Herr talman! När statsminister Ulf Kristersson blir äldre kommer han att kunna köpa den äldreomsorg han behöver med egen personal som städar hans hem, lagar hans mat och agerar chaufför. Med sin privata sjukförsäkring kan han köpa den vård han behöver, och han kan även köpa dyra hjälpmedel. Om han behöver flytta till ett äldreboende kommer det att likna en seniorresort.

Jag förstår att regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar bort äldreomsorgen, eftersom de och deras rika kompisar kommer att kunna köpa den vård och omsorg som de vill ha och inte kommer att behöva svensk välfärd. Jag tror inte heller att de efter sin tid som politiker kommer att välja att jobba inom äldreomsorgen. Låga löner och sjukskrivningar lockar inte precis dit dem. Dessa politiker prioriterar skattesänkningar på miljardtals kronor, för det gynnar ju dem.

På grund av politikens prioritering av skattesänkningar för landets miljardärer och mångmiljonärer står vi därför här med en äldreomsorg i kris. Vi kommer att behöva anställa 50 000 personer till 2030. Hur ska vi hitta 50 000 nya medarbetare på bara fyra år, när lönerna är för låga trots att man jobbar heltid, stressar mer och mer, är mer sjukskriven än någon annan yrkesgrupp och inte orkar arbeta ett helt yrkesliv på grund av att det redan nu är personalbrist?

Våra äldre förlorar sin hemlagade lunch och tvingas äta mikromat. De behöver förhandla till sig hur många duschar de kan få, och varje dusch får ta max 15 minuter. Och om de i värsta fall larmar om stroke får de inte hjälp i tid, eftersom personalen är någon annanstans och ger insulin.

Men enligt regeringen och Sverigedemokraterna är det kris i äldreomsorgen för att deras kollegor har en annan bakgrund än etnisk svensk. Så har deras retorik låtit i medier, i debatter och på presskonferenser. Det är djupt problematiskt att misskreditera det hårda arbete som varje arbetare i äldreomsorgen utför och utmåla invandrare som orsaken till alla samhällsproblem som vi har i Sverige.

Frågan om språkkrav är ett exempel på när det här kommer till uttryck. Jag är språklärare i grunden. Jag älskade att undervisa i språk och utveckla mina elevers språkkunskaper. Och eleverna älskade lektionerna i svenska, för de fick lära sig hur de kunde förmedla åsikter, känslor, fakta och berättelser. De fick verktyg och stöd och kunde därmed känna att de lyckades. Men Tidöregeringen har tråkigt nog fått språk att bli ett slagträ i sin högerretorik för att kunna utmåla en bov.

Om det nu har identifierats att det generellt behövs kompetensutveckling i språk kan vi väl satsa på det som den välfärdsfråga det är? Det kommer att vara viktigt att göra förstärkningar inom svenska språket och andra språk. Det rör sig om teckenspråk, minoritetsspråk och vårdsvenska.

Vi har en alltmer etnifierad äldregrupp. Vi vet ju att kognitiv svikt leder till att man faller tillbaka i sitt första språk och tappar andra språk som förvärvats senare i livet. Därför behöver vi satsa på språklyftande insatser i äldreomsorgen.

Det innebär dock inte att Tidöregeringen och andra politiker ska få vård- och omsorgspersonal att känna sig utsatt eller att de får försöka övertala resten av svenska folket att det är den invandrade välfärdspersonalens fel att äldreomsorgen är i kris. Det är helt fel och oacceptabelt.

Vi är politiker, och man talar gott om hela sin befolkning. Om man inte förmår att avstå från en rasistisk och klassföraktande retorik gentemot sitt folk ska man inte regera. Då är man högst olämplig att göra det.

Det är bra, herr talman, att regeringen nu har valt att gå på utredarens förslag, vilket kan sammanfattas som att man inte ska bestraffa personalen med krav som kan spä på den redan enorma personalbristen. Förslaget är att utöka arbetsgivarens ansvar att identifiera språkkompetensbehov och åtgärda det. Det är bra att regeringen landade i detta förslag, även om jag förstår att Sverigedemokraterna kanske gärna hade velat se något mer repressivt.

