Fru talman! Jag är uppvuxen i Onslunda, en liten by i centrala Skåne. När laga skifte genomfördes 1832 var Onslunda en av Skånes största byar med 53 gårdar. Genom tiderna har där funnits kyrka, järnvägsstation, medborgarhus och lanthandel. När jag var liten var lanthandeln fortfarande igång. I dag är den borta, liksom sedan länge järnvägsstationen. Posten kommer alltmer sällan till Onslunda. Kollektivtrafiken är begränsad, speciellt under kvällar och helger. Det här är alltså inte en liten by i Norrlands inland utan en by i Skåne. Bilen är för de flesta en förutsättning för att vardagen ska gå ihop.

Detta kan verka som en liten historia, men det som har hänt i Onslunda har hänt på hundratals platser runt om i landet. Det är just därför den är så värd att berätta. Människor vill bo på landsbygden. De vill uppfostra sina barn där. De vill driva företag där. De vill också bli gamla där. Frågan är inte om det finns en framtid för landsbygden. Frågan är om politiken vill att den ska ha en.

Landsbygden har inte hamnat i skymundan av en slump. Under decennier har beslut fattats långt ifrån de platser som de gäller. Polisstationer, vårdcentraler, bankkontor och postkontor har försvunnit. Dessa inrättningar har lagts ned en i taget, så att ingen enskild nedläggning känts som en politisk inriktning. Men alla de här nedläggningarna har bidragit till en politik som innebär att det som är avlägset är dyrt och att det som är dyrt ska få vänta.

Under åtta år, mellan 2014 och 2022, styrdes Sverige av socialdemokratiskt ledda regeringar som lät den här utvecklingen fortsätta. Drivmedel blev dyrare. Rovdjurspolitiken styrdes av dem som sällan mötte rovdjuren. Företagare mötte ständigt motstånd om de ville bygga, odla och investera. Många som bor på landsbygden minns hur det kändes att bli lyssnad på men inte hörd.

Men för fyra år sedan vände det. Jag ska inte säga att allting har blivit bra, för det har det inte. Men inriktningen från politiken har förändrats. Vi har sänkt drivmedelsskatterna och reduktionsplikten. Vi har förändrat jakt- och rovdjurspolitiken. Vi har förbättrat villkoren för jordbruket. Men det återstår väldigt mycket att göra. Det vore oärligt av mig att säga något annat. Vi har precis börjat, och arbetet är långtifrån klart.

Fru talman! Det är därför jag ser med viss oro på vad som komma skall. Jag vet inte hur regeringsfrågan kommer att spela ut sig, men om det presumtiva är att Centerpartiet ska hålla ihop ett samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror jag att det finns många på landsbygden som ställer sig frågande.

Centerpartiet är för att minska regelbördan för företagare och värna äganderätten. Hur ska det gå ihop med tre partier som vill begränsa markägarnas rätt att bruka sin egen mark och vill ha fler regleringar? Centerpartiet säger att hela Sverige ska leva. Hur ska det gå ihop med Miljöpartiets vilja att skärpa reduktionsplikten och göra det dyrare att köra bil? Mitt parti kommer inte överens med Centerpartiet om allt. Men för att vara helt uppriktig tror jag inte att de rödgröna är den naturliga samarbetspartnern för den som vill värna om landsbygdens villkor.

För Sverigedemokraterna är landsbygden inte en särfråga. Den är vår utgångspunkt. När besluten krockar – vad är bekvämt i centrum och vad behövs i Onslunda – behöver ingen gissa var vi står.