Fru talman! Naturresurserna är grunden för allt välstånd, och i Norrland har vi stora tillgångar i form av malm, skogsråvara, vindkraft och vattenkraft, som bygger Sverige starkare. Samtidigt ses Norrland som någon sorts råvarukoloni, där den lokala nyttan av de värden som skapas är väldigt liten. Vi som bor i dessa trakter vill självklart dela med oss och bidra till Sverige AB. Men vi måste också få samma förutsättningar som övriga Sverige att leva, arbeta och utvecklas.

Därför behöver elprisområdena vara kvar. Det är vår enda konkurrensfördel i ett kallt klimat med långa avstånd och väldigt gles befolkning.

Jag vill också lyfta effektproblematiken. Norra Sverige har också effektbrist. Nya företag och ny industri har svårt att få nya anslutningar. Nu byggs nya transmissionsledningar för att leda överskottsenergin till övriga landet, men dessa ledningar kommer att fungera som stora motorvägar utan möjlighet till vare sig avfart eller påfart. Det är ledningar som bland annat kommer att påverka rennäringen och närmiljön för de boende och ta stora markområden i anspråk. Men den lokala nyttan uteblir.

Jag ska ge ett exempel. I Härjedalen finns en by som heter Åsan. Genom Åsan går en 400-kilovoltsledning, men de som bor där har inte möjlighet att nyttja den el som passerar. Invånare och företag använder dieselverk i dag. Nu byggs ytterligare en 400-kilovoltsledning rakt genom byn, men invånarna har fortfarande ingen möjlighet att ansluta. Detta säger en hel del om vår energipolitik. Ledningarna behöver byggas, men på vägen glöms människorna bort.

En annan fråga som är viktig och där en förändring behövs är fördelningen av infrastrukturmedel. I Jämtland Härjedalen har vi ungefär 600 mil statlig väg. Dagens fördelning innebär att vi har ungefär 60 miljoner att fördela varje år. Det räcker till två kilometer gång- och cykelväg i hela länet. Vi behöver alltså ha en fördelningsmodell som inte bara tar hänsyn till antalet invånare utan också till besöksnäring, skogsnäring och tunga transporter – men framför allt antalet mil väg.

Det går inte att prata om regional utveckling utan att nämna EU:s sammanhållningspolitik. Den särskilda gleshetsallokeringen, som har funnits ända sedan Sveriges och Finlands inträde i EU, har genererat cirka 200 miljarder kronor under innevarande programperiod. Den var också ett villkor i anslutningsfördraget. Detta är medel som ska kompensera de mest glesbefolkade regionerna för de permanenta utmaningar som följer av långa avstånd, gles befolkning och små lokala marknader. Det är alltså av högsta vikt att gleshetsmedlen finns med i långtidsbudgeten.

Jämtland Härjedalen begär inte några särlösningar eller några förmåner, utan vi begär rimlig ersättning för det intrång som sker.

Och vad händer om vi skulle hamna i en kris eller ett krig, om halva Sverige är avfolkat? Vi behöver ha samhällen där det finns verksamma människor så att vi kan stå rustade i det fall vi hamnar i en kris.

Hela Sverige ska inte bara bidra. Hela Sverige måste få växa, och då behövs Sveriges landsbygd.

(Applåder)