i enlighet med konventionen om barnets rättigheter har rätt till båda sina föräldrar.
Johan Nissinen (SD) gratulerade till en utmärkt rapport och förklarade att den var av betydande vikt för vårt framtida samhälle i fråga om hur harmoniska våra barn skulle bli. Nissinen lyfte fram att båda föräldrarna behövde vara aktivt involverade rörande barnets omvårdnad och uppväxt redan från början. Han framhöll faderns ofta underskattade roll och uppmanade församlingen att anta den föreslagna resolutionen.
Uppföljning och kontroll av att medlemsländernas åtaganden uppfylls är en väsentlig del av Europarådets verksamhet. Församlingens granskningsutskott har varit verksamt sedan april 1997 och har till uppgift att kontinuerligt granska att alla medlemsländer respekterar Europarådets grundläggande principer och uppfyller de åtaganden som gjorts i samband med att landet blivit medlem. En granskning av ett land inleds med ett skriftligt yttrande från två rapportörer som utsetts av utskottet och som ska representera olika politiska grupperingar. En framgångsrik granskning förutsätter samarbetsvilja från det granskade landets och dess myndigheters sida. En granskningsrapport utfärdas och samarbetet får sin konkreta innebörd när landet i fråga inleder ett arbete med att genomföra och tillämpa rekommendationerna. Att rekommendationerna verkligen genomförs följs upp i en postgranskningsdialog mellan landet och utskottet, vilken påbörjas ett år efter att granskningen har avslutats. En sådan dialog pågår mellan utskottet och fyra medlemsländer: Bulgarien, Turkiet, Montenegro och Makedonien. Nio länder är föremål för granskning (Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Ryssland, Serbien och Ukraina). Under året har utskottet särskilt noga följt utvecklingen i Ryssland, Ukraina och Azerbajdzjan.
Några länder, särskilt de som stått under granskning under många år, förordar att granskningsförfarandet helt upphör. De flesta länder motsätter sig dock starkt detta eftersom man anser att Europarådets trovärdighet skulle försvagas.
Ett förslag till reform av verksamheten som diskuterats är bl.a. att granskningen ska gälla alla länder, vara tematisk och att kriterierna för hur en granskning beslutas ska ses över. Ett fördjupat samarbete samt en mer enhetlig och effektiv hantering av hela granskningsförfarandet inom Europarådets olika organ eftersträvas.
Rapport 13685, Resolution 2034
I resolution 1990 (2014), antagen i april 2014, deklarerade församlingen att Rysslands annektering av Krim tydligt stred mot Europarådets stadgar och de åtaganden som Ryssland gjorde när landet anslöt sig 1996. Därför beslutade församlingen att temporärt frånta den ryska delegationen dess rösträtt, liksom rätten att vara representerat i presidiet, presidentkommittén och det ständiga utskottet samt rätten att delta i valobservationer. Beslutet skulle gälla till den 26 januari 2015. I januari 2015 ifrågasattes därmed som väntat vid den första delsessionens inledning den ryska delegationens ackreditering. Efter intensiva diskussioner i partigrupper, i berörda utskott samt i plenum antogs en resolution med innebörden att godkänna den ryska ackrediteringen men samtidigt förlänga sanktionerna. Debatten handlade till stor del om balansen mellan vikten av att ha en politisk dialog med Ryssland och vikten av att upprätthålla Europarådets trovärdighet. Församlingen förbehöll sig dock samtidigt rätten att helt suspendera den ryska delegationens deltagande, om Ryssland inte trappar ner sina aktiviteter i Ukraina och drar sig tillbaka från Krim.
