Fru talman! Jag vill inleda med att säga att det ibland kan kännas som att man har blivit lite missplacerad. Jag förstod att de debatterade karensen i går, så jag kanske ska specificera att jag skrev socialförsäkringssystemet.

Ledamöter! Vår tid saknar inte utmaningar. För oss politiker finns det mängder av saker att ta tag i. Det handlar om internationella händelser i form av krig, svält och klimatkris.

I Sverige ser vi också en ökad andel människor som lever i social och materiell fattigdom. Under de senaste åren har denna andel ökat med hela 3,5 procent. Inflation och kostnadsökningar är en del av förklaringen, men det handlar också om hur Tidöpartierna tydligt har valt att inte prioritera vanligt folk. Fokus har lagts på skattesänkningar för rika, och arbetsmarknadsreformerna har pausats.

Fru talman! Detta påverkade givetvis både företag och anställda. Konkurserna ökade. Varslen duggade tätt. Många människor blev av med jobbet och tvingades förlita sig på akassa.

Stadsmissionerna flaggar också för att skuldsättningen ökar. Det handlar inte om konsumtion eller överkonsumtion, utan det handlar om överlevnadskonsumtion. Det handlar alltså om lån till el, mat och hyra som man sedan inte har råd att betala tillbaka.

Marginalerna är små, och för många personer betyder de där hundralapparna väldigt mycket. Har du råd att låta ditt barn gå på en idrott? Kommer det att finnas pengar kvar till en födelsedagspresent? Det finns många exempel på hur människors livssituation påverkas. Ett sådant exempel är just karensavdraget.

Fru talman! Under ett antal år har ojämlikheten ökat på arbetsmarknaden. I dag ser vi hur många med administrativa uppgifter kan jobba hemifrån ifall de känner sig lite förkylda, till skillnad från de personer som arbetar med kroppen, till exempel poliser, undersköterskor, byggnadsarbetare, butiksanställda och lärare. Många av de yrkesgrupper som återkommande påverkas jobbar dessutom i kontaktyrken, alltså yrken där man möter eller rent av arbetar nära människor som är sjuka.

Fru talman! Det finns flera perspektiv i den här frågan. Det kan bland annat innebära att man smittas på sitt arbete och sedan i praktiken straffas för att man gör rätt. Det finns en annan dimension, och det är att man faktiskt kan tvingas välja mellan att ta ett karensavdrag och förlora en del av sin inkomst, som man kanske inte har råd att avstå från, och att ta sig till jobbet. Det är helt orimligt att man ska behöva välja mellan att ta en ekonomisk smäll eller att gå till jobbet och smitta andra. Karensavdraget är en klassfråga, och den bör förpassas till historien.

Fru talman! Jag vill också påpeka att de övriga nordiska länderna – Danmark, Finland, Norge och Island – inte har något karensavdrag. Det är samtidigt välmående länder där företagen går bra.

Det finns flera exempel i Sverige på företag som själva har tagit bort karensavdraget och i efterhand kunnat konstatera att de har tjänat på det. Trots kostnaden för att ta bort karensen har deras totala sjuklönekostnader sjunkit. Det beror ju på att människor återgår i arbete snabbare efter en sjukskrivning och att de inte går till jobbet och smittar sina kollegor när de är sjuka.

De som måste vara på plats för att utföra sitt arbete ska inte straffas ekonomiskt för att de gör det rätta när de stannar hemma när de är sjuka. Det är hög tid att vi avskaffar denna orättvisa.

(Applåder)