Framställning till riksdagen
2004/05:RB1
Årsredovisningen för Sveriges riksbank för räkenskapsåret 2004 Sammanfattning
Enligt 10 kap. 3 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank lämnar Riksbank-ens direktion denna redovisning för Riksbankens verksamhet under 2004. Redovisning lämnas enligt samma lagrum till riksdagen, Riksrevisionen och riksbanksfullmäktige.
Direktionen föreslår
att riksdagen fastställer Riksbankens resultaträkning och balansräkning enligt förslaget.
Stockholm den 10 februari 2005
På direktionens vägnar
LARS HEIKENSTEN
/Kerstin Alm
I beslutet har deltagit Lars Heikensten (ordförande), Eva Srejber (förste vice ordförande), Villy Bergström, Lars Nyberg, Kristina Persson och Irma Rosenberg.
Föredragande har varit Mats Galvenius.
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning 2
Inledning 3
Året i korthet 3
Året i siffror 4
Riksbankschefens kommentar 5
FÖRVALTNINGSBERÄTTELSE 8
Riksbankens uppgifter och roll 8
Ett fast penningsvärde - prisstabilitet 10
Ett säkert och effektivt betalningsväsende - finansiell stabilitet 30
Finansiell struktur, förvaltning och riskhantering 42
Organisation 48
Riksbankens bolag 59
Balansräkning och resultaträkning 61
Redovisningsprinciper 61
Balansräkning 65
Resultaträkning 67
Noter 68
Femårsöversikt 82
Riksbankens bolag 86
Remissyttranden 2004 89
Ordlista 94
Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap 2004 98
Inledning
Riksbanken är Sveriges centralbank och en myndighet under riksdagen. Riksbanken ansvarar för penningpolitiken med målet att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken ska i sin verksamhet också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
Riksbanken har drygt 400 medarbetare och leds av en direktion med en riksbankschef, Lars Heikensten, och fem vice riksbankschefer. Direktionens ledamöter utses av riksbanksfullmäktige för mandatperioder om sex år.
Året i korthet
Inflationen, mätt som förändring av konsumentprisindex (KPI) samt med det vanligt förekommande måttet på underliggande inflation UND1X, uppgick under året till i genomsnitt 0,5 respektive 0,9 %. Den ekonomiska tillväxten i Sverige uppgick enligt Riksbankens senaste bedömning till 3,6 %.
Stabiliteten i det finansiella systemet var fortsatt god.
Riksbanken beslutade den 5 februari att sänka reporäntan med 0,25 procentenheter till 2,5 %. Den 31 mars beslutades att sänka reporäntan med 0,5 procentenheter till 2,0 %.
Riksbanken publicerade under året fyra inflationsrapporter och två
rapporter om den finansiella stabiliteten.
Riksbankens översyn av kontanthanteringen, som påbörjades 1997, gick under året in i ett avslutande skede. Rörelsen i Pengar i Sverige AB avvecklades och den operativa verksamheten i Svensk Kontantförsörjning AB (SKAB) överfördes till Riksbanken.
Riksbankens resultat blev -2,8 miljarder kronor. Förstärkningen av kronan påverkade resultatet med -5,6 miljarder kronor.
Året i siffror
Nyckeltal 2004 2003 2002 Vid årets utgång Årets resultat (mdkr) -2,8 -9,3 -0,1 Guld- och valutareserv (mdkr) 163 159 166 Antal årsarbetskrafter 4341 426 440 Reporänta (%) 2,0 2,75 3,75 Kort ränta (tre månader SSVX, %) 1,99 2,65 3,57 Lång ränta (tio år statsobligationer, %) 4,03 4,78 4,71 I genomsnitt BNP (procentuell förändring) 3,62 1,5 2,0 Arbetslöshet (%) 5,52 4,9 4,0 Inflation, mätt med KPI (procentuell förändring) 0,5 2,0 2,4 Inflation, mätt med UND1X (procentuell förändring) 0,9 2,3 2,5 1 Varav 33 årsarbetskrafter avser tidigare anställda i SKAB.
2 Prognos enligt Inflationsrapport 2004:4.
Riksbankschefens kommentar
Under 2004 har jag besökt olika platser i Sverige inför Riksbankens räntebeslut. Tanken har varit att träffa lokala företrädare för näringsliv, offentlig verksamhet och allmänhet, både för att förstå vad som händer på det ekonomiska området och för att berätta om Riksbankens arbete. Att på detta sätt skapa mig en bild av det ekonomiska läget i olika delar av landet är en viktig del av mitt arbete.
Många av dem jag träffat har beskrivit hur hjulen snurrat med snabb takt under det gångna året. Det bekräftas också av den officiella statistiken, som tyder på en ekonomisk tillväxt på drygt 3,5 %. År 2004 verkar därmed bli ett av de bästa åren i tillväxttermer under de senaste 30 åren. Bakom den här utvecklingen ligger bl.a. en förhållandevis expansiv ekonomisk politik, med historiskt låga räntor.
Inflationen under målet
Trots den goda tillväxten har inflationen förblivit låg. Mätt med KPI respektive UND1X, det mått som Riksbanken normalt använt under senare år när politiken utformats, blev inflationen 0,5 respektive 0,9 % under 2004. Att prisökningstakten skulle falla kraftigt var väntat, eftersom elpriserna drev upp inflationen tillfälligt i början på 2003. Men den totala nedgången blev större än förutsett. Bakom de låga prisökningarna i Sverige har främst legat ett lågt inhemskt kostnadstryck, sammanhängande med en stark produktivitetstillväxt, men också en svag utveckling av priserna på importerade varor.
Vad som döljer sig bakom uppgången i produktiviteten vet vi inte med säkerhet. En faktor är sannolikt det hårda konkurrenstryck, som allt fler företag och branscher utsätts för, en annan den ökande och allt bredare användningen av informationsteknologi. Om båda fenomenen har det vittnats vid många av de företagsbesök jag gjort ute i landet.
Baksidan av den goda produktivitetsutvecklingen har varit en svag arbetsmarknad; uppgången har blivit fördröjd jämfört med vad som är normalt. Det har lett till en diskussion i samhället om vad som kan göras för att få upp sysselsättningen och om penningpolitikens effekter i detta sammanhang.
Riksbanken kan bidra till goda förutsättningar för tillväxt
Om Riksbanken lyckas säkra ett fast penningvärde kan vi bidra till att en god grund läggs för ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning på sikt. Det hänger samman med att det är lättare och tryggare för hushåll och företag att ta ekonomiska beslut när inte utfallet förrycks av svängningar i inflationen.
Ofta kan Riksbanken också bidra till att utjämna konjunkturen när vi försöker stabilisera penningvärdet.
Tecken tyder på att den reala utvecklingen i
ekonomin blivit stabilare under senare decennier i många länder som övergått till en penningpolitik inriktad på låg inflation. Det innebär dock inte att vi kan räkna med att det går att helt undvika svängningar i tillväxt och sysselsättning. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om hur ekonomin fungerar för att kunna klara av detta.
Inte heller är det möjligt att uppnå en inflation på exakt 2 % varje år, det har utvecklingen i Sverige och andra länder visat under de senaste tio åren. Det beror i hög grad på att penningpolitiken påverkar inflationen först med en viss fördröjning och att vi därför måste basera våra beslut om reporäntan på prognoser.
Vad svenska folket kan räkna med - och lita på - är att vi hela tiden eftersträvar en inflation på målet. Det här är också ett budskap som verkar ha gått hem; den förväntade inflationen ett par år fram i tiden har varit stabil runt 2 %.
Det kan också vara värt att observera att de svängningar som skett i inflationen sedan slutet av 1990-talet till stor del har berott på utbudsstörningar som inte haft några påtagligt negativa effekter på efterfrågeutvecklingen i ekonomin. Det vi upplever just nu, en god produktivitetsutveckling och låga importpriser, har tvärtom snarast positiva effekter på ekonomin. I tillväxttermer har utvecklingen utan tvekan varit avsevärt bättre sedan mitten av 1990-talet då den ekonomiska politiken lades om och inflationen stabiliserades.
Skuldsättning och bostadspriser har oroat
Riksbanken arbetar också sedan ungefär tio år tillbaka aktivt med att följa och analysera den finansiella stabiliteten i ekonomin. Något som diskuterats en hel del under 2004 var att skuldsättningen hos svenska hushåll och priserna på bostäder fortsatte att öka. Det skapade en del frågetecken om hushållens betalningsförmåga och om riskerna för en tillbakagång på bostadsmarknaden, med möjliga återverkningar på banksystemet och den ekonomiska utvecklingen i stort. En del bedömare krävde av denna anledning högre räntor för att stävja utvecklingen.
Riksbankens analyser tyder på att de skuldsatta hushållen i genomsnitt har förhållandevis goda ekonomiska marginaler för att klara stigande räntor. Priserna på egna hem verkar också gå att förklara med rimliga ekonomiska modeller, vilket talar för att det inte handlar om en mer utbredd spekulativ "bubbla" på bostadsmarknaden. Någon anledning till oro för stabiliteten i banksystemet har vi inte funnit. Mycket talar ändå för att frågor kring bostadspriser och hushållens skuldsättning kommer att föranleda uppmärksamhet också under de närmaste åren, särskilt om ränteläget förblir lågt till följd av fortsatt gynnsamma inflationsperspektiv.
Effektivare arbetsformer
Internt i Riksbanken har arbetet med att effektivisera arbetsformerna fortsatt under 2004. Det har tagit sig många konkreta uttryck.
Förändringen av kontanthanteringen har i stort sett slutförts i och med att Tumba Bruk har sålts, Pengar i Sverige AB avvecklats och verksamheten i Svensk Kontantförsörjning AB integrerats i Riksbankens organisation. Det som nu återstår är att i samarbete med bankerna och andra marknadsaktörer lägga sista handen vid den nya strukturen. De förändringar som genomförts har sammantaget inneburit att antalet årsarbetskrafter i Riksbanken och dess bolag under de senaste två åren minskat från 1281 till 423.
Genom en omorganisation har antalet avdelningar i Riksbanken reducerats, samtidigt som en ytterligare delegering av löpande uppgifter skett till avdelningscheferna. Ändringarna i organisation och ledningsformer har förtydligat ansvarsförhållandena, skapat förutsättningar för en mer sammanhållen ledning och gjort att direktionen i högre grad kan fokusera på övergripande och strategiska frågor.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till alla medarbetare för fina insatser under året. Jag vill också tacka mina kollegor i direktionen samt ledamöterna i riksbanksfullmäktige för ett gott samarbete.
Stockholm i februari 2005
Lars Heikensten
FÖRVALTNINGSBERÄTTELSE
Riksbankens uppgifter och roll
Riksbanken är Sveriges centralbank och en myndighet under riksdagen. Riksbanken ansvarar för penningpolitiken med målet att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken ska i sin verksamhet också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
Ett fast penningvärde - prisstabilitet
Det av riksdagen fastlagda målet om ett fast penningvärde innebär att inflationen ska vara låg och stabil. Det ger goda förutsättningar för en gynnsam och uthållig ekonomisk tillväxt.
Riksbanken har preciserat målet om ett fast penningvärde till att inflationen (prisökningstakten), mätt med konsumentprisindex (KPI), ska begränsas till 2 % per år. Kring målet har ett intervall på ±1 %enhet angetts. Syftet med toleransintervallet är att tydliggöra att avvikelser från målet är sannolika men att Riksbankens ambition är att försöka begränsa dessa avvikelser. I praktiken baseras penningpolitiken ofta på mått på den underliggande inflationen, dvs. mått på inflationen där effekter från olika tillfälliga störningar rensats bort. Det i detta sammanhang oftast använda måttet har varit UND1X, där effekter av räntekostnader för egnahem samt direkta effekter av förändrade indirekta skatter och subventioner har exkluderats.
Reporäntan är Riksbankens viktigaste instrument för att påverka inflationen. Det är reporäntan som avgör vad bankerna måste betala för att låna pengar hos Riksbanken och den påverkar därmed räntekostnaden för hushåll och företag.
Det tar tid för en ränteförändring att fullt ut påverka prisökningstakten. Merparten av penningpolitikens effekter på inflationen bedöms komma med ett till två års fördröjning. Riksbanken baserar därför sin politik på en prognos över inflationsutvecklingen ett par år framåt i tiden.
Ett säkert och effektivt betalningsväsende - finansiell stabilitet
Riksbankens tolkning av uppgiften att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende är att verka för stabilitet i hela det finansiella systemet. I uppdraget ingår också att ansvara för försörjningen av sedlar och mynt. Riksbanken har dessutom ett operativt ansvar för det system som gör det möjligt för bankerna att säkert genomföra stora betalningar mellan varandra.
Riksbanken publicerar två gånger per år en rapport om stabiliteten i det svenska finansiella systemet. I rapporten bedöms främst riskerna för problem
i de svenska storbankerna och i den centrala finansiella infrastrukturen, eftersom dessa anses ha avgörande betydelse för stabiliteten i systemet i sin helhet. Finansiell stabilitet är också en viktig förutsättning för att Riksbanken ska kunna upprätthålla prisstabilitet. Något medel liknande reporäntan för att direkt påverka stabiliteten i det finansiella systemet finns däremot inte. Riksbanken kan emellertid i en krissituation ge tillfälligt likviditetsstöd till banker under vissa betingelser.
Riksbankens självständiga ställning
Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Riksdagen utser de elva ledamöterna i riksbanksfullmäktige. Riksbanksfullmäktige väljer de sex ledamöterna i Riksbankens direktion för mandatperioder på sex år. Fullmäktiges roll i övrigt är att övervaka och kontrollera direktionens arbete.
Riksdagen beslutade i slutet av 1990-talet att ge Riksbanken en självständig ställning. Detta innebär att Riksbankens direktion fattar de penningpolitiska besluten utan att ta direktiv från någon annan. Genom att delegera uppgiften att upprätthålla ett fast penningvärde till Riksbanken ville riksdagen ge penningpolitiken ett långsiktigt perspektiv och skapa bättre förutsättningar för att målet ska vara trovärdigt. Riksbanksfullmäktiges ordförande och vice ordförande har närvaro- och yttranderätt vid direktionens sammanträden, men inte förslags- och beslutsrätt.
Verksamhetens inriktning
Arbetet i Riksbanken har under senare år vägletts av en uttalad inriktning på effektivitet och koncentration till huvuduppgifterna, en strävan efter öppenhet och tydlighet samt en kontinuerlig förstärkning av kompetensen i organisationen.
Riksbanken har en central roll i samhällsekonomin och en självständig ställning. Det medför höga krav på att bedriva verksamheten effektivt. Koncentration till huvuduppgifterna syftar till att skapa en effektiv verksamhet. Riksbanken har under senare år strävat efter att renodla verksamheten till det analytiska arbetet inom penningpolitik och finansiell stabilitet.
Riksbankens självständiga ställning förutsätter en hög grad av öppenhet och tydlighet. För att penningpolitiken ska vara trovärdig och förankrad i samhället är det viktigt att den går att förstå för en bred allmänhet, att den diskuteras på ett öppet sätt och att den kan utvärderas. Öppenhet och tydlighet är vägledande även för Riksbankens övriga verksamheter.
Hög kompetens krävs inom Riksbankens alla verksamhetsområden. Kvalificerad analys är en förutsättning för välgrundade beslut, och Riksbanken arbetar kontinuerligt med att fördjupa förståelsen av frågeställningar relaterade till penningpolitiken och betalningsväsendet. Detta sker bl.a. genom att Riksbanken strävar efter en nära koppling mellan den praktiskt tillämpade analysen och teoretisk och empirisk forskning.
Ett fast penningvärde - prisstabilitet
Inflationen uppgick 2004 till 0,5 % i genomsnitt mätt som ökning av konsumentprisindex. Den underliggande inflationen, mätt som förändringen i UND1X, var i genomsnitt 0,9 %. Den låga prisökningstakten berodde framför allt på elprisernas utveckling, men även på att priserna på importerade produkter utvecklades svagt och att produktivitetstillväxten blev överraskande hög. Riksbanken sänkte under 2004 reporäntan med sammanlagt 0,75 procentenheter och reporäntan var vid årets utgång 2,0 %.
Verksamhetsbeskrivning
Det lagstadgade målet för Riksbankens verksamhet är att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har preciserat målet om ett fast penningvärde till att inflationen ska begränsas till 2 % per år med ett intervall på ±1 %enhet. Syftet med intervallet är att tydliggöra att avvikelser från målet är sannolika men att Riksbankens ambition är att försöka begränsa dessa avvikelser. Inflationsmålet definieras i termer av förändringen i konsumentprisindex (KPI). KPI mäter priset på en korg av varor och tjänster som hushållen konsumerar och beräknas varje månad av Statistiska centralbyrån. Penningpolitiken baseras vanligen på mått på den underliggande inflationen som antas ge en bättre bild av det underliggande, konjunkturrelaterade inflationstrycket. Det vanligaste måttet är UND1X som exkluderar hushållens räntekostnader för egnahem och direkta effekter av ändrade indirekta skatter och subventioner.
Penningpolitikens transmissionsmekanism
För att påverka inflationen varierar Riksbanken styrräntan, den s.k. reporäntan. Den ändras i avsikt att påverka andra räntor i ekonomin och därmed den ekonomiska aktiviteten och inflationen. Penningpolitiken verkar dock inte bara genom reporäntans nivå. Hushållens och företagens förväntningar om den framtida ränteutvecklingen och om inflationen är andra faktorer som har betydelse.
Hur reporänteförändringar påverkar inflationen och den övriga ekonomin brukar benämnas penningpolitikens transmissionsmekanism. Denna är i själva verket sammansatt av flera olika samverkande mekanismer. En del av dessa påverkar inflationen relativt omgående medan andra tar längre tid. En allmän uppfattning är att den största effekten på inflationen inträffar ett till två år efter en reporänteförändring.