Rapport 13800, Resolution 2063
Vid den tredje delsessionen stod åter den ryska delegationens ackreditering på agendan. I resolutionen beklagades bristen på framsteg när det gäller genomförandet av de krav som ställts av församlingen på Ryssland i resolution 1990 (2014) och 2034 (2015). Man beklagade också beslutet av den ryska delegationen att helt avbryta alla officiella kontakter med församlingen fram till slutet av 2015. Detta menade man var ett tydligt avvisande av församlingens erbjudande om dialog och gav upphov till frågor vad gäller den ryska delegationens åtagande att samarbeta, inbegripet uppfyllandet av dess åtaganden och skyldigheter gentemot Europarådet. I resolutionen betonades samtidigt att en öppen dialog i god tro var viktig för att finna en varaktig lösning, med utgångspunkt i internationell rätt och principer, på konflikten i östra Ukraina och den illegala annekteringen av Krim. För att visa på församlingens önskan om en fortsatt dialog valde församlingen att inte heller denna gång suspendera den ryska delegationens deltagande men att upprätthålla samtliga de sanktioner som var i bruk.
Rapport 13665, Resolution 2030
Granskningsutskottet noterade att Montenegro var en pålitlig och konstruktiv partner till Europarådet samt att landet spelade en positiv roll i stabiliseringen av regionen och hade gjort framsteg med att uppfylla sina åtaganden och skyldigheter sedan anslutningen 2007. Landet hade gått framåt i de nyckelfrågor som identifierats av församlingen under 2012, nämligen rättsväsendets oberoende, mediesituationen, kampen mot korruption och organiserad brottslighet, minoriteters rättigheter och kampen mot diskriminering samt situationen för flyktingar och internflyktingar. Givet Montenegros beslutsamhet att fortsätta reformprocessen i samband med förhandlingarna om anslutning till EU, föreslog utskottet att granskningsförfarandet avseende Montenegro skulle avslutas och att en postgranskningsdialog skulle påbörjas. Samtidigt underströks vikten av implementering av antagen lagstiftning, och att man förväntade sig att landet skulle genomföra rekommenderade reformer före slutet av 2017.
Rapport 13739, Resolution 2052
I resolutionen beslutades att avsluta postgranskningsdialogen med Monaco. Monaco, som blev medlem i Europarådet 2004, är dock skyldigt att genomföra sex återstående anslutningsåtaganden inom ramen för den efterövervakningsdialog som påbörjades 2009. Granskningsutskottet noterade att Monacos anslutning till organisationen haft en betydande inverkan på utvecklingen av landets institutioner, och på efterlevnaden av Europarådets standarder i den nationella lagstiftningen. Samtidigt bevarar Monaco sina särdrag och förmånsbehandling ges till monegaskiska medborgare, som representerar endast 21,5 procent av befolkningen, i fråga om bostäder, sysselsättning och sociala förmåner. Mot bakgrund av de framsteg som gjorts sedan 2009 föreslogs dock att post-granskningsdialogen avslutas men att församlingen fortsätter att följa utvecklingen.
Rapport 13801, Resolution 2062
Med tanke på de allmänna val som skulle hållas i november 2015 hade granskningsutskottet undersökt hur de demokratiska institutionerna i Azerbajdzjan fungerar och analyserat framstegen i genomförandet av församlingens rekommendationer från januari 2013. Fokus hade lagts på systemet för maktfördelning, oberoende rättsväsende och valfrågor. I resolutionen välkomnas den fria och öppna processen under valet 2013, men samtidigt framhålls bristen på genomförande av rekommendationer från Venedigkommissionen vad gäller valets regelverk. Vidare konstateras brister vad gäller domstolsväsendets oberoende och rättvisa rättegångar. Djup oro uttrycks över brist på respekt för de mänskliga rättigheterna. Situationen för människorättsförsvarare har försämrats och repressalier mot oberoende medier ökat. Man efterlyser implementering av domar från Europadomstolen i enlighet med resolutionerna från ministerkommittén. Debatten blev delvis hätsk, och den slutliga resolutionstexten innehöll långt starkare skrivningar om Azerbajdzjans brister på området mänskliga rättigheter än ursprungstexten.
