Fru talman! Jag tänkte i dag prata om ett ämne som jag inte har kunnat sluta tänka på de senaste veckorna. Ekot har gjort en kartläggning som visar att 850 barn inte kom tillbaka till skolan efter sommarlovet. Kommunerna vet inte var dessa 850 barn befinner sig, men de är inte i klassrummet.

I vissa fall finns det kanske en enkel förklaring. Man har flyttat och bytt kommun, och informationen har inte kommit fram. Men andra barn har förts ut ur Sverige mot sin vilja, av sina egna familjer. Vi vet att det handlar om flickor som gifts bort, barn som könsstympas och pojkar som skickas på uppfostringsläger för att de inte lever som familjen vill.

Regeringen har de senaste åren tagit viktiga steg för att bekämpa det hedersrelaterade våld och förtryck som finns i Sverige. Vi har stärkt skyddet för utsatta barn och infört en möjlighet att förhindra att de förs ut ur landet mot sin vilja. Vi har tagit initiativ till ett nationellt frånvaroregister och har fått en ny socialtjänstlag på plats. Det är bra, och det förebyggande arbetet måste fortsätta.

Men i dag vill jag framför allt prata om de fall där det värsta redan har hänt: de barn som redan förts bort. Hur får vi hem de barnen igen?

Fru talman! För över 20 år sedan stod Fadime Sahindal här i riksdagen och vädjade till oss att inte blunda för hedersförtrycket. Mycket har hänt sedan dess, men så länge det finns barn som vi inte har lyckats skydda har vi misslyckats. Barnen behöver få veta att Sverige inte har glömt dem, att vi inte har gett upp och att vi kommer att göra allt vi kan för att hjälpa dem hem till Sverige igen.

I dag gör organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, ett ovärderligt arbete för att de som utsätts för hedersförtryck ska få det stöd som de förtjänar. Vi ska vara tacksamma varje dag för att de finns. Men det kan aldrig vara ideella organisationers ansvar att rädda svenska barn som har förts bort. Det är statens ansvar.

Alltför ofta blir svaret till de här barnen att de behöver ta sig till en svensk ambassad för att få hjälp. Men hur ska en flicka som har gifts bort och hålls instängd hos en helt ny familj kunna ta sig till en ambassad? Hur ska en pojke som är på ett uppfostringsläger i ett land han aldrig tidigare varit i kunna ta sig till en ambassad? Vi kan inte och ska inte lägga över ansvaret på barnen.

Det finns stora brister i vårt system i dag. Vi måste se över vilka verktyg vi ger till socialtjänsten och till de myndigheter som behövs för att hitta, hjälpa och få hem de här barnen. Vi måste stärka skyddet för barns medborgarskap, och vi måste se till att alla berörda myndigheter gör allt i sin makt för att barnen ska komma hem igen. Vårt ansvar upphör inte vid Sveriges gräns.

De barn som vågar berätta, de som vågar be om hjälp och de som vågar stå emot sina egna familjer visar ett enormt mod. Det minsta vi kan göra är att visa dem samma mod. Vi måste i handling visa att vi inte har gett upp om dem, att vi finns där och att Sverige faktiskt hjälper och skyddar. Målet ska självklart vara att varje klassrum ska vara fyllt av förväntansfulla barn efter sommarlovet och att ingen stol ska stå tom. Men om en stol ändå skulle stå tom får vi aldrig sluta kämpa för att det barnet ska komma hem igen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Olle Olson (M).