Fru talman! Jag vill prata om en av de största kulturrörelserna i Sverige, en som inte utspelar sig i de finaste rummen, avnjuts till de godaste vinerna och alltid möts av stående ovationer utan som ibland rent av är utskälld men ändå är levande och stark. Jag pratar förstås om den svenska supporterkulturen.

Varje vecka förgyller kreativiteten och kraften från tifogrupper och engagerade supporterkollektiv upplevelsen för hundratusentals svenskar som följer fotbollen på plats eller via tv-sändningar – banderollerna, flaggorna, ståplatserna, konfettin, pyrotekniken.

Den inramning som finns kopplat till den svenska fotbollen är ingen naturlag utan ett resultat av ett genuint och brinnande engagemang. Utan stora erkännanden och ekonomisk ersättning och på bekostnad av allt annat som ska hinnas med i livet sliter människor vecka ut och vecka in för att göra svensk fotboll levande.

Supporterkulturen är i många hänseenden en liberals dröm. Utan att vara beroende av en krona av skattebetalarnas pengar engagerar den brett och är inkluderande för alla som önskar delta i den. Det minsta som kan begäras är att den inte motarbetas av politiken eller ordningsmakten.

När jag själv står på nationalarenan i Solna för att följa mitt lag och det tänds bengaler i klacken för att höja stämningen på arenan följs det alltid av ett meddelande på jumbotronen: Användning av pyroteknik är olagligt enligt ordningslagen. Så är det förstås. Därför är det bra att jag nu kan stå i vår lagstiftande församling och säga något för mig väldigt självklart: Ordningslagen måste ändras och pyroteknik på våra läktare tillåtas.

För mig handlar det om en viktig princip: Vuxna människor ska vara fria att göra nästan vad som helst så länge det inte skadar någon annan. Engagerade supportrar som bidrar till att höja stämningen på de svenska läktarna och skapar en livlig atmosfär är inte ett problem. De är en tillgång.

Är det värt att fortsätta lägga skattebetalarnas resurser på att motarbeta och lagföra individer som, om de sköter detta korrekt, inte skadar någon annan? För mig är svaret på den frågan självklart. Det är även självklart att vi ska värna den svenska supporterkulturen.

Den levande och medlemskontrollerade svenska fotbollsrörelse som 51-procentsregeln möjliggör står i skarp kontrast mot den utveckling vi har sett runt om i världen, där fotbollen alltmer har kommit att handla om vilka som äger den och hur den utnyttjas i ett spel som är större än det som sker på gräsplanen. Samma diktaturer som arrangerat de stora mästerskapen de senaste åren har också köpt europeiska storklubbar. Det är rimligen uppenbart för alla att ägandet av fotbollsklubbar nu för tiden är ett geopolitiskt maktverktyg.

Det finns av naturliga skäl en ökad medvetenhet om de hot icke-demokratierna utgör mot våra fria och öppna samhällen. I takt med tiden får vi också skarpare verktyg för att möta detta, till exempel lagstiftning för att skydda vår kritiska infrastruktur som hamnar, flygplatser och tågspår. Vår kulturellt kritiska infrastruktur står dock mer oskyddad.

Det är i det perspektivet 51-procentsregeln är så viktig. Alternativet till den är nämligen att vi går samma utveckling till mötes som resten av världen. Det vill inte jag.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag rikta ett innerligt tack till alla som gör de svenska idrottsläktarna levande och kanske inte alltid fått mest uppskattning från politiskt håll. Tack till supportrarna som målar, organiserar och förverkligar de tifon vi alla får ta del av! Tack till supportrarna som sluter upp på läktarna i ur och skur för att stötta sitt lag och föra engagemanget vidare till nästa generation! Tack till supportrarna som gör sina röster hörda och kräver mer av politiken! Er tid och ert slit gör den svenska fotbollen till allt annat än tyst och själlös.

(Applåder)