Fru talman! Europeiska rådet, det vi oftast kallar EU-toppmötet, träffades i Bryssel i torsdags och fredags i förra veckan. Med en väldigt lång agenda hade vi framför allt fokus på Ukraina, EU:s nästa långtidsbudget, konkurrenskraft, inklusive energi och grön omställning, och migration.

När det gäller Ukraina deltog president Zelenskyj vid mötet igen och gav sin bild av situationen på marken. Det blev en stark påminnelse om det mycket allvarliga läge Ukraina fortsatt befinner sig i när man snart går in i en femte krigsvinter, och vi ser omfattande ryska attacker mot allt från energiinfrastruktur till sjukhus och skolor.

Samtidigt har Ukrainas tillgång till satellitkommunikation med Starlink begränsats, och USA har ingått ett för Ukraina och Europa dåligt dieselavtal med Ryssland. Detta är oroväckande och mycket beklagligt, vilket också EU-toppmötet gav uttryck för.

Därför är det nu ännu viktigare att EU gör det motsatta och ökar stödet till Ukraina och pressen på Ryssland, inte tvärtom. Därför var det bra att EU i förra veckan kunde enas om det hittills största listningspaketet, med sanktioner mot nästan 1 600 företag och individer.

Samtidigt är det uppenbart att fler länder behöver ta ett större ansvar. Vi ser att det bilaterala stödet till Ukraina minskar från flera håll efter det stora gemensamma EU-lånet till Ukraina och i spåren av dålig ekonomi i många EU-länder.

Ett fåtal länder i norra Europa, däribland givetvis Sverige, står fortfarande för en oproportionerligt stor del av det samlade stödet. Det är i längden inte en hållbar situation, vilket både jag och Tysklands förbundskansler uttryckte på mötet.

Jag träffade också president Zelenskyj i ett bilateralt, alltså eget, möte. Vi diskuterade då inte minst introduktionen av det svenska Gripenstridsflygsystemet in i det ukrainska flygvapnet.

Den svenska regeringen antog också så sent som i torsdags ett nytt stödpaket till Ukraina på 522 miljoner kronor för de mest akuta behoven inför vintern, som just energiförsörjning för ukrainska hem, skolor och sjukhus. Underskatta inte heller värdet av det civila svenska stödet inför en kall vinter.

Den andra stora frågan på mötet var alltså EU:s nästa långtidsbudget, den som kallas MFF. Diskussionen följde de välkända skiljelinjer vi har sett under lång tid. På ena sidan står Sverige och alla de länder som betalar in mer än de får tillbaka i reda pengar. På andra sidan står de länder som får tillbaka betydligt mer än vad de betalar in i avgifter och som nu vill att vi som redan är nettobetalare ska betala ännu mer – något förenklat uttryckt. Sverige arbetar med frågan tillsammans med främst Tyskland, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike.

För oss var det irländska ordförandeskapets nya budgetförslag en besvikelse. De neddragningar som i och för sig föreslogs var för små och på fel områden. Dessutom var förslagen om olika former av gemensam upplåning fortfarande kvar i förslaget.

Mitt svar på deras krav var samma ord men på olika språk: Nej, no, nie, non och nein. Det var ungefär de språk jag klarade av. Detta kunde alltså inte missförstås på mötet.

Jag framhöll att Sverige aldrig kommer att acceptera en budget som innebär att den svenska EU-avgiften ökar med 60 procent och att vi inte kan ha ständigt svällande budgetar där varje ny prioritering kräver nya pengar. På samma sätt som hårt arbetande svenskar gör med sina hushållskassor måste även EU kunna prioritera på riktigt bland olika viktiga utgifter. Vi har respekt för att detta är svårt, precis som det är svårt i nationella budgetar, men prioriteringarna måste ändå göras. Sverige och svenska skattebetalares pengar är inte EU:s bankomat. Förutom en kraftig neddragning av budgetvolymen ska den svenska rabatten förnyas och ett fortsatt stöd till Ukraina garanteras.

Diskussionen var stundtals intensiv, för att uttrycka sig diplomatiskt, och det är uppenbart att vi fortfarande står långt från varandra och är långt från en överenskommelse. Förutom budgetens storlek är också frågan om nya egna medel, det vill säga helt nya inkomstkällor till EU-budgeten, ett tydligt exempel på betydande oenighet.

Nu blir det Europeiska rådets ordförande António Costas uppgift att ta förhandlingarna vidare med ett nytt förslag och försöka sy ihop en överenskommelse till årsskiftet. För Sveriges del är dock en bra överenskommelse viktigare än en snabb överenskommelse. Vi har ingen anledning att acceptera en dålig lösning bara för att hålla en speciell tidsplan. Budgeten gäller trots allt först från 2028.

