Fru talman! Jag kan mest bekräfta alla de här sakerna. Det är ju så vi arbetar – steg för steg tar vi oss framåt.

Jag tycker att en lärdom från de senaste fyra åren är hur otroligt viktigt det är att hela tiden arbeta nära likasinnade. Det här kan vara svårt ibland, men likasinnade är olika i olika frågor. Man måste vara ganska okonventionell. Man har vissa vänner i vissa frågor, och då går man helhjärtat in där. Sedan kan man vara på motstående sida i andra frågor, och då accepterar man det. Det gäller att hela tiden leta efter likasinnade och möjligheter att få så stort gemensamt inflytande som möjligt.

Det här gör vi ofta från de nordiska och baltiska staternas sida. The northern nine, som vi kallar oss, träffas före varje möte.

I vissa fall kan det röra sig om mer ad hoc-mässiga kombinationer. Det kan vara tillsammans med Italien och Danmark när det gäller migration, tillsammans med Tyskland, Nederländerna och Finland när det gäller konkurrenskraft och tillsammans med Finland när det gäller skog. Man får hela tiden leta efter olika saker. Det tycker jag inte att Sverige alltid har varit bäst på.

Jag tycker att vi under de här åren systematiskt har lärt oss att ligga före kurvan, diskutera noggrant före ett rådsmöte – det är för sent att komma på något när man väl sitter på rådsmötet – och informera andra länder om möjligheter att gå samman och påverka resultatet. Allt detta har blivit bättre, men jag vill verkligen understryka att det är långtifrån perfekt.