Rapport 13868, Resolution 2078
Den årliga lägesrapporten lades fram inför församlingens fjärde delsession. I rapporten redogjorde granskningsutskottet för utvecklingen mellan oktober 2014 och augusti 2015. I fokus stod de nio länder som är föremål för ett granskningsförfarande (Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Ryssland, Serbien och Ukraina), och de fyra länder som är föremål för en postgranskningsdialog (Bulgarien, Montenegro, Makedonien och Turkiet). I resolutionen uppmanades länderna att uppfylla de åtaganden som ännu inte uppfyllts och de framsteg som gjorts välkomnades. Flera rekommendationer gavs och det framhölls att utvecklingen beträffande deras implementering skulle följas. Man välkomnade att granskningsförfarandet mot Montenegro övergått i en postgranskningsdialog samt att postgranskningsdialogen med Monaco avslutats. Lägesrapporten innehöll också fyra separata granskningsrapporter beträffande länder som inte faller under granskningsförfarandet i strikt bemärkelse (Andorra, Belgien, Kroatien och Cypern).
Rapport 13743, Yttrande 288
I yttrandet konstateras att Europarådet i sina framtida prioriteringar måste hantera en ökning av allvarliga kränkningar av rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna samt ökande ojämlikhet. Europarådets omfattande reformprocess de senaste åren har syftat till att göra organisationen mer anpassad för de utmaningar som Europa står inför; ändå kan dess effektivitet endast upprätthållas om staternas politiska och ekonomiska åtaganden garanteras. En konsolidering av medlemsländernas offentliga finanser är väsentlig. I yttrandet framförs att Turkiets beslut att bli en viktig bidragsgivare till budgeten för Europarådet är ett uppmuntrande tecken som ger organisationen bättre möjlighet att möta utmaningarna.
Rapport 13744, Resolution 2046
I resolutionen konstateras att församlingen ska fortsätta att utföra sina nyckeluppdrag under 2016 och 2017. Principen om noll nominell tillväxt som tillämpas på medlemsstaternas bidrag kommer dock att eventuellt tvinga församlingen att frysa en del av sina personalutgifter. Det faktum att Turkiet kommer att öka sitt bidrag till Europarådets budget kan dock innebära ett sätt att undvika detta. Resolutionen betonar att frågan om att öka antalet platser till den turkiska delegationen och att införa turkiska som ett nytt arbetsspråk måste lösas snarast.
Rapport 13782, Resolution 2058, Rekommendation 2072
Sedan 1949 fastställs antalet representanter i de nationella delegationerna utifrån kriteriet invånarantal. Till följd av en mycket hög befolkningstillväxt har nu Turkiet den tredje största befolkningsmängden i Europa. I en resolution som antogs i ett möte i ständiga utskottet i maj konstaterades att antalet tilldelade platser för Turkiet var för lågt, och församlingen ansåg att det var berättigat att öka antalet representanter från tolv till arton. Kravet från den turkiska delegationen att införa turkiska som arbetsspråk i församlingen kunde också stödjas förutsatt att församlingen inte skulle tvingas bära kostnaderna utan att dessa skulle bäras av det utlovade ökade turkiska bidraget till Europarådets ordinarie budget fr.o.m. den 1 januari 2016.
Valobservation är ett komplement till granskningen av att medlemsländernas åtaganden som medlemmar i Europarådet fullgörs. Den parlamentariska församlingen har under de senaste åren engagerat sig i ett stort antal valobservationsinsatser i framför allt Central- och Östeuropa, oftast i samarbete med OSSE och Europaparlamentet. Valobservation sker i olika delar av landet där parlamentarikerna på plats i vallokaler bl.a. observerar valtillfället, förseglingen av röstsedlarna och rösträkningen. Efter samtliga valobservationer skrivs en rapport med åtföljande resolution och ibland rekommendation, och votering sker i samband med delsessionerna eller i det ständiga utskottet.
