Fru talman! ”Jag hade drömmar och framtidsplaner, men sedan 2020 står mitt liv stilla. Mina gamla kompisar har precis tagit studenten. Jag har inte ens gått ut grundskolan. Jag lever, men det är inget liv. Jag lever bara för min familjs skull.”

De allra flesta av oss minns väl coronapandemin och hur vi för att hindra smittspridning fick fira jul utan släkt, inte kunde gå på restaurang eller besöka äldre anhöriga. Vi som kunde arbeta hemma fick göra om köket till kontor och ha möten framför skärm, medan andra gick till jobbet med munskydd och visir.

Vi tvingades tyvärr också ta farväl av människor som inte överlevde sjukdomen. I dag känns pandemin för många av oss väldigt långt borta. Vi minns den, men vi är glada att den är över. Vi kan umgås igen, resa, arbeta och leva våra liv ungefär som innan.

I början av året mötte jag Ima och Julina, som blev smittade när de var 13 år. Mina inledande ord är Julinas. Nu är båda 19 år och lever med kronisk smärta i kroppen, rusande puls, extrem trötthet, huvudvärk, sjukdomen POTS och epilepsi. Ibland är det en övermäktig ansträngning att bara ta sig ur sangen. För dem tog sjukdomen inte slut. Covid härjar fortfarande i deras kroppar.

Jag har också träffat Karolin. Hon är 34 år och arbetade som sjuksköterska. Hon var en av alla de välfärdshjältar som vi applåderade. Hon stod längts fram i frontlinjen. Hon blev sjuk våren 2020 och har efter det fått flytta hem till sina föräldrar för att klara vardagen. Hon säger: ”Efter sex år är livet helt satt på paus. Jag har berövats möjligheten att arbeta, leva självständigt och bilda familj.”

Ungefär 300 000 personer i Sverige lever med långtidscovid eller postcovid. Av dem har 150 000 så allvarliga symtom att de inte kan arbeta, studera eller ens klara de mest grundläggande sakerna i vardagen.

Det är långtifrån en liten patientgrupp. Postcovid uppfyller kriterierna för att vara en folksjukdom. Men som om det inte vore nog att vara svårt sjuk behöver de som är sjuka dessutom bevisa att de är det.

I Svenska Covidföreningens enkät uppgav 68 procent att de hade känt sig misstrodda av vårdpersonal och 43 procent att de inte blir tagna på allvar när de berättar om sin sjukdom. 63 procent har känt skam för att de är sjuka. 19-åriga Ima har inte ens en läkarkontakt.

Detta kostar naturligtvis också. Prislappen är 25–30 miljarder kronor om året när förlorad livskvalitet, arbetsförmåga och vårdkostnader räknas in.

Jag har lovat Ima, Julina och Karolin att synliggöra dem och alla andra som drabbats. Det kommer jag att göra den här mandatperioden. Jag kommer aldrig acceptera att de här människorna försvinner ur samhällsdebatten bara för att deras sjukdom inte längre dominerar nyhetssändningarna.

Forskning visar att postcovid kan medföra långvariga förändringar i kroppen. Kunskapen om sjukdomen har ökat, och rekommendationer för vård och rehabilitering har tagits fram. Ändå återstår stora brister i den svenska vården.

Svenska Covidföreningen har presenterat sju krav till oss politiker. De kraven är både rimliga och angelägna, och vi behöver arbeta vidare med dem. De som har drabbats måste få ett erkännande. Vi måste säkerställa att alla oavsett var i landet de bor får tillgång till den kompetens, vård och behandling som de behöver.

(Applåder)