Fru talman! Inför den gångna mandatperioden annonserade Tidöregeringen att svensk skola skulle genomgå en så kallad helrenovering. Kunskapsresultaten skulle stärkas. Det skulle göras satsningar på lärarna. Med facit i hand kan vi konstatera att den renoveringen har uteblivit, och svenska elever presterade nyligen historiskt dåliga resultat i den senaste Pisamätningen.

Ett av problemen, skulle jag vilja hävda, med svensk skola är bristen på långsiktighet och tillräcklig finansiering. Jag vill ta ett exempel från ett område där vi faktiskt haft samsyn över blockgränserna och som också har lyfts tidigare här i dag. Det gäller lärares undervisningstid.

När frågan behandlades i kammaren tidigare i år mötte den brett stöd från majoritet och opposition, och det finns väldigt goda skäl till det. Under många år har en allt större del av lärares arbetstid gått till undervisning. Samtidigt är en viktig del av läraruppdraget allt det som sker utanför klassrummet. Det handlar om planering, rättning och samarbete med kollegor. I slutändan är det en ekvation som inte går ihop. Därför stöttade vi socialdemokrater en reglering av undervisningstiden. Vi varnade dock regeringen för det som också många remissinstanser lyfte, nämligen att finansieringen är helt avgörande för att en sådan här reform ska bli lyckad och att risken med en för liten finansiering är att skolorna tvingas göra klasserna större för att ha råd. När undervisningstiden ska minska innebär det att någon annan ska täcka upp i klassrummet. En ökad personaltäthet är ett rimligt och välbehövligt svar på den frågan, men det kräver att skolorna ges ett ekonomiskt tillskott.

Fru talman! Regeringen har avsatt 2,6 miljarder kronor till finansiering av den här reformen. Inför att regleringen ska träda i kraft 2027 har Skolsverige börjat förbereda sig, och bilden klarnar: Det avsatta statsbidraget är långtifrån tillräckligt.

Flera skolkännare har på sistone varnat för den svaga finansieringen. I mitt hemlän Östergötland konstaterade Norrköpings kommun nyligen att regleringen innebär en ökad kostnad på 92 miljoner kronor samtidigt som statsbidraget bara täcker ungefär 35 miljoner. Det täcker 38 procent av den faktiska kostnaden.

Man kan tycka att det är rimligt att kommunerna, som ju har huvudansvaret för skolan, ska ta den här kostnaden. Men sanningen är att alla kommuner inte har den möjligheten. Kraftiga kostnadsökningar och statsbidrag som inte har inflationssäkrats har inneburit att man är under ekonomisk press. De kan väl höja skatten för att ha råd med sina satsningar, kanske någon tycker. Men, nej, inte ens det vill Tidöpartierna göra möjligt. Man vill omöjliggöra det genom att straffa kommuner som tvingas höja skatten.

Fru talman! Jag vill understryka att vi socialdemokrater står bakom den här regleringen av lärares undervisningstid. Den är både välkommen och viktig, men det går inte att blunda för verkligheten. Utan en tillräcklig finansiering riskerar den här förändringen att inte skapa en bättre arbetsmiljö för lärarna utan en sämre i form av större klasser och en skola med mindre ordning och reda i klassrummet – motsatsen till det som har varit ambitionen.

Det tar mig till min slutpoäng: Om skolan ska lyckas med att vända utvecklingen med Pisaras och en pressad arbetsmiljö måste larmen från skolans personal tas på allvar och en långsiktig skolpolitik föras, som också ger ekonomiska förutsättningar att satsa på skolan bortom pressmeddelanden och sociala medier-klick. Ett första steg vore en regering som är villig att betala det som krävs för att förbättra lärares arbetssituation. Det kommer vi socialdemokrater att kämpa för.

(Applåder)