Parlamentariker som valobservatörer bedöms vara av stor politisk betydelse. Den svenska delegationens medlemmar deltog för den parlamentariska församlingens räkning i följande valobservationer under 2015:
Ukraina, lokalval den 25 oktober: Kerstin Lundgren (C)
Vitryssland, presidentval den 11 oktober: Jonas Gunnarsson (S)
Turkiet, parlamentsval den 7 juni: Jonas Gunnarsson (S) och Kerstin Lundgren (C)
Värt att notera är att den 1 november 2015 observerade 28 deltagare från församlingen, som enda internationella organisation, parlamentsvalet i Azerbajdzjan. Både OSSE och Europaparlamentet hade valt att avstå eftersom man ansåg att förutsättningarna för att korrekt utföra en valobservation saknades. Efter observationen valde både den socialistiska gruppen (SOC) och den förenade europeiska vänstern (UEL) att producera separata, mer kritiska, uttalanden vid sidan om det officiella, eftersom man inte ansåg att detta korrekt återgav de faktiska förhållandena i samband med valet. Den initiala resolutionen efter observationen kritiserades också skarpt och fick revideras innan den kunde antas. Att församlingen genomförde valobservationen ledde till stark kritik från flera människorättsorganisationer som ifrågasatte församlingens trovärdighet.
Delegationen hade under året fyra delegationsmöten. Inget sedvanligt möte med den svenska delegationen till Europarådets kongress för lokala och regionala organ (CLRAE) ägde rum. I samband med sessionerna har delegationen haft gemensamma frukostmöten och ambassadör Torbjörn Haak har bjudit på middag för att informera om verksamheten i ministerkommittén. Vid en middag deltog den svenska domaren i Europadomstolen, Helena Jäderblom, och berättade om domstolens verksamhet. Människorättskommissionär Nils Muižnieks skulle deltagit men tvingades ställa in.
Delegationen bjöd i samband med den andra delsessionen in Horst Schade, chef vid församlingens sekretariat, till ett lunchmöte i delegationsrummet. Syftet var att ledamöterna skulle ges en detaljerad genomgång av församlingens regelverk och procedurer.
Under året hade delegationen, eller delar av denna, i samband med sessionerna möten med nationella delegationer och representanter för olika organisationer. Vid den första delsessionen träffade Jonas Gunnarsson (S) och Olof Lavesson (M) parlamentariker från Kosovo. Anledningen var att man från Kosovos sida ville informera om ambitionen att under 2015 lämna in sin formella ansökan om fullt medlemskap i Europarådet. Man efterfrågade råd från svensk sida om hur man bäst borde agera för att nå största möjliga stöd för sin ansökan.
Vid den tredje delsessionen tog delegationen emot företrädare för MR-organisationerna Human Rights Watch, Amnesty International och Helsinki Foundation for Human Rights för att få information om den förvärrade situationen för de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan. Vid samma session träffade delegationen företrädare från Polisario för en diskussion om Västsahara och situationen för de mänskliga rättigheterna i Marocko.
I november besökte den italienska parlamentarikern Elena Centemero Stockholm för att i utarbetandet av en rapport om åtgärder för att förbättra representationen av kvinnor i politiken inhämta kunskap om hur denna fråga hanteras i Sverige. Under besöket sammanträffade Centemero med ordförande Jonas Gunnarsson (S).
Under året beslutades att utskottet för jämlikhet och icke-diskriminering ska hålla ett utskottsmöte i Sverige den 17–18 maj 2016.
På norskt initiativ beslutades hösten 2015 att utöka samarbetet i den nordisk-baltiska kretsen inom ramen för församlingens verksamhet. Syftet är inte att eftersträva gemensamma positioner eftersom länderna, trots stor värdegemenskap, har olika uppfattningar i många frågor och eftersom det inte heller alltid råder samsyn i de nationella delegationerna. Däremot anser de nordisk-baltiska länderna att möten i kretsen är viktiga som en plattform för diskussioner om aktuella frågor på dagordningen samt för att undersöka var samarbete even-tuellt kan vara relevant.
Inom ramen för Europarådets arbete pågår ett antal kampanjer inom olika områden. I den här sammanfattningen uppmärksammas de kampanjer där svenska delegationsmedlemmar har en aktiv roll.
