Fru talman! År 1981 erkände Sveriges riksdag svenskt teckenspråk som dövas förstaspråk. Sverige blev därmed det första landet i världen att ge ett teckenspråk ett sådant erkännande. Det var ett historiskt beslut.

År 2009 fick vi en språklag som slår fast att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Lagen säger också att den som är döv eller hörselskadad ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda språket. Det är tydligt, och det är ett ansvar som har beslutats i Sveriges riksdag. Men det är ju en sak vad vi skriver i våra lagar och en annan hur det fungerar i verkligheten.

Svenskt teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik, egen historia och egen kultur. Det är dövas modersmål. Det är språket som används för att samtala, diskutera, uttrycka åsikter och vara en del av samhället. Ändå är dövas möjlighet att använda sitt språk långt ifrån självklar.

Fru talman! För att döva ska kunna delta i samhället på lika villkor är tillgången till teckenspråkstolk helt avgörande. Den som använder svenskt teckenspråk ska inte gång på gång behöva förklara varför det behövs en tolk, inte behöva försvara sin rätt att kommunicera på sitt eget språk, och rätten till kommunikation ska inte vara ett lotteri. Tänk dig vad det innebär att vara beroende av att det finns en tolk när du ska gå på ett möte, när du ska söka ett arbete, när du ska föra fram dina synpunkter, när du ska gå på ett föräldramöte eller när du ska engagera dig i en förening – sådant som vi hörande aldrig behöver fundera över.

Fru talman! Teckenspråk är inte ett hjälpmedel. Det är ett språk. Och teckenspråkstolkning handlar inte om någon extra service. Det handlar om att människor som använder olika språk ska kunna mötas och kommunicera på lika villkor. Vi pratar ofta om vikten av att människor engagerar sig i föreningslivet, i politiken och i samhällsdebatten. Men då måste vi också skapa likvärdiga förutsättningar för detta, för demokrati handlar inte bara om rätten att göra sin röst hörd. Det handlar också om att faktiskt ha möjlighet att delta, påverka och bli lyssnad på. Därför är tillgången till teckenspråkstolk så mycket mer än en praktisk fråga. Det är en fråga om språk, om jämlikhet och om demokrati.

Fru talman! I år har det gått 45 år sedan Sveriges riksdag erkände teckenspråk som dövas förstaspråk. Vi har en språklag som pekar ut samhällets ansvar. Men ett språk skyddas inte enbart genom att vi erkänner det i lagstiftningen. Det måste också finnas verkliga möjligheter att använda språket. Vi kan inte nöja oss med att säga att alla ska ha möjlighet att delta i demokratin om vi samtidigt accepterar att människor hindras från att delta på grund av bristande tillgång till tolk. Det handlar inte om särskilda förmåner. Det handlar om samma rätt att vara delaktig i samhället som andra. Vi har erkänt svenskt teckenspråk. Nu måste vi också leva upp till det ansvar som det erkännandet leder till.

(Applåder)