Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi har haft ett mycket solitt stöd i Europa under lång tid – kanske mer än vad många trodde när kriget bröt ut – men att vi inte ska ta det för givet. Det är alldeles uppenbart. Jag delar också uppfattningen att krigets långvarighet, svaga ekonomier och politisk splittring i ett antal länder är orostecken.

Vi fortsatte att vara extremt tydliga på den här punkten tillsammans med många goda vänner i Europeiska rådet. Det kom upp en diskussion som byggde på den tidigare opt-out som Ungern använde sig av när vi hade det stora EU-lånet. Det dök upp en diskussion, initierad av Slovakien, om att man kanske skulle kunna göra på det sättet igen. Vi, Tyskland och andra var extremt tydliga med att det inte är så vi arbetar, utan det är gemensamt stöd till Ukraina som gäller. Om länder vill hota med att använda sitt veto får de säga det i klartext. Det är gemensamt stöd som gäller.

Alla gör dessutom olika mycket rent bilateralt. Det är där jag är mest oroad just nu, då ett antal länder använder det gemensamma lånet och stödet till Ukraina som ett svepskäl för att minska sitt bilaterala stöd. Vi kan förvisso inte tvinga Frankrike att fatta andra franska beslut, men vi är väldigt systematiska i vårt arbete med att uppmuntra, uppmana och rent av kräva att andra länder också gör sitt, inte minst på den civila sidan nu inför vintern.

Att det här är svårt är alldeles uppenbart. Jag är rädd för att ju längre tiden går och ju fler ryska framgångar vi ser i ett pressat Ukraina, desto fler länder kommer att falla för den skräckpropaganda som Ryssland nu bedriver med sin hybridkrigföring i många olika länder. Ju stadigare vi i Sverige står upp gemensamt – alla åtta partier – desto starkare är den svenska rösten.