Herr talman! En månad in i den nya mandatperioden är vi i dag framme vid den första statsministeromröstningen. Vi i Vänsterpartiet hade gärna sett att läget var annorlunda, men vi kommer tyvärr att behöva rösta nej i den här omröstningen – inte för att vi vill utan för att vi måste.

Vi i Vänsterpartiet har varit tydliga: En regering som stöds av Vänsterpartiet är en regering där Vänsterpartiet ingår. Det handlar inte om sårad stolthet; det handlar om de löften som våra medlemmar gett till våra väljare, för ett förändrat Sverige.

Svenska folket förväntar sig att vi som påstått att vi vunnit valet kan sätta oss ned och bilda en regering. Väljarna som ville byta ut Tidöstyret och Ulf Kristersson vill se oss fyra partier ta ansvar tillsammans. Så har det inte blivit, och det beklagar jag.

Det finns nämligen mycket att göra. Under de senaste åren har hushållen fått se marginalerna krympa medan regeringen hellre fikat med matjättarna än satt press på dem att sänka priserna. I dag lever 700 000 människor i fattigdom i Sverige, det som en gång var världens mest jämlika land. Det är nästan dubbelt så många som 2021. Vi behöver stärka akassan och sjukförsäkringen, göra marknadsskolan till en kunskapsskola, sätta stopp för utvisningspolitiken och rusta välfärden.

Förutsättningen för allt detta är att regeringsförhandlingar kommer igång. Där deltar Vänsterpartiet gärna – och konstruktivt.

Av någon märklig anledning kallas det bara ministerposter när Vänsterpartiet gör som de flesta andra partier som ställer upp i val, nämligen säger: Om våra mandat behövs för att välja en regering ska vi också ingå i den. Det handlar inte om posterna i sig utan om att inflytande i regeringen är det som krävs för att få politiken genomförd, både i de enskilda sakfrågorna och i helheten.

Detta vet vi av erfarenhet. Genom samarbeten som stödparti fick vi överenskommelser och löften om förbättringar. En del infriades, men långtifrån allt. Vinsterna i välfärden skulle tas bort, men förslaget fälldes här i kammaren eftersom det inte fanns majoritet för det. Stupstocken i sjukförsäkringen togs bort, och äntligen skulle fler få rätt till sin egen försäkring. Men regeringen gav nya direktiv till Försäkringskassan via regleringsbrevet, och färre sjuka beviljades sjukpenning över huvud taget.

Det handlar också om stabilitet – om att väljarna ska kunna räkna med att det vi kommer överens om faktiskt blir av. Under januariavtalet utlovades en familjevecka. Då fällde Centern plötsligt den budget man själv hade förhandlat fram, och befolkningen fick ingen familjevecka. Instabila regeringsunderlag och ovilja att kompromissa utlöste under samma period två regeringskriser. Så kan man inte styra ett land, särskilt inte i oroliga tider.

Vi har dragit två lärdomar av detta. Den ena är att en regering måste ha ett underlag som samlar majoritet i riksdagen. Den andra är att vi själva måste ingå i den regering vi stöder för att kunna vara säkra på att det vi förhandlat fram blir verklighet.

Självklart inser vi att regeringssamverkan innebär ansvar och att ibland stå upp för politik som inte är ens egen. Vi kan kompromissa och ge och ta, och vi är beredda att ro i hamn också de delar av en överenskommelse som inte är Vänsterpartiets politik. Det är priset för samarbete.

I en demokrati kan inte en bestämma. Där ska väljare från alla partier som tillsammans bildar majoritet få möjlighet att påverka. Vi är fyra partier som säger att vi vill ha Magdalena Andersson som statsminister. Då måste vi klara av att respektera varandras mandat. Annars har vår statsministerkandidat inget underlag och Sverige ingen regering.

I fem års tid har vi sagt just detta: Om Vänsterpartiets stöd krävs för att bilda regering ska vi också ingå i den. Det är inte svårt att gå tillbaka i mediearkiven för att få det bekräftat. Redan inför valet 2022 uppmanade vi partierna på vår sida att besinna sig och samla laget. Vi kunde redan då se att även Centerpartiet behövde vara en del av en kommande rödgrön regering. Vi misslyckades med att samla oss inför det valet, och Sverige fick en Tidöregering.

