Fru talman! Jag bor i Koppom i västra Värmland, en liten ort som inte särskilt många känner till men som jag önskar att fler fick uppleva. Där lever vi omgivna av djupa skogar och glittrande sjöar. Det är platsen där jag växte upp och som jag senare valde att flytta tillbaka till för att själv bilda familj.

Kanske är det just alla barndomsminnen som gör att min hemort betyder så mycket för mig. När jag tänker tillbaka på somrarna som barn är det framför allt fisketurerna som jag minns. Jag minns de där varma sommarkvällarna när man satt och väntade på att flötet skulle åka under vattenytan, glädjen när det äntligen nappade och spänningen över att se vad som fanns på kroken, för att inte tala om hur gott det var med nystekt abborre till lördagsfrukosten. Det här är minnen för livet som säkert många andra känner igen sig i.

Men, fru talman, tyvärr är det inte självklart att kommande generationer kommer att få uppleva det här, för under ytan i våra vatten finns det ett hot som de flesta av oss aldrig ser: försurningen. Det är en av de allvarligaste miljöskadorna som har drabbat Sverige i modern tid, och Värmland är ett av de län som har drabbats allra hårdast.

Under årtionden föll stora mängder surt regn över våra skogar och sjöar. Fiskbestånd slogs ut, kräftor försvann och vatten som tidigare varit fulla av liv blev nästintill döda. Men genom ett omfattande kalkningsarbete har vi lyckats vända utvecklingen. Sedan 1980-talet har staten, kommunerna och länsstyrelserna tillsammans arbetat för att återställa våra vatten. Resultaten har varit fantastiska. Öring, harr och flodkräfta har kunnat återvända. Den hotade flodpärlmusslan har fått bättre förutsättningar att överleva. Det är ett klockrent exempel på långsiktig miljöpolitik som faktiskt fungerar.

Fru talman! Förra veckan följde jag och min riksdagskollega Peter Söderström med Värmlands läns kalkningsförbund ut på ett kalkningsuppdrag i Filipstad. Det vi fick höra då var minst sagt oroväckande.

I år skulle man behöva sprida ungefär 23 000 ton kalk i Värmland för att möta behoven, men pengarna räckte till omkring 13 000 ton. Anledningen är att statsbidraget till kalkningen inte har räknats upp sedan 2019, och samtidigt har kostnaderna för kalk ökat med omkring 50 procent.

Vi ser konsekvenserna redan nu: Vattenprover visar sjunkande pHvärden. Våra sjöar och vattendrag börjar helt enkelt bli surare igen. Fortsätter den här utvecklingen riskerar vi att förlora mycket av det som vi har lyckats åstadkomma med kalkningen.

Fru talman! Det här handlar naturligtvis om biologisk mångfald och om vårt ansvar för naturen, men det handlar också om sportfisket, besöksnäringen och de arbetstillfällen som naturen skapar på den svenska landsbygden.

Försurningen är en nationell miljöskuld som staten måste ta ansvar för. Vi kan inte tillåta att kostnaderna för kalkningen vältras över på kommuner som redan har en väldigt hårt pressad ekonomisk situation. Därför måste vi säkerställa en långsiktig finansiering av kalkningsverksamheten.

Fru talman! Jag vill att min dotter och hennes vänner precis som jag ska få växa upp med levande sjöar och vattendrag, men det kommer inte att ske av sig självt. Det kräver att vi fortsätter att kalka och inte låter det som har byggts upp under så många år gå förlorat. Det är vi skyldiga både naturen och kommande generationer.

(Applåder)