Fru talman! Samhället är så mycket större än staten. Ett samhälle byggs av människor som ser varandra. Det byggs av volontären som besöker den som är ensam och av tränaren som stannar kvar efter träningen för att prata med en ungdom som verkar ha det svårt. Det byggs av församlingen som delar ut matkassar, ordnar språkkafé och öppnar sina dörrar för människor som behöver gemenskap.

I civilsamhället möts människor som annars kanske aldrig hade mötts. De får hjälpas åt, lösa problem, lyssna till varandra och ta ansvar för någonting som är större än de själva. På det sättet har civilsamhället länge varit en bärare av den svenska demokratin.

Fru talman! För frikyrkorna går det här tillbaka till Vallersvik 1848. Där steg människor ned i det kalla vattnet för att låta döpa sig och sedan bilda Sveriges första baptistförsamling. Där fick människor rösträtt, oavsett börd och oavsett om de var män eller kvinnor. Där föddes den moderna svenska demokratin, mer än 70 år innan rösträtten fick sitt genombrott i det svenska riksdagsvalet.

Det arvet lever vidare. Runt om i Sveriges församlingar fostras människor i demokratiskt tänkande och i ansvar för samhället. I de gemenskaperna föds inte hat eller polarisering. Där föds i stället gemenskap, framtidstro, hopp och kärlek, och det är det som vi behöver mer av i samhället.

Vi behöver inse att det offentliga på egen hand inte kan klara av alla utmaningar som vi som samhälle står inför. Det är ju inte utanför Skatteverket som människor samlas när de är i kris eller behöver någonstans att vända sig med det som är allra svårast i livet. Därför är det centralt för Kristdemokraterna att ge trossamfund och civilsamhälle goda förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete. Man ska kunna bedriva ett aktivt arbete med gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Ett samhälle där sådan verksamhet finns är ett bättre och rikare samhälle.

Det offentliga behöver ta vara på, inte konkurrera med, kyrkans kraft. Ta bara det brottsförebyggande arbetet som exempel. Barn och unga behöver trygga vuxna, meningsfulla sammanhang och gemenskaper där de blir sedda. När samhällets goda gemenskaper lämnar ett tomrum finns det kriminella nätverk som är beredda att fylla det, men till ett fruktansvärt pris. Därför är varje ungdomsledare som bygger förtroende en del av det brottsförebyggande arbetet. Varje församling som ger unga en trygg mötesplats är en del av det brottsförebyggande arbetet. Kyrkornas betydelse är stor då men upphör inte heller när en människa har hamnat i kriminalitet.

Andlig vård inom kriminalvården där präster, pastorer och diakoner kan verka är viktigt. Den verksamheten behöver ges större utrymme när kriminalvården nu byggs ut. Samma möjligheter till existentiellt stöd behöver finnas för barn och unga inom Sis-hemmen.

Tyvärr, fru talman, uppstår dock ofta en olycklig osäkerhet när det offentliga ska samarbeta med kyrkor. Det syns inte minst i skolans värld.

I Vårgårda, för att ta ett exempel, fanns under 40 år ett samarbete mellan skolan och en lokal kyrka. Kyrkans ungdomsledare fungerade som kamratstödjare och rastvakter i korridoren. Men samarbetet sades upp.

Samma osäkerhet uppstår ofta kring skolavslutningar i kyrkan. Rektorer blir osäkra på vad som får sägas och göras. Präster förväntas tona ned kyrkans egen identitet i det rum som generationer av människor har samlats i.

Offentliga verksamheter måste kunna samarbeta med civilsamhället, med respekt för civilsamhällets identitet. Kyrkan är värdefull just därför att den är kyrka. Den har en tro, en tradition och en människosyn som motiverar människor att tjäna andra. Det behöver vi mer av.