Europarådets konvention om våld mot kvinnor och våld i hemmet, den s.k. Istanbulkonventionen, antogs i april 2011 och ratificerades i augusti 2014.
I församlingens nätverk Kvinnor befriade från våld, som arbetar för en tillämpning av konventionen, ingick under året Eva-Lena Jansson (S) som riksdagens kontaktperson. Nätverket har under året arrangerat flera sidoaktiviteter under sessionerna och ett antal möten på olika orter.
Europarådets kampanj för att stoppa sexuellt våld mot barn inleddes 2010 och avslutades i november 2015. Huvudmålen med kampanjen har varit att få Europarådets 47 medlemsländer att ansluta sig till den s.k. Lanzarotekonventionen om att skydda barn mot sexuellt utnyttjande och misshandel, samt att sprida kunskap om sexuellt våld mot barn. Namnet på kampanjen var EN av FEM, vilket syftar på att ett av fem barn i Europa antas någon gång ha utsatts för sexuellt våld. Trots att kampanjen avslutades under året beslutades att det nätverk av parlamentariker som drivit arbetet ska fortsätta sin verksamhet under 2016 och därefter beroende på tillgängliga medel. Carina Ohlsson (S) är riksdagens kontaktperson. Den 18 november, den europeiska dagen för att uppmärksamma sexuellt våld mot barn, publicerade Ohlsson en artikel i Aftonbladet tillsammans med bland andra representanter från Stiftelsen Allmänna Barnhuset och friidrottaren Patrik Sjöberg.
Den parlamentariska alliansen mot hatspråk lanserades i samband med vintersessionen 2015. Dess syfte är att som parlamentariskt kollektiv ta öppet och tydligt avstånd från alla former av hat, rasism och intolerans. Ansvarigt utskott är utskottet för jämlikhet och icke-diskriminering och riksdagens kontaktperson är Jonas Gunnarsson (S).
Sedan 1955 har församlingen delat ut ett årligt pris till den europeiska stad, kommun eller region som på ett föredömligt sätt arbetat för att stärka Europasamarbetet. Priskommittén utgörs av kommittén för sociala frågor, hälsa och hållbarhet samt underutskott i församlingens miljö- och jordbruksutskott. Europapriset 2015 gick till staden Vara i Västergötlands kommun för dess europeiska engagemang. I en ceremoni i samband med den tredje delsessionen mottogs priset av kommunstyrelsens ordförande, Fredrik Nelander. Också staden Dresden i Tyskland mottog priset.
Församlingens pris för främjandet av mänskliga rättigheter som instiftades 2007 har sedan 2012 ersatts av Václav Havel-priset. Detta årliga pris delas ut av församlingen i samarbete med Václav Havel-biblioteket och Charta 77-stiftelsen. Prissumman är 60 000 euro och det är församlingens medlemmar som nominerar potentiella pristagare.
Vid den tredje delsessionen tilldelades den ryska människorättsförsva-raren, veteranen Ludmila Alexejeva, 2015 års pris för sitt mångåriga engagemang för mänskliga rättigheter. Organisationerna Women for Afghan Women och Youth Initiative for Human Rights med säte på Balkan var nominerade.
Tidigare ersättaren i riksdagens delegation, Tina Acketoft (L), tilldelades utmärkelsen Associerad hedersmedlem i församlingen under en ceremoni den 26 januari 2015 i samband med den första delsessionen.
Den svenska delegationen nominerade under året f.d. ordföranden i den svenska delegationen, Marietta de Pourbaix Lundin (M), och f.d. vice ordföranden Björn von Sydow (S). Nomineringen godkändes och de båda kommer att ta emot utmärkelsen vid en ceremoni den 25 januari 2016.
