Fru talman! Sverige har under lång tid haft betydligt högre narkotikarelaterad dödlighet än våra grannländer. Varför ser det ut så?
Jo, när vi har kallat det för missbruk och lagt skulden på individen har dessa länder kallat det för beroendesjukdom. När vi har krävt drogfrihet innan stöd och boende sätts in har övriga länder satt in effektiva åtgärder för att lindra skada och rädda liv.
Fru talman! Det är hög tid att Sverige går från att ligga i topp när det gäller narkotikarelaterad dödlighet till att ligga i framkant när det gäller samordnad behandling, stöd och boende.
Samsjuklighet handlar om människor som drabbats av svår beroendesjukdom tillsammans med allvarliga psykiska symtom. Det handlar också om anhöriga, om barn och föräldrar som lever tätt ihop med den drabbade och som drabbas av följdverkningarna.
Fru talman! Låt mig lyfta två perspektiv. Kvinnor med samsjuklighet har en mångdubbel risk att utsättas för psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och sexuellt våld. Vi vet att kvinnor också kan tvingas sälja sina kroppar för att finansiera både sin egen och andras tillgång till droger.
När kvinnan söker hjälp bortser man från detta, och hon får inte sällan hjälp på samma ställe som förövaren. Att sitta i samma väntrum när man söker vård eller bo på samma jourboende underlättar inte direkt för den som vill lämna en destruktiv relation. Därför behöver vi ha genusperspektivet med när vi formar denna vård.
Låt mig också inta barnperspektivet. Barnrättsorganisationerna vittnar om att barn fortfarande hamnar mellan stolarna när föräldrarna har en egen psykisk sjukdom. Fokus ligger fortfarande på den vuxna. Vi har under de senaste åren nåtts av rapporter om barn som levt i allvarlig omsorgssvikt med ett omänskligt lidande och där detta i vissa fall till och med har lett till barnets död.
Dessa barn är det varje beslutsfattares plikt att bära med sig. I varje beslut måste vi ställa oss frågan: Kan detta leda till att barnets rätt stärks? Det har jag gjort efter ett yrkesliv med dessa barn. Jag kommer att föra deras talan här i talarstolen.
Den samsjuklighetsreform som håller på att sjösättas handlar i högsta grad om ett gemensamt ansvar. Det handlar om att bygga ett samhälle där människor inte behöver navigera mellan olika system och olika vårdaktörer och gång på gång mötas av väggar däremellan när de är trasiga och sköra och som mest behöver en sammanhållen vård.
Nu har vi chansen att ge förutsättningar för kommuner och regioner att ge samordnad vård, och då ökar också möjligheten att minska lidandet och upptäcka våldsutsatthet. Vi har övergått till mer effektiva insatser. Vi har tillåtit sprututbyte och LARO, men vi har fortfarande inte testat brukarrum. Vi måste ta fler steg.
Fru talman! Ytterst handlar denna reform om vår syn på människan och om att välfärden ska finnas där och vara anpassad till henne, inte tvärtom. Låt oss därför denna mandatperiod göra samsjuklighetsreformen till verklighet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).