Fru talman! Runt om i landet känner många människor att samhället har svikit dem. De ser hur värden skapas på deras hemorter, hur industrier producerar och exporterar för miljardbelopp och hur deras arbete bidrar till hela Sveriges välstånd. De betalar skatt och bidrar till vår gemensamma välfärd.

Trots detta upplever många människor att samhället runt omkring dem successivt dragit sig tillbaka när skolor lagts ned, butiker slagit igen och fotbollslag fått det allt svårare att få verksamheten att gå runt. För den som vill utbilda sig, hitta ett jobb och bygga sin framtid i sin hemort är möjligheterna alldeles för få.

Det här är en skillnad som blivit tydlig runt om i hela Sverige, inte minst i stora delar av norra Sverige. Det skapas en känsla hos många av att man är viktig när välståndet ska produceras men bortglömd när investeringarna ska komma människor till del.

I norra Sverige finns en stor del av våra naturresurser och energin som produceras. Det är i norra Sverige som mycket av framtidens jobb, exportintäkter och ekonomiska värden skapas. Det är värden som hela Sverige är beroende av.

Om man bor i norra Sverige upplever man också vad som händer när samhället får växtvärk, när kommunerna inte har råd att bygga nya bostäder, när infrastrukturen inte räcker till för både gods- och persontrafik, när det saknas utbildningsplatser lokalt och när kompetensförsörjningen inte håller jämna steg med industrins och välfärdens behov.

Det är då unga tvingas tävla mot industrin för att få tag på sin första bostad. Människor riskerar att behöva flytta för att kunna studera och vidareutbilda sig. Det blir svårare för familjer att etablera sig, och kommunerna förväntas lösa uppgifter som är långt mycket större än deras ekonomiska förutsättningar är.

Samtidigt ger den gröna industriomställningen oss möjligheten att vända utvecklingen. Vi ser redan nu hur nya jobb har skapats och att arbetslösheten är rekordlåg i de delar av landet där det sker stora etableringar. Vi har möjlighet att skapa nya värden, stärka välfärden och bygga samhällen där människor vill bo, inte bara för att arbeta utan också för att leva, bilda familj och ha närhet till storslagen natur som fjäll, skogar och älvar innebär. Samtidigt bidrar vi till att fasa ut fossila produktionsmetoder med fossilfria.

Det här är dock ingenting som kommer att ske av sig självt. I dag förväntas många av kommunerna med stora industrietableringar ta ett enormt ansvar. Kommunerna ska planera för nya bostäder, bygga ut samhällsservicen, möta behovet av nya förskolor och skolor och hantera trycket på infrastrukturen. Och allt detta krävs för att industrin ska kunna växa, men investeringar måste göras innan alla nya jobb och skatteintäkter finns på plats.

Kommunerna tvingas därför ta stora ekonomiska risker – ofta stora lån – för att kunna möjliggöra att etableringarna går i lås. I förlängningen får kommuninvånarna leva med konsekvenserna om kalkylerna inte håller. Staten behöver kliva fram och ta ett större ansvar för att möjliggöra omställningen, som ju kommer hela Sverige till del.

Fru talman! Det behövs en aktiv industripolitik som inte bara handlar om att få fabrikerna på plats utan som också är med och stöttar byggandet av det hållbara samhälle som ska bära etableringarna. Det handlar om att bygga fler bostäder, om statsbidrag som gör kommunerna bättre rustade, om att kunna bygga ut skolan och omsorgen i den takt som befolkningsökningen kräver och om fler utbildningsplatser som gör att människor kan utbilda sig lokalt till de jobb som växer fram lokalt.

Om omställningen ska lyckas räcker det inte med att bara bygga fabriker. Vi måste också bygga samhällen där människor vill stanna och leva i och där framtidstro kan växa. Först när människor ges möjlighet att kunna leva, bo och verka i attraktiva samhällen kan omställningen bli verkligt hållbar.

(Applåder)