Riksbanken påverkar marknadens kortaste ränta, den s.k. dagslåneräntan, genom att tillgodose banksystemets efterfrågan på lån i Riksbanken till reporäntan. En gång i veckan erbjuds bankerna finansiering i Riksbanken via så kallade repor. Däremellan får banksystemet låna eller placera i Riksbanken
till en ränta nära reporäntan. Riksbanken kontrollerar därigenom i praktiken marknadens dagslåneränta.
De korta marknadsräntorna med löptider upp till ungefär ett år påverkas starkt av den förväntade utvecklingen av dagslåneräntan och därmed av förväntningar om hur Riksbankens reporänta kommer att utvecklas. Räntor med längre löptid påverkas också av andra faktorer såsom förväntningar om framtida inflation och tillväxt och ränteutvecklingen i omvärlden. Hur stor kvantitativ effekt en förändring av reporäntan får på övriga räntor beror bl.a. på hur pass förväntad förändringen är. Riksbankens ambition är att i god tid förbereda allmänhet och marknadens aktörer på förändringar av den framtida penningpolitiken och reporäntan via tal och annan kommunikation.
Bankernas utlåningsränta och räntan på värdepapper påverkas därför av både den faktiska och den förväntade reporäntan. Om en höjning av reporäntan förväntas stiger marknadsräntorna normalt redan innan reporäntan höjts. När sedan reporäntehöjningen genomförs behöver detta i sig inte påverka marknadsräntorna ytterligare om det bekräftar det som marknaden förväntade sig.
Genom reporäntan får penningpolitiken således effekt på de räntor allmänheten möter och därmed på bl.a. konsumtion, skuldsättning och investeringar. På så vis påverkas den samlade efterfrågan och resursutnyttjandet i ekonomin. De viktigaste kanalerna genom vilka penningpolitiken verkar är räntekanalen, kreditkanalen och växelkurskanalen. Den relativa betydelsen av dessa kanaler kan variera starkt över tiden. Exempelvis är det inte alltid så att en högre ränta medför en starkare växelkurs.
Figur 1. Schematisk bild över den penningpolitiska transmissionsmekanismen
Den penningpolitiska beslutsprocessen och den penningpolitiska kommunikationen
Riksbanken strävar efter att förklara den analytiska ram inom vilken penningpolitiken bedrivs och att redovisa och motivera de prognoser och bedömningar som penningpolitiken baseras på. Detta sker framför allt i de inflations-rapporter som Riksbanken publicerar fyra gånger per år, men också i presskonferenser och i tal, protokoll och debattinlägg. Inflationsrapporterna syftar till att underlätta för utomstående att följa och förstå penningpolitiken, liksom till att uppmuntra till diskussion kring penningpolitiska frågor. Eftersom penningpolitiken påverkar inflationen med en tidsfördröjning måste Riksbanken basera sina beslut på prognoser för den framtida utvecklingen. I såväl inflationsrapporten som direktionens penningpolitiska diskussion står inflationsprognosen på ett till två års sikt i fokus.
I inflationsrapporterna ges en översikt över inflationens bestämningsfaktorer och en redovisning av hur Riksbanken kommit fram till sin inflationsprognos. Rapporternas uppläggning under senare tid har vanligen inneburit att det inledningsvis görs en bedömning av utvecklingen på de finansiella marknaderna, såsom exempelvis växelkursens och räntornas utveckling. Därefter har en bedömning gjorts av den internationella konjunktur- och inflationsutvecklingen. Den internationella prisutvecklingen och växelkursen är viktiga bestämningsfaktorer för den importerade inflationen. Därpå presenteras en analys av den svenska konjunkturutvecklingen, som är en viktig bestämningsfaktor för den inhemska inflationen. Även inflationsförväntningarna studeras. Detta eftersom de genom sin påverkan på prissättning och lönebildning har effekter på inflationen samtidigt som förväntningarna i sig påverkas av t.ex. Riksbankens signaler om penningpolitiken och den makroekonomiska utvecklingen i stort. Tillsammans med en bedömning av olika tillfälliga störningar i inflationsutvecklingen, t.ex. kraftiga svängningar i energipriserna, ger den importerade och inhemska inflationen en inflationsprognos i ett huvudscenario.
När de penningpolitiska besluten fattas tas också hänsyn till osäkerheten i prognosen. Riskerna för att inflationen blir högre respektive lägre än i huvudscenariot bedöms och vägs samman. Inflationsprognosen i huvudscenariot justeras därefter eventuellt uppåt eller nedåt beroende på om risken för högre eller lägre inflation dominerar.
Om inflationsprognosen överstiger målet på ett till två års sikt höjer Riksbanken normalt sett reporäntan. På motsvarande sätt sänks reporäntan vanligtvis när inflationsprognosen understiger målet på ett till två års sikt. Det finns emellertid situationer då Riksbanken kan finna det motiverat att göra avsteg från denna enkla handlingsregel. För det första kan inflationen påverkas av faktorer som inte bedöms ha någon betydande varaktig inverkan på inflationen eller inflationsprocessen. Riksbanken kan då välja att inte försöka motverka störningen. För det andra kan det ha inträffat störningar som gjort att inflationen kommit att avvika kraftigt från inflationsmålet.
I ett sådant fall kan Riksbanken välja att föra inflationen tillbaka till målet under
en lite längre period än de normala ett till två åren, för att undvika alltför stora svängningar i den ekonomiska aktiviteten.
Den penningpolitiska arbetsprocessen
Direktionen har vanligtvis åtta schemalagda penningpolitiska möten under ett år. Vid fyra av dessa möten publiceras en inflationsrapport. Vid de övriga fyra mötena tar direktionen ställning till den information som inkommit med en mer kortfattad intern rapport som underlag. Vid behov kan direktionen sammankalla extra penningpolitiska möten utöver de schemalagda mötena.
Processen med att ta fram en inflationsrapport startar cirka sex veckor innan rapporten ska publiceras. Både mindre, partiella modeller och större ekonometriska modeller används i arbetet och kombineras med bedömningar av sektorsexperter. Detta arbete sammanfattas i en intern rapport om den förväntade framtida utvecklingen. Rapporten presenteras för direktionen och omarbetas till en inflationsrapport som speglar direktionens uppfattning om konjunktur- och inflationsutsikterna.
Dagen innan inflationsrapporten publiceras samlas direktionen till ett penningpolitiskt sammanträde. Direktionen tar ställning till inflationsrapporten och fattar beslut om nivån på reporäntan. Inflationsrapporten och räntebeslutet offentliggörs påföljande dag. Räntebeslutet tillämpas i samband med nästa penningpolitiska repotransaktion. Cirka två veckor efter det penningpolitiska mötet publiceras ett protokoll som återger de diskussioner som fördes. Där framgår också om någon eller några av direktionens ledamöter reserverat sig mot det beslut som fattades och vilka skälen i så fall varit.
Internationellt arbete, forskning, statistikproduktion och remisser
Riksbanken följer och bidrar till analysen av aktuella penning- och valutapolitiska frågeställningar i kretsen av centralbanker och i internationella organisationer. Ledamöterna i Riksbankens direktion deltar aktivt i internationella möten anordnade av EU, Europeiska centralbankssystemet (ECBS), Bank for International Settlements (BIS), Internationella Valutafonden (IMF) och Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD). Det internationella arbetet inom det penningpolitiska området syftar dels till att inhämta information för Riksbankens penningpolitiska analys, dels till att bidra med Riksbankens egna erfarenheter och analyser i frågor som rör det internationella monetära och finansiella systemet.
I syfte att förbättra och fördjupa underlagen för de penningpolitiska besluten bedriver Riksbanken empirisk och teoretisk forskning inom området prisstabilitet.
Riksbanken har enligt EU-fördraget ett lagstadgat ansvar för produktion av betalningsbalansstatistik och viss finansiell statistik. Denna statistik används i den penningpolitiska analysen.
Riksbanken är också en remissinstans i många ekonomisk-politiska frågor.
Verksamheten 2004
Utvecklingen av Sveriges ekonomi kännetecknades under året av hög tillväxt i kombination med påfallande låg inflation. Under inledningen av 2004 började det stå alltmer klart att den svenska ekonomin var på väg att återhämta sig efter en relativt mild konjunkturnedgång. Hushållens konsumtion utvecklades stabilt, bl.a. som ett resultat av en expansiv finanspolitik och låga räntor. Samtidigt bidrog en återhämtning av världshandeln till en stark exportkonjunktur, som dock mattades något mot slutet av året. Avmattningen i exporten uppvägdes till en del av att investeringarna vände upp. Den starka efterfrågeutvecklingen beräknas enligt Inflationsrapport 2004:4 ha resulterat i en BNP-tillväxt på 3,6 % under 2004.
Penningpolitiska beslut
I februari sänktes reporäntan med 0,25 procentenheter till 2,5 %. Bakgrunden till beslutet var att både det inhemska och internationella kostnadstrycket bedömdes bli svagt. Aktiviteten på den svenska arbetsmarknaden var alltjämt låg, även med hänsyn till att sysselsättningen historiskt sett reagerar med viss eftersläpning på produktionsförändringar. Löneökningstakten beräknades därför bli något mer dämpad än vad som tidigare antagits. Samtidigt hade produktivitetstillväxten blivit överraskande stark vilket också bidrog till att sänka inflationsutsikterna. Trots att det hade blivit allt tydligare att den internationella konjunkturuppgången tagit fart som förväntat och att konjunkturen förbättrades även i Sverige, fanns det därför skäl att sänka reporäntan.
Vid det penningpolitiska sammanträdet i mars konstaterades att elpriserna, som förväntat, bidrog till en kraftigt fallande inflationstakt under inledningen av 2004. Nedgången i inflationen var dock större än väntat, trots att konjunkturuppgången blivit allt tydligare. Detta hade gradvis bidragit till att förändra synen på det inhemska löne- och pristrycket. Anledningen till den dämpade inflationen var lägre importpriser, svagare arbetsmarknad och högre produktivitetstillväxt än prognostiserat. Inflationen förväntades gradvis stiga i takt med ökat resursutnyttjande men bedömdes ändå i genomsnitt vara påtagligt lägre än målet under de kommande två åren. Mot bakgrund av detta beslutade direktionen att sänka reporäntan med 0,5 procentenheter till 2 %.
Synen på den svenska konjunkturutvecklingen blev mer optimistisk under andra halvåret och prognosen för tillväxten justerades upp. Inkommande ny information tydde på en fortsatt god utveckling de närmaste åren. Mot bakgrund av att konjunkturen förväntades utvecklas gynnsamt fanns det skäl att anta att inflationstrycket gradvis skulle komma att öka. Detta talade för att penningpolitiken förr eller senare skulle behöva läggas om i en mindre expansiv riktning. Även om inflationen bedömdes vara låg de närmaste åren förväntades den öka i takt med att resursutnyttjandet steg. Gynnsamma kostnadsförhållanden bedömdes samtidigt bidra till att inflationsuppgången blev måttlig.
De inflationsprognoser som gjordes efter sänkningen av reporäntan i mars
pekade alltjämt på en inflationsutveckling i linje med målet i slutet av tvåårsperioden. Reporäntan lämnades därför oförändrad under resten av 2004.
Räntebeslut 2004
5 februari: Reporäntan sänktes med 0,25 procentenheter till 2,5 %. Kristina Persson reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde sänkas med 0,5 %enheter, bl.a. med hänvisning till att inflationsprognosen redan i december pekat på ett utrymme att sänka räntan och att utvecklingen därefter indikera ett ännu svagare pristryck.
31 mars: Reporäntan sänktes med 0,5 procentenheter till 2,0 %. Villy Bergström och Eva Srejber reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde sänkas med 0,25 procentenheter. De förordade en större försiktighet med den penningpolitiska stimulansen, bl.a. för att inte uppmuntra till ökad skuldsättning hos hushållen. Ett annat anfört skäl var osäkerheten om styrkan och varaktigheten i den produktivitetsutveckling och växande internationella konkurrens som hållit inflationen nere trots en expansiv ekonomisk politik på flera håll i världen.
28 april: Reporäntan hölls oförändrad på 2,0 %.
27 maj: Reporäntan hölls oförändrad på 2,0 %.
23 juni: Reporäntan hölls oförändrad på 2,0 %.
19 augusti: Reporäntan hölls oförändrad på 2,0 %.
13 oktober: Reporäntan hölls oförändrad på 2,0 %.
8 december: Reporäntan hölls oförändrad på 2,0 %.
Internationellt arbete, forskning, statistikproduktion och remisser
Riksbanken har fortsatt sitt aktiva deltagande i det internationella arbetet inom det penningpolitiska området. Det sker både inom ramen för internationella organisationer och genom bilaterala kontakter med andra centralbanker. Under året har det bl.a. skett ett erfarenhetsutbyte med centralbankerna i de nya EU-länder som har inflationsmål. Några av de frågeställningar som diskuterats vid internationella möten under året har varit effekten av oljepriserna på världsekonomin, hur de globala finansiella obalanserna ska kunna hanteras, om den rikliga tillgången på likviditet innebär risker för den finansiella stabiliteten samt hur EU-ländernas s.k. stabilitets- och tillväxtpakt ska kunna förbättras.
Under 2004 har forskningsarbetet inriktats på att utveckla metoderna för den penningpolitiska analysen. Riksbankens forskare har t.ex. utvecklat allmänjämviktsmodeller baserade på teoretisk och empirisk forskning. Det gäller modeller över såväl euroområdets som Sveriges ekonomi. Syftet med detta arbete är att stärka kopplingarna mellan den penningpolitiska analysen och aktuell forskning, men också att erbjuda Riksbankens direktion ett underlag som på ett smidigt sätt kan hantera de komplexa frågor som den praktiska
penningpolitiken ställs inför. Parallellt med detta utvecklingsarbete, som gradvis kommer att påverka arbetet med de penningpolitiska underlagen de närmaste åren, har det lagts ner resurser på att dokumentera och systematisera de data, metoder och prognoser som analysen hittills baserats på. Syftet är att olika prognosmetoder lättare ska kunna jämföras och utvärderas.
Beträffande statistikproduktion har den ökande finansiella integrationen, som t.ex. yttrar sig i gränsöverskridande företagssammanslagningar i den finansiella sektorn, inneburit att kontakterna och samarbetet mellan de nordiska centralbankerna inom statistikområdet har intensifierats.
Riksbanken har under 2004 avgivit sex remissyttranden inom det ekonomisk-politiska området. Se Riksbankens remissyttranden på s. 89-93.
Uppföljning av Riksbankens penningpolitik
Målavvikelse 2004
Trots att den konjunkturuppgång som inleddes under andra halvåret 2003 befästes alltmer under 2004 blev inflationen betydligt lägre än målet på 2 %. KPI steg med i genomsnitt 0,5 % och målavvikelsen blev således 1,5 procentenheter. Penningpolitiken baseras vanligen på mått på den underliggande inflationen som antas ge en bättre bild av det konjunkturrelaterade inflationstrycket. Enligt det mått som används mest, UND1X, uppgick inflationen till 0,9 % 2004. Avvikelsen var med detta mått följaktligen mindre än för KPI. Den största delen av avvikelsen enligt UND1X berodde på att de höga elpriserna 2003 föll tillbaka mer än väntat under 2004. En annan viktig förklaring till att inflationen mätt i termer av KPI blev väsentligt lägre än inflationen mätt som UND1X är att de relativt omfattande penningpolitiska lättnader som inleddes i slutet av 2002 har hållit nere hushållens räntekostnader för egnahem.
Tabell 1. Jämförelse mellan olika inflationsmått
Årlig procentuell förändring Årsgenomsnitt 2004 1995-2003 KPI 0,5 1,5 UND1X 0,9 2,0 UNDIMPX -0,6 0,7 UNDINHX 1,7 2,5 UND1X exkl. energi 0,8 1,9 Källa: SCB
Olika mått på inflation:
Konsumentprisindex (KPI): Förändringen i KPI mäter hur priserna på de varor och tjänster som ingår i den privata konsumtionen utvecklas över tiden.
Underliggande inflation (UND1X): KPI-inflation exklusive hushållens räntekostnader för egnahem och direkta effekter av ändrade indirekta skatter och subventioner.
Importerad underliggande inflation (UNDIMPX): UND1X exklusive i huvudsak inhemskt producerade varor och tjänster.
Inhemsk underliggande inflation (UNDINHX): UND1X exklusive i huvudsak importerade varor och tjänster.
Harmoniserat index för konsumentpriser (HIKP): EU-harmoniserat index som tagits fram för att mäta inflationen i EU-området och som är jämförbart länderna emellan. En stor del av prisutvecklingen för boende i egnahem som ingår i KPI ingår inte i HIKP. HIKP innehåller däremot vissa komponenter som för närvarande inte ingår i KPI, t.ex. avgifter för barn- och äldreomsorg.
Förloppet under året kännetecknades av att inflationen inledningsvis föll kraftigt. Från att ha varit 1,4 % i december 2003 sjönk tolvmånadersförändringen i KPI (förändringen i förhållande till motsvarande månad året innan) till -0,3 % i februari 2004. Fallet i inflationen mellan februari 2003, då tolvmånadersförändringen i KPI uppgick till 3,4 %, och februari 2004 är det största som noterats under ett år sedan inflationsmålet infördes. Inflationen steg sedan under våren, men låg kvar på en låg nivå.
Diagram 1. KPI, UND1X och UND1X exklusive energi 1993-2004
Årlig procentuell förändring
Källor: Riksbanken och SCB
Varför blev inflationen 2004 så låg?