Bilaga 1
Den svenska delegationen består av sex ordinarie ledamöter och sex suppleanter. Samtliga tolv ledamöter deltar aktivt i församlingen och dess organ. Sverige har dock endast sex röster vid voteringar i plenum. Efter riksdagsvalet i september 2014 valdes en ny delegation av riksdagen den 25 oktober 2014. Den 5 november höll delegationen ett konstituerande möte, där presidiet valdes. Den 20 januari 2015 ersatte Olof Lavesson (M) Hillevi Engström (M) som ordinarie ledamot i delegationen. Den 9 december ersatte Azadeh Rojhan Gustafsson (S) Monica Haider (S) som suppleant och den 10 december ersatte Tobias Billström (M) Olof Lavesson (M) som ordinarie ledamot.
Ordinarie ledamöter
Jonas Gunnarsson (S), ordförande
Tobias Billström (M) (Olof Lavesson (M), vice ordförande t.o.m. den 10 december 2015, Hillevi Engström, vice ordförande t.o.m. den 20 januari 2015)
Carina Ohlsson (S)
Tina Ghasemi (M)
Niklas Karlsson (S)
Julia Kronlid (SD)
Suppleanter
Azadeh Rojhan Gustafsson (S) (Monica Haider (S) t.o.m. den 9 december 2015)
Boriana Åberg (M)
Eva-Lena Jansson (S)
Kerstin Lundgren (C)
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Johan Nissinen (SD)
Svenska rapportörskap under 2015
Kerstin Lundgren | Avslutat januari 2015 |
Granskningsförfarande för Georgien (medrapportör) | Pågående |
Eva-Lena Jansson Den humanitära krisen i Gaza | Påbörjat april 2015 |
Jonas Gunnarsson Utsedd till församlingens talesperson för hbt-frågor | Påbörjat april 2015 |
Representation i församlingens byrå, utskott och underutskott under 2015
Förteckningen beskriver situationen den 31 december 2015. Suppleanter inom parentes.
Byrån: Ingen svensk representant
Ständiga utskottet (består av delegationsordförande och ev. utskottsordförande): Jonas Gunnarsson
Politiska utskottet:
Niklas Karlsson (Jonas Gunnarsson)
Olof Lavesson t.o.m. den 10 december (Kerstin Lundgren)
Underutskottet för Mellanöstern: Kerstin Lundgren (Olof Lavesson t.o.m. den 10 december)
Underutskottet för externa relationer: Jonas Gunnarsson (Olof Lavesson t.o.m. 10 december)
Underutskottet för relationer med OECD och EBRD: Niklas Karlsson (Jonas Gunnarsson)
Utskottet för juridiska frågor och mänskliga rättigheter:
Ingen svensk representant, Monica Haider t.o.m. den 9 december (Jonas Gunnarsson)
Kerstin Lundgren (ingen svensk representant, Olof Lavesson t.o.m. den 10 december)
Underutskottet för mänskliga rättigheter: Monica Haider t.o.m. den 9 december (Jonas Gunnarsson)
Underutskottet för brottslighet och bekämpning av terrorism: Olof Lavesson t.o.m. den 10 december
Underutskottet för rättsstatens principer: Jonas Gunnarsson (Monica Haider t.o.m. den 10 december)
Utskottet för sociala frågor, hälsa och hållbar utveckling:
Carina Ohlsson (Eva-Lena Jansson)
Julia Kronlid (Boriana Åberg)
Underutskottet för den europeiska sociala stadgan: Carina Ohlsson (Eva-Lena Jansson)
Underutskottet för miljö och energi: Boriana Åberg
Underutskottet för folkhälsa: Julia Kronlid
Underutskottet för Europapriset: Carina Ohlsson
Utskottet för migration, flyktingar och fördrivna personer:
Eva-Lena Jansson (Carina Ohlsson)
Tina Ghasemi (Johan Nissinen)
Underutskottet för befolkning: Johan Nissinen
Underutskottet för integration: Tina Ghasemi (Eva-Lena Jansson)
Underutskottet för samarbete med icke-europeiska länder och ursprungs- och transitländer: Ingen svensk representant
Utskottet för kultur, vetenskap, utbildning och medier:
Lotta Johnsson Fornarve, Niklas Karlsson t.o.m. den 21 april (Monica Haider t.o.m. den 9 december)
Johan Nissinen (Tina Ghasemi)
Underutskottet för kulturell mångfald och kulturarvs Ingen svensk representant
