Fru talman! Sverige har världens bästa djurskydd, brukar vi säga. Men stämmer det verkligen, när vi ser vad som händer med de djur som ingen annan vill ta ansvar för?

Runt om i landet finns ideella djurskyddsföreningar och katthem som rycker in när samhället sviker. Länsstyrelsen kan besluta om att djur ska omhändertas, men när besluten väl är fattade hamnar ansvaret ofta hos ideella föreningar. Om ingen förening har plats eller råd blir resultatet ofta att djuret avlivas.

Samtidigt finns det tusentals hemlösa katter som aldrig kommer i kontakt med någon myndighet. De fryser, svälter, blir sjuka och skadas – och vem tar ansvar? Jo, människor som arbetar ideellt på kvällar och helger, öppnar sina hem som jourhem och betalar veterinärvård, kastrering och rehabilitering med pengar som samlats in genom gåvor och loppmarknader.

Det offentliga har i praktiken gjort sig beroende av deras godhet, men deras godhet har ett pris. Veterinärkostnaderna är höga, och föreningar lägger hundratusentals kronor – ibland miljonbelopp – på att rädda djur. Ändå förväntas de fortsätta utan någon självklar finansiering.

Fru talman! Samtidigt förvaltar Allmänna arvsfonden mycket stora tillgångar på över 17 miljarder och delar årligen ut mer än en miljard kronor till projekt inom civilsamhället. Vi måste våga fråga: Vilka verksamheter väljer vi att stödja och vilka lämnar vi utanför?

Dagens lagstiftning innebär att djurskydd inte är ett självständigt stödberättigat ändamål för Arvsfonden. Följden är att organisationer som räddar djur och förebygger lidande stängs ute från möjligheten att söka stöd enbart för sitt djurskyddsarbete. Detta är ett regelverk som behöver förändras.

Fru talman! Jag menar inte att staten ska ta över det ideella djurskyddet, men om samhället förlitar sig på dessa organisationer måste vi också ge dem rimliga förutsättningar att utföra sitt arbete. Därför vill jag att vi ändrar lagen om Allmänna arvsfonden.

Mitt konkreta förslag är att djurskydd förs in som ett uttryckligt stödberättigat ändamål i lagens första kapitel så att ideella djurskyddsorganisationer kan söka projektstöd för att utveckla sin verksamhet, rädda utsatta djur och förebygga lidande. Det handlar inte om att finansiera alla föreningars löpande kostnader utan om att öppna möjligheten till stöd för konkreta utvecklingsprojekt inom djurskyddet.

Vi måste sluta förutsätta att ideella krafter ska lösa samhällets problem helt på egen hand. Om vi menar allvar med djurvälfärden måste vi också ge dem som räddar djuren bättre förutsättningar att lyckas. Det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill vara – ett samhälle där vi blundar och hoppas att någon annan tar hand om problemen eller ett samhälle där vi står bakom dem som varje dag gör jobbet? Jag vet vilket samhälle jag vill ha.

(Applåder)