Det snabba fallet i inflationen i början av 2004 var delvis en följd av att energipriserna tillfälligt hade stigit i början av 2003. En sådan effekt räknade Riksbanken också med redan i den första inflationsrapporten 2003. Eftersom svängningarna i energipriserna bedömdes påverka inflationen endast tillfälligt ansågs varken uppgången i inflationen i början av 2003 eller den prognostiserade nedgången i början av 2004 utgöra skäl för att vidta penningpolitiska åtgärder. I syfte att tydliggöra att den faktiska och prognostiserade inflationen i hög grad påverkades av tillfälliga störningar i energipriserna och därför kunde förväntas avvika från målet valde Riksbanken att under större delen av 2003 och början av 2004 utgå ifrån en bedömning av inflationen rensad för energiprisutvecklingen, dvs. inflationsmåttet UND1X exklusive energi.
Diagram 2. Prognoser för UND1X vid olika tidpunkter samt faktisk utveckling
Årlig procentuell förändring
Källor: SCB (utfall) och Riksbanken (prognoser)
Trots den alltmer tydliga konjunkturuppgången förblev det inhemska kostnadstrycket svagare än väntat under 2004. Ett viktigt skäl till detta var att produktiviteten utvecklades starkare än vad som var förväntat av såväl Riksbanken som många andra konjunkturbedömare. Orsakerna till den höga produktivitetstillväxten är oklara men vissa tecken tyder på att den åtminstone till en del är ett mer varaktigt fenomen. En hypotes om varför så skulle vara fallet är att de omfattande investeringar i IT-teknologi som gjordes inom många sektorer under slutet av 1990-talet nu börjar ge resultat. En annan hypotes tar fasta på att Sverige är en mycket öppen ekonomi och därmed gynnas av det
globala omvandlingstrycket. Spegelbilden av den höga produktivitetsutvecklingen var att utvecklingen på arbetsmarknaden blev oväntat svag. Detta medförde samtidigt att löneökningarna blev något lägre än väntat. Det svaga inhemska kostnadstrycket bidrog till att prisökningstakten dämpades på inhemskt producerade varor.
Även den importerade inflationen blev låg 2004. Hur den importerade inflationen utvecklas beror på en rad omständigheter som ofta är svåra att förutse, bl.a. hur växelkursen varierar och hur det internationella pristrycket utvecklas. Även förhållandena i Sverige spelar roll för den importerade inflationen, exempelvis därför att utländska exportörers priser till svenska importörer kan styras av det svenska efterfrågeläget och att importörernas prispåslag kan påverkas av förändringar i konkurrenssituationen på den svenska marknaden. Det faktum att priserna på importerade konsumtionsvaror (exkl. olja) har fallit sedan våren 2003 är sannolikt i huvudsak en följd av ett lågt internationellt pristryck och av att växelkursen stärkts under senare år. Under hösten steg den importerade inflationen, i huvudsak som ett resultat av oljeprisuppgången. En förstärkning av kronan mot dollarn bidrog dock till att dämpa prisökningen på olja i kronor räknat.
Förändrade konkurrensförhållanden i den svenska ekonomin kan också ha spelat en roll för den låga inflationen under året. Det gäller inte minst den svenska livsmedelshandeln där flera lågpriskedjor har etablerats under senare år. Detta har bidragit till en ökad konkurrens som sannolikt haft en dämpande inverkan på prisökningarna på såväl inhemskt producerade som importerade produkter.
Prognoserna 2002-2003
Eftersom penningpolitiken verkar med viss fördröjning påverkades inflationen under 2004 främst av den penningpolitik som bedrevs under 2002 och 2003. En analys av penningpolitiken bör därför i första hand inriktas mot de bedömningar som gjordes och de reporäntebeslut som fattades under dessa båda år.
En svårighet vid bedömningen i efterhand av Riksbankens prognoser är att de görs under antagande om att reporäntan hålls oförändrad. Eftersom reporäntan vanligen ändras under prognosperioden går det inte att utifrån de publicerade prognoserna få en exakt uppfattning av träffsäkerheten i Riksbankens bedömningar. Det är emellertid normalt möjligt att skapa sig en kvalitativ och ganska god bild av hur väl Riksbanken lyckats i sina prognoser.
BNP-tillväxten 2003, som kan antas ha påverkat inflationsutfallet 2004, överskattades förhållandevis kraftigt i de prognoser som gjordes i början av 2002. Det hörde samman med att den globala konjunkturuppgången fördröjdes till följd av bl.a. osäkerhet inför kriget i Irak.
Tillväxtprognosen justerades emellertid ned gradvis under året i takt med att det började stå alltmer klart att den svenska och internationella konjunkturen inte skulle komma att utvecklas så gynnsamt som tidigare prognostiserats. Vid inledningen av 2003 var prognosen i linje med vad som visade sig bli det slutliga utfallet. Eftersom pen
ningpolitiken verkar med viss fördröjning hade de räntesänkningar som genomfördes under 2003 sannolikt en förhållandevis begränsad påverkan på BNP-utfallet detta år.
Tabell 2. Utvecklingen av Riksbankens prognoser samt utfall för 2004 för några viktiga variabler för inflationsprognosen.
Årsgenomsnitt
Källor: SCB, OECD, International Petroleum Exchange (utfall) och Riksbanken (prognoser)
Omvärderingen i början av 2003 av konjunkturutsikterna på kortare sikt medförde att även inflationsprognosen för 2004 justerades ned något. De prognoser som gjordes 2003 för den underliggande inflationen 2004 låg därefter relativt väl i linje med det slutliga utfallet. Det faktum att prognoserna baseras på antagandet att reporäntan hålls oförändrad medan den i praktiken sänktes med sammanlagt en procentenhet under 2003 indikerar att de prognoser som gjordes 2003 ändå överskattade inflationsutvecklingen.
Inflationsprognosen för 2004 justerades ned i ett andra steg i början av 2004. Inflationsutfallen hade då visat sig bli ännu lägre än förutsett trots att konjunkturuppgången hade befästs alltmer. Detta ledde till en omvärdering av det inhemska och internationella kostnadstrycket och penningpolitiken lättades ytterligare under det första kvartalet 2004. Omvärderingen hängde bl.a. samman med en mer positiv syn på produktivitetsutvecklingen och en förhållandevis kraftig nedjustering av prognosen för den importerade inflationen. Prognoserna för den inhemska kostnadsutvecklingen sänktes ytterligare under loppet av 2004 medan den importerade inflationen justerades upp något, bl.a. mot bakgrund av de kraftigt stigande oljepriserna. Därmed var inflationsprognosen för 2004 mätt med UND1X tillbaka på ungefär samma nivå som under 2003 och i linje med det slutliga utfallet.
Såväl dämpningen av konjunkturen i slutet av 2002 som det låga internationella och inhemska kostnadstrycket tycks ha överraskat de flesta bedömare. Om man studerar ett genomsnitt av prognoserna hos ett drygt tjugotal bedömare finner man ett liknande mönster som i Riksbankens prognoser. Prognoserna för BNP-tillväxten 2003 justerades gradvis ner under andra halvan av 2002 och början av 2003. Detta medförde också en nedjustering av inflations
prognoserna för 2004. Riksbanken hörde till de bedömare som tidigast började justera ner sina inflationsprognoser. Ett par prognosmakare gjorde dock något tidigare än Riksbanken bedömningen att inflationen 2004 skulle komma att hamna under toleransintervallet. Ännu i slutet av 2003 överskattades dock det faktiska inflationsutfallet 2004 förhållandevis mycket av de flesta bedömare.
Diagram 3. Prognoser för BNP-tillväxten 2003 vid olika tidpunkter, Riksbanken samt ett genomsnitt av prognosmakare
Årlig procentuell förändring
Källa: Consensus Inc., SCB och Riksbanken
Diagram 4. Prognoser för KPI-inflationen 2004 vid olika tidpunkter, Riksbanken samt ett genomsnitt av prognosmakare
Årlig procentuell förändring
Källa: Consensus Inc., SCB och Riksbanken
Direktionens penningpolitiska beslut 2002-2003
Vid ingången av 2002 var reporäntan 3,75 %. Den höjdes sedan under våren i två steg till 4,25 %. Med början i november samma år inleddes en period med gradvisa lättnader i penningpolitiken. Reporäntan sänktes i fem steg till 2,75 % i juli 2003.
Höjningarna under våren 2002 gjordes mot bakgrund av att den expansiva politiken efter terrordåden i USA i september 2001 bedömdes ha lagt grunden för en förhållandevis stabil internationell konjunkturuppgång. Det fanns också tecken på att en återhämtning både i Sverige och i omvärlden var på väg. Den gradvisa uppgången i den underliggande inflationen i kombination med oväntat höga löneökningar i framförallt tjänstenäringarna föreföll tyda på ett högre resursutnyttjande i den svenska ekonomin än vad Riksbanken antagit i tidigare bedömningar. Utvecklingen av löner och inhemska priser ansågs också resa frågor om inflationsbenägenheten i den svenska ekonomin.
I slutet av 2002 inleddes den period med sänkningar av reporäntan som fortsatte in på 2004. Bakgrunden till omläggningen av Riksbankens penningpolitik i mer expansiv riktning var att den internationella konjunkturuppgången hade börjat tappa fart i takt med att osäkerheten inför vad som skulle ske i Irak ökade. Industrikonjunkturen hade åter försämrats både i omvärlden och i Sverige samtidigt som fortsatt oro på de finansiella marknaderna med bl.a. kraftiga börsfall hade bidragit till att konsument- och företagsförtroendet hade börjat falla igen i många länder. Den svagare efterfrågeutvecklingen i Sverige och utomlands och en väntad förstärkning av kronan bedömdes innebära en mer dämpad inflationsutveckling än vad som tidigare prognostiserats.
Under 2003 fortsatte Riksbanken att lätta på penningpolitiken, och reporäntan sänktes i mars, juni och juli med sammanlagt 1 procentenhet. Räntesänkningarna genomfördes mot bakgrund av att den internationella och svenska konjunkturbilden gradvis fortsatte att försämras och den alltjämt förväntade återhämtningen fick skjutas framåt i tiden. Utvecklingen föreföll bl.a. bekräfta farhågor om att anpassningen av hushållens och företagens balansräkningar efter den dramatiska börsnedgången sedan 2000 skulle bli utdragen och under förhållandevis lång tid dämpa konsumtion och investeringar. I början av året bidrog även säkerhetspolitisk oro, med bl.a. höga oljepriser som följd i samband med kriget i Irak, till förväntningar om en svagare utveckling.
Efter sänkningen i juli 2003 gjordes ett uppehåll i de penningpolitiska lättnaderna. Detta uppehåll kan i korthet sägas avspegla uppfattningen i Riksbankens direktion att den återhämtning som en tid hållits tillbaka nu hade inletts, bl.a.
understödd av de reporäntesänkningar som redan genomförts. Inflationen utvecklades i linje med prognoserna och förväntningarna var att den framöver, med undantag för energipriseffekterna, skulle komma att utvecklas enligt banor som normalt kunde förväntas under en konjunkturuppgång. Som redan konstaterats blev dock inflationsutfallen i början av 2004 ännu lägre än väntat, vilket föranledde att Riksbanken omvärderade sin syn på det underliggande inflationstrycket. Detta föreföll bli lägre än väntat trots en
något starkare konjunktur. Reporäntan sänktes därför i februari och mars 2004 med ytterligare sammanlagt 0,75 procentenheter.
För att klargöra händelseförloppet vid direktionens räntebeslut 2002 och 2003 redovisas nedan en detaljerad redogörelse över besluten och direktionsledamöternas individuella ställningstaganden.
Räntebeslut 2002
7 februari: Reporäntan hölls oförändrad på 3,75 %. Eva Srejber reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde höjas med 0,25 %enheter. Som skäl anfördes att den osäkerhet kring utvecklingen i omvärlden som motiverade sänkningen i september inte längre kvarstod och det därför fanns anledning att föra penningpolitiken i en mindre expansiv riktning för att säkerställa att inflationsförväntningarna också framgent skulle ligga i linje med inflationsmålet.
18 mars: Reporäntan höjdes med 0,25 procentenheter till 4,0 %. Villy Bergström reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde höjas med 0,5 procentenheter bl.a. mot bakgrund av höga löneutfall och risk för kompensationskrav i lönerörelsen.
25 april: Reporäntan höjdes med 0,25 procentenheter till 4,25 %.
5 juni: Reporäntan hölls oförändrad på 4,25 %. Eva Srejber reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde höjas med 0,25 %enheter bl.a. mot bakgrund av att den ekonomiska politiken i de flesta länder fortfarande var mycket expansiv och att återhämtningen i den svenska ekonomin skedde från ett läge med redan högt resursutnyttjande, där inflation och inflationsförväntningar låg över målet.
4 juli: Reporäntan hölls oförändrad på 4,25 %.
15 augusti: Reporäntan hölls oförändrad på 4,25 %.
16 oktober: Reporäntan hölls oförändrad på 4,25 %. Kristina Persson reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde sänkas med 0,25 procentenheter mot bakgrunden att den bild som presenterades i inflationsrapporten i praktiken gav en god grund för en räntesänkning samt att riskerna var stora för en ännu sämre utveckling i såväl Sverige som i omvärlden till följd av den säkerhetspolitiska situationen i Mellanöstern, fortsatt oro på de finansiella marknaderna, svagare inhemsk efterfrågan och minskad finanspolitisk stimulans.
14 november: Reporäntan sänktes med 0,25 procentenheter till 4,0 %.
4 december: Reporäntan sänktes med 0,25 procentenheter till 3,75 %. Eva Srejber reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde hållas oförändrad bl.a. med motiveringen att inflationsrisken från arbetsmarknaden och lönebildningen sannolikt underskattats.
Räntebeslut 2003
6 februari: Reporäntan hölls oförändrad på 3,75 %.
17 mars: Reporäntan sänktes med 0,25 procentenheter till 3,5 %.
24 april: Reporäntan hölls oförändrad på 3,5 %. Lars Nyberg och Kristina Persson reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde sänkas med 0,25 procentenheter och anförde som skäl bl.a. att Riksbankens normala handlingsregel talade för detta och att de internationella nedåtriskerna för inflationen kunde antas vara något större än de inhemska uppåtriskerna.
4 juni: Reporäntan sänktes med 0,5 procentenheter till 3,0 %.
3 juli: Reporäntan sänktes med 0,25 procentenheter till 2,75 %.
14 augusti: Reporäntan hölls oförändrad på 2,75 %.
15 oktober: Reporäntan hölls oförändrad på 2,75 %. Kristina Persson reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde sänkas med 0,25 procentenheter bl.a. med hänvisning till att arbetsmarknaden var fortsatt svag och att det skulle komma att dröja ytterligare en tid innan företagen börjar nyanställa och konjunkturuppgången stabiliserar sig.
4 december: Reporäntan hölls oförändrad på 2,75 %. Villy Bergström och Kristina Persson reserverade sig mot beslutet och ansåg att reporäntan borde sänkas med 0,25 procentenheter bl.a. mot bakgrund av att den svenska konjunkturen riskerade att utvecklas svagare än bedömningen i inflationsrapporten.
Relationen mellan räntebeslut och prognoser
En viktig fråga vid uppföljningen av penningpolitiken är om Riksbankens ränteförändringar varit lättförståeliga givet de prognoser som gjordes. I de fall inflationsprognosen överstigit målet bör Riksbanken normalt ha höjt reporäntan medan inflationsprognoser under målet normalt bör ha resulterat i en räntesänkning.
Sambandet mellan reporäntebeslut och prognosavvikelser på två års sikt, mätt i termer av riskjusterad UND1X (dvs. UND1X justerad uppåt eller nedåt beroende på om risken för högre eller lägre inflation dominerar) under åren 2002-2004, illustreras i diagram 5. I samband med penningpolitiska sammanträden som inte sammanfaller med en inflationsrapport publiceras ingen inflationsprognos. I stället redovisas en mer kvalitativ inflationsbedömning i ett pressmeddelande. Tabell 3 sammanfattar de kvantitativa bedömningarna och räntebesluten vid dessa mellanliggande sammanträden. Det finns ett positivt samband mellan prognosavvikelse och räntebeslut. Små prognosavvikelser har dock inte alltid lett till en förändring av reporäntan och prognosavvikelserna måste vara ganska stora för att räntan ska förändras med mer än de 0,25 procentenheter som under senare år varit den vanligaste storleken på en ränteförändring.
Diagram 5. Relationen mellan räntebeslut och prognoser i inflationsrapporterna
Inflationsrapporterna, IR, publiceras fyra gånger per år
Anm. Prognoserna avser riskjusterad UND1X på två års sikt.
Källa: Riksbanken
Tabell 3. Inflationsbedömning och räntebeslut vid penningpolitiska möten som inte sammanfaller med publiceringen av en inflationsrapport
Datum Kvalitativ bedömning Räntebeslut 2002-02-07 Inflationsprognosen i linje med målen oförändrad 2002-04-25 Inflationsprognosen över målet höjning 0,25 procentenheter 2002-07-04 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad 2002-08-15 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad 2002-11-14 Inflationsprognosen under målet sänkning 0,25 procentenheter 2003-02-06 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad 2003-04-24 Inflationsprognosen under målet oförändrad 2003-07-03 Inflationsprognosen under målet sänkning 0,25 procentenheter 2003-08-14 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad 2004-02-05 Inflationsprognosen under målet sänkning 0,25 procentenheter 2004-04-28 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad 2004-05-27 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad 2004-08-19 Inflationsprognosen i linje med målet oförändrad Som framgår av diagrammet och tabellen lämnades räntan oförändrad vid ett antal tillfällen trots att prognosen för riskjusterad UND1X på ett par års sikt underskred inflationsmålet. Detta hänger samman med att energipriserna svängde på ett sätt som antogs påverka inflationen kraftigt men tillfälligt, och som inte bedömdes helt ha avklingat på två års sikt. Riksbanken valde därför under en period att fokusera på ett inflationsmått som rensats från energipriser, UND1X exklusive energi. Prognosen för detta inflationsmått var i linje med inflationsmålet på två års sikt vid de tillfällen under 2003 då räntan lämnades oförändrad trots att prognosen för UND1X underskred målet. I samband med det penningpolitiska mötet i mars 2004 gjorde direktionen bedömningen att de tillfälliga effekterna av energiprissvängningarna skulle komma att klinga av från mitten av 2005 och att det därför inte längre fanns någon anledning att rensa för energipriserna vid utformningen av penningpolitiken.
