Fru talman! Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer. Den bygger på en enkel men avgörande princip: Att människor med omfattande funktionsnedsättningar ska ha samma rätt som andra att leva ett självständigt liv.

Men i dag ser vi hur denna frihet steg för steg begränsas. Runt om i Sverige avslås ansökningar, assistanstimmar dras in och människor tvingas gång på gång bevisa behov som aldrig har förändrats. Det gäller inte bara assistans utan alla insatser enligt LSS.

Häromdagen kunde vi i tidningen Norran läsa om Linus, som flyttade med sin mamma från Haparanda till Skellefteå. I Haparanda hade han 51 timmars personlig assistans i veckan. Efter flytten fick han inte en enda timme. Vi talar om samma människa, samma funktionsnedsättning och samma behov, men två kommuner gör helt olika bedömningar.

I TV4 kunde vi nyligen höra om Henrik, som lever med sjukdomen ms. När hans behov ökade ansökte han om fler assistanstimmar. Efter åtta månaders väntan kom beskedet. Det blev inga fler timmar. Tibro kommun drog in hela hans assistans. Till Nyheterna sa han: Jag har ingen livskvalitet. Det känns som att man sitter i fängelse.

Före sommaren träffade jag Martin hemma i Göteborg. Vid 41 års ålder drabbades han av en massiv stroke. Samtidigt som han kämpade för sitt liv på intensiven föddes hans dotter. Sex år senare lever Martin med omfattande funktionsnedsättningar. Han behöver personlig assistans för att kunna vara pappa, make, vän och en del av samhället.

Men den stora kampen efter stroken har inte handlat om att återhämta sig. Den har handlat om att få sin rätt till assistans erkänd av Göteborgs stad. Kommunen beviljade honom i det senaste beslutet 33 timmar i veckan. Förvaltningsrätten bedömde att han behövde drygt 69 timmar. Göteborgs stad drev frågan vidare till kammarrätten, som sänkte antalet till 49 timmar.

Fru talman! 20 timmar i veckan kanske inte låter så mycket för den som själv kan gå upp ur sängen, äta sin egen middag och lämna sitt hem när den vill. Men för den som är helt beroende av andra människor är 20 timmar skillnaden mellan frihet och ofrihet.

Linus, Henrik och Martin är tre människor med olika livsöden. Men de har en sak gemensam: De tvingas kämpa mot det samhälle som en gång lovade dem stöd. Det är just detta som är orimligt. En livslång funktionsnedsättning upphör inte för att man flyttar över en kommungräns. Behovet av hjälp försvinner inte för att en ny handläggare gör en ny bedömning.

Den personliga assistansen infördes för att människor skulle få makten över sina liv, inte för att deras liv skulle styras av kommunala budgetar och utdragna rättsprocesser.

För oss liberaler är linjen tydlig. Vi vill få ett slut på de återkommande överprövningarna i fråga om varaktiga behov och se ett samlat statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen. Rätten till stöd ska inte avgöras av vilken kommun man råkar bo i. Det är hög tid att sätta stopp för det som just nu pågår runt om i Sverige.

Fru talman! LSS är inte bara en fråga om omsorg. Det är en fråga om frihet, självbestämmande och människovärde.

Linus, Henrik och Martin ska få leva sina liv – inte ägna sina liv åt att kämpa för rätten att leva dem.