Fru talman! I Halland möts man av två berättelser som båda handlar om vad som händer när miljölagstiftningen tillåts sakna en bortre gräns.

Låt mig börja i norr med den numera ökända Onsalavägen. Det är ett vägprojekt som har diskuterats i 77 år och som fortfarande inte är färdigbyggt. Vägen berör upp till 12 800 fordonspassager per dygn och är olycksdrabbad. Barnfamiljer, pendlare och räddningstjänst använder den varje dag.

Behovet av den nya vägen har länge varit känt, men projektet har försenats på grund av olika utredningar, överklaganden och juridiska processer. Regeringen gav klartecken 2018, men därefter följde nya prövningar kring artskydd. Först 2025 var den sista artskyddsdispensen godkänd, inklusive mindre hackspett och gröngöling, och byggstart blev möjlig. Nu, 2026, möter projektet nya överklaganden. Denna gång är de kopplade till biotopskyddade stenmurar.

Fru talman! Jag vågar inte ens gissa vad detta hittills har kostat svenska skattebetalare för planering, utredningar och juridiska processer. Men jag vågar påstå att problemet inte är att människor har rätt att överklaga ett myndighetsbeslut. Den rätten är en viktig del av vår rättsstat. Problemet är att en och samma sakfråga kan prövas om och om igen, i instans efter instans och i decennier, utan att det någonsin finns en bortre gräns. Det är inte rättssäkerhet. Det är rättsotrygghet för alla dem som väntar på sin väg.

Därför undrar jag: Är det rimligt att en och samma sakfråga ska kunna överklagas i flera instanser, om och om igen, utan att det finns en tidsmässig bortre gräns för prövningen?

Fru talman! Mitt andra exempel finns lite längre söderut, vid stranden i Skummeslöv och södra Mellbystrand. Där har bilar använts på stranden i över hundra år, och stranden har länge fungerat som både besöksmål och väg.

Kommunen har uppgett att man inte har sett någon tydlig miljöpåverkan av trafiken. Frågan prövades flera gånger under 2010-talet, men det var först 2019 som Mark- och miljööverdomstolen slog fast att verksamheten var miljöfarlig enligt miljöbalken.

Enligt uppgift har antalet gästnätter i Laholm minskat med mer än 30 procent jämfört med 2025. Beslutet påverkar både lokala företag och kommunen i stort. Och enligt SVT kostade Laholms kommuns kamp för bilstranden minst 200 000 kronor för bara vandaliserade bommar plus ytterligare miljonbelopp för juridiska processer.

Är det rimligt att miljölagstiftningen får så stora lokala konsekvenser utan att alternativa lösningar eller konsekvensanalyser väger tyngre i beslutsprocessen?

Fru talman! Slutligen: Både Onsalavägen och stranden vid Skummeslöv och södra Mellbystrand visar samma mönster; det finns goda intentioner i lagstiftningen, som i praktiken saknar en bortre gräns, en tidsram eller ett krav på att väga den lokala verkligheten mot naturvårdens intressen. Problemet är inte miljöskyddet i sig utan avsaknaden av balans och förutsägbarhet i hur det tillämpas.

Jag hoppas att dessa exempel tas på allvar i det fortsatta arbetet med att reformera tillståndsprocesserna och att hallänningar i både norr och söder kan lita på att beslut som rör deras vardag fattas inom rimlig tid och med rimlig hänsyn till dem som faktiskt bor och verkar där.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).