Fru talman! Ledamotens frågor är mycket rimliga. Det ärliga svaret är att vi här inne kan tycka olika om innehållet i en svensk budget, men den svenska budgetprocessen funkar. Vi vet alla att det man vill spendera måste man också få in. Det funkar inte så i EU, utan det finns alltid en förhoppning om att någon annan ska betala – gärna de länder som sedan länge är nettobidragsgivare till EU:s budget. Incitamenten till sparsamhet från de andra är ganska små.

Enkelt uttryckt vill alla behålla sammanhållningspolitiken, alltså regionalpolitiken, och behålla allt stöd till jordbruket. Man vill dessutom göra en massa nya saker och gärna skaffa egna skatteinkomster. Man vill av en massa olika skäl gärna också låna extra pengar. Ett skäl är att de själva inte har pengar, vilket gäller Frankrike.

Andra vill detta för att de inser att ju mer budgeten sväller, desto mer kommer de själva att få ut till slut. Vi har motsatt incitament. Det här är en dragkamp, men vi kommer som sagt inte att ge oss när det gäller detta.

När det gäller om António Costa kommer att lyckas vet han att den enda chansen att få igenom en budget är att vi som är restriktiva blir tillräckligt nöjda för att ens kunna tänka på en kompromiss. Där är vi ännu inte.