Herr talman! Sverige befinner sig i ett parlamentariskt läge som ställer stora krav och innebär ett stort ansvarstagande från samtliga partier i denna kammare. Väljarna har sagt sitt, och nu har de valt sina företrädare till Sveriges riksdag. Nu är det vår uppgift att förvalta deras förtroende och se till att Sverige får en regering som har förutsättningar att styra landet. Det är inte alltid en enkel uppgift; det vet vi av egen erfarenhet. Men demokratin förutsätter inte att väljarna levererar enkla valresultat. Den förutsätter att vi som har fått deras förtroende förmår att hantera de resultat som väljarna faktiskt har gett oss.

Herr talman! Det finns en omständighet i regeringsbildningen som förtjänar att särskilt uppmärksammas. Fyra partier i Sveriges riksdag som tillsammans representerar 176 mandat, alltså en majoritet av riksdagens ledamöter, har uttryckt att de vill se Magdalena Andersson som Sveriges statsminister. Låt oss stanna vid det ett ögonblick: Fyra partier, 176 mandat, en majoritet av Sveriges riksdag. Alla fyra partier har pekat ut samma person som sin statsministerkandidat. Ändå står vi här i dag inför en omröstning där Magdalena Andersson själv har konstaterat att hon saknar förutsättningar att bli vald. Det är naturligtvis oerhört anmärkningsvärt. Det är inte bristen på mandat som hindrar Magdalena Andersson från att bli statsminister, utan det är bristen på enighet bland de partier som säger sig vilja ha henne.

Herr talman! Det som gör den uppkomna situationen särskilt anmärkningsvärd är att den knappast kan beskrivas som oförutsedd. Långt innan valet stod det klart att ett av de mest sannolika utfallen var just det vi ser nu, nämligen att Socialdemokraterna skulle behöva samla stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet för att Magdalena Andersson skulle kunna bli statsminister. Ändå gick Magdalena Andersson till val utan att ge väljarna tydliga besked om hur dessa partier skulle kunna enas om att regera Sverige. I stället fick vi höra att Sverige behövde en stark statsminister och att regeringsfrågan skulle lösas efter valet.

Men regeringsfrågan är inte en detalj som man kan skjuta framför sig, utan det är en av demokratins mest grundläggande frågor. Väljarna har rätt att veta inte bara vem som vill bli statsminister utan också hur den personen avser att samla stöd för att styra landet. Det går naturligtvis att förstå varför det var politiskt bekvämt att undvika de svåra beskeden före valet, men det som kan framstå som valtaktiskt fördelaktigt under en valrörelse riskerar att bli ett betydligt större problem när rösterna väl är räknade. Och det är precis där vi befinner oss i dag.

Sverige har hamnat i en svår parlamentarisk situation; inte därför att väljarna har gjort något fel utan därför att de partier som säger sig vilja bilda regering inte har lyckats förbereda och förankra ett gemensamt regeringsalternativ. Att vilja bli statsminister är en sak. Att ha förberett sig för att kunna regera är en annan sak.

Herr talman! Vi moderater har stor respekt för att regeringsbildningar kan vara komplicerade. Att samla partier med olika politiska utgångspunkter kring en gemensam regeringspolitik kräver både tålamod, kompromissvilja och ansvarstagande. Det vet vi av egen erfarenhet. Men jag tycker ändå att det väcker berättigade frågor.

Har de fyra partierna som tillsammans har en majoritet i denna kammare verkligen uttömt möjligheterna att bilda den regering som de själva säger sig vilja se? Har man fullt ut prövat möjligheterna att komma överens? Eller är det så att viljan att få makten är större än viljan att komma överens om hur den ska användas? Det här är frågor som de fyra partierna behöver besvara, inte minst inför sina egna väljare.

Ett valresultat förpliktar. Den som tillsammans med andra partier har majoritet i Sveriges riksdag har också ett särskilt ansvar att seriöst pröva möjligheterna att omsätta den majoriteten i ett fungerande regeringsalternativ.

