Fru talman! I Sverige har kriminalpolitiken under de senaste fyra åren haft ett alldeles för ensidigt fokus på åtgärder som har marginell, ingen eller rent av en destruktiv betydelse när det gäller samhällets möjligheter att upptäcka, förebygga och bekämpa brottslighet. Jag tänker på Tidöregeringens närmast besatta intresse av att sätta fler barn i fängelse, i allt lägre åldrar och under allt längre tid – trots att vi vet att det inte är en politik som fungerar och trots att forskning, ett otal remissinstanser och beprövad erfarenhet från andra delar av världen visar att det inte är effektivt att sätta fler barn i fängelse, i lägre åldrar och under längre tid.

Vi måste ändra riktning för kriminalpolitiken i Sverige. Vi behöver en politik som faktiskt fungerar. Grunden i den politiken måste vara det brottsförebyggande arbetet. Där vet vi i samhället vad som behöver göras. Vi måste satsa på skolan. Varenda elev, vartenda barn och varenda ungdom ska klara av sin skolgång så att de når målet om egen försörjning eller vidare studier. Vi måste bekämpa arbetslösheten. Vi måste ha en politik för full sysselsättning.

Tidöregeringens största misslyckande är den arbetslöshet som har bitit sig fast. Barn och unga måste få växa upp i hem där föräldrar har ett jobb att gå till, så att de klarar egen försörjning och så att de inte av fattigdomsskäl drivs in i de gängkriminellas käftar. Vi behöver en brottspolitik som faktiskt fungerar.

Vi måste också skydda vår välfärd. Den organiserade brottsligheten och gängen attackerar vår välfärd och använder de intäkter som skulle ha gått till välfärd till att i stället finansiera annan kriminell verksamhet. Tidöregeringen har sett mellan fingrarna på det faktum att vi lever i ett land där gängkriminella tillåtits driva HVB-hem och vårdcentraler.

Vi måste byta riktning. Vi måste också ha en politik som står på brottsoffrens sida. Jag blev kontaktad av en kvinna som berättade om sin dotter. Hon hade levt i en oerhört destruktiv relation, som hon lyckats lämna. Hon hade utsatts för fruktansvärda brott i den relationen. Hon klarar inte av att gå ut på arbetsmarknaden på grund av det hon blivit utsatt för utan tvingas leva på ekonomiskt försörjningsstöd. Förövaren, hennes exman, dömdes, och hon fick rätt till skadeståndsersättning. Det var äntligen någon form av upprättelse från samhället.

Vad händer då? Jo, då säger kommunen: Din skadeståndsersättning räknar vi som en inkomst. Därför skär vi ned på ditt ekonomiska försörjningsstöd i motsvarande takt som du får tillgång till skadeståndsersättningen.

Det här är skamligt. Brottsoffret utsätts alltså två gånger – först för gärningsmannens fruktansvärda agerande och därefter för samhällets svek. Man attackerar människor i fattigdom och säger: Du ska inte ha tillgång till den skadeståndsersättning som alla andra skulle få tillgång till om de var i samma situation som du.

Fru talman! Under den här mandatperioden vill jag att den här församlingen ska fatta beslut om att kommuner inte ska tillåtas att dra ned på det ekonomiska försörjningsstödet när människor som befinner sig i samhällets mest utsatta situationer och lever i fattigdom äntligen får rätt till skadeståndsersättning.

Vi behöver en politik som fungerar. Då måste vi satsa på det brottsförebyggande arbetet. Det handlar om skolan, full sysselsättning och bostadsområden som är trygga att växa upp i. Vi ska ha bostäder som familjer har råd att bo i och bostadsområden där 13-åringar kan växa upp i trygghet i stället för att de ska behöva växa upp i de fängelser som Tidöregeringen ville bygga.

Vi ska punktmarkera den gängkriminella miljön, vi ska skydda vår välfärd, och vi ska ha en politik som står på brottsoffrens sida.