Fru talman! Telegram kom från Aftonbladet i natt vid tvåtiden om att två personer dödats och 20 skadats i ryska attacker mot Kyjiv. 16 personer vårdas på sjukhus efter att ett niovåningshus drabbats i ytterligare en rysk attack.

Det är en sak att läsa om kriget, som nu snart är inne på sitt femte år. Det är en annan sak att göra som många av kollegorna här i kammaren med mig har gjort, det vill säga vara på plats i Kyjiv för att stödja och se vad Sverige kan göra mer för att Ukraina ska vinna. Där kan man också se en stad som lever, där kaféerna håller öppet och där drömmen om Europa ändå består trots de massiva angrepp som har skett under så många år.

I januari intervjuade Military Times ukrainska soldater vid fronten om fredsförhandlingarna, som då hade initierats av USA. En av dem sa att han aldrig skulle stödja ett fredsavtal som innebär att hans barn kan tvingas strida mot samma fiende som hans far och han själv hade gjort. Det där är värt att ta in: tre generationer mot samma fiende. Ändå framhärdar Ukraina.

Fru talman! Säkerhet är ingen engångsinsats. Stödet för Ukraina är brett och stort, inte minst i denna kammare. Det är en styrka för Ukraina, och det är en styrka för Sverige. Men vi vet hur snabbt det kan svänga i försvarspolitiken. Jag är glad för att Johan Andersson lyfte upp just försvarsindustrins ställning och betydelse, men så har det inte alltid låtit.

I försvarsbeslutet från 2004 avvecklade den socialdemokratiska regeringen massiva mängder av krigsförband. I Göteborg försvann helikoptrarna från Säve flygplats. De lokala socialdemokraterna var givetvis emot det, men de hade inte mycket att säga till om när den socialdemokratiska nedläggningsivern fick fotfäste.

Vi vet att det kostar att rusta upp. Stödet för detta är kompakt i kammaren. Vi ska veta det, och vi ska ta det med oss. Men vi ska också bära med oss att det väsentliga i upprustningen av det militära och civila försvaret i Sverige just nu inte handlar bara om fregatter, flygmaskiner, drönare och tekniska system. Det börjar i grund och botten med den enskilda människans försvarsvilja, med den värnpliktiga som har ryckt in på Amf 4 hemma i Göteborg, med officerarna som utbildar nästa generations soldater och med hemvärnsmannen eller hemvärnskvinnan som alltid står redo.

Den 7 mars 2024, fru talman, blev Sverige fullvärdig medlem i Nato. Efter decennier av allianslöshet hittade vi hem med den största säkerhetspolitiska kursändringen sedan 1809. Ett medlemskap i Nato är en stor förpliktelse. Sverige har bidragit, ska bidra och kommer att bidra till att Nato blir säkrare och att därmed också vår del av världen blir säkrare.

Det är här det börjar tjorva till sig lite. Det pågår som bekant en regeringsbildningsprocess, och det ska röstas om en statsminister i denna kammare i morgon. Hur kommer socialdemokratisk säkerhetspolitik se ut, ifall olyckan är framme och man bildar regering?

Vi vet att Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot Sveriges Natomedlemskap. Socialdemokraterna har däremot på goda grunder och med gott resultat drivit på för det svenska medlemskapet. Detta skapar en säkerhetspolitisk klyfta, fru talman. Man kan inte både ha kakan, äta den och samtidigt fundera på någonting annat.

Sverige kan inte riskera att drabbas av den osäkerhet som en sådan säkerhetspolitisk linje skulle innebära om olyckan skulle vara framme. Våra allierade ska inte behöva undra vad som egentligen gäller.

I kontrast till detta finns en bred samsyn i försvarspolitiken. Det är värt att ta fasta på, inte minst för att det stärker Sverige, vårt försvar och vårt stöd till Ukraina.