Fru talman! Jag börjar med den senare frågan. Det är väl alldeles uppenbart att EU:s länder styckvis och gemensamt gjort väldigt mycket för att kompensera för den sedan länge aviserade minskningen av det amerikanska stödet. Vi har ersatt nästan 100 procent av minskningen av det amerikanska stödet i form av pengar och försvarsmateriel, ibland genom att köpa amerikansk materiel och skänka till Ukraina. Nu är det snarare tillgången som är ett problem. Den europeiska försvarsindustrin är för liten, och mycket av det Ukraina behöver mest finns bara att köpa från USA. Det har vi gjort.

USA är unikt i sitt stöd när det gäller ett antal saker, till exempel underrättelser och satellitkommunikation, och där har Europa just nu inget alternativ att erbjuda. Den långsiktiga slutsatsen är naturligtvis att vi i Europa måste göra oss mindre sårbara.

Jag tycker att man ska säga att det inte är bra som det är. Man bör dock inte glömma följande: Inget av de problem som vi nu diskuterar – Ryssland, USA, Kina, migration, klimat och så vidare – hade Sverige kunnat möta bättre på egen hand. Tänk på det också, och gör nu inte det bästa till det godas fiende. Låt oss titta på Storbritannien och brexit. Ingenting har blivit bättre i Storbritannien efter brexit. Allt var inte perfekt före brexit, men ensam klarar man inte av den här sortens riktigt stora problem.

Vi har höga förväntningar och blir besvikna när det inte går i det tempo som vi hade hoppats på eller när alla inte kan enas om just våra prioriteringar. Så ser det ut, helt enkelt. Vi får nog bara acceptera att förutsättningarna för internationell samverkan är sådana. Ju starkare vår röst tillsammans med andra är, desto mer kan vi driva saker och ting i rätt riktning.

Vi i Sverige skulle inte ha stått starkare om vi hade stått ensamma inför alla de problem som världen ställer oss inför.