Detta illustrerar att det normalt finns ett ganska starkt samband mellan räntebeslut och inflationsprognos, men också att det kan vara svårt att i alla lägen beskriva och kommunicera penningpolitiken i termer av en mycket enkel handlingsregel. Vid några tillfällen har Riksbanken valt att frångå det normala mönstret genom att fokusera på ett annat inflationsmått än UND1X. Ett möjligt alternativ hade varit att hålla kvar fokus på UND1X-inflationen men i stället illustrera den förväntade utvecklingen genom att dra ut prognosen något längre fram i tiden. Eftersom effekterna av energiprissvängningarna förväntades vara tillfälliga kunde UND1X förväntas vara i linje med inflationsmålet något bortom den normala tvåårshorisonten.
Inflationsförväntningarna
Inflationsförväntningarna kan ses som ett mått på allmänhetens förtroende för att Riksbanken kommer att uppnå sitt mål. När inflationen understiger målet så pass mycket som blev fallet 2004 är det en rimlig fråga om ekonomins aktörer räknar med att Riksbanken kommer att lyckas med att föra tillbaka inflationen till målet på ett par års sikt. I diagram 6 visas olika aktörers inflationsförväntningar för 2006. Den rådande låga inflationen förefaller inte ha påverkat förtroendet för inflationsmålet. Samtliga aktörer förväntar sig att inflationen på ett par års sikt kommer att ligga nära 2 %.
Diagram 6. Olika aktörers inflationsförväntningar för 2006 under 2004
Procent
Källor: Prospera, Konjunkturinstitutet och Riksbanken
Sammanfattning
Nedgången i inflationen 2004 berodde till största delen på faktorer som Riksbanken förutsåg 2002 och i början av 2003, men även på faktorer som på ett mer överraskande sätt pressade ner prisökningstakten. Den förväntade delen av inflationsnedgången hängde främst samman med att prisnivån i slutet av 2002 och i början av 2003 hade pressats upp onormalt mycket till följd av framförallt en kraftig tillfällig uppgång i energipriserna. Det fanns därför anledning att räkna med att inflationen skulle bli ovanligt låg under inledningen av 2004. Eftersom dessa svängningar i energipriserna inte förmodades få några mer varaktiga effekter på inflationen eller inflationsprocessen bedömdes det, i linje med det förtydligande om penningpolitikens uppläggning som Riksbanken publicerade 1999, inte finnas skäl att försöka motverka dem med penningpolitiska åtgärder. Den huvudsakliga motiveringen till de räntesänkningar som ändå genomfördes mellan november 2002 och juli 2003 var i stället att konjunkturutsikterna hade försämrats.
Den mer svårprognostiserade delen av inflationsnedgången kan i korthet beskrivas som ett resultat av en kombination av ett oväntat lågt inhemskt kostnadstryck och en överraskande svag utveckling av priserna på importerade produkter. Det låga inhemska kostnadstrycket berodde dock inte på att ekonomin utvecklades oväntat svagt. BNP-tillväxten visade sig i stället bli starkare än vad Riksbanken förutsett. Sysselsättningen ökade dock inte lika snabbt som den brukat göra i motsvarande konjunkturläge. Detta innebar att företagens kostnader hölls nere, dels av en hög produktivitetstillväxt, dels av det svaga arbetsmarknadsläget som bidrog till att löneökningarna blev däm
pade. Orsakerna till den låga importerade inflationen är flera. En förklaring är att kronkursen har stärkts under senare år, men sannolikt har även faktorer som exempelvis en hårdnande internationell konkurrens spelat en roll. Såväl Riksbanken som andra bedömare misslyckades med att förutsäga att dessa faktorer skulle pressa ner inflationen 2004 så mycket som de gjorde.
Att inflationen 2004 blev så låg var således till en del en utveckling som Riksbanken förutsåg men valde att inte försöka motverka, vilket sammanhängde med att inflationen svängde kraftigt på grund av tillfälliga störningar. Till en del var det också ett resultat av en oväntad utveckling på ekonomins utbudssida som avvek från den prognostiserade. Det är värt att poängtera att den överraskande låga inflationen till stor del berodde på faktorer som i grunden är gynnsamma för svensk ekonomi och som också bidrog till att tillväxten blev starkare än väntat.
När det väl stod klart att den låga inflationen inte enbart berodde på svängningarna i energipriserna ledde detta till en omvärdering av det underliggande inflationstrycket i ekonomin. Penningpolitiken lättades därför ytterligare i början av 2004, trots att konjunkturutsikterna vid den tidpunkten framstod som mycket gynnsamma.
Det fanns flera faktorer som gjorde att Riksbanken under 2004 ställdes inför svåra överväganden. En faktor var det kraftigt stigande oljepriset och frågan hur konjunkturen och inflationen skulle komma att påverkas av detta. Trots att detta föranledde vissa revideringar av den internationella utvecklingen gjorde Riksbanken bedömningen att effekterna av oljeprisuppgången ändå skulle bli så pass begränsade att de inte behövde få någon avgörande betydelse för uppläggningen av penningpolitiken.
Kombinationen av en allt tydligare konjunkturuppgång, ett lågt ränteläge och ett svagt inflationstryck gav också upphov till frågor om vilken politik som var lämplig. Under 2004 blev tecknen tydligare på att de räntesänkningar som genomförts under 2003 hade fyllt sin funktion och bidragit till att få igång den inhemska efterfrågan. Konsumtionen växte stabilt under året och investeringarna ökade igen efter ett antal år av negativa tillväxttal. De ytterligare räntesänkningarna i början av 2004 genomfördes alltså i ett läge där efterfrågan redan var god, något som komplicerade de penningpolitiska övervägandena.
Räntan sänktes ändå, som diskuterats ovan, med motiveringen att en svagare arbetsmarknadsutveckling och högre produktivitetstillväxt än väntat höll tillbaka kostnadstrycket. Den importerade inflationen blev dessutom överraskande låg. Även detta motiverade en viss eftertanke eftersom det i en del situationer kan vara riskfyllt att med penningpolitikens hjälp kompensera en låg importerad inflation med en högre inhemsk inflation.
Det kan då inträffa att ett alltför högt inhemskt pristryck etableras samtidigt som det importerade inflationstrycket snabbt ökar igen.
Ytterligare en faktor som diskuterades var riskerna med att det låga ränteläget bidragit till en omfattande skulduppbyggnad hos hushållen och till att bostadspriserna ökat snabbt. Även om detta inte var något avgörande skäl
bakom de penningpolitiska besluten har det ändå talat för en viss försiktighet med ytterligare penningpolitisk stimulans.
Ett säkert och effektivt betalningsväsende - finansiell stabilitet
Riksbanken ska enligt riksbankslagen främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Utöver löpande övervakning och krishantering består detta uppdrag även av ett lagfäst ansvar för försörjningen av sedlar och mynt samt ett operativt ansvar för det system som gör det möjligt för bankerna att säkert genomföra stora betalningar mellan varandra.
I detta avsnitt beskrivs först Riksbankens arbete med att förebygga och hantera finansiella kriser. Därefter beskrivs Riksbankens operativa funktioner inom betalningssystemet och kontantförsörjningen.
Figur 2. Riksbankens arbete för att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende
Finansiell stabilitet
Verksamhetsbeskrivning
Riksbanken har, mot bakgrund av sin centrala roll i betalningssystemet, fått i uppdrag av riksdagen att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Detta uppdrag har också en tydlig koppling till Riksbankens mål att upprätthålla ett fast penningvärde; om inte betalningsväsendet fungerar väl kan det vara svårt att säkra ett fast penningvärde.
Centralbankens traditionella roll i betalningssystemet består i att ansvara för försörjningen av sedlar och mynt samt att tillhandahålla konton som gör det möjligt för bankerna att säkert genomföra betalningar mellan varandra. Finansiella företag och marknader är emellertid allt viktigare för att betalningsväsendet ska fungera. Riksbankens tolkning är därför att det i uppdraget ingår att verka för stabilitet och effektivitet i hela det finansiella systemet.
Det finansiella systemets uppgifter består i att omvandla sparande till investeringar, göra det möjligt att genomföra betalningar och att hantera finansiella risker. Om det finansiella systemet fungerar dåligt, uppstår stora samhällsekonomiska kostnader. Därför har staten ett starkt motiv att på olika sätt värna stabiliteten och främja effektiviteten i det finansiella systemet, t.ex. genom att utforma regelverk och övervaka de företag som verkar inom systemet.
Banksystemets betydelse för betalningsväsendet
Betalningsväsendet är särskilt viktigt eftersom all ekonomisk verksamhet förutsätter att betalningar kan genomföras. Elektroniskt överförda betalningar mellan transaktionskonton i bankerna är numer det viktigaste betalningsmedlet. Banksystemet har därför en central roll för betalningsväsendet. Om hela banksystemet fallerar kan de betalningstjänster bankerna tillhandahåller inte utföras av andra aktörer.
Den stora volymen betalningar mellan bankerna gör att det finns en risk att en kris i en bank kan sprida sig till hela banksystemet via betalningssystemet. Andra skäl till att problem lätt kan spridas mellan bankerna är att de lånar av varandra, att de är exponerade mot samma låntagarkategorier och finansierar sig på samma marknader. Bankerna har samtidigt en inbyggd instabilitet beroende på att såväl deras inlåning från allmänheten som lån från andra banker i en krissituation snabbt skulle kunna dras undan, medan det tar längre tid att realisera bankernas tillgångar.
Övervakning av det finansiella systemet
Uppdraget att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende innebär att Riksbanken har en övervakningsroll av det finansiella systemet i sin helhet. Bankernas särskilda roll gör att Riksbanken främst koncentrerar sig på dessa, särskilt de större bankerna, samt den för betalningsfunktionen viktiga infra
strukturen i sin övervakning. Till infrastrukturen räknas de tekniska system samt de regler och rutiner som gäller för betalning av värdepapper, valutor, varor och tjänster. Detta övervakningsarbete syftar framför allt till att förebygga finansiella kriser.
Riksbankens övervakning av det finansiella systemet har många beröringspunkter med Finansinspektionens verksamhet då det är Finansinspektionen som har huvudansvaret för tillsynen av de enskilda finansiella företagen. De båda myndigheterna har därför i en överenskommelse tydliggjort samarbetet.
Krishantering
Om en kris skulle uppstå trots det förebyggande arbetet ska Riksbanken agera så att de samhällsekonomiska kostnaderna begränsas. För att skapa beredskap för en effektiv krishantering organiserar och deltar Riksbanken i krisövningar med deltagare från svenska och utländska myndigheter.
I en krissituation kan Riksbanken ge tillfälligt likviditetsstöd till en bank eller ett finansiellt företag under Finansinspektionens tillsyn som hamnar i betalningsproblem. Kraven för att en bank ska få låna av Riksbanken utan normal säkerhet är dels att banken är solvent, dels att det annars finns risk för att det finansiella systemet ska drabbas av så allvarliga störningar att de funktioner som det finansiella systemet levererar inte kan upprätthållas utan likviditetsstöd. Att en bank är stor utgör i sig inte tillräcklig grund för stöd från Riksbanken. Det förebyggande övervakningsarbetet är en förutsättning för att kunna göra dessa bedömningar i en krissituation.
Arbetsprocess för rapporten finansiell stabilitet
Riksbankens möjlighet att förebygga störningar i banksystemet och i infrastrukturen bygger i huvudsak på bankens förmåga att i sin analys identifiera risker samt att påverka de aktörer som är viktiga för stabiliteten i det finansiella systemet. Till aktörerna hör banker, den systemviktiga infrastrukturen, lagstiftare och internationella institutioner. Hög trovärdighet för Riksbanken är en förutsättning för att kunna påverka. Detta kräver bl.a. god kompetens och stor öppenhet hos Riksbanken.
I den finansiella stabilitetsrapport som ges ut två gånger per år, redovisar Riksbankens direktion sin bedömning av stabiliteten i det finansiella systemet. Rapporten syftar bl.a. till att skapa debatt om stabilitetsfrågorna och att påverka de för stabiliteten viktiga aktörerna. I de återkommande kapitlen redovisas bedömningar av risker i omvärlden som kan påverka banksystemet, låntagarkategoriernas betalningsförmåga samt motståndskraften i bankerna. De för infrastrukturen viktiga systemen utvärderas löpande.
I rapporterna publiceras också artiklar som behandlar ämnen som har relevans för stabiliteten och effektiviteten i det finansiella systemet.
Internationellt arbete, forskning och remisser
Betalningsströmmarna över gränserna har ökat påtagligt under det senaste decenniet och det internationella finansiella systemet har därmed blivit alltmer sammanlänkat. Gränsöverskridande bankverksamhet och samägd infrastruktur har blivit vanligare. För att skapa gemensamma regelverk och rutiner och därigenom säkra stabiliteten i de finansiella systemen förekommer ett omfattande internationellt samarbete. För Riksbankens del är samarbetet inom EU och Bank for International Settlements (BIS) av särskild betydelse. Riksbanken samarbetar även med centralbanker och tillsynsmyndigheter i framför allt de nordiska länderna där samma banker och infrastruktur är systemviktiga. Riksbankens ställning som svenskt kontaktorgan gentemot Internationella valutafonden (IMF) medför goda möjligheter att följa utvecklingen av den finansiella stabiliteten i andra länder och i det internationella monetära och finansiella systemet.
För att öka kompetensen och upprätthålla hög analytisk nivå bedriver Riksbanken även forskning inom områden som har relevans för finansiell stabilitet.
Som remissinstans påverkar Riksbanken utformningen av regelverken för de svenska finansiella företagen.
Verksamheten 2004
De två finansiella stabilitetsrapporter som gavs ut under året tecknade en förhållandevis ljus bild av utvecklingen i banksystemet. De svenska storbankerna förbättrade sin lönsamhet och därmed sin förmåga att klara oväntade förluster. Bankernas primärkapital, som utgör en buffert om stora förluster skulle realiseras, växte under året. Riksbankens bedömning var att den gynnsamma konjunkturbilden minskade risken för att bankernas låntagare skulle åsamka bankerna stora kreditförluster under den närmaste framtiden. Den bilden gäller bankernas kunder i såväl Sverige som övriga Europa.
Hushållens fortsatt starka skulduppbyggnad var i fokus under hela 2004 och Riksbanken gjorde därför i flera sammanhang fördjupade analyser av denna fråga. Hushållens lån tycktes främst ha använts för köp av bostäder, vilket återspeglades i att småhuspriserna ökade i takt med hushållsupplåningen. Drivkrafterna bakom den höga efterfrågan på lån och bostäder antogs främst ha varit stigande inkomster och låga räntor. Hushållens skulder uppgick i slutet av 2004 till 120 % av deras disponibla inkomster, vilket sett i ett historiskt perspektiv var högt men lägre än i början av 1990-talet. Den låga räntenivån innebar emellertid att hushållens ränteutgifter efter skatt utgjorde en förhållandevis liten andel, mindre än 4 %, av deras disponibla inkomster. Hushållens skuldsättning har under året inte heller ökat i förhållande till hushållens reala och finansiella förmögenhet. Samtidigt som skulderna stiger ökar också hushållens tillgångar, huvudsakligen till följd av prisutvecklingen på bostäder. Hushållens betalningsförmåga bedömdes vara god till följd av såväl låga räntekostnader som hög real och finansiell förmögenhet. En studie baserad på ett urval av hushåll bekräftade att denna bild också gällde när enbart de skuldsatta hushållen studerades. De hushåll som hade stora skulder hade enligt denna studie väl tilltagna marginaler och inte ens rejält stigande räntenivåer eller arbetslöshet bedömdes allvarligt öka riskerna i banksystemet.
I 2004 års andra rapport diskuterades konsekvenserna av bankernas trendmässigt ökande beroende av finansiering på de internationella kapitalmarknaderna i takt med att allmänhetens bankinlåning minskar. Utvecklingen, som pågått under lång tid, har lett till att bankerna diversifierat sin finansiering, vilket i sig kan ha minskat deras sårbarhet. Men möjligheten att erhålla lån från den internationella kapitalmarknaden kan snabbt försvinna om misstro mot en bank uppstår, vilket bl.a. erfarenheterna från den svenska bankkrisen 1992 visar. Om en sådan misstro från utländska långivares sida skulle uppstå mot en specifik svensk bank kan det få återverkningar på hela banksystemet.
Diagram 7. Resultat före kreditförluster samt kreditförluster (netto) i storbankerna
Summerat över fyra kvartal, miljarder kronor, 2004 års priser
Källor: Bankernas resultatrapporter och Riksbanken
Diagram 8. Hushållens skulder och räntebetalningar i förhållande till disponibel inkomst
Procent
Källor: SCB och Riksbanken
Under 2004 fortsatte Riksbanken utvärderingen av den finansiella infrastrukturen. En grundlig utvärdering av Stockholmsbörsen genomfördes för första gången. Slutsatsen var att regelverk och tekniska system i allt väsentligt uppfyllde de internationellt överenskomna kraven. Efter de utvärderingar som tidigare har gjorts av Riksbankens betalningssystem RIX, Bankgirocentralen och Värdepapperscentralen har nu samtliga centrala system i den finansiella
infrastrukturen utvärderats en första gång. Avsikten är att löpande göra uppföljningar av utvärderingarna.