Underutskottet för medier och informationssamhället: Ingen svensk representant, Niklas Karlsson t.o.m. den 21 april (Monica Haider t.o.m. den 9 december)
Underutskottet för utbildning, ungdomar och sport: Johan Nissinen
Utskottet för jämställdhet och icke-diskriminering:
Jonas Gunnarsson (Lotta Johnsson Fornarve t.o.m. den 21 april)
Boriana Åberg (Julia Kronlid)
Underutskottet för minoriteters rättigheter: Lotta Johnsson Fornarve (Boriana Åberg)
Underutskottet för jämställdhet mellan könen: Jonas Gunnarsson
Underutskottet för funktionshinder och inkludering: Ingen svensk representant
Utskottet för granskning av medlemsländernas uppfyllande av sina åtaganden:
Jonas Gunnarsson
Kerstin Lundgren
Utskottet för arbetsordningen, immunitet och institutionella frågor: Ingen svensk representant
Utskottet för val av domare till Europadomstolen:
Ingen svensk representant
Bilaga 2
Resolutioner
2028 Den humanitära situationen för ukrainska flyktingar och fördrivna personer
2029 Implementeringen av samförståndsavtalet mellan Europarådet och Europeiska unionen
2030 Montenegros uppfyllande av åtaganden
2031 Terroristattackerna i Paris: tillsammans för ett demokratiskt svar
2032 Jämställdhet och krisen
2033 Skydd av rätten att förhandla kollektivt, inklusive strejkrätten
2034 Omprövning av den ryska delegationens ackreditering på sakliga grunder
2035 Skydd av journalisters säkerhet och mediefriheten i Europa
2036 Hantering av intolerans och diskriminering i Europa med särskilt fokus på kristna
2037 Förändringar i medlemmarnas politiska tillhörighet efter val och dess återverkningar på sammansättningen av de nationella delegationerna
2038 Vittnesskydd som ett oumbärligt verktyg i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism i Europa
2039 Jämställdhet och integration för personer med funktionsnedsättning
2040 Hot mot rättssäkerheten i Europarådets medlemsländer: hävdandet av den parlamentariska församlingens auktoritet
2041 Europeiska institutioner och mänskliga rättigheter i Europa
2042 Säkerställandet av omfattande behandling för barn med uppmärksamhetsproblem
2043 Demokratiskt deltagande för migrantdiasporor
2044 Studenters rörlighet
2045 Massövervakning
2046 Utgifter för den parlamentariska församlingen 2016–2017
2047 De humanitära konsekvenserna av terroristgruppen känd som IS:s handlingar
2048 Diskriminering av transsexuella i Europa
2049 Socialtjänster i Europa: lagstiftning och omhändertagande av barn i Europarådets medlemsstater
2050 Den mänskliga tragedin i Medelhavet: behov av ett omedelbart agerande
2051 Drönare och riktade mord: behovet av att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och internationell rätt
2052 Postgranskningsdialog med Monaco
2053 Reformen av fotbollens styrning
2054 Jämlikhet och icke-diskriminering vid tillgång till rättslig prövning
2055 Europakonventionens effektivitet: Brightondeklarationen och bortom denna
2056 Införandet av barns rättigheter i nationella konstitutioner som en viktig del av effektiv nationell barnpolitik
2057 Kulturarv i och efter krissituationer
2058 Fördelningen av platser i församlingen för Turkiet
2059 Kriminalisering av olagliga migranter: ett brott utan offer
2060 Förbättring av skyddet för visselblåsare
2061 Utvärdering av status som partner för demokrati för Marockos parlament
2062 Demokratiska institutioners funktion i Azerbajdzjan
2063 Behandling av ogiltigförklaringen av den ryska delegationens tidigare ratificerade ackreditering
2064 Situationen i Ungern två år efter antagandet av resolution 1941 (2013)
2065 Ökad insyn i medieägande
2066 Medieansvar och medieetik i en föränderlig mediemiljö
2067 Saknade personer under konflikten i Ukraina
