Fru talman! Visst är det bra att vi har en ansvarsfull finansminister som har lämnat en övergångsbudget. Samtidigt hade jag önskat att vi fyra partier som utropade oss till valets vinnare nu hade lyckats bilda en regering, ledd av Magdalena Andersson med en socialdemokratisk finansminister som i dag hade kunnat lägga fram vårt gemensamma budgetförslag. Då hade vi tillsammans kunnat börja leverera på det som vi har lovat väljarna.

Vi borde ha gjort mer innan valet för att komma närmare varandra, inte minst för alla dem som gick till vallokalerna och framför allt för de väljare som valde att ge sitt stöd till just oss för att de ville se något annat än en Tidöregering.

Visst hade det blivit svårt att lyckas med en sådan budgetkompromiss. Det ska jag inte sticka under stol med. Men jag är övertygad om att om viljan fortfarande finns framöver kan vi ge och ta och komma framåt med en budget som vi alla kan känna oss tillräckligt nöjda med.

Jag beklagar därför att den process som Vänsterpartiet har deltagit i mellan våra fyra partier har avslutats. Läget är som det är, och vi får givetvis acceptera att Centerpartiet har valt att inleda en annan process. Centerpartiet ska i morgon fredag få ett totalpaket av sina numera två kandidater till regeringsbildare. Man kan förstås bli besviken och känna sig lurad eftersom Centern efter valet har öppnat för att överge sin allra rödaste linje, nämligen att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Men det är deras val att göra.

Vänsterpartiet har ingen roll i den process som nu pågår, och därför är det naturligt att vi avvaktar till dess att Centerpartiet har satt ned foten och valt vilken statsministerkandidat partiet vill stå bakom. Så länge som Centerpartiet inte har stängt dörren till den regering som Jimmie Åkesson har pekat ut är inte Vänsterpartiet relevant. Eller hur?

Jag kan säga till Henrik Vinge att alla partier i riksdagen samarbetar ofta. Även Sverigedemokraterna ingår i Pensionsgruppen. Nu är frågan vilka man ska regera med, och Vänsterpartiet vill inte regera med Ulf Kristersson, oavsett om det är med eller utan Sverigedemokraterna. Det har blivit en icke-fråga för mig. Däremot har det varit Centerpartiets skäl till att partiet har valt vår sida.

Den regering som Ulf Kristersson nu sonderar för är en historiskt svag minoritetsregering. Den högerregeringen har tillsammans färre mandat än S, V och MP tillsammans. Därför är en sådan regering helt beroende av att göra upp om hela statsbudgeten och mängder av andra stora frågor med Sverigedemokraterna. Annars får Ulf Kristersson och Elisabeth Thand Ringqvist styra på våra rödgröna budgetar mandatperioden igenom – alltså på en total vänstersväng. Det har jag svårt att tro att någon av dem kommer att vilja göra.

Det är självklart att budgeten kommer att vara beroende av Sverigedemokraterna. Att Elisabeth Svantesson plötsligt skulle acceptera att alla framtida budgetar hon lägger fram faller i riksdagens kammare tror jag inte att vi som har deltagit i debatterna tidigare anser är sannolikt.

Matematiken kan inte trollas bort. Mandaten gäller, och de försvinner inte bara för att det enda möjliga stödpartiet Sverigedemokraterna kallar sig för opposition. Och, fru talman, dörrmattor tar inga initiativ. De är heller inga kungamakare som ställer exakta krav på hur en regering man kan tänkas stödja ska se ut.

Den dagen Centerpartiet stänger dörren till en ny Tidöregering med SD-beroende står förstås Vänsterpartiets dörr fortfarande öppen. Men ansvaret och valet att stänga dörren är deras eget. Man kan inte bestämma över andra partier. Vänsterpartiet står fast vid vår gemensamma – trodde vi – statsministerkandidat, och vi kommer inte, som jag har sagt tidigare, att släppa fram Ulf Kristersson.

Vi har på vår sida gått till val med Magdalena Andersson som statsminister, och vi har inte gått till val mot andra partier utan för vårt eget parti. Och vi har fått ett förtroende från våra väljare att förvalta. Vi har efter decennier som stödparti till Socialdemokraterna, med mandatperioder med avtal och samarbete med anställda på Regeringskansliet, nu bestämt tillsammans i vår förening att om våra mandat efterfrågas den här gången ska vi ingå i regeringen.

