Fru talman! Elsa Widding har frågat mig om jag har gjort någon analys av konsekvenserna för miljön kopplat till en eventuell överbetning inom stora landområden i Sverige och vad effekterna skulle bli för miljön om ytterligare områden utnyttjas för storskalig rennäring. Vidare har Elsa Widding frågat mig på vilken grund jag och regeringen har fattat vårt beslut samt om jag och regeringen har beaktat 1 kap. 9 § regeringsformen, om likabehandlingsprincipen, i vårt beslut. Slutligen har Elsa Widding frågat mig om jag och regeringen gjort någon analys av konsekvenserna av vårt beslut.

Det övergripande målet för samepolitiken (prop. 2000/01:1 utgiftsområde 23 avsnitt 7.3, bet. 2000/01:MJU2, rskr. 2000/01:86) ligger fast, fru talman. Det gör även miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö. Rennäringen ska enligt 65 a § rennäringslagen (1971:437) bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Således har rennäringen, liksom andra areella näringar, miljömål att förhålla sig till.

I miljöbalken finns bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder. På motsvarande sätt som för jord- och skogsbruket får Sametinget efter samråd enligt 10 § rennäringsförordningen (1993:384) meddela föreskrifter om rennäringens hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Om det behövs för att sådana föreskrifter ska efterlevas får länsstyrelsen meddela förelägganden eller förbud.

Fru talman! Området där renskötsel får bedrivas regleras i 3 § rennäringslagen. Det är länsstyrelsen som enligt 15 § samma lag bestämmer det högsta antalet renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Länsstyrelsens beslut bör enligt förarbetena (prop. 1992/93:32) utgå från en inventering av renbetet och uppgifter om hur många renar som tidigare betat inom samebyns område samt djurens ålder och vikt.

I sitt beslut ska länsstyrelsen ta hänsyn till andra intressen, såsom att även andra näringar ska kunna bedrivas i området samt djurskyddet och naturvården. Vidare kan länsstyrelsen förordna om inskränkning i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller annars främja renskötseln. Även här får länsstyrelsen göra en avvägning mellan samebyns intressen och andra hänsyn, där alltså naturvården ingår.

I avvägningen får också beaktas om det högsta antalet renar medför skada eller olägenhet för markägaren eller någon annan. Även samebyns eget intresse av att kunna behålla sitt tillåtna renantal över tid får beaktas. Om en sameby skulle bryta mot länsstyrelsens beslut om högsta renantal eller förordnande om inskränkning i betesrätten får länsstyrelsen vid vite förelägga samebyn att följa beslutet. Ett föreläggande om att minska antalet renar får i förekommande fall även riktas mot en medlem som inte följer samebyns beslut om hur många renar medlemmen högst får inneha.

Vad Elsa Widding lyfter om behovet av en analys av renbetets konsekvenser för miljön omfattas således redan av Sametingets och länsstyrelsernas uppdrag, fru talman. Regeringen har inga planer på att utvidga området där renskötsel får bedrivas. Det står inte helt klart för mig vilket beslut Elsa Widding menar att jag och regeringen har fattat, fru talman. Jag har därför svårt att besvara frågan om jag och regeringen beaktat kravet på likabehandling 1 kap. 9 § regeringsformen i vårt beslut. Samma sak gäller frågan om jag och regeringen gjort någon konsekvensanalys av beslutet.