Fru talman! Jag kommer från Norrtälje kommun. Det är en kommun med både stad, tätorter, landsbygd och skärgård som faktiskt utgör en tredjedel av hela Stockholms läns landyta, med långa avstånd inom kommunen. Det säger en del om hur olika förutsättningar människor kan leva under även inom en och samma kommun.

Efter många år i kommunpolitiken har jag på nära håll sett hur beslut kan få enorma konsekvenser för den enskilde. Ett tydligt exempel på detta är frågan om vatten och avlopp.

Runt om i Sverige finns människor som har investerat i egna brunnar och enskilda avloppsanläggningar, lösningar som de själva ansvarar för och som i många fall fungerar alldeles utmärkt eller kan åtgärdas för att uppfylla nyare krav. Ändå kan fastighetsägare ställas inför krav på anslutning till kommunalt va med kostnader på hundratusentals kronor, ibland en halv miljon kronor. För en barnfamilj eller en pensionär, för vem som helst för den delen, är ju det en oerhörd ekonomisk belastning. Men vi ska komma ihåg att det inte bara handlar om ekonomi. Det handlar om hus där barn har växt upp och familjer har skapat minnen och om fastigheter som i många fall har gått i arv i generationer. Att då riskera att behöva lämna sitt hem för att man inte har råd med en va-anslutning är ett oerhört hårt slag.

Fru talman! Måste då lösningen alltid vara kommunal? Mitt svar på den frågan är nej, inte om det finns andra lösningar som fungerar och uppfyller miljökraven.

I dag finns bra teknik för enskilda avlopp och möjligheter till gemensamma anläggningar. Givetvis ska vi ha tillsyn, och anläggningar som inte uppfyller kraven ska åtgärdas. I vissa fall, där framför allt vattenfrågan inte kan åtgärdas, kan det givetvis ibland betyda att kommunen faktiskt behöver bygga ut. Ett dåligt avlopp betyder dock inte automatiskt att kommunalt va är den enda lösningen.

År 2023 ändrades lagen om allmänna vattentjänster så att särskild hänsyn ska tas till möjligheten till enskilda lösningar. Det var för oss på landsbygden ett mycket välkommet steg från riksdagens sida, men jag anser att vi behöver gå längre. Jag vill se en skärpning av 6 § lagen om allmänna vattentjänster.

Innan det beslutas om kommunalt va ska det tydligt kunna visas varför godtagbara enskilda eller gemensamma lösningar inte räcker. Alternativen ska utredas ordentligt, slutsatserna ska motiveras och kostnaderna för fastighetsägarna ska vägas in. Det ska inte vara självklart att gräva ned kommunala ledningar för hundratals miljoner kronor när det kan finnas andra fungerande lösningar.

Fru talman! Som sverigedemokrat vill jag också se ett tydligare landsbygdsperspektiv i svensk lagstiftning och myndighetsutövning. Vi kan inte alltid utgå från storstädernas förutsättningar när vi fattar beslut som påverkar människor på just landsbygden. Det handlar om vatten och avlopp samt om vägar, samhällsservice och möjligheten att bo och verka utanför våra större städer.

Vi ska självklart värna miljön och människors hälsa, men vi ska också värna tryggheten i det egna hemmet och människors möjligheter att påverka sina egna liv.

Efter mina år i kommunpolitiken vet jag hur mycket de här frågorna betyder för människors ekonomi och framtidstro, och det perspektivet tar jag nu med mig in i Sveriges riksdag. Landsbygden är nämligen inte bara en plats att besöka utan en plats att leva på, och politiken måste göra det möjligt att leva där.

(Applåder)