Om vi hade vunnit valet 2010 hade vi redan regerat. Det var samma år som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. De är ändå lite mer av nybörjare – vi hade då varit i riksdagen i nästan 100 år.

Vänsterpartiet har inte bestämt att vi ska ingå i en regering. Det är viktigt att känna till eftersom det inte handlar om göra det jobbigt för Centerpartiet eller för att det ska vara svårt att bilda regering. Det är ett beslut vi har tagit för egen del, och så får alla andra partier själva hantera frågan om ministerposter och möjligheten att få representera sina egna väljare.

I övriga Norden har Vänsterpartiet haft regeringsmakten. Runt om i Sverige ingår vi i styren och har gjort det länge. Vänsterpartiet ökade mest i det här valet. Vi ställer inga krav på en samverkansform som begränsar inflytandet för partier vars mandat krävs. Det har faktiskt aldrig fallit mig in att mitt parti skulle diktera villkor för inflytandet för ett annat parti som jag söker samarbete med.

Jag hoppas att Centerpartiet kan hitta andra sakfrågor att prioritera än just att vårt parti inte ska ges samma möjlighet som de själva. Därför kommer vi inte att före klockan 17 på fredag, eller vad Elisabeth Thand Ringqvist sa, kunna svara att vi har tackat nej och att vi har dragit tillbaka våra beslut om vad vi gick till val på.

Vi inser förstås att vi inte kommer att kunna få igenom allt. Vi behöver göra eftergifter och hitta vägar framåt, för det är sant att valresultatet inte ger klartecken för en total vänstersväng. Centerpartiets mandat behövs ju också för den statsministerkandidat som vi fyra partier gått till val på.

Samarbeten bygger inte på förnedring. I goda samarbeten får alla ut något av att ingå. Självklart ska också ett parti med en borgerlig identitet kunna känna igen sig självt under och efter en mandatperiod med en fyrpartiregering ledd av Magdalena Andersson. Det finns saker Vänsterpartiet kan bli bättre på och göra bättre. Vi är villiga att lyssna och ta till oss eventuella framtida samarbetspartners uppfattningar.

Skulle våra fyra partier klara av att lägga en budget tillsammans är det klart att vi kan regera tillsammans, för det är runt den ekonomiska politiken de största skillnaderna finns – inte när det gäller värderingsfrågorna. Dem enas vi kring. Det är därför vi har valt varandra.

Låt mig tala klarspråk: Vänsterpartiet skulle inte få igenom enorma skattehöjningar i en sådan budget. Det går att samarbeta med Vänsterpartiet. Vi har deltagit i blocköverskridande förhandlingar och gjort upp med samtliga partier i försvarsförhandlingarna, i Pensionsgruppen och i samband med andra uppgörelser. Vi har tyckt olika ibland, men vi har i de flesta fall hittat vägar framåt i de rummen. Jag skulle ha svårt att säga att vi inte skulle kunna klara av att hitta en sådan kompromiss, om vi mötte varandra respektfullt. Man behöver förstås kunna skilja på sak och person, och man behöver inse att alla inte kan få precis som de vill; det är ingen millimeterrättvisa. När man behöver andra partiers mandat för en uppgörelse måste man visa den respekten.

År 2018 stod Centerpartiets dåvarande partiledare Annie Lööf här i en debatt och sa att hon var glad över att Jimmie Åkesson var motpolen till henne i svensk politik. Sedan följde den långa regeringsbildningen, som också handlade mest om Vänsterpartiets ansvar för att Centern, Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna skulle kunna bilda en regering där vi inte fick vara med eller ha något inflytande. Det var ett konstigt fokus, tycker jag.

Det är samma sak nu. Nästan alla Center- och LO-tyckare vädjar till Vänsterpartiet för att det ska kunna bli en regering. Det tycker inte jag är rätt. Då måste man också vädja till dem som faktiskt har ansvaret att välja. Är man på vår sida behöver vi förhandla. Men har man valt att öppna dörren till Sverigedemokraterna är man på den andra sidan.

Jag har stor respekt för det vägvalet och för att man nu behöver reflektera i Centerpartiet. Jag har enorm respekt för att man som enda borgerliga parti har valt att stanna kvar på vår sida med hänvisning till värderingsfrågorna. Jag är säker på att vi ska kunna hitta vägar framåt för att ge också Centerpartiet en möjlighet att skina i en framtida regering, i deras viktiga sakfrågor – för att hela landet ska fungera, välfärden ska fungera, utsläppen ska komma ned och jobben ska bli fler.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).