Fru talman! Diskussionen om konkurrenskraft fokuserade som väntat på höga energipriser och på EU:s utsläppshandelssystem ETS. Det som utspelade sig på mötet utvecklades faktiskt till en attack mot ETS-systemet från främst Italien, Tjeckien, Slovakien och några till. Desto viktigare var det att vi var fler som stod emot attacken. Det är inte klimatpolitikens fel att vi har ett alltför stort europeiskt beroende av fossil energi från rätt komplicerade länder. Det är i stället precis tvärtom: Det är själva beroendet som är problemet.

Inte sällan handlar det här om länder som sedan länge är alldeles för beroende av fossila bränslen och som därför nu vill vattna ur det nuvarande ETS-systemet men också skjuta upp införandet av det nya ETS, som ofta kallas för ETS 2.

På den andra sidan står vi, återigen tillsammans med bland andra Tyskland, Danmark, Finland och Nederländerna. Ni hör att det är samma länder gång på gång. Det blev stundtals en hätsk diskussion där vi satte hårt mot hårt för att motarbeta förslagen till urvattningar.

Utöver att själva grundproblemet handlar om ett alltför stort fossilberoende – först beroende av Ryssland och nu av Gulfländerna – handlar det om att värna de företag som redan gör och har gjort stora investeringar i fossilfrihet. Deras investeringar blir trovärdiga och lönsamma endast om politiken i allt väsentligt ligger fast.

Resultatet av flera timmars diskussion blev att EU-toppmötet gick tillbaka till en gammal överenskommen text om ETS från i våras. Slutsatsen blev också att förhandlingarna om det som kallas för marknadsstabiliseringsreserven, som redan är i sitt slutskede, nu ska påskyndas och att kommissionen ska göra en uppdaterad utvärdering av ETS 2:s olika effekter.

Sammantaget lyckades Sverige tillsammans med likasinnade försvara utsläppshandelssystemets nyckelroll som verktyg i Europas klimatpolitik, men räkna med att höga priser och svaga ekonomier kommer att göra att frågan kommer tillbaka! Det underlättar heller inte att USA nu är frånvarande i den gröna omställningen och att Kina spelar på och vill dominera alla olika energislag samtidigt.

Den svenska lärdomen från 60- och 70-talen står sig alltså fortsatt. Då blev vårt elsystem nästan 100 procent fossilfritt, först av rent ekonomiska skäl och sedan alltmer av klimatskäl och rent säkerhetspolitiska skäl. Nu bör hela den europeiska energiförsörjningen göras oberoende av internationella konflikter.

Inom ramen för konkurrenskraftsdiskussionen följde vi också upp diskussionen från toppmötet i juni om makroekonomiska obalanser och EU:s handelsrelationer med Kina. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen berättade om den pågående dialogen med Kina och arbetet med att se över EU:s olika handelsinstrument.

Den efterföljande diskussionen på den här punkten blev helt odramatisk. Den gemensamma uppfattning som vi hade senast fanns kvar. EU befinner sig långt från en jämn spelplan i handeln med Kina och behöver därför rätt verktyg i handelspolitiken, beredskap och ytterst en vilja att agera.

Nu kommer kommissionen att fortsätta att se över hur EU:s handelspolitiska instrument kan användas och utvecklas för att anpassa handelspolitiken till den globala verklighet som våra länder och våra europeiska företag möter. En handelsnation som Sverige har all anledning att följa det arbetet noga och ge stöd.

Fru talman! Mötet avslutades med en diskussion om migration, vilken ramades in av sommarens händelser i den spanska exklaven Ceuta. Även om stora framsteg har gjorts på migrationsområdet de senaste åren behöver mer göras. För mig är det rätt självklart: Vi behöver gemensamt skydda EU:s yttre gräns, få ett mer effektivt återvändande av dem som ska lämna Europa och motverka att migranter cyniskt utnyttjas som ett verktyg för andra staters politiska syften. Vi fattade inga stora beslut den här gången, men frågan lär återkomma på Europeiska rådets dagordning de kommande månaderna.

De övriga punkterna på dagordningen rasslade igenom relativt fort, och jag tänker därför inte gå in på dem just nu. När det gäller Mellanöstern blev det faktiskt ingen diskussion alls den här gången.

Med detta, fru talman, avslutar jag redogörelsen från mötet.

(Applåder)