Fru talman! Jag tackar för möjligheten att få göra ett anförande här i dag, och jag har en del tankar och uppslag på ämnen, bland annat rörande bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och politik som rör energitillgång och infrastruktur, för att nämna några exempel.
Men, fru talman, jag ska i stället ta tillfället i akt att prata om och reflektera en stund över något annat, nämligen framtidstro. Måhända är det ett lite abstrakt ämne, men jag menar och vågar faktiskt till och med påstå att detta att få människor att känna en tydligare framtidstro är något av vår tids stora utmaning. Kanske gäller detta framför allt den unga generationen, den som kommer sedan. Mätningar från bland annat Ungdomsbarometern styrker detta påstående. Andelen unga som tror på samhällets framtid har halverats de senaste tio åren.
Vi präglas av en omvärld som meddelar oss mängder med information i realtid. Det är ett ständigt flöde att processa, där oro ofta får större plats än framsteg. Det är en stadigt återkommande rapportering om konflikter, kriser och problem eftersom det fångar vår uppmärksamhet.
Endast var fjärde ung i Sverige upplever att de har ganska stora eller stora möjligheter att påverka samhället visar en studie från Ungdomsbarometern 2025. År 2019 var siffran drygt 50 procent. Samtidigt växer oron för demokratins framtid, och fler unga ifrågasätter demokratins förmåga att hantera dagens samhällsutmaningar.
Varför det i dag saknas en tro och en nyfikenhet på framtiden är en flerbottnad fråga, och jag vill hävda att det är vårt gemensamma ansvar att ta detta perspektiv på allvar och använda oss av ett språkbruk som bidrar till att skapa den så viktiga tron på framtiden och att vi alla har möjlighet att forma den.
Jag ser och hör tyvärr tendenser till att människor i dag inte har den känslan. Det är sannolikt en utmaning vi delar med andra länder, men det gör den icke desto mindre viktig. Även ur ett beredskapshänseende torde det vara viktigt med en stark tro på samhällets förmåga.
Vi lever i ett bra land, och vi behöver tro på och känna att det finns möjlighet att påverka riktningen. Det finns fortfarande sådant som kan bli bättre, men det blir inte bättre av sig självt. Budskapet att förmedla blir då att vi tillsammans kan bygga en framtid värd att se fram emot.
Fru talman! Frågorna som följer för mig av detta blir: Hur kan jag förvalta min tid som förtroendevald och i min egen retorik bidra till att bygga en tillit så att mina medmänniskor ska känna sig trygga, nyfikna och hoppfulla inför framtiden? Hur använder vi politiken för att förmedla budskapet att det faktiskt finns en möjlighet att morgondagens samhälle blir lite bättre än gårdagens? Hur kan vi tillsammans skapa ett samhälle där människor vill sätta barn till världen och känna trygghet inför ålderdomen? Svaren har vi bara själva, och de varierar såklart oss emellan, även utanför denna kammare.
Det känns bra att ges möjlighet att belysa frågeställningen här i dag. Även om jag kanske till viss del generaliserar när det gäller att så få i vår nutid känner en vikande framtidstro gnager denna fråga ändå inom mig. Frågan är inte heller applicerbar på en höger-vänsterskala utan är mer allomfattande.
Vår ambition borde således vara att vid varje givet tillfälle försöka lyfta upp detta perspektiv i debatter och inlägg i sakpolitiska frågor. Vi minns alla att Karin Boye skrev:
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.
(Applåder)
I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Therese Kristiansson (båda S).