Fru talman! Det går att köpa fler fordon. Man kan beställa mer ammunition, och man kan bygga större kaserner. Erfarenhet går däremot inte att beställa med kort leveranstid. Den måste byggas upp under många år. Ska vi lyckas behålla kompetensen måste vi också ta hand om den.

När riksdagen nu behandlar personalförsörjningen av det militära försvaret är det viktigt att komma ihåg att det handlar om människor. Det är människor med kunskap och erfarenhet som inte utan vidare kan ersättas med mer materiel eller större anslag.

Människans frihet är själva essensen i Liberalernas ideologi. Det gäller rätten att välja sitt arbete och bestämma över sitt liv men också att slippa onödiga ingrepp från staten. För att dessa friheter ska vara möjliga krävs dock en grundläggande förutsättning, och det är att vi har rätten att leva i ett fritt land där ingen främmande makt bestämmer. I Ukraina ser vi vad som händer när en angripare försöker frånta folket den rätten. Vi ser också vilken oerhörd betydelse människors erfarenhet har för ett lands försvarsförmåga.

Under snart fem års fullskaligt krig har ukrainska soldater och befäl byggt upp kunskaper som inte går att ersätta över natten. Erfarenheter från strider och förmåga att anpassa sig och föra kunskaper vidare till nya soldater är avgörande för att man ska klara av att försvara sitt land. Det är en påminnelse om att ett starkt försvar inte bara handlar om hur många vi kan utbilda utan också om hur väl vi tar hand om dem som redan är utbildade.

Fru talman! Sverige ska fortsätta att hjälpa Ukraina att försvara sig. Samtidigt är Sverige nu medlem i Nato, något som Liberalerna hade drivit på för under lång tid. Medlemskapet är en avgörande del av vår trygghet och innebär ett ansvar gentemot våra allierade. Därför måste vi också göra vårt eget försvar så starkt att ett angrepp mot Sverige eller våra allierade framstår som utsiktslöst.

Ska Sverige vara en allierad att lita på krävs användbara förband och uthållighet. Det räcker inte med stora anslag och moderna vapensystem. Det måste också finnas människor med rätt utbildning och erfarenhet som är beredda att försvara inte bara Sveriges frihet utan även våra allierades frihet.

SVT rapporterade nyligen att Sveriges reserv av utbildade soldater krymper samtidigt som försvaret ska växa. Enligt dagens huvudregel upphör krigsplaceringen efter tio år utan tjänstgöring. När repetitionsutbildningen inte räcker till förlorar Försvarsmakten tillgång till personal som fortfarande skulle kunna bidra. Det är en motsägelse som vi nu rättar till.

Sverige utbildar människor för uppgifter som vi verkligen hoppas att de aldrig behöver utföra. Men verkligheten är en annan. Därför måste vi säkerställa att deras kunskap finns tillgänglig om det värsta inträffar. I propositionen redovisas bedömningen att en personalreserv skulle behöva omfatta minst 100 000 värnpliktiga 2035. Samtidigt planeras omkring 51 000 värnpliktiga ingå i krigsorganisationen. Det är stora siffror, och bakom dem finns ett mycket konkret behov. Förband ska kunna förstärkas, förluster ska kunna ersättas och försvaret ska kunna fortsätta fungera även efter svåra påfrestningar.

Med förslaget blir det möjligt att behålla värnpliktiga som passerat tioårsgränsen i en särskild personalreserv, som längst till slutet av det år de fyller 47. Möjligheterna till beredskapstjänstgöring utökas, och tidigare yrkesofficerare och reservofficerare som uppfyller lagens krav kan omfattas av värnplikt tills de fyller 70. Detta är välkommet. Det är också välkommet att rätten till tjänstledighet för bland andra reservofficerare förtydligas. Den som under en period lämnar sitt vanliga arbete för att bidra till Sveriges försvar ska kunna känna trygghet i vilka rättigheter som gäller.

Fru talman! Vi hörde här att Vänsterpartiet vill att möjligheten att förlänga värnplikten för tidigare officerare inte ska nyttjas i fredstid. Jag kan förstå varför man tar upp denna fråga. Plikt är inte ett obetydligt beslut. För den enskilde kan det innebära att arbete, familjeliv och egna planer får stå tillbaka, och staten måste därför alltid kunna motivera varför ett sådant ingrepp är nödvändigt.

Just eftersom friheten betyder så mycket måste vi vara noggranna med vad vi kräver av människor. Frivillig tjänstgöring och anställning ska vara förstahandsvägen, men när behoven inte kan tillgodoses på det sättet måste Försvarsmakten ändå ha möjlighet att kalla på erfaren kompetens. Här skiljer sig Liberalerna från Vänsterpartiet. Vi kan inte utgå från att nästa allvarliga säkerhetspolitiska kris börjar med en krigsförklaring. Redan i fredstid kan säkerhetsläget kräva att Försvarsmakten snabbt stärker sin beredskap. Då måste det finnas möjlighet att kalla in tidigare officerare med värdefull erfarenhet för beredskapstjänstgöring, även när det inte är möjligt att tillgodose behovet genom frivillighet.

Samtidigt får ingen tro att längre krigsplacering i sig skapar bättre soldater. Den som har varit borta från Försvarsmakten under många år behöver få möjlighet att öva igen. Utbildning, utrustning och fungerande planering måste följa med lagändringarna. Regeringen och Försvarsmakten måste därför säkerställa att ambitionen att få fler värnpliktiga följs av tillräckliga resurser för övning för dem som redan är utbildade – annars har vi bara förbättrat våra register och inte vår försvarsförmåga.

Fru talman! För mig som liberal är slutsatsen enkel: Staten ska visa återhållsamhet när den begränsar människors val. Den ska däremot aldrig tveka att skydda sitt land mot yttre hot. Att människor bidrar till Sveriges försvar är inte ett självändamål, utan det handlar ytterst om att värna freden och rätten att leva i frihet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.