En utvärdering av kronans första år som deltagare i Continuous Linked Settlement (CLS) redovisades i 2004 års andra stabilitetsrapport. CLS är ett system för avveckling av valutatransaktioner. Utvärderingen visade att vissa risker hade ökat efter införandet av CLS, t.ex. att snäva inbetalningsscheman ställer höga krav på deltagarnas likviditetsplanering samt hanteringen av operativa risker. De nya riskerna är dock små jämfört med de betydande säkerhetsvinster som det nya avvecklingssystemet medfört.
Under 2004 genomfördes en krisövning tillsammans med Finansinspektionen för att identifiera problem som uppstår när en bank med gränsöverskridande verksamhet drabbas av störningar. Övningen bidrog till att tydliggöra Riksbankens och Finansinspektionens olika roller vid en akut kris.
Internationellt arbete, forskning och remisser
Efter många års förberedelser nåddes i juni 2004 en principöverenskommelse om nya kapitaltäckningsregler för banker ("Basel II") som godkändes av centralbankscheferna och cheferna för banktillsynsmyndigheterna i G10-länderna. Avsikten är att de nya reglerna ska tillämpas från utgången av 2006. Basel II kommer att lägga större ansvar på bankerna att utarbeta och införa omfattande system för att mäta och hantera risker och kapital. De nya reglerna kommer att öka kraven på såväl banker som centralbanker och tillsynsmyndigheter.
Riksbanken har under året deltagit i olika fora inom EU som diskuterat de problem centralbanker och tillsynsmyndigheter kan komma att ställas inför när bankverksamhet och ägandet av infrastrukturen blir allt mer gränsöverskridande. En representant från Riksbanken leder en arbetsgrupp som arbetar med frågor kring hanteringen av finansiella kriser i banker med gränsöverskridande verksamhet.
Inom ramen för samarbetet i BIS och G10 leder representanter från Riksbanken arbetsgrupper med fokus på olika länders sätt att finansiera bostäder, övervakning av den finansiella strukturen samt översyn av standarder för banktillsyn.
Riksbanken bedriver även praktiskt inriktad forskning om effektiviteten i betalningssystemen. En forskningsstudie rörande svenska bankers kostnader i samband med produktionen av betalningstjänster visar att de avgifter bankerna tillämpar inte fullt ut avspeglar produktionskostnaderna. Därmed sätts en av prismekanismens viktigaste uppgifter ur funktion, det vill säga att ge konsumenterna den information de behöver för att göra rationella val. Resultatet tyder på att bankernas prissättning kan ha gynnat användningen av bl.a. kontanter på bekostnad av betalningar med bankkort. Denna analys presenterades i årets andra stabilitetsrapport.
Riksbanken arrangerade i augusti 2004 en internationell forskningskonferens på temat "Bankverksamhet, finansiell stabilitet och konjunkturcykeln". Syftet var att få frågeställningar om samspelet mellan det finansiella systemet
och penningpolitiken belysta. Under senare år har kopplingen mellan banksektorn och makroekonomin samt konsekvenser för den finansiella stabiliteten fått ökad uppmärksamhet i den akademiska litteraturen.
Riksbanken har under 2004 avgivit 18 remissvar och dess medarbetare har deltagit i sex statliga utredningar inom områden relaterade till finansiell stabilitet och effektivitet. Se Riksbankens remissyttranden på s. 89-93.
Uppföljning av Riksbankens arbete för att främja finansiell stabilitet
Det finns inget enkelt sätt att bedöma om Riksbanken har fullföljt sitt uppdrag inom stabilitetsområdet eller inte. Det finansiella systemet är stabilt så länge det kan upprätthålla sina samhällsekonomiskt viktiga funktioner. Först om det uppstår en allvarlig störning går det att konstatera att uppdraget inte kunnat fullföljas. Frånvaro av allvarliga kriser kan dock inte självklart tolkas som att Riksbanken har fullföljt sitt uppdrag eftersom det kan ta mycket lång tid innan systemrisker resulterar i en kris. Därför måste även en värdering göras om stabilitetsanalysen fokuserat på rätt frågor och dragit rätt slutsatser, om kommunikationen varit tillräckligt god och om beredskapen kan anses tillräcklig för att hantera en finansiell kris effektivt.
Riksbanken tog under 2004 hjälp utifrån för en utvärdering av rapporten om finansiell stabilitet. En grupp av externa experter, bestående av en professor från University of Pennsylvania, en erfaren IMF-tjänsteman och en chef från en svensk affärsbank, har redovisat sina synpunkter i en rapport. Deras bedömning var att Riksbankens stabilitetsarbete är relevant och att det fokuserar på rätt frågor. Enligt expertrapporten uppgav de stora svenska bankerna att de tagit intryck av den analys som publicerats i stabilitetsrapporterna.
De förslag till förbättringar som expertgruppen lagt fram har diskuterats och vissa förslag beaktades i 2004 års andra stabilitetsrapport. Dit hör en tydligare beskrivning av Riksbankens mål inom området finansiell stabilitet samt gränsdragningen gentemot Finansinspektionens arbete.
Den rekommendation som expertgruppen ansåg vara den viktigaste var att Riksbanken bör introducera ett återkommande kapitel om aktuella frågor av mer politisk karaktär som påverkar stabiliteten i det finansiella systemet. Riksbanken delar den uppfattningen och överväger att framöver redovisa ett sådant kapitel i stabilitetsrapporten någon gång om året.
En annan rekommendation var att Riksbanken borde vidga sin ansats i övervakningen och ägna mer uppmärksamhet åt andra delar av det finansiella systemet än enbart storbankerna och den centrala infrastrukturen. Det är något som Riksbanken har för avsikt att göra om det är relevant för stabilitetsanalysen. Bankerna måste dock även fortsättningsvis stå i fokus för analysen av den finansiella stabiliteten. Ökad internationell bevakning var en annan rekommendation som stämmer väl överens med det utvecklingsarbete som Riksbanken ser framför sig.
Den krisövning som genomfördes under 2004 tydliggjorde Riksbankens och Finansinspektionens olika roller vid en akut kris. Krisövningen visade också på de oklarheter om rollfördelningen mellan olika länders myndigheter som kan uppstå till följd av att bankernas verksamhet är gränsöverskridande. De lärdomar som drogs av övningen har därför bidragit till att förbättra krisberedskapen.
Betalningssystem
Verksamhetsbeskrivning
Riksbankens system för avveckling av betalningar, RIX-systemet, kan sägas vara knutpunkten i det svenska betalningssystemet. Samtliga betalningar mellan banker och andra aktörer hanteras slutligen genom RIX. RIX har för närvarande 19 deltagare.
RIX-systemet består av två parallella system, ett för avveckling av betalningar i svenska kronor (K-RIX) och ett för avveckling av betalningar i euro (E-RIX). E-RIX-systemet är anslutet till det europiska centralbankssystemets betalningssystem TARGET, vilket möjliggör betalningar mellan banker i hela EU. Avveckling av betalningar i RIX sker enligt principen om bruttoavveckling i realtid (real time gross settlement, RTGS).
Riksbanken har formulerat följande mål för RIX-systemet:
Systemet ska under ett kalenderår vara tillgängligt 99,9 % under öppettid.
Kundnöjdheten ska ligga över genomsnittet för statliga myndigheter.
K-RIX ska uppnå kostnadstäckning genom avgifter från deltagarna.
Verksamheten 2004
Den dagliga omslutningen var i genomsnitt 421 miljarder kronor i K-RIX och
7 miljarder euro i E-RIX under 2004. Omslutningen i K-RIX minskade därmed något i förhållande till föregående år, vilket huvudsakligen beror på ändrade betalningsmönster till följd av att den svenska kronan inkluderats i Continuous Linked Settlement (CLS) för avveckling av valutatransaktioner.
Under 2004 slutfördes ett projekt för att införa ny teknik för kommunikation via SWIFT i betalningssystemet. SWIFT är ett internationellt överenskommet format för elektroniskt överförda betalningsmeddelanden.
RIX-systemet togs i drift 1990 och behöver ersättas med ett modernare system. Under 2004 påbörjades därför ett projekt som syftar till att senast 2007 ersätta det nuvarande systemet för betalningar i kronor (K-RIX). Det nya systemet ska bättre motsvara användarnas krav och ska också vara långsiktigt mer kostnadseffektivt samtidigt som det ska ha minst samma säkerhetsnivå som nuvarande system. Arbetet med att ta fram krav på systemet
bedrivs i nära samarbete med de institutioner som är anslutna till RIX-systemet.
Riksbanken deltog under året även i ett projekt inom det europeiska centralbankssystemet som syftar till att ersätta det nuvarande TARGET-systemet för avveckling av betalningar i euro med ett nytt centralt avvecklingssystem för EU-ländernas centralbanker.
Uppföljning av Riksbankens verksamhet inom betalningssystem
Tillgängligheten i RIX-systemet uppgick till 99,7 % under 2004, vilket är något lägre än det uppsatta målet 99,9 %. Det beror främst på vissa störningar i anslutning till införandet av ny teknik, bl.a. för kommunikation via SWIFT. Den senaste mätningen av kundnöjdheten gjordes 2003 och visade ett resultat väsentligt högre än det uppsatta målet. Målet om full kostnadstäckning för K-RIX uppnåddes under 2004.
Kontantförsörjning
Verksamhetsbeskrivning
Enligt riksbankslagen ska Riksbanken svara för landets försörjning av sedlar och mynt. Riksbanken har ensamrätt på att ge ut sedlar och mynt och bestämma utformningen av dessa. Under de senaste decennierna har kontanthanteringsmarknaden i Sverige genomgått stora förändringar. I enlighet med Riksbankens strategi att fokusera på kärnverksamheterna, och i syfte att bidra till en effektivisering av kontanthanteringen i samhället, har Riksbanken successivt minskat sitt engagemang i den operativa verksamheten.
Verksamheten 2004
Kontanthantering
Under 2004 fattade Riksbanken beslut om ytterligare effektivisering av kontantförsörjningen och en renodling av Riksbankens roll. En intern utredning fastställde principer som ska vara vägledande för Riksbankens roll i kontanthanteringen. Beslut fattades i enlighet med utredningens rekommendationer att Riksbanken ska begränsa sitt ansvar till att
tillhandahålla ett kontoföringssystem (bankernas konton i Riksbanken)
utveckla och designa sedlar och mynt
upphandla sedlar och mynt
hålla lager av sedlar och mynt
utföra transporter från leverantör till Riksbankens lager
kontrollera äktheten framför allt i samband med makulering av sedlar
upprätthålla tillfredsställande sedelkvalitet
lösa in defekta och ogiltiga sedlar och mynt
makulera uttjänta sedlar.
Den 1 oktober 2004 överfördes verksamheten i Riksbankens bolag Svensk Kontantförsörjning AB (SKAB) till Riksbanken för att samordnas med Riksbankens egen verksamhet inom kontantförsörjningsområdet. För mer information om Riksbankens bolag, se s. 59-60.
Från att i början av 1980-talet ha haft kontor i nästan samtliga län, och så sent som 1998 på elva orter, har antalet riksbankskontor med operativ kontanthantering nu reducerats till fyra: Stockholm/Tumba, Mölndal, Malmö och Härnösand.
I enlighet med utredningens förslag fattades ett inriktningsbeslut om att även avveckla kontoren i Härnösand och Malmö under 2005. Samtidigt be
slutade Riksbanken att erbjuda bankerna möjlighet att etablera privata depåer för in- och utlämning av kontanter. Bankerna har föreslagits få räntekompensation från Riksbanken för de kontanter som hålls i dessa privata depåer. Förfarandet kan likställas med dagens så kallade valutering där bankerna undviker en räntekostnad då de återlämnar kontanter till Riksbanken. Genom att bankerna erhåller räntekompensation för kontanter i dessa depåer undviks onödiga transporter till och från Riksbankens kontor. Bankerna har samverkat med Riksbanken i detta arbete. Under hösten 2004 påbörjades ett arbete med att analysera behovet av kontantdepåer.
Sedlar och mynt
Svenska sedlar förfalskas i relativt liten omfattning i internationell jämförelse. Sedan 100- och 500-kronorssedlarnas säkerhetsnivå höjdes har det dock skett en ökning av antalet förfalskade 50-kronorssedlar. Även 1000-kronorssed-larna har tidvis utsatts för förfalskningar. Riksbanken beslutade därför under 2004 att höja säkerhetsnivån på 50- och 1000-kronorssedlarna. Riksbanken fattade också beslut om att ge ut en 20-kronorssedel med mer slitstarkt papper. Denna åtgärd syftar till att förbättra kvaliteten på 20-kronorssedlarna som tenderar att slitas fortare än övriga sedlar.
Under 2004 fattades därtill beslut om att tre sedlar ska ogiltigförklaras vid utgången av 2005: de äldre 100- respektive 500-kronorssedlarna (utan folieband) samt de äldre större 20-kronorssedlarna. Även de äldre silverfärgade 50-öringarna kommer att ogiltigförklaras vid utgången av 2005.
Riksbanken gav under året ut minnesmynt för att högtidlighålla 250-årsjubileet av Kungliga Slottet i Stockholm.
Uppföljning av Riksbankens verksamhet inom kontantförsörjning
Riksbankens kontanthanteringsverksamhet befinner sig i en omstruktureringsfas som kommer att ta ytterligare några år att avsluta.
Under 2004 fungerade försörjningen av kontanter i samhället väl. Stocken av utelöpande sedlar och mynt har trendmässigt ökat med ca 3-4 % per år under den senaste tioårsperioden men vid slutet av 2004 avtog ökningstakten. Vid utgången av året var stocken i stort sett den samma som ett år tidigare, ca 109 miljarder kronor.
I februari 2003 genomfördes en förändring av villkoren för in- och utlämning av kontanter vid Riksbankens/SKAB:s kontor. Förändringen syftade till att åstadkomma en effektivare hantering av kontanter i samhället genom att minska det ekonomiska incitamentet för bankerna att lämna in sedlar till Riksbanken över natten enbart i syfte att erhålla ränta på behållningen. Till följd av detta minskade in- och utlämningen av kontanter vid Riksbankens/SKAB:s kontor kraftigt. Den låga in- och utlämningsfrekvensen bestod under 2004.
Finansiell struktur, förvaltning och riskhantering
Med utgångspunkt i Riksbankens olika uppdrag kan balansräkningen funktionellt delas upp i fyra olika poster: sedlar och mynt, eget kapital, guld- och valutareserv samt tillgångar i kronor. De båda första återfinns på balansräkningens skuldsida och de båda senare på dess tillgångssida.
Finansiell struktur
Skuldsidan i Riksbankens balansräkning är i praktiken inte påverkbar på kort sikt. Mängden sedlar och mynt i samhället bestäms av allmänhetens efterfrågan, och det egna kapitalets storlek bestäms av Riksbankens redovisade resultat och vinstutdelning. Skuldsidan styr således storleken på Riksbankens samlade tillgångar.
Figur 3. Funktionell uppdelning av balansräkningens poster
Sedlar och mynt
Riksbanken svarar för landets försörjning av sedlar och mynt. Riksbanken har dessutom ensamrätt på att ge ut sedlar och mynt. Det finns inget mål för hur stor denna post ska vara, utan den styrs i stället helt och hållet av allmänhetens efterfrågan på kontanter. Denna påverkas i sin tur på kort sikt bl.a. av ränteläget och på längre sikt av strukturen på kontantmarknaden samt förekomsten av och kostnaden för alternativa betalningssätt. Den utelöpande stocken av sedlar och mynt uppgick till ca 109 miljarder kronor vid utgången av 2004. Stocken varierar dock under året. Som störst är den inför större
helger och vid löneutbetalningar då allmänhetens efterfrågan på kontanter stiger.
Eget kapital
En förutsättning för att Riksbanken ska kunna bedriva sin verksamhet på ett trovärdigt och självständigt sätt är att banken har ett tillräckligt stort eget kapital och därmed inte är beroende av kapitaltillskott. Av det skälet behöver Riksbanken kapital för att kunna bära sina driftskostnader och täcka eventuella förluster i verksamheten.
Förluster i Riksbankens verksamhet kan uppstå i samband med att s.k. nödkrediter ges i likviditetsstödjande syfte vid en hotande betalningssystemsstörning. Sådana krediter får endast ges till solventa banker eller svenska företag som står under Finansinspektionens tillsyn. I ett krisläge kan det dock finnas en risk för att ett likviditetsproblem utvecklas till ett solvensproblem. Därmed finns det också en risk att Riksbanken drabbas av förluster.
Förluster kan också uppstå i den löpande förvaltningen av Riksbankens guld- och valutareserv, som till största delen består av räntebärande värdepapper i andra valutor än kronor. Eftersom Riksbanken marknadsvärderar sina tillgångar påverkas värdet på dem av förändringar i valutakurser och marknadsräntor. Det är dock mycket sällan sådana värdeförändringar realiseras genom att Riksbanken säljer värdepapper och växlar valutor till kronor. Förluster som inte realiserats har dock betydelse för posten eget kapital. Om exempelvis kronan förstärks minskar värdet på de valutor som finns i valutareserven. Följden blir en orealiserad förlust. Om Riksbanken tidigare har gjort motsvarande orealiserade vinster, ska sådana förluster kvittas mot dessa. Om det inte finns tillräckligt med sådana vinster reserverade i balansräkningen för att täcka de orealiserade förlusterna, måste dessa i stället belasta årets resultat, vilket i sin tur minskar det egna kapitalet.
