Fru talman! En kommunbudget kan gå ihop samtidigt som vardagen i välfärden sakta går sönder. Kommunen kan prioritera och ställa om för att kostnaderna ska matcha intäkterna, men om balansen uppnås genom att det blir färre kollegor i äldreomsorgen och genom att stödet i skolan minskar har besparingarna ett högt pris. Det betalas av den personal som ska hinna mer och av de människor som möter en välfärd som man har dragit ned på.

Jag har lett Sala kommun under kostnadskrisen. Jag vet vad ansvaret innebär för att få ekonomin att gå ihop när kostnaderna rusar och statsbidragen inte håller jämna steg. När budgetbeslutet är fattat finns behoven kvar.

Vi prioriterade och tillförde mer pengar. Men när mat, uppvärmning, räntor och löner blir dyrare äts förstärkningarna upp av ökade kostnader. Då blir det mindre kvar till de stora behoven, som fortsätter att finnas. Det handlar om mer tid för eleverna, bättre arbetsmiljö i äldreomsorgen och större trygghet för den som behöver välfärden.

Fru talman! Skolan och äldreomsorgen ska fungera i hela Sverige – i Möklinta, i Västerfärnebo, i Ransta och inne i Sala. Barn som behöver hjälp att lära sig läsa och räkna ska få den hjälpen. Hemtjänstens personal ska ha tid att ge en god omsorg. Den som behöver hjälp ska kunna lita på att den finns där.

Kommunerna ska ansvara för sina budgetar. Men ansvaret för att statens bidrag ska hålla jämna steg med kostnaderna ligger hos regeringen. Under förra mandatperioden valde Tidöpartierna att inte ta en tillräckligt stor del av ansvaret för kostnaderna som steg. Varningarna kom från hela landet. Ändå fick kommunerna hantera smygbesparingar från regeringen när statsbidragen inte räknades upp tillräckligt. I verkligheten betyder det att tjänster inte tillsätts, att vikarier inte rings in och att stöd till elever får vänta.

Fru talman! Lägre inflation nu ger inte automatiskt personalen kollegorna tillbaka. Följderna av flera års besparingar finns kvar. Det är där vi i Sverige befinner oss nu.

Ett första viktigt steg är givetvis att värdesäkra de generella statsbidragen. De måste följa kostnadsutvecklingen, så att statens finansiering inte urholkas när kostnaderna stiger. Detta återställer inte tidigare besparingar. Men det ger i alla fall kommunerna och regionerna en stabil grund att stå på. Det gör att man kan planera sin bemanning, ge stöd i tid och få en rimligare vardag.

Hela Sverige ska fungera. Från norr till söder ska människor kunna lita på en trygg välfärd. Det löftet ska hålla också i klassrummet i Möklinta och i äldreomsorgen inne i Sala.

En kommunbudget kan gå ihop samtidigt som vardagen i välfärden sakta går sönder. De beslut som vi fattar här påverkar vardagen runt om i hela Sverige. Kommunerna ska ta sin del av ansvaret, men då måste regeringen också ta sin del. Det är dags att värdesäkra de generella statsbidragen.

(Applåder)