Fru talman! Som alla här inne vet, men som kanske inte alla vid tv-apparaterna vet, är alla beslut vi fattar i Europeiska rådet enhälliga. Det är bara så man kan fatta beslut. Det gör att där det finns starka åsiktsskillnader blir det antingen inga slutsatser alls eller ganska urvattnade slutsatser. Det är ingen hemlighet. Det gäller här som på alla andra områden.

Det är heller ingen hemlighet att det blev en ganska hetsig diskussion mellan inte minst Spanien och Italien som inte kunde landa i några slutsatser därför att oenigheten helt enkelt var för stor. Men det var ändå meningsfullt att ha ett utbyte. Vad skedde egentligen i exklaven? Hur agerade egentligen Spanien? Där blev det ganska många detaljer som inte finns i slutsatserna, och så måste det nästan vara.

Diskussionen kommer naturligtvis att komma tillbaka. Grundproblemet handlar ju om att vi har en gemensam yttre gräns men att varje del av den yttre gränsen förvaltas av ett enskilt land, som har ansvar för sin del. Men det är EU:s gemensamma yttre gräns. Vi har också öppna gränser inom hela Schengenområdet, som är en stor del av EU, vilket gör det här till en uppenbar konfliktfråga. Det är inget nytt, men det blir blixtbelyst när det händer ett antal sådana här saker. Dessutom blir det blixtbelyst när olika länder av inrikespolitiska skäl har olika uppfattning i migrationsfrågan – Spanien och Italien, för att ta ett välkänt exempel. Då kommer vi inte längre här. Man kommer längre i andra ministerråd, där man kan fatta majoritetsbeslut.

Man ska inte underskatta den enighet som trots allt fanns också på min nivå i Europeiska rådet om att motverka instrumentalisering, detta krångliga ord för att andra länder vill använda migranter för att skapa geopolitiska problem. Det har vi sett på många ställen, inte minst i vår egen närhet – gränsen mellan Finland och Ryssland, till exempel. Där finns det enighet, och sammantaget är enigheten mycket större i dag än för bara några år sedan. Man får alltså se glaset som halvfullt, inte halvtomt.