Fru talman! Under tre fjärdedelar av mitt liv har välfärdens ekonomiska förutsättningar försämrats. Regering efter regering har prioriterat att sänka skatter på bekostnad av vår gemensamma välfärd. Efter över trettio år av nedskärningar går det inte längre att sminka över alla allvarliga brister vi ser. Den svenska skolan och sjukvården har nått nya rekord i ojämlikhet. Vi kan alla se att LSS-reformen sakta men säkert urholkats och malts ned av nedskärningar och juridifiering.

Samtidigt har arbetsvillkor försämrats och löner stagnerat i hela välfärdssektorn. Många av dem som arbetar i välfärden bär bokstavligt talat välfärden på sina axlar med sin egen hälsa som insats. Ett ansvar som vi borde bära gemensamt bärs i praktiken i stället av personal, brukare och patienter.

Fru talman! För att klara ett bibehållet åtagande i kommunsektorn hade statsbidragen behövt vara 18 miljarder kronor högre i regeringens budgetar under förra mandatperioden. Det har egentligen varit snarlikt varje mandatperiod, om än inte tillnärmelsevis lika extremt. Många kommuner, inklusive min egen hemkommun Göteborg, såg med fasa hur den förra regeringen valde skattesänkningar för rika framför uppräkning av statsbidragen.

Den förra mandatperiodens regering har, precis som tidigare regeringar faktiskt, fortsatt att lägga på nya arbetsuppgifter, särskilt på kommunerna. Det kan i och för sig vara bra ibland, som reformen för att få en ny socialtjänstlag, men inte när det saknas adekvat finansiering. Det är ett mönster som har upprepats ända sedan LSS-reformen på 90-talet.

Redan 2009 konstaterade forskare vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, i en rapport beställd av finansutskottet till finansutskottet, att i princip samtliga reformer var underfinansierade eftersom finansieringsprincipen är satt på undantag.

Det går inte heller att diskutera välfärdens finansiering utan att peka på den skatteorättvisa som finns inbyggd i systemet. I dag kan det skilja så mycket som 4 kronor per hundralapp i kommunalskatt över vårt avlånga land. Det är en skillnad som inte går att hänföra till kvalitets- eller ambitionsskillnader. Det är helt enkelt kostnads- och intäktskillnader, vilket är helt i strid med Sveriges ambition om en jämlik välfärd i hela landet.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att dessa problem är skapade av politiken och måste korrigeras av samma politik. Det är tydligt att utjämningssystemet inte fungerar som det är tänkt. Vänsterpartiet vill därför genom förändringar i utjämningssystemet halvera den skatteorättvisa som finns mellan kommunerna.

Välfärden behöver också mer resurser. Det behövs också bättre villkor för personalen och mindre kaosprivatiseringar.

Vänsterpartiet vill i ett första steg öka de generella statsbidragen med 8 miljarder och avsätta 30 miljarder över tio år till ett särskilt kvinnolönelyft. Men det räcker såklart inte. Vi måste också indexera statsbidragen och slutligen stoppa kaosprivatiseringarna, stänga ned vinstjakten i välfärden och säkerställa att de cirka 5 miljarder som årligen går till vinster i stället går tillbaka till skattebetalarna.

Fru talman! Att stärka det sköra mötet mellan den som är i behov av stöd och den som ger stöd är helt centralt för Vänsterpartiet. Vi är fast beslutna att bygga Sveriges välfärd starkare under de kommande fyra åren.

(Applåder)