Fru talman! Det finns något som förenar allt vi vill åstadkomma i vårt land. Fler människor i arbete, företag som växer, en fungerande välfärd, klimatomställningen, ett starkare totalförsvar – allt detta förutsätter att vi har en sak på plats, nämligen en fungerande infrastruktur.

Vägarna som tar oss till jobbet, järnvägen som fraktar industrins varor, bussen som tar barnen till skolan, transporterna som ser till att maten kommer till butikerna och att ambulansen kommer fram i tid – vi tänker kanske inte på infrastrukturen så mycket när den fungerar, men vi märker direkt när den inte gör det. När infrastrukturen brister begränsas människors frihet, företagens möjligheter och ytterst hela samhällets förmåga att fungera.

Fru talman! Sverige har en alldeles för hög arbetslöshet. I ett sådant läge borde det vara självklart att investera i det som stärker vår konkurrenskraft och skapar fler arbetstillfällen. Samtidigt kräver klimatomställningen ett modernt och effektivt transportsystem där både människor och gods kan ta sig fram på ett hållbart sätt.

I dag vill jag lyfta fram framför allt två perspektiv som måste få betydligt större plats i svensk infrastrukturpolitik.

Det första handlar om motståndskraften. Vi lever i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Sverige rustar sin militära förmåga. Det är nödvändigt och välkommet. Men vad hjälper det att vi stärker vår militära förmåga om järnvägen inte klarar transporterna, om broarna inte bär och om viktiga vägar slås ut och alternativa rutter inte finns? Det handlar förstås om att man ska kunna förflytta militär materiel men också om att man ska kunna transportera livsmedel, läkemedel och människor och om att sjukvården ska fungera och industrin fortsätta producera även när samhället utsätts för stora påfrestningar. Poängen är att vi inte kan bygga ett starkt totalförsvar på en sönderfallen infrastruktur.

Det andra perspektivet handlar om demokratisk kontroll. Under lång tid har vi i Sverige haft en övertro på att marknaden ska lösa allt, även sådant som i grunden är samhällets gemensamma ansvar. Men när tågen inte går, vägarna inte håller och underhållet brister spelar det faktiskt ingen roll för människor hur många företag och konsulter som har fått betalt för att sköta jobbet. Det som spelar roll är att det fungerar. Vi har byggt ett system där ansvaret delats upp mellan allt fler, samtidigt som kontrollen över helheten försvagats. Det håller inte – inte för människors vardag, inte för svensk konkurrenskraft och definitivt inte för ett land som måste stärka sitt totalförsvar.

Därför vill vi socialdemokrater återta kontrollen över järnvägsunderhållet för att se till att vi underhåller det vi har med större effektivitet och mer respekt för varje skattekrona och att staten har den kunskap och den förmåga som krävs för att ta ansvar. Samhällets viktigaste funktioner måste styras av människors behov, inte av marknadens logik.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att infrastruktur är människors möjlighet att leva sina liv. Det är Sveriges möjlighet att växa. Det är vår förmåga att möta klimatomställningen och att stå starka när omvärlden skakar. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill vara.

(Applåder)