Eftersom Riksbanken håller valutatillgångar för att kunna utföra sina policyuppgifter, har riksdagen vid sina beslut om vinstutdelningen normalt undantagit valutakurseffekter från det utdelningsbara resultatet. Sådana effekter får i stället fullt genomslag i Riksbankens balansräkning. Av det skälet byggdes stora orealiserade valutavinstreserveringar upp under kronans långa försvagningsperiod på 1990-talet. Delar av dessa orealiserade vinster delades ut till statsverket vid de av riksdagen beslutade extrautdelningarna 2001 och 2002. De senaste årens kronförstärkning har gett orealiserade valutakursförluster som inneburit en ytterligare neddragning av de tidigare reserveringarna. Resultatet varierar således kraftigt mellan åren framför allt beroende på variationer i kronans växelkurs. Ränteintäkterna är mer stabila även om värderingsvariationer uppstår även på värdepappersinnehavet.
Riktlinjer för disposition av Riksbankens vinst fastställdes av fullmäktige 1988. Av Riksbankens utdelningsbara resultat utdelas normalt 80 % av det genomsnittliga resultatet för de senaste fem åren, exklusive valutakurseffekter, till statsverket och resten fonderas.
Riksbankens egna kapital, dvs. poster
na grundfond och reserver samt årets resultat, uppgick till ca 64 miljarder kronor vid årets utgång.
Guld- och valutareserven
Riksbanken ska i valutapolitiskt syfte hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld. Riksbanken ska ha en guld- och valutareserv för att vid behov kunna intervenera på valutamarknaden. Valutareserven kan även i en krissituation användas för likviditetsstöd i utländsk valuta till banksystemet.
Valutainterventioner genomförs främst när växelkursen är fast. Sedan 1992 har växelkursen varit flytande, vilket innebär att kronans värde i förhållande till andra valutor bestäms av marknaden. I syfte att motverka växelkursrörelser som hotar prisstabiliteten kan dock interventioner genomföras även under ett rörligt växelkurssystem. Riksbanken genomförde inga interventioner under 2004.
Läs mer om Riksbankens tillgångsförvaltning på s. 44-45. Vid årets utgång uppgick värdet på guld- och valutareserven till ca 163 miljarder kronor.
Tillgångar i kronor
Det svenska banksystemet har, som helhet, normalt ett behov av att låna kronor hos Riksbanken. Storleken på detta lånebehov bestäms av balansräkningens utformning. Avgörande i detta sammanhang är posterna eget kapital och valutareserven vilka är relativt stabila över tiden. Under normala omständigheter kommer därför banksystemets behov av att låna hos Riksbanken huvudsakligen att variera med allmänhetens efterfrågan på kontanter. Dessa lån bokförs i form av en tillgång på Riksbankens balansräkning.
Merparten av utlåningen till bankerna sker genom de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna, även kallade penningpolitiska repor. En sådan repa innebär att Riksbanken tillgodoser bankernas lånebehov genom att köpa värdepapper av dem och samtidigt avtala om att sälja tillbaka dessa efter en viss tid. Löptiden är normalt en vecka. Beslutet om repans storlek bygger på en prognos för de betalningar eller flöden som sker mellan Riksbanken och bankerna och som påverkar de aktuella posterna i Riksbankens balansräkning. Utöver utlåningen via repor sker en viss in- och utlåning till bankerna på konto. Utlåningen till bankerna var vid årets slut 17 miljarder kronor.
Förvaltning av guld- och valutareserven
Guld- och valutareserven består av guld och värdepapper i utländsk valuta samt fordringar på Internationella valutafonden (IMF). Syftet med förvaltningen av dessa tillgångar är att generera högsta möjliga avkastning med beaktande av den av direktionen fastställda risknivån och utan att ge avkall på möjligheten att genomföra de uppgifter Riksbanken enligt lag har ålagts av
riksdagen. För guld- och valutareservens del avser detta främst möjligheten att intervenera på valutamarknaden. Med valutainterventioner avses Riksbankens köp och försäljningar av utländsk valuta mot kronor i syfte att påverka växelkursen.
För att möjliggöra valutainterventioner måste Riksbankens valutatillgångar vara lätt omsättningsbara, vilket innebär att såväl likviditets- som kreditrisken ska hållas på en låg nivå. Därför är reserven i huvudsak placerad i statsgaranterade tillgångar. Utöver placeringar i statsobligationer får Riksbanken även placera i obligationer utgivna av statsgaranterade institut och mellanstatliga organisationer samt s.k. US-agencies. Dessa innehav genererar högre avkastning i förhållande till statsobligationer. Totalt får dessa innehav utgöra maximalt 35 % av valutareserven. Sammantaget är Riksbankens valutatillgångar placerade i sex olika valutor med följande fördelning: amerikanska dollar (37 %), euro (37 %), brittiska pund (11 %), japanska yen (8 %), kanadensiska dollar (4 %) samt australiska dollar (3 %).
Riksbanken bedriver en aktiv förvaltning av ränterisker i tillgångarna vilket innebär att positioner tas i förhållande till en jämförelseportfölj bestående av en serie statsobligationer. Positionerna kan till exempel innebära köp och försäljning av statsobligationer i syfte att generera en bättre avkastning än den i jämförelseportföljen. En del av Riksbankens värdepapper lånas ut via tre depåbanker i utbyte mot säkerheter, i syfte att öka avkastningen.
Förvaltningen av Riksbankens guldtillgångar sker inom ramen för det s.k. guldavtalet - Central Bank Gold Agreement (CBGA) - mellan 15 europeiska centralbanker som ursprungligen trädde i kraft den 27 september 1999. Avtalet som förnyades under 2004 löper fram till 2009 och ger Riksbanken en möjlighet att sälja upp till 60 ton guld fördelat under avtalsperioden. Under 2004 och början av 2005 sålde Riksbanken sammanlagt 15 ton guld och innehavet minskade därmed till ca 170 ton i januari 2005. Intäkterna från försäljningen har återinvesterats i valutareserven, det vill säga i värdepapper i utländsk valuta. Avtalet begränsar också mängden guld som får lånas ut. Därför lånar Riksbanken endast ut delar av guldreserven.
Fordringarna på IMF förvaltas inte aktivt utan ger den avkastning som beslutats av IMF:s stadgar om avkastningsnivå, fördelning av IMF:s kostnader samt SDR-räntenivån.
Under 2004 påbörjades en översyn av förvaltningen av Riksbankens finansiella tillgångar. Målet är att öka den riskjusterade avkastningen på de finansiella tillgångarna.
Finansiell riskhantering
De finansiella risker som Riksbanken utsätts för uppstår främst vid förvaltningen av guld- och valutareserven, vid genomförande av penningpolitiska operationer samt vid transaktioner i betalningssystemen. Med finansiella risker avses förluster som kan uppstå vid exponeringar för kredit-, marknads-,
likviditets- och operativa risker. Hanteringen av dessa risker är en del av Riksbankens verksamhet. Ett kontrollerat risktagande inom beslutade ramar tillsammans med fastställda metoder för riskhantering bidrar till att säkerställa Riksbankens självständighet och anseende.
Riksbankens direktion fastställer de övergripande reglerna för den finansiella riskhanteringen. Varje avdelningschef ansvarar för att riskerna i den egna verksamheten hanteras på ett tillfredsställande sätt. Riskkontrollenheten svarar för en ob-eroende kontroll av Riksbankens finansiella risker och en oberoende utvärdering av resultatet från tillgångsförvaltningen. Riksbankens internrevision granskar och utvärderar effektiviteten och integriteten i riskhanteringen.
Likviditetsrisk är risken för förluster eller väsentligt högre kostnader än beräknat till följd av att Riksbanken inte uppfyller sina betalningsåtaganden i rätt tid. För att reducera likviditetsrisken investerar Riksbanken endast i värdepapper för vilka det finns stora och likvida marknader samt i flera valutor.
Kreditrisk är risken för förlust till följd av att en motpart inte kan fullgöra sina skyldigheter gentemot Riksbanken. Kreditrisken uppkommer genom fordringar på andra finansiella institut vid genomförande av finansiella transaktioner. Kreditrisken hanteras genom att Riksbanken ställer kvalitativa krav (t.ex. kreditbetyg) på sina motparter och på de värdepapper som accepteras som säkerheter vid utlåning till finansiella institut. Vid utlåning kräver Riksbanken i regel en extra säkerhetsmarginal utöver utlånat belopp.
Marknadsrisk är risken för förluster till följd av förändringar av guldpriset samt valuta- och räntekurser. Riksbankens marknadsrisk är hög eftersom dess tillgångar främst utgörs av guld- och valutareserven vilken är investerad i guld och räntebärande tillgångar i utländsk valuta. Mätt i svenska kronor utgjorde valutarisken den enskilt största förlustrisken vid årsskiftet. Valutarisken hanteras genom att valutareserven placeras i en väl diversifierad valutasammansättning. Fördelningen mellan de olika valutorna beslutas av direktionen. En förändring av kronans värde med 10 % skulle vid årsskiftet ha påverkat Riksbankens resultat med 14 miljarder kronor. Ränterisken hanteras genom valet av duration, som anger hur känsligt reservens marknadsvärde är för förändringar i räntan. I Riksbankens fall används modifierad duration, som anger räntekänsligheten i procent. Direktionen har fastställt denna till 4 % med ett avvikelsemandat på högst ± 1,5 procentenhet från den nivån. Detta innebär att vid 1 procents ränteökning på de marknader som Riksbanken investerar i sjunker värdet på portföljen med 4 % vilket vid årsskiftet motsvarade 4,7 miljarder kronor.
De nämnda riskmåtten kompletteras med andra mått såsom Value-at-Risk (VaR) och stress- och scenarioanalyser. VaR-modellen kan hantera olika marknadsrisker på ett homogent sätt vilket möjliggör jämförelser mellan och summering av olika risktyper såsom valuta-, guldpris- och ränterisk.
Riksbankens genomsnittliga VaR uppgick till 2,8 miljarder kronor under 2004 varav valutarisken utgjorde 61 %, ränterisken 21 % och guldprisrisken 18 %.
Risknivån har minskat något jämfört med föregående år främst tack vare en minskad volatilitet för vissa av de valutor som Riksbanken investerar i.
Operativ risk är risken för förlust till följd av andra händelser än marknadshändelser i Riksbanken och i omvärlden t.ex. bristfälliga avtal, bedrägerier, bristande kunskap och svagheter i den interna kontrollen. Riskerna för operativa förluster motverkas främst med kunnig och riskmedveten personal. Till detta kommer interna regelverk och tydlig ansvarsfördelning. Nivån på de operativa riskerna i den finansiella verksamheten mäts och utvärderas årligen.
Organisation
Arbetet i Riksbanken har under senare år vägletts av en uttalad inriktning på effektivitet och koncentration till huvuduppgifterna, en strävan efter öppenhet och tydlighet samt en kontinuerlig förstärkning av kompetensen i organisationen.
Koncentration till huvuduppgifterna
Koncentration till huvuduppgifterna syftar till att skapa en effektiv verksamhet. Riksbanken har under senare år strävat efter att renodla verksamheten till det analytiska arbetet inom penningpolitik och finansiell stabilitet. Som en del i denna process har operativa verksamheter inom bl.a. kontantförsörjning och statistikproduktion överförts till andra aktörer. Ett nytt IT-stöd för den finansiella verksamheten har också bidragit till ökad effektivitet. Direktionen beslutade 2003, som en del i att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen, att minska antalet tjänster med 10 % under en treårsperiod. Återbesättning av vakanta tjänster och nyanställningar sker till följd av detta med stor återhållsamhet. Under det senaste decenniet har antalet anställda i Riksbanken, mätt som årsarbetskrafter, minskat med drygt 300 personer. Tar man även hänsyn till Riksbankens bolag har minskningen av antalet anställda varit ännu större, ca 700 personer.
Öppenhet och tydlighet
Riksbankens självständiga ställning förutsätter en hög grad av öppenhet och tydlighet. För att penningpolitiken ska vara trovärdig och förankrad i samhället är det viktigt att den går att förstå för en bred allmänhet, att den diskuteras på ett öppet sätt och att den kan utvärderas. Väl utarbetade analytiska ramar och handlingsregler är ett sätt att öka tydligheten. Direktionen har preciserat hur man tolkar prisstabilitetsmålet, vilket tidsperspektiv som bedöms vara mest relevant för penningpolitikens utformning och hur olika former av störningar hanteras. På motsvarande sätt finns utgångspunkterna för bankens analyser av den finansiella stabiliteten beskrivna, liksom under vilka förutsättningar som Riksbanken kan ge likviditetsstöd till banker.
Riksbanken lägger stor vikt vid att förklara sitt arbete i regelbundna rapporter, tal, pressmeddelanden och andra publikationer vilka publiceras regelbundet. Fyra gånger per år publiceras en inflationsrapport som syftar till att underlätta för utomstående att följa och förstå penningpolitiken samt att uppmuntra till diskussion kring penningpolitiska frågor. Två gånger per år publiceras rapporten om finansiell stabilitet som syftar till att skapa debatt kring stabilitetsfrågorna och att påverka de för den finansiella stabiliteten viktiga aktörerna. Protokollen från direktionens penningpolitiska sammanträden publiceras, och dessa ger en utförlig beskrivning av de diskussioner som ligger till grund för räntebesluten.
Kompetens
Kvalificerad analys är en förutsättning för välgrundade beslut och Riksbanken arbetar kontinuerligt med att höja kompetensen inom dess analysområden. Detta sker bl.a. genom att Riksbanken strävar efter en nära koppling mellan den praktiskt tillämpade analysen och teoretisk och empirisk forskning. Deltagande i internationellt samarbete ger också viktiga bidrag till kompetensen.
Under de senaste åren har det skett en omfattande kompetensväxling inom Riksbanken. Analytisk kompetens inom nationalekonomi har byggts upp samtidigt som behovet av administrativ och operativ personal har minskat till följd av att verksamheter dels effektiviserats, dels överförts till andra aktörer.
Organisation och ledningsformer
Riksbanken är organiserad i sju avdelningar och en kanslifunktion för riksbanksfullmäktige. Tre av avdelningarna har direkt inriktning mot bankens huvuduppgifter: avdelningen för penningpolitik, avdelningen för finansiell stabilitet och avdelningen för marknadsoperationer.
Figur 4. Riksbankens organisation
Under 2004 genomfördes ett arbete med att förbättra Riksbankens ledning och styrning. En första förändring genomfördes den 1 juni 2004 då antalet avdelningar reducerades från elva till sju. Tre mindre avdelningar - den internationella avdelningen, informationsavdelningen och direktionsavdelningen - slogs ihop till en stabsavdelning. Forskningsavdelningen överfördes till avdelningen för penningpolitik och riskkontrollavdelningen till avdelningen för finansiell stabilitet.
I december 2004 togs beslut om ytterligare förändringar gällande fr.o.m. den 1 januari 2005. Förändringarna avser att tydliggöra ansvarsförhållanden
mellan direktionens ledamöter och avdelningscheferna samt att åstadkomma en mer sammanhållen ledning av Riksbanken:
Direktionsledamöternas beredningsansvar för avdelningarna upphörde. Därmed blev avdelningschefernas ansvar för den löpande verksamheten tydligare.
För de penningpolitiska frågorna, frågor kring finansiell stabilitet, tillgångsförvaltningen, handläggning av remisser samt strategiska informations- och kommunikationsfrågor utsåg direktionen vardera en ledamot med särskilt ansvar. Till dessa delegerades ansvaret att i dessa frågor lägga fram förslag till beslut samt att fatta beslut inom delegerade ramar. Samtidigt bestämdes att riksbankschefen har chefsansvar för samtliga avdelningschefer.
En ledningsgrupp inrättades, bestående av avdelningscheferna för de sex stora avdelningarna och med stabsavdelningens chef som ordförande. Chefen för stabsavdelningen fick ansvar för avdelningsövergripande samordning.
Förändringen innebär att direktionen ges ett större utrymme att fokusera sitt arbete på Riksbankens centrala områden, det vill säga penningpolitik och uppgiften att främja ett effektivt och säkert betalningsväsende, samt den strategiska ledningen av bankens verksamhet.
Riksbankens avdelningar
Avdelningen för penningpolitik
Svarar för den penningpolitiska analysen, som ger underlag för de beslut som fattas för att uppfylla målet om ett fast penningvärde. Avdelningen följer och analyserar prisutvecklingen samt ansvarar för finansmarknads- och betalningsbalansstatistik. Inom avdelningen finns även Riksbankens forskningsenhet.
Avdelningschef: Anders Vredin
Antal årsarbetskrafter: 79
Avdelningen för finansiell stabilitet
Svarar för analysen av det finansiella systemets stabilitet, som ger underlag för de beslut som fattas för att uppfylla målet om att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Avdelningen övervakar och analyserar infrastrukturen i betalningssystemet, enskilda större aktörer samt kontanthanteringen. Avdelningen ansvarar även för kontroll av de risker som uppstår i Riksbankens finansiella verksamhet.
Avdelningschef: Martin Andersson
Antal årsarbetskrafter: 33
Avdelningen för marknadsoperationer
Genomför penning- och valutapolitiska åtgärder i syfte att påverka ränte- och/eller växelkursen enligt de penningpolitiska besluten. Därutöver förvaltar avdelningen Riksbankens tillgångar i utländsk valuta och samlar in statistik om ränte- och valutamarknaderna. Avdelningen ansvarar även för driften av Riksbankens betalningssystem för stora betalningar mellan bankerna och för försörjningen av sedlar och mynt.
Avdelningschef: Kai Barvèll
Antal årsarbetskrafter: 82
Administrativa avdelningen
Svarar för personalutveckling och kompetensförsörjning, kontors- och fastighetsservice, transporter, säkerhet, underlag för verksamhetsplanering och budget, redovisning, löne- och ekonomisystem samt finansadministration.