2068 Mot en ny europeisk social modell
2069 Igenkännande och förebyggande av neo-rasism
2070 Ökat samarbete mot cyberterrorism och andra storskaliga attacker på Internet
2071 Skydd av patienter och folkhälsan mot otillbörlig påverkan från läkemedelsindustrin
2072 Efter Dublin – behovet av ett europeiskt asylsystem
2073 Transitländer möter nya migrations- och asylutmaningar
2074 Verksamheten i OECD år 2014–2015
2075 Implementeringen av domar från Europadomstolen
2076 Religionsfrihet och att leva tillsammans i ett demokratiskt samhälle
2077 Missbruk av frihetsberövande i väntan på rättegång i stater som är parter i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
2078 Utvecklingen av församlingens granskningsförfarande (oktober 2014– augusti 2015)
2079 Jämställdhet och delat föräldraansvar: fäders roll
2080 Behovet av att tänka nytt beträffande antidopningsstrategin
Rekommendationer
2060 Implementering av samförståndsavtalet mellan Europarådet och Europeiska unionen
2061 Terroristattackerna i Paris: tillsammans för ett demokratiskt svar
2062 Skydd av journalisters säkerhet och mediefriheten i Europa
2063 Vittnesskydd som ett oumbärligt verktyg i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism i Europa
2064 Jämställdhet och inkludering för personer med funktionsnedsättning
2065 EU:s institutioner och mänskliga rättigheter i Europa
2066 Studentrörlighet
2067 Massövervakning
2068 Socialtjänster i Europa: lagstiftning och omhändertagande av barn i Europarådets medlemsstater
2069 Drönare och riktade mord: behovet av att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och internationell rätt
2070 Europakonventionens effektivitet: Brightondeklarationen och bortom den
2071 Kulturarvet i och efter krissituationer
2072 Fördelningen av platser i församlingen för Turkiet
2073 Förbättring av skyddet för visselblåsare
2074 Ökad insyn i medieägande
2075 Medieansvar och medieetik i en föränderlig mediemiljö
2076 Saknade personer under konflikten i Ukraina
2077 Ökat samarbete mot cyberterrorism och andra storskaliga attacker på Internet
2078 Transitländer möter nya migrations- och asylutmaningar
2079 Implementeringen av domar från Europadomstolen
2080 Religionsfrihet och att leva tillsammans i ett demokratiskt samhälle
2081 Missbruk av frihetsberövande i väntan på rättegång i stater som är parter i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
Yttranden
288 Europarådets budget och prioriteringar 2016–2017
289 Förslag till tilläggsprotokoll till Europarådets konvention om förebyggande av terrorism
Bilaga 3
Didier Reynders, Belgiens utrikes- och EU-minister, ordförande för ministerkommittén, 26 januari 2015
Michael D. Higgins, Irlands president, 27 januari 2015
Thorbjørn Jagland, Europarådets generalsekreterare, 29 januari 2015
Belgiens Konung, 21 april 2015
Didier Reynders, Belgiens utrikes- och EU-minister, ordförande för ministerkommittén, 22 april 2015
Nils Muižnieks, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, 23 april 2015
Marie Louise Coleiro Preca, Maltas president, 22 juni 2015
Igor Crnadak, Bosnien och Hercegovinas utrikesminister, ordförande för ministerkommittén, 22 juni 2015
Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare, 23 juni 2015
Mladen Ivanić, Ordförande för Bosnien och Hercegovinas ordförandeskap, 24 juni 2015
Igor Crnadak, Bosnien och Hercegovinas utrikesminister, ordförande för ministerkommittén, 28 september 2015
Storhertigen av Luxemburg, 29 september 2015
Denis Zvizdić, Bosnien och Hercegovinas ordförande för ministerrådet, 30 september 2015
Tryck: Elanders, Vällingby 2016
Tryck: Elanders, Vällingby 2016
Aleksandar Vučić, Serbiens premiärminister, 1 oktober 2015