Under de här fyra åren har vi varit glasklara: För att byta ut Tidö krävs det att de fyra rödgröna partierna träffas och börjar komma överens. Upprepade gånger har vi uppmanat oppositionsledaren Magdalena Andersson att samla laget, utan att få gehör. Därför står vi här i dag utan möjlighet att välja henne till statsminister.

Vänsterpartiet har i decennier varit stödparti, förhandlat budgetar och haft tjänstemän på Regeringskansliet. Men den tiden är nu förbi. Det är inte bara ett beslut fattat av partiledningen, utan beslutet har fattats av partiets högsta beslutande organ. Vi gjorde redan före valet ett stort arbete för att få våra medlemmar och väljare att acceptera att Centerpartiet också kan behövas. Visst finns det stora skillnader mellan Centerpartiet och de övriga rödgröna partierna, framför allt i fördelningspolitiken, men det visste vi redan före valet. Om man vill går det att kompromissa. Vänsterpartisterna har insett att den förändring Sverige behöver inte går att göra utan Centerpartiet.

Även om vi inte kan välja en ny statsminister här i dag är regeringsunderlaget klart och tydligt. Det är en fråga om att få ihop det. Till det finns det fortfarande tid. Men då måste vi först och främst vara beredda att tillsammans se de parlamentariska realiteterna.

Därför vill jag säga – i all välmening, Elisabeth Thand Ringqvist: Den breda mitten finns inte. Inför valet gick det att drömma, kämpa och hoppas, men majoritetsförhållandena är vad de är. Det finns en sida där Sverigedemokraterna ingår och en där de inte ingår. Våra båda partier har kunnat enas om att styra tillsammans i rödgröna konstellationer på flera håll i landet. I mitt eget hemlän, Gävleborg, har vi enats inte bara i Hudiksvall och Söderhamn utan även i regionen, där jag själv har erfarenhet av samarbete sedan tidigare.

Vi kan komma överens här också. Så sent som i förrgår gjorde vi det om tonårsutvisningarna, med människosynen som utgångspunkt. Man kan inte utesluta ett parti vars mandat man behöver bara för att man inte är överens i sakfrågor. Då löser man i stället de frågorna. Vi behöver Centerpartiet, och Centerpartiet behöver oss. Men vi behöver vara jämlikar i ett sådant samarbete, och det betyder att vi ska vara delar av en fyrpartiregering. Valresultatet ger oss de parlamentariska förutsättningar vi har.

Magdalena Andersson! Vänsterpartiet har varit garanten för att socialdemokratiska statsministrar blivit valda. Det vill vi gärna vara igen, men inte som stödparti utan som jämlike i en socialdemokratiskt ledd regering. I det här valet gick Vänsterpartiet fram mest av alla partier. Vi är det näst största partiet i regeringsunderlaget, och våra väljare ska ha rätt till inflytande på samma sätt som andra väljare. Vi kräver varken mer eller mindre.

Vi vet alla vad resultatet i omröstningen blir här i dag. Men tiden för minoritetsregeringar med hoppande majoriteter är förbi. Nu behövs ett tydligt ledarskap. Det är dags att samla regeringsunderlaget och vara tydlig med vilka som förväntas ingå i regeringen. Då får nästa omröstning en mycket mer hoppingivande utgång.

Herr talman! Jag vill inte bli missuppfattad. Vänsterpartiet gick till val på att ingå i regering – en regering som på allvar tänker ta itu med orättvisorna i dagens Sverige. Men vi gick också till val på att Magdalena Andersson är vår statsministerkandidat. Vi kan bara rösta ja i en omröstning där båda de sakerna uppfylls. Många hade nog förväntat sig att vi skulle lägga ned våra röster. Men som grundlagen är utformad är en nedlagd röst i en statsministeromröstning i praktiken en ja-röst. Därför kommer Vänsterpartiet i dag att rösta nej.

Den dag vi kommit överens om att ge alla partiers väljare plats i regeringen kommer Vänsterpartiet att rösta ja till Magdalena Andersson. Vi röstar nej i dag, med förhoppning om att snart kunna rösta ja.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar och Jennifer Merelaid Hankins (båda V).