Avdelningschef: Agneta Rönström
Antal årsarbetskrafter: 104
Stabsavdelningen
Svarar för att samordna den löpande verksamheten samt stödja direktionens styrning och strategiska utveckling av verksamheten. Samordnar Riksbankens informationsverksamhet och det internationella arbetet samt handlägger juridiska frågor.
Avdelningschef: Mats Galvenius
Antal årsarbetskrafter: 52 (inklusive direktionen)
IT-avdelningen
Förvaltar och underhåller bankens IT-infrastruktur samt utvecklar och upphandlar nya applikationer.
Avdelningschef: Marie Rudberg
Antal årsarbetskrafter: 78
Internrevisionsavdelningen
Granskar och utvärderar bankens verksamhet samt bidrar till att arbetet i Riksbanken utformas effektivt och säkert.
Avdelningschef: Ulrika Bergelv
Antal årsarbetskrafter: 5
Utöver detta finns en kanslifunktion för riksbanksfullmäktige som också arbetar med att avveckla Riksbankens bolag. Chef för denna funktion är Björn Hasselgren.
Antal årsarbetskrafter avser antalet vid årets slut.
Medarbetare
Under 2004 har Riksbankens personalarbete framför allt varit inriktat på att stödja cheferna vid omställningsarbete, bl.a. vid införlivandet av SKAB:s kontanthanteringsverksamhet i Riksbanken. Personalenheten har också på olika sätt arbetat för att öka den interna rörligheten och ge medarbetarna möjligheter att utvecklas i sina yrkesroller. Fortsatt utbyggnad av det systematiska arbetsmiljöarbetet på Riksbanken har också stått i fokus under 2004.
Riksbankens chefer har genomgått den andra delen av en chefs- och ledarskapsutbildning. Utbildningen har framför allt fokuserat på kommunikation och cheferna har tränats i att lyssna aktivt och att kommunicera tydliga budskap. Utbildningen har också behandlat de grundläggande krav och förväntningar som medarbetarna har på sin chef samt de förväntningar som finns på cheferna i arbetsgivarrollen. Syftet är att utveckla både det egna chefs- och ledarskapet samt att skapa samsyn kring ledarskapet i banken.
Kompetensutveckling
I en kunskapsintensiv organisation som Riksbanken är det viktigt med kompetensutveckling. En betydande del av utvecklingen sker i arbetet genom att lära av andra. Riksbanken erbjuder också interna kurser inom olika områden. Medarbetarna har dessutom möjlighet till extern utbildning, både nationellt och internationellt, för fördjupning av olika specialistkompetenser. Seminarier, arbete i internationella kommittéer och arbetsgrupper samt utbyte med andra centralbanker ger också goda möjligheter till fördjupning och breddning inom det egna arbetsområdet.
Diagram 9. Utbildningsnivå
Anm. Cirka 60 % av Riksbankens medarbetare har akademisk utbildning.
Jämställdhet och etnisk mångfald
Riksbanken strävar efter att alla medarbetare ska bedömas utifrån den egna prestationen och den egna personligheten och inte utifrån eventuell grupptillhörighet såsom kön eller etnisk tillhörighet. Riksbanken har sedan lång tid tillbaka arbetat framgångsrikt för att öka jämställdheten mellan könen. Det är ett långsiktigt arbete som går ut på att öka medvetenheten om och förändra attityder till jämställdhet och mångfald. Fördelningen mellan könen är för närvarande relativt jämn: 44 % kvinnor och 56 % män. På chefsnivå är fördelningen, 40 % kvinnor och 60 % män. I Riksbankens direktion är fördelningen jämn: tre män och tre kvinnor. Inom ramen för jämställdhetsplanen har arbetet med att utjämna osakliga löneskillnader fortsatt. Attityder till jämställdhet samt mäns och kvinnors olika sätt att kommunicera har behandlats inom ramen för chefsutbildningen. Personalenheten har genomfört en översyn av rekryteringsprocessen från ett mångfaldsperspektiv, och Riksbankens chefer har fått utbildning i vad mångfaldslagstiftningen, och arbetsgivarrollen inom detta område, innebär.
Arbetsmiljö
Riksbanken strävar efter att vara en arbetsplats där medarbetarna kan förena privatliv och höga professionella ambitioner. Arbetsmiljöarbetet på Riksbanken syftar till att åstadkomma en arbetsmiljö som ökar medarbetarnas motivation, arbetsglädje och effektivitet. Genom medarbetarsamtal och avgångsintervjuer formas en bild av hur medarbetarna upplever sin arbetssituation. På så sätt kan Riksbanken identifiera förbättringsområden och sätta mål för ett bättre arbetsklimat. Under 2004 har det pågått en utbyggnad av det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Riksbanken har en väl utbyggd friskvårdsverksamhet som innefattar olika former av fysisk träning, avspänning och kostrådgivning. I riksbankshuset finns en välutrustad träningslokal.
Personalomsättning och frånvaro
Medelantalet anställda, beräknat som årsarbetskrafter, uppgick under året till 420 personer varav 189 kvinnor och 231 män. Antalet anställda vid årets slut uppgick till 434 årsarbetskrafter varav 33 avser personer tidigare anställda i SKAB. Antalet anställda har reducerats kraftigt den senaste tioårsperioden. 1995 hade Riksbanken 755 årsarbetskrafter i genomsnitt.
Personalomsättningen minskade något under 2004 från 9 % till 8 %. Den genomsnittliga anställningstiden var 10 år.
Den totala sjukfrånvaron av den sammanlagda arbetstiden uppgick till 6,0 % för kvinnor och 3,0 % för män.
Tabell 4. Medelantal anställda (årsarbetskrafter)
1995 2002 2003 2004 Riksbanken 755 437 439 420 -varav betalningsmedelsavdelningen 390 - -- - varav införlivade från SKAB - - 33 Riksbankens bolag 381 844 540 3 - varav SKAB/PSAB - 555 540 3* - varav AB Tumba bruk/Crane AB 381 289 ** - Totalt 1136 1281 979 423 * Vid årets slut. ** Bolaget såldes vid årets slut. Ledning
Riksbankens direktion
Riksbanken leds av en direktion som har följande sex ledamöter:
Lars Heikensten, mandatperiod sex år från den 1 januari 2003 Lars Heikensten är riksbankschef och ordförande i direktionen. Heikensten har under 2004 haft ansvar för beredning av ärenden från stabsavdelningen och internrevisionsavdelningen. Heikensten är medlem i ECB:s allmänna råd och ledamot av BIS styrelse. Han är också Sveriges guvernör i IMF. Tidigare har han bl.a. varit chefsekonom på Svenska Handelsbanken och Riksgäldskontoret samt varit chef för den ekonomiska avdelningen på Finansdepartementet. Heikensten, som är ekonomie doktor, var vice riksbankschef under perioden 1995-2002.
Eva Srejber, mandatperiod sex år från den 1 januari 2003 Eva Srejber är förste vice ordförande och förste vice riksbankschef. Srejber har under 2004 haft ansvar för beredning av ärenden från IT-avdelningen och avdelningen för marknadsoperationer. Srejber är riksbankschefens ställföreträdare i ECB:s allmänna råd och medlem i EU:s ekonomiska och finansiella kommitté och i ECB:s internationella kommitté. Srejber är ekonom och har tidigare bl.a. varit chef för Riksbankens penning- och valutapolitiska avdelning, ledamot i IMF:s styrelse och vice vd i Föreningssparbanken med ansvar för bl.a. EMU-frågor.
Villy Bergström, mandatperiod sex år från den 1 januari 2002
Villy Bergström är vice riksbankschef och har under 2004 haft ansvar för Riksbankens forskningsfrågor och för handläggning av Riksbankens yttranden över remisser. Bergström representerar Riksbanken i OECD:s kommitté WP3. Han är docent i nationalekonomi och har tidigare bl.a. varit chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, FIEF, medlem av SNS konjunkturråd och chefredaktör på Dala-Demokraten.
Lars Nyberg, mandatperiod sex år från den 1 januari 2000 Lars Nyberg är vice riksbankschef och har under 2004 haft ansvar för beredning av ärenden från avdelningen för finansiell stabilitet. Nyberg är av regeringen utsedd ledamot av Finansinspektionens styrelse samt Riksbankens representant i G10-samarbetet på ställföreträdande riksbankschefsnivå och medlem i ECB:s kommitté för banktillsyn. Nyberg är docent i nationalekonomi och har tidigare bl.a. varit vice vd i Handelsbanken och Föreningssparbanken samt vd i Länsförsäkringsbolagens förening.
Kristina Persson, mandatperiod sex år från den 1 maj 2001 Kristina Persson är vice riksbankschef och har under 2004 haft ansvar för beredning av ärenden från administrativa avdelningen och för IMF-frågor. Persson är civilekonom och har bl.a. varit landshövding i Jämtlands län och arbetat på Finansdepartementet, Institutet för Framtidsstudier och som TCO-ekonom. Hon har också varit riksdagsledamot och ledamot av Finansutskottet, riksbanksfullmäktige och Europaparlamentet.
Irma Rosenberg, mandatperiod sex år från den 1 januari 2003
Irma Rosenberg är vice riksbankschef och har under 2004 haft ansvar för beredning av ärenden från avdelningen för penningpolitik och för ärenden som rör ägandet av Riksbankens bolag. Rosenberg deltar i BIS centralbankschefsmöten och styrelsemöten tillsammans med riksbankschefen. Hon är doktor i nationalekonomi och har arbetat som chefsekonom i bostadsfinansieringsföretaget SBAB och på Posten och Postgirot Bank. Dessförinnan var Rosenberg bl.a. forskningschef och prognoschef på Konjunkturinstitutet.
Direktionens uppgifter
Direktionen ansvarar för hela bankens verksamhet, dvs. penningpolitik, frågor om finansiell stabilitet, marknadsoperationer och betalningsväsende. Direktionen har också ansvaret för bankens administration och budget. Ledamöterna har under 2004 varit beredningsansvariga för de olika avdelningarna. Från och med den 1 januari 2005 upphör beredningsansvaret och ersätts med ett sakansvar för vissa ärenden, enligt följande:
Lars Heikensten ansvarar för att lägga fram förslag om tillsättning av de tjänster som beslutas av direktionen samt utövar chefsansvar över avdelningscheferna.
Eva Srejber ansvarar för att lägga fram förslag inom området tillgångsförvaltning.
Villy Bergström ansvarar för att lägga fram förslag till principiellt viktiga remissyttranden och fatta beslut i övriga remissärenden.
Lars Nyberg ansvarar för att lägga fram förslag till rapporter om finansiell stabilitet samt förslag till åtgärder avsedda att säkerställa stabiliteten och effektiviteten i betalningsväsendet.
Kristina Persson ansvarar för att lägga fram förslag beträffande strategiska informations- och kommunikationsfrågor.
Irma Rosenberg ansvarar för att lägga fram förslag till inflationsrapporter samt beslut om penning- och valutapolitiska åtgärder. Irma Rosenberg har även ett ansvar för frågor som rör Riksbankens bolag.
Direktionen fattar beslut gemensamt vid sammanträden, som normalt äger rum varannan torsdag. Fullmäktiges ordförande och vice ordförande får närvara vid direktionens sammanträden med yttranderätt men utan förslags- och rösträtt. Inför viktiga penningpolitiska beslut ska Riksbanken informera re
geringen. Under 2004 hölls 30 sammanträden, varav åtta penningpolitiska sammanträden.
Direktionen 2004
Under 2004 har direktionsledamöterna hållit ett femtiotal offentliga anföranden. Dessa har bl.a. handlat om den aktuella penningpolitiken och konjunkturläget, finansiell stabilitet samt allmänpolitiska frågor, så som globalisering och demografi.
Ett direktionssammanträde varje år hålls utanför Stockholm. Syftet är att förbättra möjligheten att diskutera den ekonomiska utvecklingen med företrädare för olika branscher och regioner samt inhämta synpunkter på Riksbankens verksamhet. Direktionens sammanträde den 9 juni 2004 hölls i Härnösand.
Direktionen lämnar två gånger om året en skriftlig redogörelse för penningpolitiken till riksdagens finansutskott. Inflationsrapporten har använts som rapport till riksdagen och har kompletterats med två offentliga utfrågningar av riksbankschefen i finansutskottet.
Riksbanksfullmäktige
Riksbanksfullmäktige har elva ledamöter och lika många suppleanter. Ledamöterna utses av riksdagen och har samma mandatperiod som riksdagsledamöterna. Fullmäktige väljer inom sig ordförande och vice ordförande.
Fullmäktigeledamöter är Jan Bergqvist (ordförande), Johan Gernandt (vice ordförande), Sinikka Bohlin, Susanne Eberstein, Peter Egardt, Kenneth Kvist, Lennart Nilsson, Kjell Nordström, Mats Odell, Karin Pilsäter och Bengt Westerberg. Suppleanter är Marianne Carlström, Camilla Dahlin Andersson, Lars U. Granberg, Siv Holma, Sonia Karlsson, Maria Larsson (ersatte Göran Hägglund genom riksdagens beslut den 29 april 2004), Carin Lundberg, Stephan Tolstoy, Margareta af Ugglas, Göte Wahlström och Tommy Waidelich.
Riksbanksfullmäktiges uppgifter
Fullmäktige utser ledamöter i direktionen och beslutar om deras löne- och anställningsvillkor. Fullmäktige fastställer också Riksbankens arbetsordning samt beslutar om utformningen av sedlar och mynt.
Fullmäktige, som väljs av riksdagen, utgör en brygga mellan riksdagen och Riksbanken. Fullmäktige har till uppgift att löpande följa upp Riksbankens verksamhet och hur direktionsledamöterna bedriver verksamheten. Fullmäktige utövar kontroll bl.a. genom att fullmäktiges ordförande och vice ordförande har närvarorätt på direktionens sammanträden. Fullmäktige har också en revisionsenhet som granskar direktionsledamöternas tjänsteutövande och
Riksbankens bokslutsarbete med inriktning på beräkningen av Riksbankens resultat. Revisionsenhetens arbete utförs av extern auktoriserad revisor.
Fullmäktige kan lämna remissyttranden inom sitt verksamhetsområde och i samråd med direktionen lämna förslag till riksdagen och regeringen om ändringar i författningar eller annan åtgärd inom sitt ansvarsområde.
Fullmäktige lämnar förslag till riksdagen och Riksrevisionen om dispositionen av Riksbankens resultat.
Riksbanksfullmäktige 2004
Fullmäktige har under 2004 sammanträtt vid elva tillfällen. Ordföranden och vice ordföranden har vanligen deltagit i direktionens sammanträden. Fullmäktige har regelbundet fått redogörelser för verksamheten från direktionen.
Fullmäktige beslutade under året om utformning av minnesmynt med anledning av 250-årsjubileet av Kungliga Slottet i Stockholm samt att 2005 utge en minnessedel för att högtidlighålla att det är 250 år sedan sedelpappersbruket Tumba Bruk grundades.
Fullmäktiges revisionsenhet har huvudsakligen granskat att Riksbankens arbetsordning och instruktion inte strider mot varandra samt efterlevnaden av dessa, hur direktionsledamöterna utövar sin tjänst samt Riksbankens förslag till vinstdisposition. Denna granskning har inte inneburit någon anmärkning.
Riksbankens bolag
Riksbanken äger sammanlagt - direkt eller indirekt - åtta aktiebolag. Samtliga bolag är en följd av den omstrukturering som genomförts inom kontanthanteringen och är sedan 2004 under avveckling.
Svensk Kontantförsörjning AB (SKAB) är moderbolag för sex bolag i SKAB-gruppen. Här ingår förutom Pengar i Sverige AB ytterligare fem aktiebolag, av vilka två är vilande. De två större bolagen, SKAB och Pengar i Sverige AB, har under året genomgått stora förändringar. De övriga tre bolagen förvaltar två tidigare riksbanksfastigheter, som är under försäljning. I Tumba Kulturfastigheter AB förvaltas viss mark från tidigare AB Tumba Bruk, belägen i Botkyrka kommun.
Figur 5. Riksbankens bolag
Riksbanken beslutade 1998 att överföra verksamhet och personal i den dåvarande betalningsmedelsavdelningen till ett helägt bolag, Pengar i Sverige AB. Syftet var att utveckla och omstrukturera verksamheten för att effektivisera Riksbankens kontanthantering och bidra till en effektivisering av kontanthanteringen i samhället. En ny ägare till bolaget skulle sökas så snart det var möjligt.
Det visade sig vara mer komplicerat att förändra verksamheten än vad Riksbanken räknat med. För att nå tillräcklig bredd och omsättning i verksamheten byggdes bl.a. en värdetransportrörelse upp under 2002. Det var emellertid inte möjligt att nå lönsamhet i bolaget och Riksbanken valde under 2002 att dela bolaget i två delar. En del innefattande det mer riksbanksnära uppdraget att på fyra orter i landet svara för lagerhållning samt in- och utlämning av sedlar och mynt. Denna del lades i bolaget SKAB. Övriga delar av det
ursprungliga bolaget fördes till "nya" Pengar i Sverige. I Pengar i Sverige AB bedrevs från delningen i september 2002 enbart kommersiell verksamhet huvudsakligen i form av uppräkningstjänster för bank och handel samt värdetransportrörelse.
Sedan 2002 har Riksbanken arbetat med att sälja Pengar i Sverige AB. Omfattande åtgärder vidtogs under 2002 och 2003 för att omstrukturera verksamheten. Dessa har inte varit tillräckliga för att nå lönsamhet. Under 2004 var försäljningsarbetet intensivt och inriktades på att finna ägare till tillgångarna i bolaget då det visade sig att det inte fanns någon intressent som var villig att förvärva aktierna i bolaget.
