Fru talman! I grund och botten är stödet för president Zelenskyj och Ukraina monumentalt starkt. Det är det viktigaste, ska man säga, och det är fortsatt monumentalt starkt. Som jag sa i början tycker jag dock att det finns återkommande oroshärdar både rent ekonomiskt och ibland också genom att man säger: ”Nu vill vi ha fred.” Då brukar jag säga att vi visserligen vill ha fred men inte på ryska villkor.

Det finns alltså en sådan oro. Jag uppfattar också att president Zelenskyj går en svår balansgång när det gäller USA. Ukraina är å ena sidan mycket beroende av underrättelser och satellitkommunikation, å andra sidan ständigt ifrågasatta. Jag tror att alla förstår Zelenskyjs balansgång. Ingen avundas honom den.

Det är också ett tecken på varför Europa skulle behöva ha fler egna kapaciteter och inte vara så beroende av i det här fallet amerikanska underrättelser och amerikansk kommunikation för Ukraina. Det är ett memento till alla europeiska länder, men sådant löser man inte precis på en vinter.

De frysta tillgångarna var uppe en gång till, i bemärkelsen att Belgien med betydande tydlighet klargjorde att ingenting har förändrats gällande det beslut som fattades förra gången, grundat på deras villkor för att frige de frysta tillgångarna.

Vi kan tycka att det vore rimligt att använda dessa tillgångar när det är ont om pengar på andra ställen, men Belgien kommer inte att ändra sig på den punkten. Det finns lite mer informella diskussioner som handlar om huruvida man ändå kan hitta lösningar som på något sätt går Belgien till mötes. Låt dessa diskussioner fortsätta ett tag till! Principiellt tycker vi självklart att de frysta ryska tillgångarna ska användas.

När det gäller Mellanöstern var det ingen diskussion, och det berodde absolut inte på bristande intresse. Jag brukar ibland säga här i kammaren att alla frågor inte kan diskuteras i detalj varje gång. Den här gången handlade det bara om slutsatserna och ingenting annat.