Fru talman! Kungliga biblioteket är hela Sveriges nationalbibliotek. Man skulle också kunna säga att Kungliga biblioteket är hela Sveriges minne. Samlingarna sträcker sig mer än tusen år tillbaka i tiden, och de växer för varje dag.

Här finns allt från handskrifter till böcker, reklam, tidningar, musik, spel, dataspel och en väldig massa andra saker. Här finns allt från Djävulsbibeln, som togs som krigsbyte efter trettioåriga kriget, till varenda en av Jan Mårtensons deckare, låtar av Abba och även en och annan bortglömd vinylskiva som bara såldes i några exemplar. Här finns vartenda lokalt annonsblad från Ica och Coop, alla program som har visats i SVT och alla populära dataspel.

Det är alltså en väldig bredd på det som samlas in varje dag, året runt på KB. Under biblioteket i Humlegårdsparken, 40 meter ned i marken, finns stora bergrum som rymmer två femvåningshus. Här bevaras det mesta av det tryckta materialet.

Kungliga biblioteket har också tre världsminnen utsedda av Unesco. De två första är Astrid Lindgrens arkiv och Dag Hammarskjölds samling, som innehåller brev, pressklipp, fotografier och manuskript som berör både privatliv och arbete och anses ha ett värde för mänskligheten. Tryckfrihetsförordningen från 1766 är det tredje världsminnet.

En av de mest centrala uppgifterna för Kungliga biblioteket är att bevara samlingarna för framtida forskare, men naturligtvis också för studier redan i dag. Att hantera samlingar för framtiden kräver ett noggrant arbete. Klimatet där man bevarar samlingarna har olika behov av bland annat klimatanpassningar.

Ett annat sätt att bevara samlingarna är att digitalisera. KB har i dag en av världens största samlingar av digitaliserade samlingar av dagstidningar. KB ansvarar också för att främja samverkan i biblioteksväsendet i landet, ansvarar för statistik som gäller bibliotek och följer upp biblioteksplaner.

Jag har också lite kuriosa. 1878 öppnade Kungliga biblioteket i Humlegårdsparken. Då hette en av amanuenserna August Strindberg.

En förutsättning för att samhällets kollektiva minne ska fungera är att vi har en pliktlagstiftning som gör att allt svenskt utgivet material finns kvar för framtida forskning och för att dokumentera landets kulturarv.

Men, fru talman, det finns ett ”men” med i bilden. Den nuvarande pliktlagstiftningen är från 1993 respektive 2012 och är i många avseenden omodern och inte anpassad till den digitala utveckling som vi har sett. 2019 fattade den dåvarande regeringen beslut om direktiv för att få fram en ny och mer ändamålsenlig lagstiftning. Utredningen om pliktlagstiftning för ett tryggat källmaterial kom 2021 och innehöll förslag på hur pliktinsamlingen av material kan utformas så att den blir medie, teknik- och formatoberoende och därmed långsiktigt oberoende. 2026 finns fortfarande ingen ny pliktlagstiftning på plats.

Tre liberala utbildnings- och forskningsministrar har besvarat mina interpellationer om detta under de senaste tre åren, men ingenting har hänt. Detta innebär att Kungliga biblioteket har stora onödiga kostnader för exempelvis löpande digitalisering av dagstidningar som tekniskt sett skulle kunna samlas in i digital form direkt från leverantören. Det allvarligaste är dock att framtida forskning kommer att bli lidande av att vi inte har kunnat samla in relevanta medieformer. Det är mycket allvarligt. Jag hoppas att en ny regering kommer att agera i frågan.

(Applåder)