I början av 2004 slöts ett avtal om försäljning av huvuddelen av tillgångarna i Pengar i Sverige AB till Securitas Värde AB. Överlåtelsen anmäldes till Konkurrensverket, som i maj 2004 meddelade att verket skulle gå vidare med en särskild undersökning av överlåtelsen. Securitas Värde valde då att säga upp avtalet. Pengar i Sverige AB arrangerade efter detta ett anbudsförfarande varvid samtliga tillgångar i bolaget utbjöds till försäljning. Efter utvärdering av inkomna anbud slöts i juli 2004 ett avtal med Securitas Värde AB rörande större delen av tillgångarna. Konkurrensverket meddelade i augusti 2004 att det inte avsåg att pröva denna överlåtelse, som därefter genomfördes den 1 oktober 2004.
Samtliga kundavtal i Pengar i Sverige sades upp under våren 2004 och samtliga ca 250 anställda i Pengar i Sverige sades upp per den 1 juli 2004. Verksamheten i Pengar i Sverige AB avslutades således vid halvårsskiftet och verksamheten i SKAB överfördes den 1 oktober 2004 till Riksbanken. Parallellt med detta har Riksbanken beslutat om en ny struktur för kontantförsörjningen, som kommer att införas under 2005.
Under hösten 2004 har arbetet bestått av att avsluta bolagens återstående kundavtal och leverantörsförbindelser samt att avveckla kvarvarande lokaler. Hyresavtalet till den av SKAB hyrda lokalen i Malmö, där Riksbanken numera bedriver verksamheten, har den 1 januari 2005 överlåtits till Riksbanken. Till den tidigare personalen i bolagen utbetalas uppsägningslöner. Ambitionen har varit att avveckla så stor del som möjligt av kvarvarande verksamhet till årsskiftet 2004/2005.
Balansräkning och resultaträkning
Redovisningsprinciper
Riksbankens balansräkning och resultaträkning har upprättats enligt riksbankslagen med tillämpning av Regler för bokföring och årsredovisning i Sveriges riksbank som är fastställda av direktionen.
Ändrade redovisningsprinciper
Direktionen beslutade i december 2003 att gällande fr.o.m. räkenskapsåret 2004 ersätta Bokföringsinstruktion för Riksbanken med Regler för bokföring och årsredovisning i Sveriges riksbank. Reglerna för bokföring är hämtade från förordning (2000:606) om myndigheters bokföring och reglerna för årsredovisning från Europeiska centralbanksystemets redovisningsriktlinje (ECB/2002/10). Förändringen blev möjlig då ett nytt redovisningssystem införts. Beslutet medförde följande väsentliga förändringar avseende Riksbankens redovisning:
Orealiserade pris- och valutakursvinster och förluster särredovisas. Orealiserade vinster redovisas inte längre i resultaträkningen utan förs direkt till särskilt värderegleringskonto i balansräkningen. Orealiserade förluster redovisas i resultaträkningen om de överstiger i balansräkningen bokförda orealiserade vinster, se not 22.
Upplupen ränta redovisas under särskilda balansräkningsposter.
Eget kapital redovisas uppdelat på balansräkningsposterna grundfond och reserver vilket innebär att reservfonden, dispositionsfonden och resultatutjämningsfonden ingår i posten reserver.
Vid köp och försäljningar av värdepapper redovisas likvidbeloppen i balansräkningen fr.o.m. likviddagen i stället för affärsdagen vilket innebär att posterna fondlikvidfordringar och fondlikvidskulder utgår.
Balansräkningens jämförelsesiffror per 2003-12-31 har omräknats med anledning av de ändrade redovisningsprinciperna, se not 38. Effekten av att redovisa orealiserade vinster och förluster på särskilt värderegleringskonto redovisas med tillämpning framåt eftersom denna inte kan fastställas med rimlig precision för tidigare år.
Grundläggande redovisningsprinciper
Följande grundläggande redovisningsprinciper har tillämpats:
Redovisningen ska återspegla den ekonomiska verkligheten och präglas av öppenhet.
Värdering av tillgångar och skulder, liksom resultatavräkningen ska präglas av försiktighet.
Tillgångar och skulder ska justeras så att hänsyn tas till händelser som inträffar mellan räkenskapsårets utgång och den dag då direktionen godkänner årsredovisningen förutsatt att dessa händelser påverkat värdet på tillgångarna eller skulderna per balansdagen.
Vid värderingen av tillgångar och skulder ska det förutsättas att verksamheten kommer att fortsätta.
Inkomster och utgifter ska redovisas som intäkter och kostnader på den redovisningsperiod då de intjänas eller uppkommer oavsett betalningstidpunkten.
Kriterierna för värdering av balansräkningsposter och för resultatavräkning ska tillämpas konsekvent.
Redovisning av tillgångar och skulder
Tillgångar och skulder redovisas i balansräkningen endast om det är sannolikt att ett eventuellt framtida ekonomiskt resultat med anknytning till tillgången eller skulden kommer att utgöra ett flöde till eller från Riksbanken och att i princip alla risker och rättigheter med anknytning till tillgången eller skulden har överlåtits till Riksbanken.
Affärsdagsredovisning
Valutatransaktioner och värdepapperstransaktioner bokförs på affärsdagen på konton utanför balansräkningen. På likviddagen omförs beloppen från dessa konton till balansräkningskonton. Realiserade vinster och förluster från nettoförsäljningar bokförs på affärsdagen.
Värderingsregler för balansräkningen
Marknadsnoterade tillgångar värderas till de marknadskurser och marknadspriser som råder på balansdagen.
Reverserade transaktioner
Repoavtal redovisas som lånetransaktioner i stället för att påverka värdepappers- eller guldinnehavet. Med repoavtal avses ett avtal om försäljning av tillgångar såsom värdepapper och guld där säljaren samtidigt förbinder sig att återköpa motsvarande tillgångar till ett överenskommet pris vid en framtida tidpunkt.
De tillgångar som Riksbanken lämnar som säkerhet vid inlåningsrepor redovisas fortsatt i balansräkningen och värderas enligt de regler som gäller för Riksbankens övriga värdepappers- och guldinnehav. Belopp motsvarande erhållen köpeskilling redovisas som skuld och de överförda tillgångarna redovisas inom linjen.
Tillgångar som Riksbanken erhåller vid utlåningsrepor redovisas ej i balansräkningen eftersom de är att betrakta som säkerhet för lån. Belopp mot
svarande erlagd köpeskilling redovisas som en fordran. Skillnaden mellan repans båda likvidbelopp (avista och termin) periodiseras över repans löptid.
Transaktioner som genomförs inom ramen för avtal om automatiserade repor redovisas i balansräkningen endast om säkerhet ställts i form av kontanter under transaktionens hela löptid.
Sedlar och mynt
Balansräkningsposten "utelöpande sedlar och mynt" beräknas genom att värdet motsvarande de sedlar och mynt Riksbanken mottagit från tillverkarna reduceras dels med värdet motsvarande de sedlar och mynt Riksbanken makulerat, dels med värdet motsvarande de sedlar och mynt som ingår i Riksbankens lager.
Resultatavräkning
Realiserade vinster och realiserade förluster förs till resultaträkningen.
Orealiserade vinster förs till värderegleringskonto i balansräkningen.
Orealiserade förluster förs till resultaträkningen om de överstiger orealiserade vinster som eventuellt tidigare finns bokförda på det korresponderande värderegleringskontot. Orealiserade förluster som förs till resultaträkningen får inte de påföljande åren återföras mot nya orealiserade vinster. Orealiserade förluster i ett visst värdepapper, en viss valuta eller guld nettas inte mot orealiserade vinster i andra värdepapper, valutor eller guld.
Överkurser och underkurser på förvärvade värdepapper beräknas och redovisas som en del av ränteintäkterna och skrivs av under värdepapperens återstående löptid.
Transaktionskostnader
För guld, instrument i utländsk valuta och värdepapper används genomsnittsmetoden dagligen för att fastställa anskaffningskostnaden för sålda poster, vid beräkningen av valutakurs- och priseffekter. Vid nettoförvärv av valuta och guld läggs den genomsnittliga anskaffningskostnaden för dagens förvärv avseende varje enskild valuta och guld till den föregående dagens innehav så att ett nytt vägt genomsnitt av valutakursen alternativt guldpriset erhålls. Vid nettoförsäljning beräknas det realiserade resultatet baserat på den genomsnittliga anskaffningskostnaden den föregående dagen för innehavet i fråga.
Derivatinstrument
Derivatinstrument med positivt nettomarknadsvärde redovisas som tillgång och negativt som skuld.
Materiella och immateriella anläggningstillgångar
Riksbankens materiella och immateriella anläggningstillgångar är bokförda till anskaffningsvärdet och skrivs av enligt plan. Nedskrivningar görs där värdeminskning bedöms varaktig. Uppskrivning får endast ske om tillgången har ett tillförlitligt och bestående värde som väsentligt överstiger bokfört värde. Avskrivningstiden på byggnader är 50 år och på övriga fastighetsanläggningar 5-10 år. Avskrivningstiden för maskiner och inventarier inklusive datorer är 3-7 år. Direkta personalkostnader hänförliga till egenutvecklade IT-investeringar inräknas i anskaffningsvärdet för tillgången.
Balansräkning
Miljoner kronor
Tillgångar 2004-12-31 2003-12-31 Guld Not 1 17 393 18 030 Fordringar i utländsk valuta på hemmahörande utanför Sverige Fordringar på IMF Not 2 10 148 12 241 Banktillgodohavanden och värdepapper Not 3 135 108 129 031 145 256 141 272 Utlåning i svenska kronor till penningpolitiska motparter Huvudsakliga refinansieringstransaktioner Not 4 17 000
23 800 Finjusterande transaktioner Not 5 - - Utlåningsfacilitet Not 6 2 0 17 002 23 800 Övriga tillgångar Materiella och immateriella anläggningstillgångar
Not 7 538 509 Finansiella tillgångar Not 8 410 324 Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter Not 9 1 963 2 005 Övriga tillgångar Not 10 294 291 3 205 3 129 Summa tillgångar 182 856 186 231 Skulder och eget kapital 2004-12-31 2003-12-31 Utelöpande sedlar och mynt Sedlar Not 11 103 452 103 675 Mynt Not 12 5 442 5 265 108 894 108 940 Skulder i svenska kronor till penningpolitiska motparter Inlåningsfacilitet Not 13 86 49 Finjusterande transaktioner Not 14 527 491 613 540 Skulder i svenska kronor till hemmahörande utanför Sverige Not 15 306 125 Skulder i utländsk valuta till hemmahörande utanför Sverige Not 16 4 912 998 Motpost till särskilda dragningsrätter som tilldelats av IMF Not 17 2 537 2 647 Övriga skulder Derivatinstrument Not 18 85 16 Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
Not 19 100 81 Övriga skulder Not 20 69 71 254 168 Avsättningar Not 21 304 396 Värderegleringskonton Not 22 1 523 - Eget kapital Grundfond Not 23 1 000 1 000 Reserver Not 24 65 317 80 697 66 317 81 697 Årets resultat -2 804 -9 280 Summa skulder och eget kapital 182 856 186 231 Inom linjen förda poster, se not 37.
Resultaträkning
Miljoner kronor
2004 2003 Ränteintäkter Not 25 4 778 5 316 Räntekostnader Not 26 -290 -121 Nettoresultat av finansiella transaktioner Not 27 -6 317 -13 287 Avgifts- och provisionsintäkter Not 28 19 18 Avgifts- och provisionskostnader Not 29 -9 -8 Erhållna utdelningar Not 30 42 185 Övriga intäkter Not 31 24 5 Summa nettointäkter -1 753 -7 892 Personalkostnader Not 32 -309 -323 Administrationskostnader Not 33 -231 -228 Avskrivningar av materiella och immateriella anläggningstillgångar Not 34 -69 -72 Sedel- och myntkostnader Not 35 -160 -244 Övriga kostnader Not 36 -282 -521 Summa kostnader -1 051 -1 388 Årets resultat -2 804 -9 280 Noter
Miljoner kronor
Förekommande sifferuppgifter inom parentes avser 2003.
Not 1 Guld
2004-12-31 2003-12-31 Kvantitet Uns (miljoner) 5,96 5,96 Pris US-dollar/uns 439,05 416,50 Kronor/US-dollar 6,65 7,26 Bokfört värde 17 393 18 030 Riksbanken innehar per 2004-12-31 5,96 miljoner uns (troy/oz) guld vilket motsvarar 185,4 ton. Under 2004 har Riksbanken genomfört terminsaffärer motsvarande en försäljning av 384 000 uns guld (12 ton) på termin med förfall 2005. Se även not 18 och 37.
Not 2 Fordringar på IMF
2004-12-31 2003-12-31 Särskilda dragningsrätter 1 387 1 430 Reservposition i IMF 8 570 10 611 Övriga fordringar 191 200 Summa 10 148 12 241 Riksbankens innehav av särskilda dragningsrätter (SDR) uppgår till 135 miljoner SDR. Riksbankens totala insatskapital (kvoten) i den internationella valutafonden (IMF) uppgår till 2 395,5 miljoner SDR och nettoredovisas med valutafondens konto för svenska kronor under posten reservposition i IMF.
Posten övriga fordringar avser en räntefri insättning hos IMF som förvaltare av bidrag för IMF:s andel av skuldlättnadsinitiativet HIPC (Heavily Indepted Poor Countries) samt för fondens mjuka utlåning. Insättningen om totalt 18,6 miljoner SDR ska vara återbetald 2019-01-01.
Not 3 Banktillgodohavanden och värdepapper
2004-12-31 2003-12-31 Banktillgodohavanden 13 270 8 329 Värdepapper 121 838 120 702 Summa 135 108 129 031
Denna post består till övervägande del av utländska statspapper och statsgaranterade värdepapper samt därutöver av tillgodohavanden i utländska banker såsom deposits och nostrokonton. Värdepappren är denominerade i amerikanska dollar, euro, brittiska pund, japanska yen, kanadensiska dollar och australiska dollar. Under denna post redovisas även TARGET/E-RIX saldon netto.
Not 4 Huvudsakliga refinansieringstransaktioner
Under denna post redovisas Riksbankens regelbundna penningpolitiska repotransaktioner. Minskningen beror främst på att utdelningen till statsverket under 2004, om totalt 6 100 miljoner kronor, finansierades genom en minskning av den penningpolitiska repan.
Not 5 Finjusterande transaktioner
Under denna post redovisas utlåning vars syfte är att finjustera likviditeten i det finansiella systemet.
Not 6 Utlåningsfacilitet
Under denna post redovisas utlåning över natten till bankerna på deras K-RIX konton i Riksbanken.
Not 7 Materiella och immateriella anläggningstillgångar
2004-12-31 2003-12-31 Byggnader och mark Anskaffningsvärde 340 331 Ackumulerade avskrivningar -98 -90 Bokfört värde byggnader och mark 242 241 Maskiner och inventarier Anskaffningsvärde 532 492 Ackumulerade avskrivningar -236 -224 Bokfört värde maskiner och inventarier 296 268 Summa 538 509 Riksbanken äger två fastigheter, huvudkontoret och Baggensnäs. I posten bokfört värde maskiner och inventarier ingår applikationssystem med 121 miljoner kronor (129). I samband med Riksbankens övertagande av kontantverksamheten i Svensk Kontant-försörjning AB den 1 oktober 2004 förvärvade Riksbanken anläggningstillgångar av bolaget för 40 miljoner kronor. Dessutom förvärvade Riksbanken den 1 januari 2005 anläggningstillgångar
av bolaget för 13 miljoner kronor i samband med övertagandet av hyresavtalet avseende kontoret i Malmö.
Not 8 Finansiella tillgångar
2004-12-31 2003-12-31 Aktier och andelar Svensk Kontantförsörjning AB
150 000 aktier à nominellt 100 kr 61 0 Eskilstuna Penningsmedja AB
1 000 aktier à nominellt 100 kr - 0 Tumba Kulturfastigheter AB
1 000 aktier à nominellt 100 kr 0 0 Swift
33 aktier à nominellt 125 EUR 0 0 BIS
16 021 aktier à nominellt 5 000 SDR varav 25 % är inbetalt 267 267 Europeiska centralbanken
7 % (5) av 2,4133 % (2,6537) av totala andelsbeloppet 82 57 Summa 410 324 Under 2004 har Riksbanken bokfört 431 miljoner kronor, varav 370 miljoner kronor har utbetalats, i kapitaltillskott till Svensk Kontantförsörjning AB och Pengar i Sverige AB, vilket initialt ökade det bokförda värdet. Aktieinnehavet har därefter skrivits ned med 370 miljoner kronor varav 150 miljoner kronor var bokfört som en avsättning föregående år.
Eskilstuna Penningsmedja AB upplöstes 2004-05-19 i samband med att likvidatorn framlade slutredovisningen.
Riksbankens kapitalandel i Europeiska centralbanken ECB ökade med 25 000 EUR den 1 januari 2004 då fördelningsnyckeln för tecknande av ECB:s kapital ändrades, samt med 2,7 miljoner EUR den 1 maj 2004 som ett resultat av att Riksbankens kapitalandel förändrades i anslutning till att tio nya länder blev medlemmar i EU.
Not 9 Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
Under denna post redovisas förutbetalda kostnader och upplupna intäkter.
Not 10 Övriga tillgångar
2004-12-31 2003-12-31 Personallån 252 245 Fordran Crane Det framtida avvecklingssystemet för stora betalningar 28 april 2004
Riksbankens deltagande i TARGET2, 2004-09-24
Direktionsbeslut 2004-03-31, Riksdagsbeslut 2004-10-27
Lagen om Sveriges riksbank, kap. 7, 2 §
Dnr 2003-1023-DIR