Fru talman! Det här är mitt första anförande i Sveriges riksdag.

Det var en fråga som återkom till mig i de debatter som jag deltog i under den gångna valrörelsen. Egentligen har denna fråga fastnat i mina tankar under en mycket längre tid än så.

Jag har arbetat i över elva år på komvux och sfi i Nässjö kommun. Det är ett oerhört lärorikt arbete där man får en djup insyn i hur språkinlärning, lokal arbetsmarknad och integration fungerar. Man får insyn i hur olika personers förutsättningar skiljer sig åt beroende på utbildningsbakgrund och vad de har varit med om tidigare.

När jag påbörjade min anställning på sfi hade vi ett av de största flyktingmottagandena i modern tid i Sverige. Det gjordes samtidigt oerhörda ansträngningar för att alla de som kom till Nässjö, Jönköpings län och Sverige skulle få ett bra mottagande. Det handlade inte bara om mottagande utan också om stora satsningar på jobb, praktikplatser, utbildning och integration. Det gjordes även insatser av civilsamhället. Studieförbund och kyrkor anordnade språkkaféer.

Fru talman! Något som slog mig då var att jag, trots att flyktingmottagandet begränsades kraftigt under mitten av 2010-talet, mötte många personer på sfi som värdesatte Sverige mycket högt. Många som jag träffade älskade att lära sig svenska, trots att det var svårt med grammatik och uttal av olika svenska ord. De kände sig verkligen välkomna i Sverige och ville vara en del av det svenska samhället och skapa sig en framtid här.

Tio elva år senare, 2026, möter jag inte längre detta på samma sätt. I dag möter jag i stället alldeles för många på komvux och sfi som säger ungefär så här: Jag känner mig inte längre välkommen i Sverige.

Det, fru talman, tycker jag är helt fruktansvärt. Vad får det för konsekvenser om man inte känner sig välkommen i det land som man har kommit till och vill bygga sin framtid i? Vad är det egentligen som har hänt under dessa år? Vad är det som har gjort att de personer som jag möter – och detta gäller säkerligen även andra komvuxlärare – känner att politiken i Sverige har blivit hårdare och kallare under de senaste åren?

Kan det vara så att mycket av den politik som har förts under den gångna mandatperioden, som bland annat har handlat om att försöka få fler att återvandra och som har gjort att unga människor som byggt sitt liv i Sverige har fått lämna landet, faktiskt har gjort något med vårt samhälle och med framtidstron? Kan den ha gjort att en del av de personer som jag möter på sfi och komvux inte längre känner sig välkomna eller att deras framtid här inte längre känns lika självklar?

Det här är inte det samhälle som Sverige ska vara. Vi behöver en mänskligare politik, nu och framåt. Vi behöver en politik för bra integration, som gör att människor som kommer till Sverige känner sig välkomna här och kan planera sitt liv för lång tid framåt. Därför är det viktigt att vi nu ska påbörja ett arbete för att skriva fram en stopplag för att förhindra att ungdomar som kom hit som barn utvisas. Det är ett viktigt första steg för att återupprätta framtidstron när det gäller Sverige hos mina gamla sfi-elever.