Fru talman! Låt mig börja med något som jag anser är en självklarhet: Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Anledningarna till det är många.

Att människor arbetar är en grundläggande förutsättning för finansieringen av vår välfärd, när våra skatteintäkter ökar tillsammans. Det är också en grundförutsättning för själva välfärdsmodellens funktionssätt. Vi behöver människor som arbetar som undersköterskor, lokalvårdare och lärare.

Att människor arbetar är däremot inte bara en fråga om skatteintäkter och organisering av nästa schemarad, utan det är också en fråga om frihet – friheten att ha en egen försörjning, fatta egna beslut och leva ett självständigt liv. Arbete är också en fråga om gemenskap – att få vara en del av ett sammanhang där man får möjlighet att bidra. Ett arbete är en fråga om att känna sig behövd – att ha en uppgift, bidra med något och veta att det man gör spelar roll.

Fru talman! I dag är det på tok för många människor i vårt land som inte har ett arbete att gå till. Den statliga myndigheten SCB säger att nästan 500 000 människor i det här landet saknar ett arbete att gå till varje dag. Det är 100 000 fler än för fyra år sedan.

Anledningarna kan vara många, men jag vill ändå säga härinne att den absoluta majoriteten av den halva miljonen människor inte är arbetslösa av egen fri vilja. Överlag handlar det om att man saknar förutsättningar att ta ett arbete. Det är en samhällsutmaning som vi gemensamt måste hantera.

I dag är hindren för att komma in på arbetsmarknaden alltför stora. Först och främst: Att det saknas arbetstillfällen i det här landet beror på den bristande tillväxtpolitiken, men detta överlåter jag till ett annat debattsjok. Det som vi rent arbetsmarknadspolitiskt kan göra för att ta folk närmare den frihet som ett arbete innebär stavas en aktiv arbetsmarknadspolitik.

En aktiv arbetsmarknadspolitik är en politik som inte är passiv och som inte sitter på händerna när man ser utmaningar på arbetsmarknaden och att människor saknar verktyg för att ta ett arbete. Det är en politik som ser till att människor rustas med de praktiska kunskaper som krävs för att få ett arbete. Det kan handla om praktiska hantverkskunskaper, språk och mycket annat. I grunden är det en politik som rustar människor.

Tyvärr har de senaste årens politik inte varit en politik som har rustat människor. Det som Sverige behöver är en aktiv arbetsmarknadspolitik som möter arbetslösheten med aktiva insatser – en politik som har det uttalade målet full sysselsättning. En helt grundläggande förutsättning för detta är att arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken får den finansiering som behövs för att kunna arbeta i den riktningen.

Det handlar om att de utbildningar som arbetslösa hänvisas till ska vara utformade utifrån behoven på svensk arbetsmarknad. Det handlar om att öka mängden arbetsmarknadsutbildningar och om att se till att alla människor med funktionsnedsättningar välkomnas på arbetsmarknaden och att ungdomar rustas med nya verktyg för den nya arbetsmarknad som växer fram. Det handlar också om en arbetsförmedling som har de muskler som krävs för att exempelvis kunna matcha människor mot de arbeten som finns, som kan erbjuda individuellt stöd och som kan arbeta närmare de människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Fru talman! Som jag inledde med att säga borde det vara en självklarhet att alla människor som kan arbeta också arbetar. Det är en grundläggande förutsättning för vårt samhälles funktionssätt men också för människors försörjning, gemenskap och frihet. Tyvärr har vi under de senaste åren inte haft en politik som prioriterat detta. Det, fru talman, ska förhoppningsvis förändras nu.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides (S).