Fru talman! Det finns en ensamhet i vårt samhälle som vi sällan talar om, nämligen ensamheten efter brutna familjeband. Det handlar om föräldrar som har förlorat kontakten med sina vuxna barn och om mor- och farföräldrar som inte längre får träffa sina barnbarn. Detta är ett fenomen som internationellt kallas ”go no contact”. Det är ett växande fenomen som påverkar den enskilda människan och som även kan få förödande konsekvenser för samhället i stort.

Jag vill vara mycket tydlig, fru talman: Självklart finns situationer där det är nödvändigt att bryta kontakten, exempelvis vid våld eller övergrepp. Det är inte dessa situationer jag pratar om i dag.

I vår tid talar vi väldigt mycket om att sätta gränser i stället för att lösa konflikter. Det finns familjer där relationer bryts efter konflikter och missförstånd som kanske hade kunnat lösas. Tänk på mamman som väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer, på mor- och farföräldrar som inte längre vet hur deras barnbarn ser ut eller på den äldre föräldern som går mot livets slut utan att få återse sina barn!

Hur vanligt är detta i Sverige? Det märkliga svaret är: Vi vet inte. Det är just detta som är problemet. Det saknas tillräcklig svensk kunskap om hur många vuxna barn och föräldrar som helt har brutit kontakten med varandra och hur många mor- och farföräldrar som därigenom också har förlorat kontakten med sina barnbarn. Internationell forskning visar dock att familjebrytningar mellan vuxna barn och föräldrar inte är något marginellt fenomen.

Folkhälsomyndigheten konstaterar att ensamhet är ett folkhälso- och samhällsproblem. År 2025 satsade regeringen 48 miljoner för att kommunerna skulle arbeta för att motverka äldres ensamhet. Det räcker dock inte med musikunderhållning och kommunala fikastunder.

Vi vet att ofrivillig ensamhet och social isolering förknippas med ökad risk för psykisk ohälsa och suicid. Det är inte bara de äldre som drabbas när kontakten mellan mor- och farföräldrar och barnbarn bryts. Det gör även barnbarnen, som kanske inte ens förstår varför kontakten har upphört. När familjebanden bryts är det inte bara två vuxna som förlorar varandra, utan detta påverkar familjedynamiken över flera generationer.

Fru talman! Vi talar ofta om äldres ensamhet, men hur får vi mer kunskap om konsekvenserna av brutna familjerelationer och bättre möjligheter till samtalsstöd och försoning där det är möjligt?

Många drabbade vågar inte ens berätta av rädsla för omgivningens frågor. Därför uppmanar jag regeringen att uppmärksamma brutna familjerelationer i arbetet mot ofrivillig ensamhet, psykisk ohälsa och suicid. Alla relationer kan inte räddas, och alla relationer ska inte räddas, men där det går behöver vi satsa rätt resurser och göra rätt insatser för att bekämpa ofrivillig ensamhet.