Fru talman! Jag kommer från Västervik, en kommun i norra Kalmar län, som har såväl stad som landsbygd, små samhällen och långa avstånd.

Under många år har jag varit kommunpolitiker och suttit i sammanträdesrummen och vänt och vridit på budgetar för att försöka få pengarna att räcka till skola, äldreomsorg och alla verksamheter som människor är beroende av. Något jag har lärt mig är att det här i Stockholm är lätt att tala om effektiviseringar och prioriteringar, men det är betydligt svårare att sitta hemma i kommunen och avgöra vilken verksamhet som ska få mindre pengar i kärva tider.

Fru talman! Sverige ser olika ut. Förutsättningarna för att driva välfärden skiljer sig åt stort mellan våra kommuner. En skolklass med 22 elever behöver en lärare, men en skolklass med 12 elever behöver också en lärare. Och läraren ska ha lön, klassrummet ska värmas upp och barnen ska ha undervisning och det stöd de behöver. Men kostnaderna minskar inte automatiskt i samma takt som elevantalet gör, och i en landsbygdskommun är det inte alltid lätt att slå ihop skolor. Det kan handla om stora avstånd och barn som måste kunna ta sig till skolan inom rimlig tid.

Det är också därför vi har ett kommunalt utjämningssystem i landet, så att kommuner med olika förutsättningar ska kunna erbjuda en likvärdig välfärd. Men det räcker inte.

Fru talman! Det finns ytterligare ett problem med välfärdens finansiering: De generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas inte upp när priser och löner stiger. Det betyder att pengarna tappar i värde om inte vi i riksdagen fattar nya beslut om tillskott.

En kommun kan alltså få fler kronor från staten än året innan men ändå ha mindre pengar kvar till att bedriva sin verksamhet. När staten inte kompenserar för kostnadsökningarna blir det kommunpolitikerna som får hantera konsekvenserna. Det är de som i kärva tider får diskutera färre lärare, större barngrupper eller minskad bemanning i äldreomsorgen. Jag vet hur de diskussionerna går till, för jag har själv suttit i dem. De som får leva med konsekvenserna är barnen, de äldre och de sjuka.

Fru talman! Vi behöver därför införa en uppräkning av de generella statsbidragen till kommuner och regioner, precis som vi socialdemokrater föreslog före valet. Det handlar om att värdesäkra pengarna, skapa långsiktighet och ge kommuner och regioner bättre förutsättningar och möjligheter att planera sin verksamhet.

Utjämningssystemet ska hantera skillnaderna mellan kommunerna, och indexeringen ska se till att finansieringen fungerar år efter år och inte urholkas. Det är två helt olika saker, men bägge är lika viktiga för att välfärden ska fungera i hela landet.

Välfärdens medarbetare är inga budgetposter som enkelt kan justeras bort. Det är läraren som möter barnen varje morgon. Det är undersköterskan som hjälper våra äldre. Det är sjuksköterskan som finns där när vi behöver vård.

Fru talman! Jag har tagit steget från kommunpolitiken till Sveriges riksdag, men jag har inte lämnat de kommunala budgetdiskussionerna bakom mig. Jag har tagit med mig de erfarenheterna hit, för jag vill att de beslut som vi fattar i den här kammaren ska fungera i verkligheten. Det är dags att ge kommuner och regioner långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Det är dags att värdesäkra välfärden.

(Applåder)