Fru talman! Jag vill i detta anförande diskutera svensk sexualbrottslagstiftning, samtyckeslagen och vad jag och många med mig menar är brister i rättspraxis.

För att undvika eventuella missförstånd vill jag säga att sexualbrott är vedervärdigt och att våldtäktsmän ska dömas hårt. Här råder inga tveksamheter. Problemet i dag är dock att inte minst unga pojkar, ofta med liten eller obefintlig sexuell erfarenhet, döms till långa fängelsestraff och stora skadestånd för våldtäkt på mycket svag bevisning eller, för den delen, för incidenter som i det allmänna rättsmedvetandet – är åtminstone jag övertygad om – över huvud taget inte hör hemma i en rättssal.

Våldtäktsbegreppet har genom åren breddats i omgångar, och i och med den så kallade samtyckeslagen som infördes 2018 har våldtäktsbegreppet breddats ytterligare till att inom juridiken omfatta allt fler gärningar. Antalet våldtäktsdomar, förutom grov våldtäkt som ligger stabilt, har i och med detta fördubblats. Till detta har även tillkommit domar i den nya brottskategorin, så kallad oaktsam våldtäkt.

Jag är fullt medveten om svårigheterna att döma i sexualbrott, särskilt som det sällan finns vittnen eller för den delen teknisk bevisning. Men på grund av det goda att vilja freda kvinnor från sexualbrott har beviskraven sänkts till nivåer som inte tillämpas i några andra typer av rättsfall. Principen om oskyldighetspresumtion, som ibland uttrycks som att det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig lider, har i praktiken lyfts bort från våldtäktsmål.

Detta har lett till att vi otvetydigt dömer inte minst unga oskyldiga pojkar till minst tre års fängelse, hundratusentals kronor i skadestånd och ett livslångt stigma. I det enskilda fallet är det naturligtvis svårt att uttala sig säkert om skuld, men på det stora hela är det uppenbart att oskyldiga döms. De är inte få.

Det finns bland annat ett fall där en dömd kille lyckades bevisa sin oskuld efter att en expert lyckats få ut data ur en trasig telefon. Journalisten Jenny Strindlöv har skrivit om bland annat detta fall.

Jag har engagerat mig i frågan genom att anordna ett seminarium i riksdagen. Jag har också läst en stor mängd domar och förundersökningsprotokoll. Jag har intervjuat såväl advokater och journalister som dömda och deras anhöriga. Sammantaget är jag övertygad om att svensk lagstiftning såväl som rättspraxis behöver reformeras. Det här är en tryckkokare som tids nog kommer att brisera.

Jag menar att vi behöver en översyn av huruvida det allmänna rättsmedvetandet och juridikens omfattning av begreppet våldtäkt verkligen ligger i fas. Kanske behövs fler brottskategorier vad gäller sexualbrott, så att det finns rimliga påföljder för mindre allvarliga händelser som inte uppfattas som våldtäkt i det allmänna rättsmedvetandet.

Det här är en svår och komplex fråga, och jag hoppas att vi tar tag i den.