Fru talman! Det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle, socialt liksom ekonomiskt, och det påverkar människors hälsa.

Ofta är det sjukvården som möter och hanterar konsekvenserna av ojämlikheten. Vårdpersonalen ser det här varje dag. De arbetar på förlossningen, på vårdcentralerna och på akuten. De möter oss genom livets alla skeden.

Jag har mött personal som berättar om patienter som inte har råd med sin medicin efter förändringar i högkostnadsskyddet som har gjort individens egen insats större. Sjuka äldre drabbas särskilt hårt. Tänk på vad det innebär att som vårdpersonal veta vilken behandling en människa behöver men samtidigt möta verkligheten att patienten kanske inte har råd att följa ordinationen.

Därför måste vi lyssna på vårdpersonalens vittnesmål. De ser hur politiska beslut och samhällsförändringar påverkar människor i praktiken, och vittnesmålen är tydliga.

En vårdcentralsläkare som har ett rimligt antal patienter att ansvara för skapar den mest effektiva och jämlika vården. Allmänläkarna måste också ha rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. Det handlar om arbetsmiljö. Med ett rimligt antal patienter finns det bättre möjligheter att skapa kontinuitet, bygga förtroende och ge varje patient den uppmärksamhet som behövs. Men såväl patient som allmänläkare måste också känna tillit och förtroende för att resten av vården och välfärden har sina förutsättningar på plats, och det kräver sina resurser.

Fru talman! Våra gemensamma resurser ska gå till människor, vård och omsorg, inte till oseriösa aktörer som utnyttjar välfärdssystemen. Vi måste bekämpa välfärdsbrottsligheten, för det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Att patienter i beroendeställning till vård riskerar sin livskvalitet hos en oseriös aktör är därför bland de värsta svek man kan tänka sig. Jag har i mitt tidigare uppdrag mött just dessa patienter och sett hur de har farit illa. Jag har sett att vi som välfärdsstat har arbete kvar att göra. Det kräver ett ledarskap som sätter patientsäkerheten först i alla lägen och i alla möten.

Fru talman! Vi kan inte tala om kvalitet utan att tala om arbetsvillkor. Vi kan inte tala om kontinuitet utan att ge personalen förutsättningar att stanna kvar. Vi kan inte kräva mer förebyggande arbete om verksamheterna ständigt tvingas fokusera på att få det dagliga arbetet att gå ihop. Därför behöver vi indexera statsbidragen till välfärden. När behoven stiger i en åldrande befolkning måste finansieringen följa med. Annars urholkas välfärdens resurser år för år samtidigt som behoven växer. Indexerade statsbidrag skulle ge bättre förutsättningar för långsiktig planering, stabil bemanning och verksamheter som kan arbeta förebyggande i stället för att enbart hantera akuta problem, för en jämlik välfärd byggs inte av goda ambitioner allena. Den byggs av människor som får rätt förutsättningar att göra sitt jobb.

Det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Därför måste finansieringen följa verkligheten.

(Applåder)