I snart fyra år har vi saknat, efterfrågat och krävt också andra väldigt grundläggande åtgärder från regeringen. Våra äldre saknar personal att prata med, personal som kan ge dem vård och omsorg när de behöver det. Personalen hinner inte möta varje äldre eller ens ta sin lagstadgade rast på grund av jakten på minuter och konstant stress.

Börje, 86 år, får ständigt träffa ny personal i hemtjänsten och säger: ”De vet inte vem jag är.” Han träffar för många olika personal varje dag, och det känns otryggt. Jag förstår honom, för det är inte så relationer kan byggas. Det måste kännas tryggt i de mest intima delarna som ombyte av inkontinensskydd eller en duschning innebär.

En undersköterska har fått nog och väljer att lämna yrket hon egentligen älskar. Hon säger i en intervju att Agda behöver prata, men de har bara tio minuter på sig. Ibland är Agda ledsen, och det hon behöver mest är att få sitta och prata en stund, för hon är så fruktansvärt ensam. Men det hinner man inte.

Det är förkrossande, herr talman, att det ser ut så här i dagens Sverige. Var är Tidöregeringens satsningar för att få personalen att hinna med och inte stressa lika mycket? Var är satsningarna som gör att våra äldre känner sig trygga med den äldreomsorg de behöver?

Avskaffa minutstyrningen! Inför arbetstidsförkortning så att man orkar arbeta heltid! Förbättra arbetsvillkoren! Ge mer statliga resurser till kommunerna så att de inte tvingas skära ned i äldreomsorgen! Det har minst 130 kommuner nu gjort.

Vi lade fram ett färdigt förslag om en kriskommission i äldreomsorgen för socialutskottet att rikta till regeringen, något som hela oppositionen ställde sig bakom. Men det blev inget tillkännagivande då äldreminister Anna Tenje hänvisade till Tidöregeringens enorma satsning på språkkrav. Hur löser språkkrav dessa problem?

Socialstyrelsen konstaterar att äldreomsorgens kvalitet inte varit sämre på tio år. På flera håll är äldreomsorgen i dag värre än före pandemin. Det är ett resultat av nedskärningar och marknadsexperiment i omsorgen som regeringen och Sverigedemokraterna absolut är ansvariga för.

De 46 rikaste i Sverige har fått skattesänkningar av regeringen och Sverigedemokraterna. Samtidigt blöder minst 130 kommuner i Sverige pengar, så äldres toalettbesök minuträknas. Äldre får träffa över 20 medarbetare på två veckor. Äldre får vänta i över tre månader för att få plats på särskilt boende. Man sparar in på god och näringsrik mat för äldre. Och undersköterskor är mest sjukskrivna av alla på grund av en urusel arbetsmiljö, men de har inte råd att bli sjuka.

Regeringen och Sverigedemokraterna tillåter också våra skattepengar att försvinna till vinster som blir vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att stanna i äldreomsorgens verksamheter.

Jag kan nämna en vd som exempel. Mark Jensen är vd för Ambea, ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag. Han tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som hans 22 vårdbiträdens löner tillsammans.

Vi vet samtidigt att löner och pensioner är sämre och personalen färre inom just vinstjagande vård och omsorg. Det här är ett resultat av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna från personalens löner och från de äldres rätt till plats på särskilda boenden och i stället blir till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare.

Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta etablera sig runt om i landet. Och med regeringens och Sverigedemokraternas regler utvisas därtill duktiga undersköterskor och vårdbiträden på löpande band mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris.

Jag tror, herr talman, att svenska folket förväntade sig fler och andra satsningar från regeringen och Sverigedemokraterna än bara språkkrav. Det lät väldigt annorlunda från dessa högerpartier före valet.

Slutligen, herr talman, kräver Vänsterpartiet att en kriskommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen från resursfördelning till arbetsvillkor, arbetsmiljön och vinstjakten. Det ska inte längre gå att blunda för den kris som Tidöregeringen har fördjupat.

Vi är också väldigt glada och stolta över att hela oppositionen ställde sig bakom förslaget om en kriskommission. Även fackförbundet Kommunal och organisationerna PRO och SPF Seniorerna kräver en kriskommission.

När vi byter ut den här regeringen står Vänsterpartiet redo att ta ansvar för att bygga upp äldreomsorgen igen – för personalen, för de äldre och för ett samhälle som håller ihop. Jag yrkar bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Nils Seye Larsen (MP).