Fru talman! Jag är också ganska övertygad om det. Jag vill skicka med några saker som jag har läst i Naturvårdsverkets förslag och som jag tycker är väldigt uppseendeväckande.

Låt mig ge ett exempel, fru talman. Älgen är ett viktigt vilt, och den är en självklar del av Sveriges natur och jaktkultur och även av landsbygden. För många människor är den själva symbolen för det svenska skogslandskapet. Därför tycker jag att älgförvaltningen måste präglas av ansvar, långsiktighet och försiktighet.

Naturvårdsverket föreslår nu att man ska öka jakttider och annat. Det förs fram förslag om att utöka jakttiden för vuxna älgar och möjliggöra skyddsjakt på älgkalv på enskilds initiativ under ytterligare en och en halv månad, från den 1 mars till den 15 april. Det förslaget ingår i Naturvårdsverkets pågående översyn.

Det här sker samtidigt som älgen i flera år har varit föremål för en växande oro. Älgstammen har under lång tid minskat i stora delar av landet. Den har även blivit rödlistad just på grund av den negativa utvecklingen, även om det inte ser exakt likadant ut i hela landet, för det gör det inte. Men bilden på många håll är trots allt densamma: Det är färre älgar, det är färre observationer, det är svagare kalvproduktion och det finns en ökad oro för hela stammens framtid, framför allt i södra Sverige.

I praktiken innebär detta att älgen redan är pressad i stora delar av Sverige. I ett sådant läge borde utgångspunkten för Naturvårdsverket självklart vara att visa stor återhållsamhet. I stället riskerar staten nu att öppna för ytterligare jakttryck på både vuxna djur och kalvar. Det är svårt, fru talman, att förstå logiken i detta.

Om en art visar tecken på långsiktig tillbakagång borde det självklara vara att stärka förvaltningens försiktighetsprincip, inte att luckra upp den. Att samtidigt förlänga jakten på vuxna älgar och öppna för skyddsjakt på älgkalv långt efter ordinarie jaktperiod skickar helt fel signaler. Det riskerar att försvaga stammen ytterligare i områden där den redan är nere på nivåer som väcker stark oro bland både jägare och markägare.

Sedan finns också en tydlig jaktetisk dimension i detta. Att jaga vuxna älgar längre in på senvintern innebär jakt under en period då djuren är som mest utsatta efter en lång vinter med begränsad fodertillgång och ansträngd energibalans. Än mer obegripligt blir det att därefter tillåta skyddsjakt på älgkalv på eget initiativ under mars och halva april. Om detta skulle genomföras, fru talman, är älgskötselplanernas relevans och mening helt satta ur spel. Det är viktigt att ministern tar med sig detta i sitt fortsatta arbete.

Det är heller inte rimligt att älgförvaltningen i allt högre grad formas utifrån det ensidiga fokus på betesskador där lösningen gång på gång är att skjuta fler älgar. En hållbar förvaltning måste väga samman skogsbrukets behov, jaktens legitimitet, biologisk mångfald, jaktetik och älgstammens långsiktiga överlevnad.

Med anledning av detta vill jag fråga landsbygdsministern: Är ministern beredd att verka för att förslaget om utökad jakttid på vuxna älgar inte genomförs, mot bakgrund av att älgstammen i stora delar av landet redan är pressad? Är ministern beredd att verka för att förslaget om skyddsjakt på älgkalv på enskilds initiativ från och med den 1 mars till den 15 april aldrig genomförs?

(Applåder)