Herr talman! En statsministeromröstning handlar naturligtvis om vem som ska leda Sveriges regering, men den handlar också om något större. Det handlar om förmågan att skapa stabilitet, möjligheten att samla stöd för nödvändiga beslut och ytterst om Sveriges förmåga att möta de utmaningar som ligger framför oss.

Sverige behöver en regering som kan ta ansvar för ekonomin, tryggheten, välfärden och vår säkerhet i en orolig omvärld. Det handlar om en regering som kan fatta beslut, genomföra reformer och ta ansvar också när besluten är svåra. Det räcker därför inte att fyra partier är överens om vem de vill se som statsminister utan de måste också kunna enas om förutsättningarna för att den personen ska kunna regera. Det är skillnad mellan en matematisk majoritet och ett fungerande regeringsunderlag. Den skillnaden har blivit mycket tydlig under de senaste veckorna.

Herr talman! Moderaterna har respekt för den process som talmannen nu leder, och vi har också respekt för att Magdalena Andersson har fått möjligheten att undersöka förutsättningarna för att bilda regering. Det är en naturlig följd av det parlamentariska läget. Nu har hon själv konstaterat att hon inte har lyckats samla det stöd som krävs, och det är ett besked som måste tas på allvar. Samtidigt kan vi inte bortse från att det fortfarande finns fyra partier som tillsammans har 176 mandat och som har pekat ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat. Jag tycker därför att det är rimligt att förvänta sig att dessa partier också tar ansvar för den situation som har uppstått.

Herr talman! Moderaterna gick till val med en tydlig politisk inriktning och en ambition att fortsätta ta ansvar för Sverige. Vi gjorde ett starkt val och fick ett ökat stöd från väljarna, men vi har också varit tydliga med att respektera det parlamentariska läge som uppstod efter valet. Vi har inte majoritet för det regeringsalternativ som vi gick till val på, men det förändrar inte vår övertygelse om vilken politik Sverige behöver.

Detta innebär att vi, precis som alla andra partier, måste förhålla oss till verkligheten i denna kammare. Men om det skulle visa sig att andra regeringsalternativ inte kan samla tillräckligt stöd och partier ger nya besked som möjliggör en regering på vår sida är vi givetvis beredda att konstruktivt medverka till att pröva andra vägar framåt. Vårt ansvar är nämligen inte begränsat till det egna partiets intressen; vårt ansvar gäller Sverige.

Herr talman! Sverige behöver en regering, en regering som har förutsättningar att regera och som kan samla stöd för sin politik, ta ansvar för landets framtid och möta de stora utmaningar som väntar. Men framför allt behöver Sverige en regering som kan lösa Sveriges problem, en regering som kan stärka tryggheten, skapa förutsättningar för fler jobb och växande företag, förbättra skolan och värna vår gemensamma välfärd, en regering som inte nöjer sig med att förvalta det Sverige vi har utan som har ambitionen att bygga det Sverige vi vill ha – ett Sverige som är världens bästa land att leva i, ett land där människor kan känna trygghet, framtidstro och frihet att forma sitt eget liv och där det inte spelar någon roll varifrån du kommer utan vart du är på väg.

Det är denna politiska inriktning Moderaterna står för, och därför kan vi i dag inte ställa oss bakom Magdalena Andersson som Sveriges statsminister.

Herr talman! Den moderata riksdagsgruppen kommer därför att rösta nej till talmannens förslag att utse Magdalena Andersson till statsminister.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dennis Alvdén, Lars Beckman, Lotta Björklund, Crister Carlsson, John E. Weinerhall, Mats Green, Gustaf Göthberg, Annelie Hastig Olsson, Marie-Louise Hänel Sandström, Caroline Högström, David Josefsson, Fredrik Kärrholm, Joanna Lewerentz, Josefin Malmqvist, Marie Nicholson, Ulrik Nilsson, Peter Ollén, Erik Ottoson, Thomas Ragnarsson, Tony Rahm, Johanna Rantsi, Magnus Resare, Adam Reuterskiöld, Oliver Rosengren, Mats Sander, Maria Stockhaus, Viktor Wärnick och Boriana Åberg (alla M)