Fru talman! När vi debatterade frågan om stärkt konstitutionell beredskap förra gången, alltså inför det första beslutet, påminde dåvarande ordföranden i KU Ida Karkiainen oss om att kriser inte alls behöver ha med krig att göra. Vi har bara sedan 90talets början haft Estonias förlisning, en tsunami, en finanskris och en pandemi. Om vi till det lägger lokala händelser som svåra skogsbränder och översvämningar blir det ett antal tillfällen som vi nog kan kalla kriser. Därför är frågan i förslaget som specifikt handlar om regeringens möjlighet att meddela föreskrifter i en fredstida kris inte bara en hypotetisk fråga. En sådan situation eller nödvändighet kan ju uppstå igen, med eller utan förvarning.

Inför det första beslutet i det här ärendet för knappt ett år sedan, i december 2025, var alla partier utom Miljöpartiet överens om att det skulle vara bra om regeringen hade denna möjlighet, alltså att regeringen i en given situation ska kunna inskränka fri- och rättigheter. Det var alltså bara vi i Miljöpartiet som sa något annat: Nja, det kanske inte är en så bra idé i alla fall. Men den reservation vi hade avslogs, och det vilande grundlagsförslaget som vi behandlar i dag är alltså identiskt med det förslag som riksdagen beslutade om i december 2025. Nu är vi här för att bekräfta det tidigare beslutet och därmed slutgiltigt slå fast hur grundlagen på just det här området ska se ut.

Fru talman! Låt mig därför först säga att vi i övriga frågor inte har några andra åsikter än utskottet. Det gäller bland annat frågan om riksdagens möjligheter att sammanträda i kristid. Det ska till exempel vara möjligt att fatta beslut om digitala sammanträden om säkerhetsaspekter eller andra skäl säger att det vore bäst att göra på det viset. Det kan också av säkerhetsskäl eller andra orsaker vara bättre om riksdagen sammanträder utanför Stockholm. Det hör självklart till absoluta undantagsfall men bör ändå ses som en inte helt otänkbar eller osannolik utväg. Inte heller detta har vi några avvikande meningar om. Vi har heller inga invändningar mot att reglerna för krigsdelegationen uppdateras, bland annat med en större roll för talmannen.

Men så är det förslaget om regeringens möjligheter att utfärda föreskrifter. Det kan innebära inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Det är inget problem så länge vi har tillit till systemet, men det finns exempel från andra länder där mer auktoritära krafter kommit till makten. Där har det hänt att regeringen lagt under sig delar av det vi kallar normgivningsmakten och rättsväsendet.

I det vilande grundlagsförslaget behandlas den konstitutionella beredskap som gäller lagstiftning vid svåra kriser i fredstid eller krigstid. Det läggs fram förslag som gör det möjligt för riksdagen att i en allvarlig situation ge regeringen särskilda befogenheter att utfärda föreskrifter. Det ska krävas bred enighet om detta i och med att tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen ska rösta för att sådana befogenheter ska kunna ges. Men ”om det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas” ska regeringen själv kunna fatta ett sådant aktiveringsbeslut.

Fru talman! Jag står alltså inte bakom den del av grundlagsförslaget som avser 16 kap. 3 och 4 § i regeringsformen. Det är den del som innebär att regeringen skulle få samma möjligheter som riksdagen att införa regler om begränsningar av fri- och rättigheter eller på civilrättens område utan att vare sig aktiveringsbeslut fattas av riksdagen eller reglerna godkänns av riksdagen på förhand.

Miljöpartiet har sett flera stora risker med förslaget, framför allt att det medför att regeringen i vissa fall ska kunna fatta aktiveringsbeslut som öppnar för beredskapslagstiftning och samtidigt besluta om ny lagstiftning som inte förberetts sedan tidigare och att detta ska godkännas i efterhand av riksdagen.

Även om själva underställandet av nya regler måste gå från regeringen till riksdagen inom en vecka kommer en riksdagsminoritet att kunna förlänga beredningen. Ytterst kan regeringens nya bestämmelser därför komma att vara i kraft i en hel månad om det inte dessförinnan kan läggas fram ett utskottsinitiativ om en lag som upphäver bestämmelserna.

Det finns heller ingen särskild spärr mot att åtgärder upprepas, identiskt eller i liknande form, även om de skulle underkännas av riksdagen. Under en månad kan mycket allvarliga konsekvenser för enskilda individer och företag hinna uppstå. Inte ens om riksdagen omedelbart avsatte regeringen skulle åtgärderna automatiskt upphöra att vara i kraft.

Vi menar att det centrala här är att befogenheten att införa begränsningar av fri- och rättigheter eller begränsningar på civilrättens område bör ligga kvar hos riksdagen. Riksdagen har ju redan i dag förmåga och verktyg att snabbt hantera oförutsedda situationer. Det är en invändning vi har upprepat sedan den utredning gjordes som låg till grund för propositionen som nu är det vilande grundlagsförslaget.

Jag vill återigen understryka att jag och Miljöpartiet står bakom förslagets övriga delar. Men mot bakgrund av den stora vikt jag lägger vid invändningen mot att regeringen ges möjlighet att införa begränsningar utan något aktiveringsbeslut från riksdagen eller stöd i lag och på grund av det faktum att det vilande förslaget endast kan antas eller förkastas i sin helhet anser jag att det bör förkastas.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.