Fru talman! ”Det goda hemmet” – samhället – ”känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Det har nu gått 36 055 dagar sedan Per Albin Hansson höll sitt berömda tal om det svenska folkhemmet i den allmänna remissdebatten i riksdagens andrakammarsal. Han fortsatte:

”Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Fru talman! Hur ser det då ut i Sverige i dag? Nu på morgonen presenterade Sveriges stadsmissioner sin årliga fattigdomsrapport. Den visar att 730 000 personer år 2026 lever i fattigdom. Det är dubbelt så många som för bara fem år sedan. Rädda Barnen skriver i sin barnfattigdomsrapport att 276 000 barn lever i fattiga hem.

Samtidigt ser vi att Sverige är ett av de länder i världen som har flest dollarmiljardärer per capita: 46 stycken. Då är det lätt, fru talman, att återvända till Per Albin Hanssons anförande i remissdebatten: Det goda samhället känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta.

Det finns flera förklaringar till den accelererande utvecklingen. I spåren av pandemi och krig i vår omvärld har levnadsomkostnaderna ökat så att den ensamstående mamman som jobbar heltid inte har pengar till näringsriktig mat åt sina barn.

Det har fattats beslut i denna kammare som har spätt på denna utveckling. Det konsekventa motståndet mot höjda barnbidrag, som hade gjort stor skillnad för den ensamstående mamman, är bara ett exempel, men det finns fler exempel på hur de val som vi i denna kammare gör påverkar samhällets skydd mot fattigdom.

Fru talman! Vi behöver ett samhällskontrakt som grundas på ömsesidig tillit mellan stat och individ, där staten garanterar välfärd, skydd och rättvisa medan individen bidrar med arbete, skatt och samhällsengagemang. Den utveckling vi nu ser, med kraftigt ökade klyftor och en skenande fattigdom, riskerar den tillit på vilken vårt samhällskontrakt vilar. Därför är det inte enbart av omtanke om enskilda människor som hamnat i nöd som fattigdomen behöver bekämpas. Det är av minst lika stor vikt att det sker för att värna vårt samhällskontrakt. Det är genom tryggheten och tilliten mellan människor som vi får ett starkt samhälle där varje individ kan känna hopp om framtiden.

I torsdags när jag var på väg hem mötte jag Stockholms stadsmissioner på Centralstationen. Det kändes fint att kunna bidra med en slant till två mål mat för behövande, men det skulle, fru talman, kännas ännu finare om vi här i Sveriges riksdag kunde fatta konkreta beslut som leder till att antalet fattiga människor minskar och att vårt samhällskontrakt därmed stärks – helt enkelt fatta beslut om en ny riktning för Sverige.

(Applåder)